Trakig film?

Tarkovskijs Andrej Rubljov - en trakig film?

“It’s so boring. You have to watch it, but you won’t get it.”
van till filmkritikern Dan Kois rekommenderar Kois att se Tarkovskijs film Solaris

For fem-sex ar sedan var jag en relativt "ambitios" filmtittare; jag laste bocker om Cassavetes och Tarkovskij och hade ambitioner att se mig igenom atminstone de storsta namnet i filmens kanon - franska nya vagen, Fassbinder, Ozu och Mizoguchi, och sa vidare. Bresson - ofta trakig. Antonioni - ibland trakig. Bunuel - trakig. Sen sa hande nagonting, jag kommer inte ihag precis nar, men kanske 2006 gick jag over till att mest se pa Will Ferrell-filmer, och sa har det varit sedan dess.

Franska nya vagen, till exempel, gillade jag aldrig. Foraktet av Godard - tyckte jag var trakig, tva ganger! Tokstollen gillade jag, men allt annat jag forsokte med tyckte jag var just trakigt - segt, langdraget, osv. Jag fick nagra favoriter i Ozu och Fassbinder men oftare somnade jag, som nar jag sag Andrej Tarkovskijs Andrej Rubljov pa Cinemateket. Just Tarkovskij vaxte dock pa mig i langden, just som san har "finare film" ska; nar jag efter att ha somnat bade vid visningarna av Andrej Rubljov och Solaris kom jag fram till Spegeln och Nostalghia och tyckte att de, pa nagot satt, var fantastiska.

Efter de manga langtrakiga erfarenheterna av att se film for att de "skulle vara bra", sa tycker jag att filmkritikern Dan Kois artikel "Eating Your Cultural Vegetables" i New York Times ar valdigt kul. Kois beskriver - fast pa ett valdigt mycket battre satt - samma fenomen som jag beskrivit ovan, av att uttrakas av klassisk film som man "borde" gilla - Kois kallar dessa filmer "kulturens gronsaker" - och darfor finna lattnad i att se underhallande mainstreamfilm. NYT:s filmkritiker Manohla Dargis och A.O. Scott bemoter Kois i denna artikel, och har saklart ocksa de sina poanger.