Gropiusstadt 50 år

 Gropiusstadt

 Gropius

På tisdag är det femtio år sedan det första spadtaget togs i det stora bostadsområdeprojektet -- på tyska säger man Großsiedlung -- Gropiusstadt i Neukölln i södra Västberlin. Den berömde Bauhaus-funktionalisten Walter Gropius planerade 18 500 lägenheter som byggdes mellan 1962 och 1975. SPD-borgmästaren Willy Brandt var närvarande, och förklarade året därpå det bostadsbyggnadsprogram som man hade: "Vi river den gamla staden och bygger nya arbetarstäder i utkanten". ("Wir reissen die alte Stadt ab und bauen neue Arbeiterstädte am Rand.")

Berliner Zeitung publicerade inför jubiléet igår några artiklar om Gropiusstadt. Stadsdelen har fått ett rykte om sig att vara ett "ghetto" (eller "Trabantenstadt"), med skildringen av ungdomar på glid i filmen Christiane F. från 1981 som ett klassiskt exempel. Tidningen frågar därför folk som bor där vad de tycker om sin stadsdel, och frågar stadssenatorn ansvarig för stadsplanering om han tycker att Gropiusstadt är en förebild för stadsplanering i dagens situation av bostadsbrist. Den artikel som jag tycker är mest intressant är dock den om stadsdelens arkitektoniska och stadsplaneringshistoria. Skribenten Nikolaus Bernau konstaterar att Gropius influerades av den klassiska 20-talsmodernistiska stadsdelen Britz, som jag bloggat uppskattande om här, men också av mycket senare utvecklingar i efterkrigstidens USA, dit han hade flyttat 1937.

"Gropius sah dabei zunächst eine Anlage vor, in der zwölf große Hochhäuser in Kreisform begleitet werden sollten von niedrigeren Zeilenbauten und zwischen diesen angeordneten Einfamilienhäusern. Im Grundriss erinnert diese Komposition ein wenig an die nahebei gelegene Hufeisensiedlung von Bruno Taut und Martin Wagner aus den 1920er-Jahren. Noch stärker aber erinnert Gropius’ Entwurf an jene radikalen Ideen, die der große amerikanische Architekt Louis Kahn in eben diesen Jahren für die Neugestaltung des Stadtzentrums von Philadelphia entwickelte. Auch dort sollten große, runde Wohnanlagen entstehen, als Zentren einer neuen Stadt."

Detta första utkast gjordes 1961, och förutsättningarna förändrades grundligt mycket snart därefter i och med murens byggande vilket minskade tillgängligheten på mark för Västberlins myndigheter. Gropius fick därför göra projektet mindre platskrävande. Husen blev högre och närmre sammantryckta och variationen i typer av hus minskades.

Funkislycka i Britz

För ett par veckor sedan var jag på semester i Berlin över en helg, och en av sysselsättningarna var att kolla på de världsarvsmärkta 1920-talsbostadsområdena Britz i Neukölln söder om stan, och Wohnstadt Carl Legien i Prenzlauer Berg strax nordost om densamma. Britz var det område som gjorde klart starkare intryck, och vad jag ska skriva om här.

När man kommer in i Britz, som började byggas 1925, möts man av en stor länga som kallas "Röda fronten" (Rote Front) på grund av både husets storlek och färg, och av arkitekternas och stadsplanerarnas politiska färg. Arkitekten Bruno Tauts design utmärks av att vara färgglad, vilket vi ser här tydligt på dörrarna.

Britz är i stora delar kulturskyddat och hyresgästerna/ägarna får inte ändra på färgschema eller liknande. Detta fick jag berättat för mig av en mycket trevlig dam på ett ideellt drivet café/museum över området, som jag verkligen vill rekommendera. Att husen är reglerade på detta sätt påverkar också såväl priser som vilka som väljer att bo här -- arkitekturintresserade är överrepresenterade bland de boende här, berättade den härliga kvinnan som själv köpte sin lägenhet här bland annat på grund av den fantastiska funktionalismen.

Också nästa foto visar hur Taut och de andra arkitekterna skapade variation i området genom smart användande av färg.

De två nästkommande fotona kommer från en annan del av Britz och ser onekligen ut som att de skulle ha kunnat tas i Hammarbyhöjden eller Årsta. Och svenska arkitekter och stadsplanerare som Uno Åhrén var förstås influerade av tyskar som Bruno Taut och Martin Wagner.

Britz är faktiskt det finaste bostadsområde jag någonsin sett. Vackert att vila ögonen på, och en del av en fin, funktionalistisk historia. Det är enkelt att ta sig dit med U-bahn linje 7 och jag vill rekommendera ett besök till alla arkitekturintresserade som råkar vara i Berlin.

Hedfeeling med Sorley MacLean

En skotsk landsbygdspoet som skrev modernistisk poesi på sitt modersmål gaeliska och sympatiserade med kommunismen, vilken look ska denne ha? Tja, mycket bättre än Sorley MacLeans kan den inte bli.

(via Times Literary Supplement, 18 juli i år)

"I need you at the dimming of the day"

Richard och Linda Thompson var en av 1970-talets stora folkrockakter. Richard kom från Fairport Convention som i sig var en fantastisk och stilbildande grupp, men makarna Thompson kom att på egen hand göra en rad plattor som är rent och skärt guld, en av rockhistoriens absoluta höjdpunkter och än starkare än vad Fairport någonsin gjorde. I Want to See the Bright Lights Tonight (1973), Hokey Pokey och Pour Down Like Silver (båda 1975), var den magiska öppningen. Från Pour Down Like Silver kommer dagens låt, den starka balladen "Dimming of the Day".

Halmia till ettan!

Vårt älskade IS Halmia vann i lördags, på 50-årsdagen av vårt publikrekord på 20 381 personer i kvalet till allsvenskan mot Landskrona, hemma mot Nike med 3-1 och vann därmed division 2 västra götaland år 2012 och gick upp i söderettan. Vad är det då för serie som vi kommer att spela i nästa år? Kommer vi ha roliga bortamatcher mot klassiska lag? Långa resor? Kommer jag som bor i Göteborg kunna ta spårvagnen eller cykeln till några matcher?

I söderettan spelar 14 lag. Geografiskt är de denna säsong fördelade så här. Tre lag, ÖIS, Qviding och Utsikten kommer från Göteborg. .Fyra kommer från Västergötland: Skövde, Trollhättan, Norrby som kommer från Borås och Gauthiod som kommer från Grästorp. Ett, Oddevold, kommer från Bohuslän. Ett lag, Karlstad BK, kommer från Värmland. Östergötland i form av Norrköping bidrar med två lag: Sylvia och Sleipner. Och till sist så kommer tre lag från Skåne: Lunds BK, Limhamn/Bunkeflo och Kristianstads FF. ÖIS missar vi tyvärr att möta eftersom de vinner serien. Även klassiska Sleipner (vann Allsvenskan 1937-38!) verkar vi missa, eftersom de med två omgångar kvar ligger på nerflyttningsplats. Och i övrigt är det väl inga superlag, inte ens i nivå med Jonsered som ISH mötte i tvåan för några år sedan. Men som göteborgare glädjer jag mig såklart åt Qviding och Utsikten, såväl som Torslanda IK som vi också kommer få möta eftersom de vunnit division 2 västra götaland. Det tredje laget som går upp i söderettan tillsammans med ISH och Torslanda är Husqvarna FF som vann division 2 östra götaland (med ett publiksnitt på 311).

Kommer ISH få något publikuppsving av att gå upp en division? I söderettan i år har publiksnittet varit 596, men denna siffra är uppumpad av att det klassiska laget ÖIS som vinner serien i år spelar där och drar hela 2246 personer per match. Utan ÖIS är snittet 467. Kommer antalet bortafans att öka när ISH spelar i ettan? Svårt att säga, det finns ju motstridiga krafter i spel. Å ena sidan finns det fler fans i ettan än i tvåan. Men å andra sidan blir avstånden längre. Det kommer knappast komma några fans av Karlstad BK till Örjans vall år 2013. Det kan vi jämföra med att t ex Tvååker, en kort bilresa bort, hade med sig en hel del fans till Örjan i år. Och den stora frågan är förstås: kommer fler halmianer att komma på matcherna? Jag tror tyvärr inte på något uppsving värt att tala om. ISH:s publiksnitt vid förra vändan i ettan för fjorton år sedan var inget vidare: 437. Vad som talar för bättre resultat år 2013 är att idag har ISH en klart positiv trend sedan sex-sju år tillbaka och spelar fantastiskt vacker fotboll. Tyvärr kan man kan konstatera att förra gången ISH gick upp en serie, från trean år 2008 till tvåan till säsongen 2009, så minskade publiksnittet från 276 till 261, trots att ISH gjorde en bra första säsong i tvåan och slutade sexa i serien. 2012 års säsong slutade snittet på hela 470 för ISH, uppumpat av 1369 pers mot Nike och 768 i seriefinalen mot Tvååker. Kanske kan vi år 2013 sikta på ett snitt på åtminstone 400 och förhoppningsvis över 500. Det kommer knappast bli några toppnoteringar som Nike nästa år, men förhoppningsvis blir det mer folk på "den typiska matchen" och om det går hyfsat resultatmässigt så borde det gå att stabilisera sig på en jämnare högre nivå.

---
mer om Halmias serieseger: Jan-Owe Wikström i HP.

Van Morrison - Haunts of Ancient Peace

Haunts of Ancient Peace är det inledande stycket på den redan LiL-hyllade Van Morrison-skivan Common One (se här och här) från 1980. Jag älskar hur man invaggas i en jazzig, mystisk, andling stämning redan efter några sekunder. Titeln är tagen från den engelska poeten Alfred Austins bok från 1902, och den poetiska texten fördjupar ännu mer intrycket av harmoniskt lugn. Ljudbilden domineras av en hräligt plonkig elbas, elpiano, stor kör, trumpet, och i förgrunden finner vi Vans röst i underbar symbios med Pee Wee Ellis blödande saxofon.

Johannes Vidéns skiva

Johannes Vidén live på Pustervik, mars 2012

Johannes Vidéns skiva Frid över en stjärna som föll kom i mars och tog genast en naturlig plats i mitt liv. Våren 2012 minns jag som att gå upp- och nedför Sveavägen och Odengatan med "Jag och Bergman", "Solsidan" m fl låtar i öronen. Skivan var och är exakt så bra som jag hade förväntat mig, och anledningen till att jag ännu inte recenserat skivan än tror jag är just den: det känns märkligt att recensera ett så tidlöst mästerverk  – som om jag nu skulle sätta mig ner och recensera Darkness on the Edge of Town, förmätet: "-Det här är en jättebra skiva! -Nähä?".

Det är en rik och mångsidig men samtidigt sammanhållen skiva, Frid över en stjärna som föll, från snabba pophits som "Solsidan" och "Självsabotören" till "dansbandsballaden" "Sen jag har älskat dig" och boogierocken i "Uppväxt t/r". I det närmaste unikt för Johannes Vidén är förmågan att förmedla välformulerade texter oansträngt och naturligt:

"Det som Hjalmar Bergman skrev
Det är sanning det
Han såg ... och hopplös strid
Mänskoläppars falska grin
Sorgen i sin egen tid
Så ruset blev hans tidsfördriv
Och graven en för tidig frid"

("Jag och Bergman")

"Före gryningen är den mörkaste timman
Hjärtat rusar och ögonen är blinda"

("Det kommer ordna sig")

Betyg på skivan: fem glada laxar av fem möjliga.

---
Skivan finns på Spotify, här.

Klabbes Bank - Dalarna

Klabbes Bank släpper ny skiva denna vecka, och firar med releasespelningar på Pustervik i Göteborg på onsdag och Teaterstudio Lederman i Stockholm på fredag. Dessutom har det precis släppts en ny video till låten Dalarna, som låter oförskämt bra. Missa inte!

Will Ferrells politik

Will Ferrell är mer känd för att vara rolig än för att vara politisk. Men de senaste åren har han faktiskt varit med i två filmer med högst aktuella politiska budskap, ja de två filmerna tar upp de två kanske enskilt viktigaste politiska frågorna i USA idag, finanskrisen och $$$ allt för stora inflytande över politiken.

Det första fallet var The Other Guys från 2010, där Ferrell och Mark Wahlberg spelar två värdelösa poliser som måste skärpa sig för att kunna sätta dit en ekobrottsling. Det bakomliggande temat för denna tramsiga film är finanskrisen som började med subprimekrisen 2007 och emblematiskt gick in i en ny och djupare fas med Lehman Brothers fall hösten 2008. The Other Guys addresserade finanskrisen inte bara genom att skurken i filmen är en finanskapitalist -- inget unikt -- utan också genom att eftertexterna visas till tonerna av Rage Against the Machine (!) och förklarar vad ett pyramidspel är, hur den nuvarande finanskapitalismen fungerar just så, och hur mycket ojämlikheten ökat i USA de senaste decennierna. Väldigt Occupy!

Ferrells nya film heter Rivalerna och där spelar han en demokratisk kongressledamot från North Carolina, som suttit i kongressen fyra perioder och varje gång "vunnit" valet genom att det inte funnits någon motkandidat. Denna gång får han dock en, genom att de två skumma kapitalisterna bröderna Motch -- en parodi på verklighetens bröderna Koch -- spelade av Dan Aykroyd och John Lithgow har köpt upp marken i detta valdistrikt och nu ska köpa sig en politiker för att företräda deras intressen så att de ska kunna bygga en fabrik på marken och få tillstånd att betala arbetarna kinesiska löner (50 cent i timmen). Temat med kapitalstarka intressen som köper politiker är förstås relevant i Sverige också, men kanske än mer i USA där de verkliga bröderna Koch, två super-nyliberala miljardärer, genom rättslig kamp har drivit fram att företag har "yttrandefrihet" och därmed rätt att skänka hur mycket pengar som de vill till politiska kandidater, om de tvättar pengarna genom organisationer som super-PACs. Filmens bröderna Motch kan därmed, när de till slut -- detta är en Hollywoodfilm med ett lyckligt slut -- åker fast för en bisak, också påpeka att deras kandidatköpande faktiskt inte är olagligt: en salt kommentar till USA:s politiska system idag.

"Jag framlever mitt liv på en ytterligt smal landremsa"

 Laguna Beach. foto från Wikipedia

Vilhelm Mobergs roman Din stund på jorden från 1963, om svensk-amerikanen Albert Carlson som på sin ålders höst sitter på ett hotellrum mellan motorvägen och havet i Laguna Beach i södra Kalifornien och tänker igenom sitt liv, är ohyggligt vacker och gripande litteratur.  Jag kommer antagligen återkomma till den här på bloggen, men nu vill jag bara citera detta stycke från första kapitlet, som anslår tonen för berättelsen:

"Det föresvävar mig att jag framlever mitt liv på en ytterligt smal landremsa, där jag har spolats upp från ett oändligt hav och där jag med möda och ansträngning klänger mig kvar, väntande på det enda som ännu kan hända mig: Att samma hav som har fört mig hit skall ta mig tillbaka igen, skall skölja mig bort från mitt lilla landfäste och i sitt djup förunna mig sömnen utan slut.
Om natten när insikten härom tränger sig inpå mig ligger jag och lyssnar till Stilla havets rörelser mot stranden nedanför hotellterrassen. Jag flyr undan min förföljare, in i mina hörselförnimmelser. I mina öron följer jag gången av vågorna, som med oerhörd kraft kastar sig mot klippornas granitvall och splittras emot den. Jag lyssnar till Oceanens kanonad emot strandmuren. Vågen sjunker tillbaka, men det kommer en ny. Havet laddar åter sin kanon, avlossar sitt dova skott, och vågen slår sönder sig mot klipporna, som åter översköljs av vattensvärmen, som av en häftig regnskur. Jag hör de tunga jättedropparna falla.
Dånet och sorlet från havsstranden fyller mina örons snäckor. Men de förmår inte driva undan min förföljare: Mina tankars frågor ställes och upprepas. Men det finns inga svar åt dem --- de slår sönder sig bara, emot en granithård mur. De kastas tillbaka, sköljs bort. Men de kommer igen, alltid igen, som vågorna utifrån vattenvidden.
Där är den åter, insikten om att mitt liv är förbi. Vad har jag kvar? Vad återstår det mig? Jag hittar endast ett svar: Att foga mig och invänta den våg, som skall föra mig tillbaka."

Mina analoga nöjen

Jag har på den senaste tiden fått min förströelse huvudsakligen från två ting; Joni Mitchells första LPs och Stieg Trenters deckare. Det sätt på vilket jag och många andra konsumerar kultur till vardags är i vanliga fall högst beroende av eller kopplat till moderniteter. Att se fotboll på datorn via live-strömning, planka låtar från Spotify, se på svt-program utan att ha en TV, läsa bloggar i mobilen, etc., vore omöjligt utan tillgång till ny teknik. De kvällar jag har spenderat med Song to a Seagull och Lysande Landning är högst oberoende av densamma. Jag menar inte att vi klarar oss bättre utan den digitala världen och vill verkligen inte vara en bakåtsträvare, men det har varit en spännande insikt för mig att jag förmodligen skulle ha ägnat mig åt exakt samma sak om jag hade varit ung för 40 år sedan, och att jag hade varit gammalmodig redan då (särskilt vad beträffar Trenter).

Jag har haft en växande vilja att läsa Stockholmsskildrare, och den gode Trenter är onekligen en av rang. Mordgåtorna i hans böcker, där fotograf Harry Friberg och kriminalintendent Vesper Johnson oftast spelar huvudrollerna, är visserligen ofta skickligt sammanflätande, men ibland en smula överarbetade. Det jag får ut mest av Trenters författarskap är inte i första hand själva historierna, utan de kärleksfulla skildringarna av Stockholms skönhet och dess avigsidor, de detaljerade beskrivningar av all vällagad mat som de båda rättskaffens epikuréerna inmundigar, det välformulerade språket och inte minst de tidstypiska skildringarna av livet på 1940-, 50-, och 60-talet. Det äts ostron och rysk kaviar på Operakällaren, det granskas vador på unga damer, det åks droska i tid och otid, det slängs bort titlar, det munhuggs och står på. Även om det sällan når litterära höjder är det mycket god förströelse. Kvinnosynen är givetvis starkt färgad av tiden, och även om jag försöker ha överseende med att det har förflutit ett antal år sedan detta skrevs är det emellanåt svårt att inte uppröras över hur infantilt och hjälplöst de allra flesta fruntimmer som figurerar i böckerna skildras. Apropå genusperspektiv är det värt att parentetiskt påpeka att Stieg Trenter ofta kallats för "Sveriges Agatha Christie", vilket torde vara ett av få exempel på hur en manlig författare jämförs med och sätts under en kvinnlig dito.

Joni Mitchells tidiga verk känns (och det är förmodligen en orättvis jämförelse) mycket mer tidlösa än Trenter, de visar prov på en enastående talang som skulle komma att utvecklas och blomma över många år framöver. Jag som tidigare mest har lyssnat på hennes något senare, jazzigare skivor (som exempelvis Mingus och Shadows and Light) har med glädje fått upptäcka hur fantastisk bra musik Mitchell skrev och framförde i slutet av 1960-talet och början av 70-talet. Kombinationen Trenter och Mitchell rekommenderas varmt till kulna oktoberkvällar.

Öltest #10

Det högtidliga tionde officiella öltestet ägde rum helt nyligen i en magnifik våning med utsikt över ett av Sveriges mest spännande och omfattande byggnadsprojekt. Panelen bestod denna gång av blogg-trojkan själva, TacoBölle, Stylish och BandanaJesus. Liksom tidigare omgångar kunde en tendens skönjas; desto mer öl som flödat, desto mer kom kommentarerna att beröra mänskliga spörsmål i allmänhet och musikaliska spörsmål i synnerhet, och desto mindre behandlades själva ölet. En ögonbrynshöjare är också det oerhört starka betyg som Halmstad Summer Lager, enligt Krönleins med smak av päron, mint och knäckebröd, fick. Jag vill inte på något sätt ta tillbaka detta eller ifrågasätta panelens omdöme, men jag misstänker att den goda stämningen och den skränande musiken hade ett finger med i spelet. Liksom den fulwhiskey som serverades mellan omgångarna för att rensa smaklökarna.

Oppigårds Summer Pale Ale 5,0%
Betyg: 4-, 3+, 3
Omdömen: "Frisk", "inte mycket malt", "inte mycket kroppskontakt", "Sierra Nevada?", "det är något med beskan som inte faller mig på läppen", "en svensk överentusiastisk tolkning av ett amerikanskt öl".

Brooklyn Lager 5,2%
Betyg: 3, 3+, 3
Omdömen: "Smakar lönnsirap", "Brooklyn är godare än detta", "söt och tunn", "man har kanske gått på hypen [apropå att det kunde vara Brooklyn Lager]", "jag känner mig lifestyle-blåst [även detta syftade till Brooklyn]", "har en migränaspekt som letar sig in bakom pannbenet", "känn som en trimmad fulöl - snygg lack men samma dåliga motor".

Sierra Nevada Pale Ale 5,6%
Betyg: 5, 3+, 4
Omdömen: "Doftar inte mycket", "men det smakar desto mer", "Det är knappt öl - men blomster", "som en sommaräng", "som att vara älskad igen", "hur jävla gott som helst", "fulländat", "inte SÅ gött", "i min bokhylla är det här fantastiskt".

Öltestkoncentration rådde.

Mohawk Unfiltered Lager Summer Edition 5%
Betyg: 2+, 4, 3+
Omdömen: "Humle!", "exempel på misslyckad amerikansk mikro", "det finns aprikos", "lite Punk IPA över den, fast inte lika bra", "den växte, bra beska".

Braunstein Organic Wheat 6,5%
Betyg: 2+, 4, 3-
Omdömen: "Mm! Luktar gott!", "luktar banan", "banan får mig att tänka på den där Carlsberg weiss vi hade", "gott men lite jolmigt", "tunn öl", "gott för att det är veteöl, men inte den godaste veten jag druckit".

Napa Smith Organic IPA 7%
Betyg: 4+, 2+, 3+
Omdömen: "Stark", "Rökig", "BBQ-sås", "men det här lär ju vara Napa Smith", "Amerika", "kul men inte så gott - och öl ska vara gott", "akademikeröl".

Wisby Pils 5,0%
Betyg: 3+, 3+, 3+
Omdömen: "Känns massproducerat på doften", "nu hänger jag ut mig själv helt här, men man känner ju igen en fulöl på doften", "lite samma grej - enkelt men grymt [som Redneck Friend]", "Mariestads?", "välgjord, men dricker den med glädje och gärna till klinkpiano".

Carlsberg Sort Guld 5,5%
Betyg: 1+, 2-, 3
Omdömen: "Inte lika bra, riktig fulöl!", "för starkt", "smakar spetsat", "Bra finöl? Nu börjar jag känna det fula", "danskt sunk?", "sort guld?", "bluesfestival".

Mariestads Export 5,3%
Betyg: 1+, 1+, 3
Omdömen: "Välbekant, det är det verkligen", "lite kolsyra", "inte särskilt gott", "hotellölskänsla, i lobbyn på stadt i Sundsvall", "gott efter risotto", "starkt", "wårby 7,2?", "lite illamående", "citrus", "övermogen citron", "det blir äckligare och äckligare", "verkligen inte gott".

Bandanas knöts.

Mariestads 2,8%
Betyg: 4, 4, 3+
Omdömen: "Inte så starkt", "vatten, men gott", "fjällstugekänsla", "jättegott", "inga negativa konsekvenser", "Mariestads? Hoppas det!".

Wårby Extra stark 7,2 %
Betyg: -, 1, 1
Omdömen: "Unik! Mycket av allt!", "mina känslor är all over the place", "snudd på odrickbart", "sötare än strösocker", "mustig som smutsiga kalsonger", "helt vidrigt", "sött som Kentas andedräkt".

Pabst Blue Ribbon 4,5%
Betyg: 4, 4, 4
Omdömen: "Hur kan en öl vara så här ljus?", "jag tänker pilsner", "jag är beredd att frikänna", "women! women! women!", "riktigt riktigt riktigt riktigt riktigt bra", "gott är det ju", "kompromiss mellan mycket smak och friskhet", "bra öl när man har smakat på 15 andra", "Per Wästberg - inga skuggor faller i livet".

Dire Straits hyllades.

Falcon Raw no9 4,5%
Betyg: 2-, 2-, 2+
Omdömen: "Intressant sikt", "du har valt ett gott segment", "övermogen banan", "detta var väl en fulöl", "vi är inne på Falcon Raw", "detta kanske var Falcon", "jag hade för mig att Falcon var god", "ful sommarfylla".

Oppigårds Amarillo 5,9%
Betyg: 5, 5, 5
Omdömen: "Sam Adams Boston Ale!", "oooh!", "bättre än det mesta", "måste vara Samuel Adams", "nej, det här tar det hela lite längre", "mycket fruktbeska", "jag måste knyta en bandana [knyter en bandana]", "låt det rulla", "ceteris paribus - det här är det bästa som finns", "money for nothing and the chicks for free".

St Eriks American Pale Ale 5%
Betyg: 4+, 4+, 4
Omdömen: "He do the song about the knife, he does the walk of life", "Det är det absolut svängigaste som någonsin spelats in [syftar på Walk of life]", "jag tror att det är svenskt [syftar på ölet]", "när jag dricker det här tänker jag att det är alldeles för länge sedan vi hade ett öltest. Ett barn hade kunnat lära sig att gå på tiden sen vi hade ett öltest!", "Magisk! Fyra plus!", "De"

Dans vidtog.

Halmstad Summer Lager 4,7%
Betyg: 5, 4+, 4
Omdömen: "Det här är ubåts-öl!", "Uppfriskande syra", "Jag skulle inte vilja dricka det här som första öl", "pilsner", "Så här smakade öl 1978 när neil Young släppte Comes A Time", "Jag vill gifta mig med Mark Knopfler".

Nils Hop Yard IPA 7,3%
Betyg: 4, 5, 4+/-
Omdömen: "Det räcker att dofta för att ge en femma", "för besk", "väldigt amerikansk till smaken", "janusansiktet".

Ett urval av den musik vi lyssnade på hittar ni här. Och nej, det är inte ett misstag att Walk of Life är med två gånger.

Halmias kampsång hördes.