Bokcirkeln Trippelnöt, 4: Pariskartor

På sistone har jag läst eller bläddrat i några böcker om Paris. Elin Unnes guide till restauranger i Paris 11:e arrondissement; Lena Kårelands litteraturhistoriska essäer i Franska flanörer; Walter Benjamins Passagearbete. Som Paris-amatör och kart-entusiast så tänker jag mycket på: vad utspelas var i staden? Skriver Patrick Modiano eller Georges Simenon om samma gator som Benjamin, Unnes eller Eric Hazan? Som ett smakprov och utgångspunkt för funderingar klistrar jag här in fyra stycken kartor från böcker i hyllan. Först kommer kartan från den senaste svenska utgåvan av Benjamins Passagearbete. Seine och Île de la Cité i centrum, med en tyngdpunkt på högra stranden.

Vi följer upp med de två kartorna ur Lena Kårelands Franska flanörer. Siffrorna markerar vilket av hennes kapitel som utspelas var: 1:an Balzac (Pappa Goriot) och 4:an Flaubert bredvid varandra på vänstra stranden, 2:an och 3:an Baudelaire och Vicot Hugo just vid floden, 5:an bröderna Goncourt lite längre söderut.

6:an Emile Zola placeras med hans varuhusroman Damernas paradis mitt i stan på högra stranden, just vid Hallarna. 7:an Guy de Maupassant vid de fina boulevarderna nära Triumfbågen, 8:an Georges Simenon på Île de la Cité där polishuset där kommissarie Maigret arbetar, ligger (däremot bor Maigret i Marais, nära Elin Unnes hippa kvarter idag), och den avslutande 9:an Patrick Modiano nära floden på västra sidan av vänstra stranden, nära Eiffeltornet.

Den sista kartan är ganska annorlunda: den kommer från Gunnar Gunnarssons bok om Pariskommunen 1871 och visar var barrikaderna stod under det tumultfyllda året, och var byggnader brändes ner.

Paris är som varje storstad, varje historisk stad, en palimpsest, eller varför inte en kökkenmödding av kulturella och historiska lager.

Bokcirkeln Trippelnöt, 3: Europeiskt skräp

 För länge sedan pluggade jag Europakunskap på Göteborgs universitet och en text jag läste då i samband med något seminarium fastnade verkligen, dock utan att jag kunnat minnas vem som skrivit den. Det var bilden av historiens ängel som blåser iväg från paradiset med ryggen vänd mot framtiden och blicken vänd mot det förflutnas allt större hög av katastrofer som tornar upp sig framför honom, som jag inte lyckats komma ihåg vem det var som skrev och var jag kunde hitta texten igen. Var det Paul Valéry? Valéry Giscard d'Estaing? Eller nån annan? Google lyckades inte hjälpa mig heller utan det var istället när jag läste en text i förbigående i LRB som referensen plötsligt dök upp och jag fick svar: författaren är ju Walter Benjamin (ur texten Historiefilosofiska teser, inspirerad av en målning av Paul Klee).

Så, uppmuntrad klickade jag hem Benjamins Passagearbete på Bokbörsen. Och vilken MÄKTIG (åter)upptäckt - inte bara av Walter Benjamins passageverk utan också av översättaren, Ulf Peter Hallberg. Just nu läser jag Passagearbetet och UPH:s bok Europeiskt skräp parallellt med varandra och det är en fin läsupplevelse.

Kombon Benjamin och UPH är också väldigt kul att ha plockat upp för jag läste UPHs två böcker Flanörens blick och Grand Tour just under min tid på Europaprogrammet. Jag var tillräckligt gammal för att fatta att det var bra böcker, de inspirerade mig väldigt mycket, men alltför ung/ofokuserad för att ta till mig vidden av UPHs perspektiv och jag hade noll koll på hur han förvaltar och tar vidare Benjamins. Detta tidsgap på nästan 20 år har också något UPHskt/Benjaminskt över sig, att halvt glömda glimtar från förr dyker upp igen i nya sammanhang och får ny innebörd samtidigt som det såklart funnits med i det tysta under ytan, verkat i mig och påverkat mitt seende utan att jag varit fullt medveten om det. Benjamin skriver också i Historiefilosofiska teser, med en uppenbar inspiration från Proust, att "den sanna bilden av det förgångna flimrar bara förbi. Bara som en bild, som för ett ögonblick glimtar till och blottar sin innebörd för att aldrig mer visa sig, kan det förgångna uppfångas". 

Bara UPHs förord till Passagearbetet som redan på sidan två visar hur effektiv Benjamin var på att fånga en essens i både historiens komplexitet och mänsklig erfarenhet med bara några få ord: "Där, liksom i teologin, själva texten utgör det historiska objektet - fixerar den ett ögonblick av den extrema flyktigheten i form av en 'uppenbarelse'" och UPH fortsätter: "Årtal och gestalter erhåller i Passagearbetet sin fysionomi i en ständig ström av citat och kommentarer,... [som] placeras in och installeras i den växande labyrinten av anteckningar, konvolut och magiska chiffer. De sinnrika kombinationerna bildar ett skimrande prisma, företeelser och gestalter teleskoperas genom nutiden och förvandlas i språket till just uppenbarelser". 

Och lite senare skriver UPH i förordet: "En gestalt som inte skänkts någon rubrik av Benjamin, men som trots allt präglar väsentliga delar av Passagearbetet, är barnet. I en värld som i allt högre grad präglas av informationsöverflöd och erfarenhetsförlust betonar Benjamin barndomens förmåga 'att införliva den nya världen med ett symboliskt universum'". UPH noterar Benjamins "inre utsatthet" eftersom Passagearbetet utgör "ett brott med den traditionella, akademiska filosofin, ett avståndstagande från vedertagna begrepp i kombination med en kompromisslös språklig sensibilitet".  Benjamin skriver "kommentaren till en verklighet" och det som enligt UPH gör hans texter så unika är att de "utgör berättande, filosofisk diktning, som i dialektiska bilder konfronterar det metafysiska perspektivet med det triviala och tillämpar filosofiska insikter på för filosofin främmande områden". Det går att inte att berätta historien om moderniteten "som det egentligen var" utan, säger UPH, "de språkliga miniatyrmålningarna och utläggningarna rycks ut ur sitt sammanhang, konfronteras med sin förhistoria eller tillägnelse, hänvisar till och bekämpar varandra." Enda sättet att förstå Paris och 1800-talet är genom citat och kommentarer. "Om det finns en historisk sanning", skriver UPH, "som 'dialektisk bild', ofrivilligt minne eller uppenbarelse" så är den i ständigt rörelse "mellan det förflutna och den aktuella historiska situationens nutid - skrivandets eller läsandets ögonblick". Citatet och kommentaren punktbelyser historien, "i bästa fall" skriver UPH "utan att likvidera företeelserna med förklaringar" och citerar Benjamin: "En sanning är inte ett avslöjande som förintar hemligheten, utan en uppenbarelse som gör den rättvisa". Detta är såklart också mycket Proustskt.

Det är intressant att läsa Europeiskt skräp, UPHs berättelse om sin pappa Ulf Hallberg som ägnade sitt liv åt att samla på perspektiv ur Europas och världens kulturhistoria genom både böcker, tidningsurklipp, konstverk och andra artefakter såsom antikviteter och souvenirer. "Sinnrika kombinationer" av "företeelser" som inte får "likvideras med förklaringar" utan där sanningen finns i allt som flimrar förbi och som pappan samlar i en personlig, historisk konstruktion? Walter Benjamins historiefilosofi omsatt i praktiskt leverne? Det är onekligen fascinerande hur UPHs beskrivningar av sin uppväxt och pappans liv och livshållning rimmar så väl med Benjamins förhållningssätt till sitt stora projekt om Paris i Passagearbetet.

S 152 i Europeiskt skräp:

"Min pappa sa att jag borde hämta tillbaka Walter Benjamin, som han kände sig befryndad med både som samlare och tänkare. Det hade jag väl på sätt och vis gjort när jag översatte honom, men min pappa krävde mer. Han sa att i den besvikelse Benjamin måste ha känt när han i Port Bou som jude på flykt undan nazisterna förvägrades inresetillstånd i Spanien den 25 september 1940, fanns det förmodligen också en förtvivlan över att inte ha klarat av att redigera det stora verket om Paris. Min pappa visste vad det ville säga att sitta med fullstoppade konvolut, sprängfyllda mappar, pärmar, citat och lösa anteckningar. Han sa att Benjamin i det ögonblicket hade hela det europeiska skräpet på sina axlar och att denna förtvivlan (över skräpets omfång och intrikata, fortfarande icke fullständigt utredda konstellationer) varit avgörande för Walter Benjamins självmord."

S 172:

"Den israeliske skulptören och bildkonstnären Dani Karavan skapade 1994 sina 'Passager' i Portbou, en plats tillägnad Walter Benjamin och alla som tvingades i exil 1933-1945. 87 trappsteg leder ner mot havet, i en smal tunnel av järn, en korridor utför klippan. Vid nedersta trappsteget en väldigt glasskiva, och där ute det virvlande havet, det kalla och ogenomträngliga, det onåbara djupet, strömvirveln ner. Ingraverat i glasskivan, ett enda Benjamincitat: 'Det är svårare att hedra de namnlösas minne än de berömdas. Den historiska konstruktionen är till för att helga de namnlösas minne'.

Bokcirkeln Trippelnöt, 2: Elin Unnes Paris för foodisar

 

Jag fortsätter att närma mig centrum för bokcirkeln trippelnöt (om det finns något?) kringelikrok, utstuderat uppsökande omvägarna för att nå till konstellationen UPH--Benjamin--Proust--Paris. Denna gången är det genom kulturskribenten Elin Unnes guidebok Paris för foodisar. Paris "för foodisar": kan det verkligen ha med UPH-Benjamin-Proust att göra? Jag tänker ja: en flanör måste väl äta? Tillhör det inte flanörens livsstil att med sprezzatura (vad heter det på franska?) slå sig ned på ett kafé, eller en bistro, och ta en kaffe, en öl, en enkel måltid? Jag söker mig till Passagearbetet för att se om att vara en "foodis" kan vara en överlappande kategori med att vara en "flanör". Benjamin verkar tyvärr ta en rätt sträng linje mot detta. Ur sektion M, om flanören och flanerandet:

"Ett rus överväldigar den som länge vandrat i rask takt längs gatorna utan att ha ett mål. Själva gåendets makt tilltar för varje steg; förförelsen från butikerna, bistroerna och kvinnornas leenden blir allt svagare, medan dragningskraften från nästa gathörn, en avlägsen lövmassa eller ett gatunamn blir allt oemotståndligare. Sedan kommer hungern. Han vill inte veta av någon enda av de hundratals möjligheterna att stilla den. Som ett asketiskt djur stryker han fram genom okända kvarter, tills han fullständigt utmattad sjunker ihop på sitt rum, vilket ter sig kallt och främmande." (M1,3; s. 396 i Passagearbetet vol. I, 2015 års svenska utgåva)

Det är tufft att vara flanör! Inte heller i På spaning efter den tid som flytt är väl egentligen restaurangbesöken norm. Maten, ätandet och måltiderna spelar en viktig roll i narrativet och metaforerna (liknelsen mellan berättelsen, och hushållerskan Françoise gryta är en av de bästa i hela verket), men maten lagas oftast av tjänare, och äts hemma hos folk, när det hålls bjudning eller salong. Men visst finns det några klassiska scener, i vilket fall den när berättaren och Robert Saint-Loup äter middag i Balbec och berättaren gör betraktelsen om att middagsätarna tyvärr inte gjort "den klyvning av tingen som befriar dessa från deras vanliga utseende och gör det möjligt att varsebli analogier." (Att jämföra med Benjamins allegori-begrepp i Passagearbetet?)

 

 

Paris 11:e arrondissement utmärkt på stadskartan, från Wikipedia

 

Inte desto mindre tror jag att restauranger, kaféer och barer förtjänar sin plats i en utvidgad konception av flânerie och trippelnötens Paris. Så här introducerar Unnes sitt ämne, det samtida, lite alternativa restaurang-Paris som centreras i 10:e och 11:e arrondissementen:

"de nya franska kockarna är inte nödvändigtvis franska. De är fransk-japansk-nordiska. Och det spelar ingen roll var de kommer ifrån.

De lyssnar på samma musik (den bra sorten).

De bryr sig om grönsaker. 

Restaurangerna där de lagar mat har handfjort porslin och udda stolar. Där finns kranvatten i urdiskade gamla flaskor, fnasiga affischer på väggarna och klassiska opinelknivar som bara slickas av mellan rätterna.

Och där finns nästan alltid en skicklig sommelier som häller nya, fantastiska naturviner i samma glas som det görra. Det är en berusande, sagolik och vild värld, där menyn förändras varje kväll, varje timme, och där lite vad som helst kan hända." (s. 7)

De restauranger som Unnes hyllar i sin bok från 2017 serverar grismacka: "en flottig ugnsform med en helstekt, intakt babygris ställdes direkt på bardisken, och till varje ny macka pillade närmaste personal loss lite gris som pulades in i en slät bulle tillsammans med pickles eller chili eller pepparrot eller syrad rättika eller nåt liknande." (s. 20)  Mängder med ostron. Hjärna i tosazusås (s. 35). Currywurst med techno. (s. 54) Ännu mer ostron. (s. 58) Silkig tofu. (s. 78) Eller, på den hyllade restaurangen Septimes bakficka och vinbutik, Septime La Cave på rue Basfroi:

"små bitar anklever inlindad i ål, pyttesmå fiskar i olja eller de godaste cornichonger jag ätit. Allt serveras tillsammans med aldrig sinande tallrikar staplade fulla av tunna skivor syrligt rostat bröd. Det går att äta snacksen i den lilla baren, eller sittande på en uppochnervänd trälåda med ryggen mot ett av de höga skåpen fulla med naturvin." (s. 109)

Walter Benjamin förekommer inte i Elin Unnes foodie-Paris, inte heller Marcel Proust. Men visst finns det ändå något gemensamt med Benjamins sätt att se på Paris? När han skriver:

"Paris skapade flanörens typ. Det är egentdomligt att det inte var Rom. Av vilket skäl? Drar inte t.o.m. drömmandet fram enom invanda gator i Rom? Och är inte staden alltför full av tempel, inhägnade platser och nationalhelgedomar för att helt och hållet kuna ingå i den förbipasserandes dröm -- med varje gatsten, varje butiksskylt, varje steg oh varje portgång? Något må ligga i italienarnas nationalkaraktär. För det var inte främlingarna som skapade Paris, utan det är parisarna själva som jar gjrt staden till flanörens förlovadet land, till det 'landskap byggt av idel liv' som Hofmannsthal en gång kallade den. Ett landskap -- det utgör staden verkligen för flanören. Eller närmare bestämt: För honom delar sig staden i sina dialektiska poler. Den öppnar sig för honom som landskap och omsluter honom som kammare." (M1,4, s. 397 i svenska utgåvan 2015)

Om inte likheterna är nog, så vill jag anföra detta: den första restaurang som tas upp i Paris för foodisar heter inget annat än Au Passage. Den ligger inte i någon av de passager som tas upp i Passagearbetet utan på den smala gatan passage Saint-Sébastien i 11:e arrondissementet, just i utkanten av kartan i den svenska utgåvan av Benjamins jättebok, norr om Place de la Bastille och söder om Oberkampf. "I mitt huvud börjar allt med Au Passage", skriver Unnes: en trång gränd, en stökiv restaurang i ett skevt gammalt hus, en restaurang som "andas lika delar anarki och solidaritet".

Bokcirkeln trippelnöt, 1: Flanörens blick

Det vankas bokcirkel, med ett lager-på-lager-tema, eller kanske är det koncentriska cirklar? I vilket fall så är det en trippelnöt (trillingnöt?): Ulf Peter Hallberg, Walter Benjamin, Marcel Proust. Förstås tre litterära figurer som bygger på varandra: Benjamin på Proust, Hallberg på Benjamin.

Man måste börja någonstans, och jag börjar med att bläddra i Ulf Peter Hallbergs essäbok Flanörens blick, först utgiven 1993, andra utgåvan 1996. En av de böcker som inspirerade mig allra mest när jag var kanske mellan 20 och 28. Nu kommer jag tillbaka till den som 37-åring, och funderar: vad är det egentligen som händer i denna bok?

Det börjar med läsning som barn av en berättelse om en röd ballong. Den har aldrig fångat mig något vidare, men mynnar ut i en slags programförklaring om flanören och idén om att "kunna undvika livströttheten genom att bejaka nyfikenheten, existensens motor. /.../ Irrgången är för denne flanör besläktad med berättarkonsten, erfarenhetens uppenbarelseform."  Därefter barkar det av i Berlin. Början är vacker:

"Vintern har sin tunga berlinhimmel, grå av kol och damm. Det är arbetshimlen, den stora tunga kappan som sveper in honom i sina veck. Björkarna på gården har inga blad, och i grannhuset lyser de främmande interiörerna ständigt med rörliga reliefgestalter, ett dockhus med figurer ur strindbergska familjeinfernon. ..." (s. 13)

Flanören, författarens alter ego, traskar runt i ett Berlin där trappuppgångarna är stinna av stekos, där fönstren på nedre botten befolkas av tanter som sover på en kudde, och där kaféerna är gamla, insuttna och fulla av historier. I det första kapitlet träffar han författarna Reinhard Jirgl, Irina Liebmann och, i Chemnitz, Barbara Köhler. Inte några författare som man hör mycket av idag, om man ens gjorde det på 1990-talet i Sverige. Och det är ju en självmedvetet europeisk bok: skriven av en svensk boende i Europa men också resande i Europa, som tidigt refererar till det sena 1800-talets stora skandinaver på Kontinenten. Författarna introduceras genom sitt tal, genom långa samtal och utläggningar om samhället, historien, kulturen och politiken. Genom valen av samtalsämnen och samtalspartners får berättelsen sina röda trådar och sin tematik, varav den kanske mest centrala är det postkommunistiska tillståndet i Europa. Muren har fallit ett par år tidigare och decennier av öststatskommunism, med dess förtryck och förljugenhet -- som diskuteras utförligt med Jirgl, Liebmann och Köhler -- är slut, att ersättas av något nytt, oklart vad. Flanörens blick säger inte mycket om detta utan gräver snarast i de europeiska medvetandena.

Vad var det då som fascinerade mig så med denna bok, av alla böcker, när jag var i 20-årsåldern? Jag tror att det är så enkelt som att det handlar om att upptäcka världen. Flanörens blick är en resande bok -- efter det första kapitel som håller sig i Hallbergs eget Berlin (han bor på Winterfeldtstrasse, lär jag mig i en intervju), så rör den sig till Paris i kapitel två, och vidare till New York (kapitel tre), Moskva (kapitel fyra), Wien (kapitel fem), byn Gomgosszeg där Peter Nádas bor, och så tillbaka till Berlin, med tåg, förbi Ostkreuz, där min vän Kathi bodde på Corinthstrasse just åren då jag läste Flanörens blick med stort intresse... Flanörens blick är en hyllning till fantasin, intellektets frihet (som en ballong mot skyn, eller som en dissident som murar in sig själv i sitt bibliotek fullt av Foucault i samizdatutgåvor), till upptäckandet, inre och yttre resor. Allt detta tror jag matchade mitt 20-åriga medvetande alldeles perfekt.

Med tanke på att Trippelnöt inte bara är en bokcirkel utan också en gemensam resa till Paris: låt oss se vad Hallberg och hans Flanör har att säga just om Paris. Kapitlet, "Parfymerat paradis", börjar med ett citat från Baudelaire:

"En personlig blick, den aspekt från vilken författaren ser tingen, och därtill ett sataniskt lynne. Det övernaturliga omfattar den allmänna färgtonen och uttrycket, det vill säga intensiten, klangen, klarheten, vibrationen, djupet i tid och rum."

Flanören kommer förstås till Paris med nattåget, och efter några inledande betraktelser befinner han sig i Luxembourgträdgården, byggd av Maria di Medici, änka efter kung Henri IV, på 1600-talet. Cat callingen pågår för fullt i parken, men "oron driver honom ut på trottoarerna", till Marais, place de l'Odéon, "Han läser levnadsödena i ansiktenas skriftrynkor, medan han söker sig ner mot Seine för att låta vinden över vattnet stryka över ansiktet. Nu tyckre han sig skymta stadens fysionomi, glittrande ögonkast från husfasadernas rutor, en svag ton av ockrarött i det gå, likt en förhoppning inför kvällen." (s. 52) Det flirtas på Pont Neuf och flanören går vidare förbi Châtelet, Hallarna, upp mot Strasbourg St. Denis. Aids-epidemin pågår ännu och Flanören betalar 5 franc till en slags gatumusiker som istället för musik citerar världslitteraturen ur minnet mot betalning: Rilkes Duinoelegierna, 5 franc. 1939 intervjuas James Joyce, oende på rue Edmond-Valentin, av Time med anledning av utgivningen av Finnegans Wake. De vackraste fotografierna av Walter Benjamin i Paris, under arbetet med Passagearbetet, togs av Gisèle Freund.

"På vissa fotografier är kameran så nära doktor Benjamin att man känner hängivenheten i hans blick, där han går bredvid den pratgladna och förslagna unga fotografen på en av deras gemensamma vandringar genom Tuilerieträdgården och bort längs kajerna. De stannar till vid buiquinisternas stånd och han letar efter sällsynta barnböcker. Sedan går de till ett litet kafé vid Odéon och spelar schack.

--Han tyckte inte om att förlora. Du måste förstå att Benjamin för mig, en ung kvinna på tjugofem år, framstod som en äldre herre. Vad är inte fyrtio år för en ung kvinna! Och han såg ju dessutom tio år äldre ut. Han rörde sig om en gammal man. Jag hade stött ihop med honom på Ibiza några år tidigare, men jag vågade knappt tilltala honom av ren respekt för hans lärdom.

På ett porträtt från författarmötet i Abbaye de Pontigny går doktor enjamin längs floden, blicken är fixerad vid en smörblomma som han håller i handen. Några dagar tidigare har han antecknat i sin lilla svrta anteckningsbok: 'Allegorikern utgör på sätt och vis samlarens motpol. Han har avstått från att kasta ljus över tingen genom att undersöka vad som är besläktat med eller tillhör dem. Han löser dem ur deras sammanhang och överlåter åt sitt djupsinne att kasta ljus över deras betydelse.'..." (s. 60)

Samtalet med Gisèle Freund är starkt, och efter detta vandrar Flanören vidare till Collêge de France, grundat 1530.

"Under Foucaults föreläsningar var sal 8 alltid smockfull. Amerikaner och japaner vallfärdade med kassettbandspelar som placerades på bordet framför mästarens mun. En blyertspennas fall mot golvet utgjorde en veritabel explosion i den laddade tystnaden, när Foucault analyserade Platons brev. /.../ Filosofen själv var mindre uppjöjd; utanför institutionen stötte flanören plötsligt på honom på möten om mänskliga rättighter och sympatiaktioner för hungerstrejkande polska intellektuella." (s. 63)

Nu är det Barthes (d. 1980) efterträdare Yves Bonnefoy som föreläser om Baudelaire och resonerar om färgerna i dennes verk. Bonnefoy intervjuas också, hemma i sin lägenhet på rue Lepic i Montmartre, om surrealismen, Walter Benjamin, Paul Celan, och skrivandet.