Om två låtar av Dan Hylander

Jag har säkert hört Dan Hylander och Raj Montana Band omedvetet under barndomen, men den första gången som jag medvetet lyssnat på Hylander var med låten/hitten "Farväl till Katalonien" på MNW:s fina 3-cdsamling Progghits. Denna låt fick mig att tänka honom som en svensk - eller skånsk - Jackson Browne; med en längd på 5:10, midtempo, kombination av orgel och piano, skimrande jangelgitarrer á la tidigt kaliforniskt 1970-tal (tänk Gene Clarks mästerverk "One in a Hundred", The Virgin-versionen), melankoli och en sentimental text om kärlek och nåt vagt om politik, så framstod detta som rejält Jacksonskt. Det är en helt fantastisk låt, en av de bästa jag hört och lätt i klass med Jacksons stora stunder ("The Pretender", "Here Come those Tears Again", etc)

"Vi lekte med vår frihet under samma heta sol
men dina djävlar var på riktigt
mina var delirium
Den allra sista kvällen satt jag tyst och drack mig full
samma natt ni sprängde varuhuset sov jag av mitt rus
På vägarna i Lissabon grät jag tyst ditt namn"

http://www.youtube.com/watch?v=k-hhjvSLfXo&feature=related
Författaren Jonas Bergh har skrivit ett fint blogginlägg om Dan Hylander.
Glädjebloggen recenserar Dan Hylanders gig i Vinslöv i september.

Om jag tänker mig "Farväl till Katalonien" som Jackson Browne på svenska, så är nästa låt på samlingen Deja-Vu "Från en till en annan" snarare som ett soundtrack till en essä av Johan Ehrenberg, Mera pengar, som handlar om 1990-talets svenska samhällsekonomi och nyliberalismen, och parallellt om Ehrenbergs bror Tomas som var beroende av läkemedel och dog i en olycka. "Från en till en annan" är gråmelerad socialrealism, nästan lite Kenta-vibbar, om att se tillbaka på liv som kastats bort. Det börjar med att berättaren skriver ett brev:

"i en omodern etta, kokvrå och dusch
har jag räknat sekunder i snart nog ett år
när jag skriver till dig och får några timmar att gå"

Berättaren ser tillbaka på livet och gemensamma bekanta, och även om jag inte ens i närheten av att kunna känna igen mig i något av detta tycker jag att det är fint med lite Ken Loach i fem minuters rockform.