Taube & Dahlquist-kväll i Bagis

En sommarkväll på Liseberg träffade jag på den gode Lars Ekman. Han berättade att han börjat lyssna på Lasse Dahlquist efter att ha läst om honom på LiL, och tyckte att det var grymt. "Men jag reagerar när ni nämner Evert Taube och Lasse Dahlquist i samma mening", sa Lars. "Jaså, du gillar inte Taube?", frågade jag. Men det var tvärtom. Lars dundrade, på ett milt sätt: "Taube är en poet, Dahlquist är en underhållare!"

Det påståendet var vi förstås tvungna att pröva. När Lars och jag skildes åt konstaterade vi att nästa gång jag kom till Stockholm skulle vi ta en frikväll med Lars samling av Taube på LP och fördjupa oss i Taube och Dahlquist (det senare blev genom Spotify). Så blev det också. I söndags, en mycket fin septembersöndag i Stockholm, tog på kvällen Max och jag bilen från Sollentuna söderut ner mot Bagarmossen: en go tur på en mycket fin kväll.

ung svensk jazzbasistelit

I folkhemska och gröna Bagarmossen bjöd Lars på grön ärtsoppa innan nörderiet började. Den njöt herrarna på bilden ovan av, när de inte poserade med Evert Taube-skivor med roliga omslagsbilder för ansiktena. Vi lyssnade på Taube, vi varvade med lite Dahlquist, lite Edvard Persson, lite Delta Rhythm Boys med mera. Taube visade sig för oss ignoranta (=jag) som varit rejält okunniga om dennes repertoar vara riktigt bra.

artikelförfattaren och Bill Evans

I slutet smögs så väl Fred Åkerström som Stefan Sundström och vår halländske favorit Alf Hambe in, och många idéer om framtida musikkvällar kläcktes! Den mer vilda idén som brainstormades fram var dock den om, apropå att Max vickat med ett Taubeband, att arrangera en "battle of the bands"-kväll där de medverkande banden skulle vara ett Taubeband, ett Dahlquistband, ett Snoddas-coverband (!) och ett Edvard Perssonband (återigen !). Vi tänker oss att vi här skulle kunna casha in så väl på äldreboenden som vill ge sina boenden en trevlig evenemangskväll, som på den hypotetiska trend bland yngre som vi redan (låtsats) observerat, nämligen att maritimt anstruken populärmusik från 1940-talet är det nya svarta. Lite mer lättförverkligad är idén om att köra en Cornelis vs. Fred-kväll nästa gång jag är i Stockholm.