Höstfeeling

Höst igen och det känns härligt. Saker börjar igen: hösten är ju inte bara nedgångens årstid, utan också att en massa grejer som legat nere under sommaren sätter igång igen. Man kan på allvar plocka fram Uffes kristna skiva Evangeline och lyssna igenom den tjugofem gånger i veckan. "Sjunde våningen" från Eldkvarns liveskiva Kärlekens låga låter ännu bättre än annars.

För att leva upp till min höstfeeling utser jag naturfärger till säsongens dresscode för min del. "I happen to dress based on mood", som en vis man sa. Det kan man också avläsa på bilden i förra inlägget. Jag skyller dock samtidigt på den nya murriga favorittröjan, och mitt nyblivna ytterst naturfärgade skägg, på att senast någon gissade min ålder så blev jag plötsligt sju år äldre. Kände mig bestulen på sju goda år. Inte desto mindre säger jag: naturfärger. Något för höstens Majorna-Långedragpromenader. Mitt humör och mina modepreferenser nu är med andra ord rätt lika hur de var när jag skrev det första inlägget på den här bloggen, 2 oktober förra året.

Den nya headerbilden på bloggen, något slumpvist vald, kommer för övrigt från just en Majornapromenad, fast i mars i år.

Taube & Dahlquist-kväll i Bagis

En sommarkväll på Liseberg träffade jag på den gode Lars Ekman. Han berättade att han börjat lyssna på Lasse Dahlquist efter att ha läst om honom på LiL, och tyckte att det var grymt. "Men jag reagerar när ni nämner Evert Taube och Lasse Dahlquist i samma mening", sa Lars. "Jaså, du gillar inte Taube?", frågade jag. Men det var tvärtom. Lars dundrade, på ett milt sätt: "Taube är en poet, Dahlquist är en underhållare!"

Det påståendet var vi förstås tvungna att pröva. När Lars och jag skildes åt konstaterade vi att nästa gång jag kom till Stockholm skulle vi ta en frikväll med Lars samling av Taube på LP och fördjupa oss i Taube och Dahlquist (det senare blev genom Spotify). Så blev det också. I söndags, en mycket fin septembersöndag i Stockholm, tog på kvällen Max och jag bilen från Sollentuna söderut ner mot Bagarmossen: en go tur på en mycket fin kväll.

ung svensk jazzbasistelit

I folkhemska och gröna Bagarmossen bjöd Lars på grön ärtsoppa innan nörderiet började. Den njöt herrarna på bilden ovan av, när de inte poserade med Evert Taube-skivor med roliga omslagsbilder för ansiktena. Vi lyssnade på Taube, vi varvade med lite Dahlquist, lite Edvard Persson, lite Delta Rhythm Boys med mera. Taube visade sig för oss ignoranta (=jag) som varit rejält okunniga om dennes repertoar vara riktigt bra.

artikelförfattaren och Bill Evans

I slutet smögs så väl Fred Åkerström som Stefan Sundström och vår halländske favorit Alf Hambe in, och många idéer om framtida musikkvällar kläcktes! Den mer vilda idén som brainstormades fram var dock den om, apropå att Max vickat med ett Taubeband, att arrangera en "battle of the bands"-kväll där de medverkande banden skulle vara ett Taubeband, ett Dahlquistband, ett Snoddas-coverband (!) och ett Edvard Perssonband (återigen !). Vi tänker oss att vi här skulle kunna casha in så väl på äldreboenden som vill ge sina boenden en trevlig evenemangskväll, som på den hypotetiska trend bland yngre som vi redan (låtsats) observerat, nämligen att maritimt anstruken populärmusik från 1940-talet är det nya svarta. Lite mer lättförverkligad är idén om att köra en Cornelis vs. Fred-kväll nästa gång jag är i Stockholm.

Sven-Otto - skäggig arbetsmarknadsgubbe

På flyget hem från Island i söndags slog jag upp DN:s ledarsida, och fick se Sven-Otto Littorins nya skägg. OMG!:


Jag har jobbat en del i den fackliga världen, och för mig står det helt klart att det Sven-Otto gjort är att skaffa sig ett inflytandeskägg. Det är ett sånt skägg som väcker sympati hos människor som jobbar med arbetsmarknadsfrågor, eftersom Littorin numera ser ut som en ansvarsfull sjuttiotalsbyråkrat. Matchat med brun kavaj, skjorta i nån sorts anti-färg och en smutsgul slips som tyvärr inte syns på den här något beskurna bilden, ger skägget Littorin en gammaldags byråkratpondus som kan vara bra när man vill få sin vilja igenom på arbetsmarknadsområdet.

Men ger inte skägget honom ett ganska spefullt, skadeglatt uttryck också? Jag passar bollen vidare.

Littorins skägg

Jag tänker mig att Sven-Otto Littorin under sommaren läste en väldigt gammal utgåva av Goethes Faust, kollade på kopparsticksillustrationerna, spanade in Mefistofeles (en djävulens ombud på jorden) look, och konstaterade att "jävlar vilket grymt skägg, det ska jag skaffa!"

Det bästa denna regering gjort hittills.

Isländsk öl - ett minitest

Under min weekend i Island nyligen provade jag, med mer eller mindre njutning och i väldigt olika stadier av berusning, följande inhemska ölsorter:

Gull 3+
Pålitlig lageröl, bred smakpalett och ingen finkel, tål att drickas i stor mängd med bibehallen god smak

Thule 2+
Industriell men god, en bra kapitalistöl

Viking 1
Fadd, äcklig bismak, svavelosande - ett i negativ mening isländskt karaktärsöl

Kaldi mörk lager 3+
Mikrobryggeri - behöver jag säga mer? Mörk lageröl med mkt fina brända undertoner - ett i positiv mening isländskt karaktärsöl

Kaldi ljus lager 4
Fy faan vad gott!!! Jag drack den i min isländske kompis Hjörturs grapparum, möblerat med bokhyllor, skinnmöbler och till tonerna av isländsk skev indie. Det kan ha tryckt betyget uppåt, men ändå.

Lava 3+
För att vara en rökt stout - extremt god. Se LIL:s senaste officiella öltest, där stoutarna inte precis klarade sig bra. Mjuk och härlig smak, väldigt frisk och osöt för den här sortens öl. Den svenska importören skriver: "Eftersmaken ger rostad malt och rök som en levande vulkan i munnen" - det är ett överdrivet och pretentiöst omdöme, men den är ändå en fin öl.

Skjálfti 4
Steambeer! Jättegod, med en jävla kraft i anslaget. De isländska bönderna Bjarni Einarsson och Jon E Gunnlaugsson har verkligen gjort ett fint jobb med denna öl. Känns lite ale-lik fast det ska tydligen vara en lageröl. Frukt, beska och isländskt källvatten i en grym förening.

Island är helt klart ett up-and-coming öl-land, kan LIL:s korrespondent rapportera.

Mästarmöten

Jag har tidigare gnällt lite (nåja, inte så lite) över dum TV i allmänhet och MTV i synnerhet, och vill därför gärna väga upp för dessa surgubbe-fasoner genom att hylla det danska programmet "Mästarmöten", som visas på SVT. Programmet går ut på att dirigenten Frans Rasmussen samlar framstående musiker från den klassiska världen på Fuglsangs gods på Lolland för samtal och musicerande. En otroligt trevlig idé, som dessutom genomförs på ett smakfullt och spännande sätt.

Musikerna får berätta lite om sig själva och sina karriärer, sedan får de ett stycke musik de aldrig sett förut och framför det prima vista (prima vista betyder första påseendet). Det gör de oftast med den äran, och efter varje stycke får de dirigentens beröm. Dagen avrundas med en middag med gott vin och goda samtal.

Det som gör programmet så bra är att det förutom att det är välgjort, underhållande och sakligt dessutom är folkbildande. Även jag som yrkesverksam musiker lär mig mycket av programmet, utan att det känns påklistrat eller sökt. Det är allt man vill ha av ett TV-program; mustigt, matnyttigt och så långt bort från reklamkanalernas tomma kalorier man kan tänkas komma.

Zlatan

Zlatan Ibrahimovic gjorde alldeles nyss sitt första mål i sin första ligamatch för FC Barcelona. Målet, en språngnick från nära håll, betydde 3-0 för Barcelona mot Sporting Gijon, vilket också blev slutresultatet. Zlatans epok i Spanien är precis inledd, och detta kan leda till någonting riktigt stort. Vi på Längre inåt landet lyfter på hatten och önskar bjässen från rosengård stort lycka till framöver!