Ang. Mauro & Pluras kök

Så har det då satt igång, det TV-program jag har sett fram emot hela mitt liv; Mauro & Pluras kök. Jag känner att det, så här fyra program in i serien, är dags för en kort kommentar från bloggosfären.

Fortfarande känns det helt osannolikt att programmet överhuvudtaget existerar. Om någon hade givit mig en hög med pengar och helt fria händer hade jag satt ihop ett program helt identiskt med detta. Mina två största musikaliska förebilder gör tillsammans ett program om mitt största intresse efter musik; jag har lite svårt att smälta vidden av det hela.

Med andra ord kunde man knappast ha högre förväntningar än vad jag hade, och programmet har visat sig vara precis så bra som jag hoppats. Plura är avslappnad och ledig men samtidigt skärpt och vass, Mauro är ett komiskt geni, maten är underbar och gästerna roliga. I mer eller mindre varje scen finns det guldkorn, små gyllene inpass som tillsammans bildar en helhet av något större. På det hela taget är Mauro & Pluras mat så bra att jag nästan blir sorgsen av att se det, eftersom jag vet att det inte kommer vara för evigt. Alla avsnitt går att se på tv8play, missa inte!

Klabbes Bank - Je Suis La Mer

Klabbes Bank hade med sin skiva "Kålsäter" från 2007 en självskriven plats på min topp tio-lista över 00-talets bästa skivor.

"Kålsäter" innehåller allt jag vill få ut av musik och lite till. Fantastiskt vackra och ständigt överraskande kompositioner, otroligt skickliga musiker som jobbar tillsammans som en enhet, och som jag skrev i ett tidigare blogginlägg, rak och enkel musik med stort djup.

När 00-talslistan sammanställdes hade jag emellertid ännu inte hunnit lyssna in mig på bandets senaste skiva "Je Suis La Mer", som faktiskt hann släppas i oktober 2009, innan decennieskiftet var ett faktum. Den borde ha varit med på listan istället för "Kålsäter".

Inför detta album har den i mina ögon mycket framstående trumslagaren Fredrik Hamrå ersatts av Martin Öhman, ett byte som faktiskt gjorde mig en smula orolig eftersom jag alltid framhållit Hamrås spel som en av anledningarna att gilla Klabbes Bank. Öhman sysslar mycket med elektronisk musik, och den influensen märks ganska tydligt på denna skiva. Detta faktum klargörs tydligt redan från början då hela skivan inleds med ett bastrummeliknande dovt elektriskt ljud som mekaniskt pulserar genom de första takterna. Överlag har bandet arbetat mer med ljudbilden och produktionen, och ganska snart stod det mig klart att min oro var helt obefogad. Detta är bandets överlägset bästa skiva hittills.

"Je Suis La Mer" innehåller alla de element som gjorde att jag älskade "Kålsäter", fast taget ytterligare en nivå vidare. Skivan är bättre producerad än föregångaren, det låter faktiskt helt fantastiskt bra rent ljudmässigt. Samtidigt är bandet mer samspelt än tidigare, arrangemangen är mer slipade och med mindre åthävor får man sagt mer. Balladerna är lite vackrare, de härligt pumpande upptempolåtarna är lite mer smittande, listan över förbättringar kan göras hur lång som helst.

Klas-Henrik Hörngrens kompositioner visar prov på stor musikalisk mognad och jag kan inte göra så mycket annat än att glädjas åt att ett av mina favoritband fortsätter att bli bättre och bättre. Helt välförtjänt hamnade skivan i topp när många av landets största tidningar listade 2009 års bästa plattor, och man kan bara hoppas att detta enastående band även fortsättningsvis får all den uppskattning de förtjänar.

LIL-kvalitetsmärkta uteställen #7; Blecktornskällaren

Under de senaste åren har jag vid ett par tillfällen av en slump hamnat på kvarterskrogen Blecktornskällaren på Ringvägen i Stockholm. Det var inte förrän häromveckan jag gjorde ett aktivt val att ta mig dit, vi var då en stor gäng som befann oss vid skanstull en fredagskväll sugna på att ta en öl. Jag kom att tänka på Blecktornskällaren eftersom det, de gånger jag varit där, alltid funnits många lediga bord där, och fem minuters promenad senare befann vi oss där. Vi blev inte besvikna.

Precis som jag mindes det var det ett sunkhak av bästa märke, med billig öl (med Stockholmsmått mätt - 36 kronor för en 0,4 stor stark) och gott om plats. Att kalla personalen trevlig vore en överdrift, men lika osant vore det att hävda motsatsen. Det som dock var grädden på moset var musiken - på föredömligt låg volym spelades ett pärlband av hits från 1960-talet. Artister som Bob Dylan, Beatles, Beach Boys, Stones, Van Morrison, Stevie Wonder, Kinks och Turtles turades om att förgylla aftonen. Vi var de enda gästerna, förutom ett gäng söderalkisar som hängde i baren och några stackare som satt vid jack vegas-maskinerna.

Sedan dess har jag varit där ytterligare en gång med mycket gott resultat. Då visades Barcelonas ligamatch mot Valencia på storbild och en någorlunda trevlig och framför allt Göteborgs-vänlig Bajen-supporter talade med oss om världsläget.

Blecktornskällaren har allt det man vill ha av en sunkpub; billig öl, gott om plats, och bra musik på låg volym. Att stället självmant kallar sig för 'bleckan' och har sloganen 'go stämmning. go mat. gott folk' (stavat precis så) är en liten twist som sätter pricken över i:et. Vi ses på bleckan!

The Courage of Others revisited

Det var med, som tidigare nämnt här på LIL, väldigt högt ställda förväntningar jag tog mig an Midlakes tredje fullängdare "The Courage of Others". Föregångaren "Trials of Van Occupanther" är i mitt tycke 00-talets bästa platta och i intervjuer inför detta skivsläpp har bandledaren Tim Smith nämnt spännande influenser som Fairport Convention och Sandy Denny.

Det är inte utan vånda som Texas-bandet lyckades slutföra detta album, för drygt ett år sedan kasserades allt material som spelats in och bandet började på ny kula. Att det är ett noggrann och välgjord skiva råder det inga som helst tvivel om - och det är verkligen imponerande hur lite ambivalensen inför uppföljningen av 2006 års skivsuccé har påverkat slutresultatet. Det låter solitt, helgjutet och väldigt självklart.

"The Courage of Others" är inte en insmickrande skiva. Den är inte gjord för publikens skull, söker aldrig din bekräftelse och även om Midlake har lyckats hamna märkligt rätt i tiden med sin skäggiga och stämsångstäta musik är det så långt ifrån "hippt" man kan komma. Istället drivs bandet av en slags inre nödvändighet, av längtan efter det enkla och ursprungliga livet förr i tiden. Och då talar vi inte om 1960-talet, utan snarare 1860-talet.

Med väldigt höga förväntningar är det lätt att bli besviken, och jag jublade inte högt första gången jag lyssnade igenom "The Courage of Others". Det är en av vemod präglad samling låtar där Tim Smith genomgående sjunger med en ibland nästan irriterande sorgsen likgiltighet. Det finns ingenting som skriker efter uppmärksamhet, inget som är gjort för att skapa rubriker eller ens uppskattning. "I just want to be left to my own ways" är en kännetecknande textrad från skivan som helhet.

Samtidigt som det finns en kärv ton som präglar skivan och omedelbara låtar i stil med "Roscoe" och "Head Home" från förra skivan lyser med sin frånvaro finns det en innerlighet och tyngd som långsamt har krupit in under mitt skinn. Efter flera genomlyssningar börjar en gitarrpassage, ett flöjtsolo, eller ett trumfill pocka på uppmärksamhet och utan att jag riktigt vet hur det har gått till befinner jag mig i Midlakes värld där poetiska textrader som "ancient light through these woods" räddar min dag.

Trots bristen på "hits" och den uppenbart trubbiga oviljan att göra det förväntade lyckas "The Courage of Others" träffa helt rätt och eftersom skivan är så otroligt välgjord in i minsta detalj finns det stor chans att den kommer hålla lika länge som föregångaren, Det finns inte ett gitarrljud som inte är perfekt, inte en dålig textrad, inte något som inte håller en djupare granskning. Fortfarande, efter en månads lyssnande, växer skivan vid varje lyssning och det finns ingenting som tyder på att den utvecklingen håller på att stagnera.