fredag 12 december 2008

Livet på en pinne




Jag spelade på Stampen igår, det klassiska jazzstället i gamla stan. Jag vet inte riktigt hur jag skall sammanfatta denna upplevelse så här nära inpå, men någonting i stil med att saker aldrig blir som man tänkt sig kan tänkas passa..

När jag bodde i Halmstad och föreställde mig livet som musiker i Stockholm, med gigs på ställen som just stampen, så såg det inte riktigt ut såhär.

Jag var vikarie i ett band som brukar spela en del där, och det var en riktig lustig gäng. Bandet bestod av en pianist, vars pappa spelade trombon och flickvän sjöng, samt ytterligare en gentleman på saxofon och jag på bas och min kompis John på trummor. Jag visste om förutsättningarna innan; dåligt betalt och tre sets musik mellan 21-24. Ingen promenad i parken med andra ord, men det var ändå givet. Vad som inte var givet var att stället skulle vara helt fullsmockat med väldigt välförfriskade medelålders män när jag anlände klockan 20. Ljudnivån var massiv, och det första som hände var att någon ramlade över ett bord och krossade massor av glas. Medan jag väntade på de andra i bandet fick jag ett mål mat; en talrik kall jambalaya som gissningsvis stått framme bra många fler timmar än vad hälsovårdsmyndigheten förespråkar, som jag fick inta sittande inträngd bland några kraftigt berusade män vars korpulens hindrade mig från att kunna föra besticken till munnen obehindrat.

När vi väl började lira (naturligtvis hade vi inte repat) var det swinglåtar som gällde, det cirkulerade väldigt många av pianistens i excel utskrivna ackordsanalyser på mitt notställ, men det fungerade ganska bra och just nämnde pianist spelade fint. Några låtar in i konserten visar det sig att det såklart är dags för jullåtar, och det delas ut tomteluvor till bandet som jag efter en sekunds tvekan drar ner över skallen. Redan här någonstans känner jag hur jag har tänjt på gränserna för vad man gör för pengar, men det skulle kommma mer.

Publiken är hyfsat med på noterna, åtminstone om man tar i beaktning att majoriteten förmodligen knappt visste var de befann sig vid det laget. Innan jag hann säga kvastskaft står plötsligt en av dessa berusade män på scen, utrustad med ett munspel som han börjar lira på. Det är så stark volym att det nästan slår lock för öronen när han börjar yla, men man är ju inte gjord av trä och när bandet hakar på finner jag mig själv stående på stampens scen, iförd tomteluva och en förmodligen ganska missklädsam förtrytsamhet över min rådande belägenhet, kompande en hysterisk munspelare i någon slags blues som simmar runt kring tonarten A-dur.

Nej, det blir inte alltid som man tänkt sig...

2 kommentarer:

Erik Bengtsson sa...

haha, vackert!! mycket bra inlägg.

Jens Filipsson sa...

Hehe, ännu en dag på jobbet...