Låtar jag hört på radio

estetiken känns igen.. The Belle Brigade

The Belle Brigade, "Belt of Orion" (2011)
Nu när jag bor i LA lyssnar jag på en enda radiostation varje dag: KCRW. KCRW är offentlig radio, affilierad med National Public Radio, en av USA:s kulturella medelklass främsta kännetecken och en av symbolerna i landets ständigt puttrande kulturkonflikt mellan Republikanernas "verklighetens folk" och landets kulturbärare. KCRW har som flaggskepp musikprogrammet Morning Becomes Eclectic som går 9-12 varje vardag och sänder en ofta halsbrytande eklektisk blandning av indie, house, reggae, funk, rap och så vidare. De har livespelningar och lyfter fram en massa nya artister - några av dem som varit dagens artist de senaste veckorna är Lykke Li (!), danska Agnes Obel, och indiebandet GIVERS. Man hör mycket ny bra musik där och ett av band som jag först hört där är LA-syskon-duon The Belle Brigade. Detta är inget originellt direkt utan CSNY-harmonier och folk-indie-rock som man hört en del av de senaste åren, men jag fastnar mer för Belle Brigades låtar än för t ex Fleet Foxes.

GIVERS, "Ceiling of Plankton" (2009)
Fluffig indie med punkfunk-komp lånat från 2004... kan det vara något? I detta fallet, faktiskt, ja.


Kersti Ståbi, “Dimming of the Day” (2005)
Den här Richard & Linda Thompson-covern, i svensk folktappning, hörde jag för första gången på fina multikulti-P2-programmet Klingan för flera år sedan, och kom av någon anledning att tänka på den igen här om veckan. Det här är en jäkligt fin- och högstämd cover av en ursprungligen lite skruffigare låt; jag älskar verkligen arret med bara akustisk gitarr, kontrabas och vispade trummor, och så sången och kör i fokus, men med texten kan det bli lite väl mycket vis-pretentiöst: typ "jag ser dig gå din väg med en annan vän / men jag kan ge dig ro, stillheten". Men jäkligt bra, inte desto mindre. (Makarna Thompsons versioner är också fantastiska - se t ex denna liveversion.)

Eilen Jewell, “Rain Roll In” (2009)

Eilen Jewell, en ny bekantskap för mig, gästade P4:s countryprogram tidigare i våras (i samband med att hon spelade på Akkurat i Stockholm). Och det här visade sig vara grymt bra folk-country, omärkvärdigt, rättframt och med klockren sologitarr. Texten är klassisk: "Let's just listen to the rain roll in / I don't feel like I have to do nothing".

Matraca Berg. jackan!!

Matraca Berg, “Clouds” (2011)
Redan introt - munspel, akustisk gitarr och en längtande steel - avslöjar hur jävla bra det här är. (Det låter som Neil Young ca 1972.) Matraca Berg har skrivit låtar åt en massa countryartister och gjort fyra skivor innan; "Clouds" är från hennes femte, The Dreaming Fields. Det här är präriecountryballaderi när det är som bäst; till och med dragspelet plockas fram. Texten uttrycker vemod med samma klassiska och slitna bild - regnet - som Jewells ovan: "I only like the clouds when it's raining / they do me no good just hanging around / I only like the clouds when it's raining /so let it come on down".

Doug Kershaw, "Lousiana Saturday Night" (live, 2002)

Okej, den här har jag inte hört på radio - tusan vet vilken radio-DJ i Kalifornien eller Sverige som skulle spela detta, men det är ju så sjukt bra! Vi har hyllat cajun och zydeco (Queen Ida) tidigare här på bloggen, och violinisten Doug Kershaw, "the ragin' cajun", kan man knappast komma undan när man gillar sånt. Den här liveversionen av standarden "Louisiana Saturday Night" är ruggigt svängig, perfekt livemusik: struttande (och hoppande!) violinist/sångare i countryskjorta, "Free Bird"-fint pianosolo, grym trummis. Det här är ett stycke rätt rock'n'roll information från wikipedia:

"The son of an alligator hunter, Kershaw was the seventh child born to a family that eventually included five boys and four girls. Raised in a home where Cajun French was spoken, he didn't learn English until the age of eight. By that time, he had mastered the fiddle, which he played from the age of five, and was on his way to teaching himself to play an amazing 28 instruments. His first gig was at a local bar, the Bucket of Blood, where he was accompanied by his mother on guitar."

Tack och lov är Kershaw inte rock'n'roll på så vis att han supit ihjäl sig eller liknande, utan han är fortfarande alive and kicking, vilket innebär att det i alla fall finns en teoretisk chans att jag kan se honom live en dag - något som jag ruskigt gärna skulle vilja!