Jag har den senaste tiden lyssnat intensivt på Beach Boys mästerverk "Pet Sounds" från 1966. Det kanske inte kommer som en överraskning för någon som är någorlunda bevandrad inom populärkultur, men det är en fantastisk skiva. Enligt mig är det den bästa popskiva som någonsin gjorts, ja, den bästa skivan alla kategorier.
Albumet besitter den perfekta blandningen av uppfinningsrikedom, galenskap, vemod, glädje, inspiration, närvaro, naivitet, storslagenhet och genialitet. Sångerna är välkomponerade och intrikata samtidigt som de är direkta och lätta att ta till sig. Sånginsatserna är genomgående helt fantastiska och produktionen och orkestreringen är mästerlig och innovativ. I min värld kommer "Pet Sounds" aldrig att låta sig överträffas.
Därför är det kanske en smula märkligt att jag får en stark förnimmelse av sorg när jag lyssnar på skivan. En högst njutbar sorg, men ändå är det anmärkningsvärt att det jag ser som Höjdpunkten med stort H i min skivsamling inte bara gör mig rusig av glädje. Jag tror att det beror på att det är ett fulländat verk, och att det därför per definition är sorgligt. För om något är perfekt hamnar allt annat i skuggan, och det gäller såväl Beach Boys produktion som all annan popmusik.
Mauro Scocco skaldar om hur det finns en sorg i varje rus i "Det finns" från skivan "Dr. Space Dagbok" från 1991, och kanske är vi något på spåren om vi väljer att följa den teorin. Hur mäktigt och underbart det än är att lyssna på "Pet Sounds" är insikten om att det aldrig kommer göras bättre popmusik ständigt närvarande och även om denna insikt alls inte förstör upplevelsen sveper den en slöja av vemod över lyssnadet. Inte blir den känslan mindre tydlig av vetskapen om att bandet genomgick en kris (och Brian Wilson ett sammanbrott) som aldrig riktigt gick över när "Pet Sounds" var släppt och att arbetet med uppföljaren "Smile" havererade. Visserligen har gruppen släppt mängder med skivor sedan dess, och bland dem finns mycket bra musik, men inget som är i närheten av "Pet Sounds".
Det finns fler exempel på detta i pophistorien. Jag kommer närmast att tänka på Loves "Forever Changes" från 1967. Samma historia här, ett band och ett sargat geni (Arthur Lee i detta fall) når sin höjdpunkt och fulländning och kan efteråt aldrig resa sig helt igen. Det måste vara en oerhört jobbig känsla att jobba mot som konstnär. Låt vara att det alltid är svårt att följa upp succér, men hur skall man hantera känslan av att man vet att man aldrig mer kommer kunna göra något så bra som det man just har gjort? Hur känns det att fortsätta karriären med mer eller mindre mediokra verk när man en gång har fått alla bitar att falla på plats och uppnått fulländning?
Att förbättra saker och att utvecklas är centralt för de flesta människor som sysslar med konstnärligt skapande, och att känna hur man nått den vägens ände måste vara ett hårt slag. Förmodligen är det därför jag upplever "Pet Sounds" som ett så oerhört sorgligt album.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar