Livet på en pinne del II

Jag vill inte gärna se mig själv som en bitter person, men nu när jag ändå har satt igång det spåret kan jag inte låta bli att delge er en annan godbit från mitt yrkesliv.

Jag spelar i ett band som heter Hi Hank!. Vi spelar någon slags modern jazz, ganska lättuggad sådan skulle jag säga, även om jag förmodligen är helt fel person att fråga. Nyligen var vi och spelade på en jazzklubb i en västsvensk medelstor småstad. Det var inte särskilt mycket folk men genom vissa kontakter hade vi ändå lyckats få dit en sådär fyrtio personer, en siffra som man i sammanhanget får se som ganska bra. Det var relativt god stämning, om än något avvaktande, under första set.

När vi spelat näst sista låten innan paus kommer det fram en välklädd men också lite väl påstruken gentleman till scen för att, tror vi först, skämta lite. Det visar sig dock att hans sinne var allt annat än lätt. Han skällde helt enkelt ut oss för att det inte svängde! Han var rent ut sagt förbaskad på att vi spelade som vi gjorde och att det inte svängde. Efter att ha fört fram sitt övertydliga budskap ett par gånger vinglar gentlemannen tillbaka till sin plats längst ner i lokalen. Stämningen var vid det här laget rejält tryckt och jag, som brukar vara den som sköter mellansnacket, stod där med tunghäfta. Jag hade nämligen precis laddat upp en replik om hur trevlig vi hade det, att baren var öppen, osv, men det kändes inte som en särskilt adekvat upplysning för tillfället. Jag gjorde i alla fall ett tappert försök att säga någonting, men jag hinner inte säga mycket innan den påstrukne gentlemannen från bakre ledet reser sig och börjar gorma:
"Det svänger inte!! Det svänger inte!!"
Varpå någon redig person i publiken ropar tillbaka;
"Sätt dig ner och håll käften!"

Nu var stämningen helt otroligt obehaglig, för ett ögonblick trodde jag verkligen att det skulle bli slagsmål. Jag visste inte heller hur man skulle bemöta sådan här kritik, om jag skulle ignorera honom eller besvara påhoppen. Till slut sade jag som det var:
"Vi avslutar första set med ännu en osvängig låt.."

Jag tror att denna händelse är bland det värsta jag någonsin varit med om på en scen. Visst har man varit med om sura gubbar som tyckte att allt som har hänt med jazzen de senaste 60 åren har varit av ondo, osv, men aldrig att jag blivit utskälld inför en hel publik för att musiken som framförts är så värdelös. Inte blir det bättre av att mannen som gormat visade sig vara huvudsponsor för jazzklubben, i princip mannen som gjorde det möjligt för alla oss att vara där!

Till saken hör att dealen inte var av det bästa slaget, jag fick ingen reseersättning för att åka från Stockholm så gaget täckte inte ens resan. Jag åkte alltså 50 mil för att bli utskälld och gå back, det är vid sådana tillfällen man verkligen undrar vad man givit sig in på!

Helgens dans och icke-dans

Jag tänker mig att en av de roligaste grejerna med LIL är att vi alla är väldigt musikintresserade och kan skriva om alla möjliga aspekter av musik - att själv spela, som Max inlägg om sitt gig om Stampen häromdagen, om att gå på konsert, om att lyssna hemma på kammaren, om att lyssna på fest, musikmode osv.

I fredags var jag med om ett fylleslag i julens tecken, julfest på studentpuben Café Olof. Det lustigaste jag kan komma ihåg från själva festen är att vi dansade till "Walk of Life" med Dire Straits! Vilken fantastisk låt det är. Så go', så medryckande. Jag älskar verkligen Dire Straits. Det var osannolikt trångt på Café Olof och måste ha sett rätt förbryllande - kanske rentav bedrövande - ut när man ser ett sällskap överförfriskade 20-nåntings spontandansa till Dire Straits, av alla band.

På lördagens julfest fick jag en bugglektion av en härligt entusiasmerande kvinna, och hon berättade också om en bra buggklubb i Göteborg dit man kan gå på fredagar. Nästa år...

På söndagen missade jag ännu en gång Atalantes tédans, som jag nu ett par veckor försökt övertala min kompis Lene att gå på med mig. Återigen, nästa år...

Om två låtar av Dan Hylander

Jag har säkert hört Dan Hylander och Raj Montana Band omedvetet under barndomen, men den första gången som jag medvetet lyssnat på Hylander var med låten/hitten "Farväl till Katalonien" på MNW:s fina 3-cdsamling Progghits. Denna låt fick mig att tänka honom som en svensk - eller skånsk - Jackson Browne; med en längd på 5:10, midtempo, kombination av orgel och piano, skimrande jangelgitarrer á la tidigt kaliforniskt 1970-tal (tänk Gene Clarks mästerverk "One in a Hundred", The Virgin-versionen), melankoli och en sentimental text om kärlek och nåt vagt om politik, så framstod detta som rejält Jacksonskt. Det är en helt fantastisk låt, en av de bästa jag hört och lätt i klass med Jacksons stora stunder ("The Pretender", "Here Come those Tears Again", etc)

"Vi lekte med vår frihet under samma heta sol
men dina djävlar var på riktigt
mina var delirium
Den allra sista kvällen satt jag tyst och drack mig full
samma natt ni sprängde varuhuset sov jag av mitt rus
På vägarna i Lissabon grät jag tyst ditt namn"

http://www.youtube.com/watch?v=k-hhjvSLfXo&feature=related
Författaren Jonas Bergh har skrivit ett fint blogginlägg om Dan Hylander.
Glädjebloggen recenserar Dan Hylanders gig i Vinslöv i september.

Om jag tänker mig "Farväl till Katalonien" som Jackson Browne på svenska, så är nästa låt på samlingen Deja-Vu "Från en till en annan" snarare som ett soundtrack till en essä av Johan Ehrenberg, Mera pengar, som handlar om 1990-talets svenska samhällsekonomi och nyliberalismen, och parallellt om Ehrenbergs bror Tomas som var beroende av läkemedel och dog i en olycka. "Från en till en annan" är gråmelerad socialrealism, nästan lite Kenta-vibbar, om att se tillbaka på liv som kastats bort. Det börjar med att berättaren skriver ett brev:

"i en omodern etta, kokvrå och dusch
har jag räknat sekunder i snart nog ett år
när jag skriver till dig och får några timmar att gå"

Berättaren ser tillbaka på livet och gemensamma bekanta, och även om jag inte ens i närheten av att kunna känna igen mig i något av detta tycker jag att det är fint med lite Ken Loach i fem minuters rockform.

Livet på en pinne

Jag spelade på Stampen igår, det klassiska jazzstället i gamla stan. Jag vet inte riktigt hur jag skall sammanfatta denna upplevelse så här nära inpå, men någonting i stil med att saker aldrig blir som man tänkt sig kan tänkas passa..

När jag bodde i Halmstad och föreställde mig livet som musiker i Stockholm, med gigs på ställen som just stampen, så såg det inte riktigt ut såhär.

Jag var vikarie i ett band som brukar spela en del där, och det var en riktig lustig gäng. Bandet bestod av en pianist, vars pappa spelade trombon och flickvän sjöng, samt ytterligare en gentleman på saxofon och jag på bas och min kompis John på trummor. Jag visste om förutsättningarna innan; dåligt betalt och tre sets musik mellan 21-24. Ingen promenad i parken med andra ord, men det var ändå givet. Vad som inte var givet var att stället skulle vara helt fullsmockat med väldigt välförfriskade medelålders män när jag anlände klockan 20. Ljudnivån var massiv, och det första som hände var att någon ramlade över ett bord och krossade massor av glas. Medan jag väntade på de andra i bandet fick jag ett mål mat; en talrik kall jambalaya som gissningsvis stått framme bra många fler timmar än vad hälsovårdsmyndigheten förespråkar, som jag fick inta sittande inträngd bland några kraftigt berusade män vars korpulens hindrade mig från att kunna föra besticken till munnen obehindrat.

När vi väl började lira (naturligtvis hade vi inte repat) var det swinglåtar som gällde, det cirkulerade väldigt många av pianistens i excel utskrivna ackordsanalyser på mitt notställ, men det fungerade ganska bra och just nämnde pianist spelade fint. Några låtar in i konserten visar det sig att det såklart är dags för jullåtar, och det delas ut tomteluvor till bandet som jag efter en sekunds tvekan drar ner över skallen. Redan här någonstans känner jag hur jag har tänjt på gränserna för vad man gör för pengar, men det skulle kommma mer.

Publiken är hyfsat med på noterna, åtminstone om man tar i beaktning att majoriteten förmodligen knappt visste var de befann sig vid det laget. Innan jag hann säga kvastskaft står plötsligt en av dessa berusade män på scen, utrustad med ett munspel som han börjar lira på. Det är så stark volym att det nästan slår lock för öronen när han börjar yla, men man är ju inte gjord av trä och när bandet hakar på finner jag mig själv stående på stampens scen, iförd tomteluva och en förmodligen ganska missklädsam förtrytsamhet över min rådande belägenhet, kompande en hysterisk munspelare i någon slags blues som simmar runt kring tonarten A-dur.

Nej, det blir inte alltid som man tänkt sig...

Stretching, självhjälp och yoga

Jag är anställd på Handelshögskolan i Göteborg och som sådan får jag en del mail från jobbet, från rektor, vaktmästare, professorer med flera som informerar om olika saker som är relevanta för de anställda. Det informationsmail som jag reagerat mest på är nog den veckoliga uppmaningen att gå på Handels stretchingpass!! Först tyckte jag att det lät väldigt lustigt och larvigt. Men nu, desto mer jag tänker på det och desto fler mail jag får om det - som sagt ett i veckan - så funderar jag mer på att faktiskt gå och pröva. Jag har redan dålig rygg och dålig hållning och jag har ett stillasittande jobb, så det verkar passa mig..

Hej.
Korta bröstmuskler och svaga muskler mellan skulderbladen ger oss en böjd hållning och framåtlutande axlar.
En sådan obalans i muskulaturen bidrar till nack- eller bröstryggsproblem. Även andningen påverkas negativt av en dålig hållning.
Smärtor och domningar ut i armarna och fingrarna kan uppstå genom att korta muskler klämmer åt nerverna.
Spänningshuvudvärk och andra stressrelaterade fysiska smärtor kan avhjälpas med regelbunden stretching och träning.

Jag får ofta höra vilka positiva effekter stretchingpassen har, från dem som deltar regelbundet.
Det glädjer mig att så många kommer till stretchingen ; )

Välkommen till sal C32 idag 12.15 och på torsdag 12.15.

Med vänliga hälsningar,
Annika

Det känns spontant (och fördomsfullt) tantigt och töntigt att gå på stretching, men jag tror samtidigt att det vore nyttigt för mig. Och en mognadsprocess

Kvällstoppen

Jag upptäckte ikväll till min stora glädje att signaturen "kevlarkid2" gjort en kulturgärning modell större genom att lägga ut samtliga avsnitt av Kvällstoppen på youtube. Detta underfundiga program gick efter devisen "hälften allvar, hälften skämt", och leddes av Per Sinding Larsen och Fredrik Lindström, två i sanning intelligenta och initierade programledare.

Ett av mina favoritavsnitt är det där världsförbättrare listas. Miljövänner kommer på tal, och ett klipp visas där Christer Sandelin stolt förkunnar att han slutat använda spray med ozon. Lindström fortsätter med att konstatera att miljöengagemang är vanligt förekommande bland svenska artister, bland annat gick hela Raj Montana Band efter ett gemensamt beslut i mitten av 1980-talet över till att bara använda oblekt toalettpapper.. Den sortens humor faller mig på läppen!

Irländare kommer på fjärde plats på listan över världsförbättrare: "Italienarna har sin pizza, schweizarna sina klockor och irländarna har sina idealister."



Hela programserien bygger på nördig fakta och referenstäta skämt och plötsligt går det upp för mig vart Filip & Fredrik fått en stor del av sin inspiration från..

Hunger Hotell Revisited

Jag tror att det var länge sedan det var så här roligt att vara Eldkvarn-fan. Jag kan inte göra annat än att tro eftersom jag själv bara följt bandet i knappt två år men för att använda en i sammanhanget oundgänglig klyscha; Eldkvarn brinner fortfarande!

Nya skivan är den tredje i rad som Jari Haapalainen producerat, och han gör det med den äran. Det känns som att Plura är inne i ett stim just nu efter framgångarna med förra studioalbumet "Svart Blogg" och böckerna "Resa genom ensamheten" och "Den stora landsvägen", dessutom är en kokbok på gång. Det varit mycket snack om att släppa en enorm Eldkvarn-box ett tag nu men istället valde bandet att kanalisera energin på att släppa en platta med ny musik.

Enligt Plura uppmuntrade producent Haapalinen honom att skriva korta snärtiga treminuters-låtar och det känns som ett smart drag. Tempot är helt klart uppskruvat ett par varv jämfört med förra plattan, och de obligatoriska sjuminuters-låtarna som nästan är ett slags tonsatta noveller lyser med sin frånvaro. Texterna bjuder dock inte på några större nyheter, det är alkoholromantik, kärlek till Maria, saknad av en syster som Plura inte kan minnas mycket av, etc. För oss som lärt känna, eller trott oss lära känna, herr Jonsson genom hans texter och böcker är det här mammas gata. Klyschorna haglar i vanlig ordning, och autopiloten ligger ibland snubblande nära, men oftast lyckas Plura få kraft bakom orden.

Albumet inleds och avslutas med "Bröllopssång #1" och "Bröllopssång #2", en stilla ballad ackompanjerad endast av piano och Peter Lemarc på glödgat munspel. På andraspåret slås E Street Band-strängen an rejält i "Vägen till paradiset"; det låter ungefär som en svensk version av "Thunder Road" och ungefär så bra, det vill säga fantastiskt! Det fortsätter i samma stil, med ösiga låtar med mycket kör, piano- och klockspelsriff och jag gnuggar mina händer av förtjusning. Efterhand mattas tempot av och så även kvalitén på låtarna. Jag tycker Plura är i sitt esse när han skildrar jakten på lyckan och törsten efter kärlek, medan låtar som bara har som syfte att förklara hur mycket han och hans sambo Maria är som gjorda för varandra lätt har en tendens att bli väldigt ointressanta.

Vissa låtar är bluesiga, nästan lite funkiga, med "Söder om midnatt, c/o himmelen" som klart bottennapp. Som helhet är skivan en smula spretig med den har växt på mig under den dryga vecka jag har levt med den, och sammanfattningsvis måste man konstatera att det känns som att det finns väldigt mycket energi i bandet och att framgångarna bara har gjort gott. En av de finaste låtarna på plattan är Carlas bidrag, "Lilla Sofie", med väldigt fint dragspel som huvudingrediens.