Phosphorescent - Here's To Taking It Easy

Phosphorescents "Here's To Taking It Easy" är ännu en skiva som, om undertecknad varit lite mer vaken, borde ha varit med på listan över 2010 års bästa album. Phosphorescent är Matthew Houcks projekt och låter ungefär som om Neil Young, Bon Iver och Iron & Wine skulle ha åkt till Nashville tillsammans för att spela in ett album. Modern amerikansk indiepop när den är som bäst enligt mig, dvs väldigt mycket trestämmiga körer men inga dånande trummor och afropopgitarrer, istället tydliga countryinfluenser och mycket slidegitarrer.

Jag upptäckte skivan genom den fina norska musikbloggen Heartworn Highways (döpt efter den legendariska dokumentärfilmen om den alternativa countryscenen i USA i mitten av 1970-talet) som utnämnde den till 2010 års bästa. Jag tycker att det är en enastående bra skiva, som håller sig tryggt i den lunkande gubbrockfåran men spänner från raka countrydoftande låtar ("It's Hard To Be Humble When You're From Alabama", "Heaven, Sittin' Down") och smäktande ballader ("We'll Be Here Soon", "Tell Me Baby (Have You Had Enough)", "Los Angeles") till flummiga körlåtar där en enda mening upprepas ("Hej, Me I'm Light").

En låt sticker dock ut som den absoluta höjdpunkten, nämligen "The Mermaid Parade". Detta är en klassisk skilsmässolåt, ett amerikanskt svar på Eldkvarns "Man över bord" om ni så vill. Till ett tryggt 6/4-gubbrockskomp med piano och stillsamt ylande gitarrer formulerar sig Matthew Houck svävande men samtidigt med så knivskarp precision att jag ryser i hela kroppen. Framför allt berörs jag av partiet där han kommenterar det misslyckade äktenskapet med "But god damn it, Amanda, oh god damn it all". Det hemska i situationen, oförmågan att säga något vettigt, allting sammanfattas så rysligt bra i Houcks plågade stämma. Ett av det nya millenniets allra starkaste rockögonblick om ni frågar mig.

New York this morning, it was 8am LA time
And I could be there by this evening
Said the girl on the airline line

So I bought that ticket, and I got in that cab
But I didn’t make it babe to the airport like that

No I wound up walking out by the ocean today
And there were naked women dancing in the Mermaid Parade
And ah Amanda did you see me today
Watchin’ those women dancing in the Mermaid Parade
And ah Amanda did you see me today
Watchin’ those women waltz by in the Mermaid Parade

Now our hearts were on fire only two weeks ago
And our bodies were like live wires down on the beach in Mexico
But I came back to this city and you stayed home in LA
And then our two years of marriage
In two short weeks somehow just slipped away

And I know all about your new man
Your new older, old man and I heard that he’s married
Ah you be careful Amanda
And yeah I found a new friend too
And yeah she’s pretty and small
But god damn it Amanda, oh god damn it all

I went out walkin’ out by the ocean today
And there were naked women dancing
In the Mermaid Parade
And ah Amanda did you see me today
Watchin’ those women dancing in the Mermaid Parade
And ah Amanda were you with me today
Watchin’ those women waltz by in the Mermaid Parade
And ah Amanda were you with me today
Watchin’ those women waltz by In the Mermaid Parade

Andra smärtsamt bra skilsmässolåtar:
Man över bord - Eldkvarn
He Stopped Loving Her Today - George Jones
Best of You - Foo Fighters
Metal Firecracker - Lucinda Williams

Vad jag ogillar med Elin Unnes

Jag läste två recensioner i Svenska Dagbladet idag som gjorde mig irriterad. Båda var skrivna av journalisten Elin Unnes. Elin visar prov på en raljant ton och en respektlös hållning gentemot artisterna hon skriver om, något som jag tycker att en professionell recensent borde avhålla sig ifrån. Det är inte första gången hon ger smakprov på dessa sina mindre smickrande egenskaper, men två recensioner på samma dag blev för mycket för mig och tvingade fram detta blogginlägg.

Vi på Längre inåt landet vill egentligen lyfta fram saker vi gillar, bidra till mer kärlek i vardagen och fred på jorden, etc., men eftersom vi i 99% av våra blogginlägg ägnar åt oss just detta anser jag mig själv ursäktad att ägna ett inlägg åt att såga en dryg musikrecensent.

Enligt mig är det en recensents uppgift att verkligen sätta sig in i musiken och artistens syfte och mål med denna, och sedan bedöma hur väl dessa mål och syften lyckas genomföras. Att ägna sig åt ovidkommande prat och namedropping för att i nästa mening i lättsam ton helt avfärda någons hårda arbete är inte god journalistik. Kanske är det för att jag själv är musiker som jag är extra känslig, men jag vet också hur mycket arbete det ligger bakom en skiva, oavsett om man är debutant eller världsberömd artist.

Elin Unnes skriver att texterna på Docenternas nya skiva "Medan vi spelar pop" (som jag inte hört, men däremot har jag lyssnat mycket på den briljanta EP:n som släpptes i somras) är nedlåtande och pekar på singeln "Vanligt Folk", vilket enligt mig är att missa poängen helt med den låten. Vidare kallar hon deras skiva för "lärorik, lite på samma vis som porr kan vara väldigt anatomiskt informativt.".

Lucinda Williams nya skiva Blessed (som är fantastiskt bra) avfärdar Elin som tråkig och klagar indirekt på att Lucinda haft en trygg uppväxt och att hon inte tar några risker. Avslutningsvis tycker hon att "produktionen är lika sexig som blöta yllestrumpor fem kilometer hemifrån".

Jag förstår att det är svårt att göra rättvisa och heltäckande bedömningar när man bara har ett högst begränsat antal tecken på sig, men storheten i Lucinda Williams musik har aldrig legat i hennes förmåga att ta risker, och Docenternas musik har ingenting med porr att göra. Det är såklart effektsökeri, och jag ägnar mig själv åt det ibland, men det är fortfarande grymt dålig och enkelspårig musikjournalistik.

Läs recensionerna här och här.

Saker att se fram emot i april

* Steve Earle släpper en ny platta producerad av T Bone Burnett.
Enligt Steve själv handlar plattan, som är döpt efter Hank Williams sista singel, om dödlighet och har ett tydligare country-sound än hans senaste skivor. Kan bli en riktig höjdare!



* Säsong två av Treme börjar visas i USA
Efter den fantastiska första säsongen är förväntningarna höga på säsong 2. Nyss nämnda Steve Earle kommer att fortsätta dyka upp.

* Mauro släpper ny platta
Visserligen var förstasingeln Adrenalin en besvikelse i mina öron, men jag har fortfarande aldrig hört en svag Mauro Scocco-skiva.

Några tankar om Californication

Californication, den uppmärksammade tv-serien där David Duchovny spelar Hank Moody, en framgångsrik författare med skrivkramp, är vad jag har ägnat de senaste dagarna i sjuksängen åt. Jag var verkligen inte helt förtjust från början, men ganska snart var jag helt fast i de tragikomiska äventyren och kvinnojakterna Hank beger sig ut på. Han är ständigt berusad, ofta drogpåverkad, alltid kaxig på gränsen till otrevlig men också kvick och på något sätt charmig. Samtidigt som han förför kvinna efter kvinna försöker han gång på gång och med varierande framgång vinna tillbaka sin förra flickvän, som är mor till hans enda dotter, och dessutom uppfostra denna dotter på ett ordentligt sätt.

Hank Moody, spelad av David Duchovny

Anledningen till att jag fastnat för serien är att man känner för karaktärerna, även om det är många scener där det gäller att ha skäms-kudden nära till hands, och att manuset och dialogen är välskrivet och ofta mycket underhållande. Vissa scener är roliga nog för att få mig att skratta högt trots att jag ligger ensam i en sjuksäng, och samtidigt innehåller serien många ögonblick som rör mig till tårar. Att soundtracket är grymt bra är heller inte någon nackdel, det innehåller musik av Rolling Stones, Warren Zevon, Steve Earle, Bob Dylan och Soundtrack of Our Lives, för att nämna några få.

Som någorlunda genusmedveten ung man i dagens samhälle var jag inledningsvis väldigt skeptisk till upplägget, med en medelålders man som är så snygg och cool att samtliga kvinnor, från 16 till 60 faller pladask. Dock måste jag säga att Hank är tillräckligt trovärdig för att jag skall köpa mycket av det, samt att han för det mesta sköter det hela relativt snyggt och behandlar sina kvinnor helt OK.

Jag har emellertid fortfarande en rad invändningar som jag inte lyckats bli av med. För det första är alla kvinnor Hank träffar relativt långa, väldigt vackra, smala, vältränade och med stora bröst. Inte riktigt Disney-stereotypt men ofta inte långt ifrån heller. När Hank och hans polare Charlie Runkle köper sex av prostituerade och går på strippklubb skildras detta som något coolt och helt naturligt för en man, vilket får mig att bli lätt illamående. Jag blir samtidigt ledsen eftersom jag tycker det är ett grovt övertramp i en annars sympatisk tv-serie.

Karen (Natascha McElhone ) och Hank

Sedan finns det ett par irriterande detaljer rörande den centrala relationen i Californication, nämligen den mellan Hank och hans ex Karen. På många sätt är det en fin men rörig relation och ofta känner man mycket för dem båda två. Dock är det slående vilket typiskt ojämlikt förhållande det är, till exempel kan Hank träffa 10 olika kvinnor på en vecka utan att behöva bekymra sig för det eller få särskilt mycket skit av Karen (när de inte är tillsammans), men när hon som singel träffar eller ens tittar åt någon annan blir Hank vansinnig och går inte sällan till fysisk attack mot hennes partner, och tvingar henne dessutom att förklara sig och spelar på andra sätt på hennes dåliga samvete. Jag retar mig väldigt mycket på det här, för att inte tala om de ständigt återkommande bögskämten och referenser till mer eller mindre bristande manlighet. Även om många regler och normer bryts på ett intressant sätt är det fortfarande en konservativ syn på manlighet som är rådande för det allra mesta.

Jag vill inte vara en surgubbe, och det jag trots allt först och främst tänker på när det gäller Californication är att det är en bra tv-serie med väldigt underhållande karaktärer och grym dialog. Det var bara skönt att få kommentera vissa saker... Har läsekretsen några åsikter i frågan?

Justin Townes Earle "Harlem River Blues"

Jag har den senaste tiden varit inne i en period där jag lyssnat väldigt mycket på ny musik. Det är ibland lätt att bli en smula luttrad när man lyssnar på musik hela tiden, för även om mycket är bra är det sällan man blir helt till sig. När jag hörde Justin Townes Earles "Harlem River Blues" blev jag helt till mig.


Jag inser att jag är tvåa på bollen här, Arvid hade med skivan på listan över 2010 års bästa skivor, men jag har inte upptäckt Justin förrän nu. För mig passar den här musiken helt perfekt, det finns ingen artist som just nu bättre förenar alla de kvaliteer som jag uppskattar.

Justin Townes Earle står precis som fadersfiguren Steve med båda fötterna stadigt i country-, folk- och honky tonk-myllan, men Justin har något tydligare influenser från Woody Guthrie och gammal gospel. De ständiga jämförelserna med farsan är förstås oundvikliga, men egentligen finns det lika mycket som förenar deras musik som skiljer dem åt. Gemensamt för båda är dock att de är väldigt angelägna artister.

Harlem River Blues innehåller mycket gammal traditionell blues, country och gubbrock, men är samtidigt inte det minsta nostalgisk eller anakronistisk. Tilltalet känns otroligt angeläget och tidlöst, och texterna träffar mig rakt i hjärtat. Nog för att mycket country är otrolig sentimental och känslosvallande, men det finns en hudnära känslighet hos Justin som jag ofta kan sakna i den här macho-orienterade och hårdföra musikstilen.

Inledande spåret är en gospelinfluerad dänga med en text som mycket väl sammanfattar precis det jag försökt formulera ovan. En text som skulle kunna vara skriven för 70 år sedan men som i mina öron samtidigt känns väldigt samtida.

Lord, I'm goin' uptown
to the Harlem River to drown
Dirty water gonna cover me over
and I'm not gonna make a sound

Låtarna på skivan har stor spännvidd, och Justin blandar gospel, bluegrass, rockabilly och country på ett mycket ledigt sätt. Jag kommer emellanåt att tänka på Jackson Browne, inte för att det musikaliskt är särskilt likt men Justins sångröst och känsliga tilltal är i mina öron lika gripande som Jacksons - vilket är menat som allra högsta betyg.

I "Working for the MTA", enligt Earle själv en "modern day railroad ballad", är upplägget detsamma som den klassiska gamla bluesformen, AAB, med inledande påsåtende, upprepning och utveckling. Resultat blir en otroligt rörande beskrivning av en järnvägsarbetares hårda liv, trots att texten innehåller väldigt få ord.

Well, it's cold in them tunnels today
Well, it's cold in them tunnels today
It's cold down in those tunnels today, mama, workin' for the MTA

Harlem River Blues är en helgjuten skiva med uteslutande starka spår, och produktionen är helt oklanderlig med grymt sound och mycket bra instrumentering. Det kan ha att göra med att jag är basist, men någon som förtjänar att lyftas fram i sammanhanget är Bryn Davies, som trakterar kontrabasen på ett alldeles utmärkt sätt. Hennes pumpande basgångar och smattrande slapping bass är ytterligare en lök som gör den här laxen otroligt välsmakande.

Justin och Bryn

Något som är en smula oroande i sammanhanget är att Justin Townes Earle, liksom sin fadersgestalt, har uppvisat en oförmåga att avstå från alkohol och droger, och han fick faktiskt redan som tonåring i början av 2000-talet sparken från sin pappas band pga heroinmissbruk. När "Harlem River Blues" släpptes i september 2010 fick den efterföljande turnén skjutas upp två månader eftersom Justin tvingades in på rehab efter att ha arresterats för fylla och våldsamt motstånd i samband med en konsert. Nu verkar det dock som att han har fått bättre ordning på sitt liv, låt oss innerligt hoppas att han håller sig tillräckligt mycket på mattan för att fortsätta skapa fantastisk musik i många år till!

IS Halmia - Markaryd 5-0

Idag spelade allas vårt favoritlag IS Halmia träningsmatch mot Markaryds IF och glädjande nog vann ISH med fem - noll. Jag var där, för första och enda gången denna försäsong, så jag känner att jag måste blogga om matchen, fastän jag inte såg hela och den egentligen kanske inte var så intressant.

Jag kom i halvtid och då stod det redan 3-0. Gubbarna hävdade att det varit spel mot ett mål, att Markaryd knappt haft ett avslut. Och att döma av andra halvlek kan det mycket väl varit så; i andra gjorde inte MIF ett dyft. ISH spelade riktigt fin fotboll men Markarydspelarna verkade ha gett upp och pressade inte särskilt hårt, vilket såklart gav Halmiaspelarna utrymme för att glänsa. ISH spelade 4-4-2, något som jag inte sett dem göra tidigare under Lindau, och med massvis med nya spelare som jag inte sett förr, så jag kan inte uppge namnen. En ny blond kille med nr 18 spelade vänsterback och var riktigt lyckad som överlappande lateral, med många små link-up-spel med Viktor Welander som spelade innermittfältare (!) och nr 26 som var andra halvleks bästa spelare, först som vänsterytter och sen högerytter och anfallare. Nye Calle Genberg på topp såg också riktigt bra ut med bl a ett distinkt avslut till 4-0 efter ett inlägg från höger. Gasslander spelade bra som mittback, Markaryd anföll visserligen inte så intensivt men han hade några en-mot-en-lägen som han löste bra och stod för helt ok uppspel.

Markaryd spelar i division 3 och var antagligen årets enklaste träningsmatch så man ska inte dra för stora växlar på denna 5-0-seger, men ISH spelade i alla fall riktigt fin fotboll, vägvinnande och med många skapade chanser, och det är allt man kan göra när man möter ett sämre lag. Som sagt stod flera av de nya för fina insatser, så även om man kan bli lite oroad över manfallet (Doffe, Pettersson m fl) framför allt bland backarna, så ser den kommande säsongen skaplig ut sedd från idag.

Inför säsongen: seriemotståndarna-guide på svenska fans; ISH-bloggen; Halmias ekonomiska läge enligt HP.

Hockey - ingen litterär sport?

Jag har tidigare här på bloggen spekulerat om att handboll, till skillnad från fotboll, inte har någon rikedom av litterära skildringar - kort sagt, inte har någon Nick Hornby. Hur är det då med ishockey? Enligt en artikel i New York Times häromdagen om en ny pjäs om hockey, så har ishockey här mer gemensamt med handboll:

"Unlike baseball and golf, say, the sport of hockey has not inspired a particularly illustrious body of literature. There are only a handful of decent hockey novels, chief among them “King Leary,” by the Canadian writer Paul Quarrington, and “Amazons,” by one Cleo Birdwell, supposedly the first woman to play in the National Hockey League. “Amazons” is actually by Don DeLillo, but for years now he has disowned the 1980 pseudonymous work, which may indicate something of hockey’s status among American literati, at least. By far the best book about hockey is still “The Game,” a memoir by the Hall of Fame goalie Ken Dryden that was published almost 30 years ago.

Hollywood has mostly mangled hockey, when it hasn’t ignored it, and the best-known hockey flicks are pretty bad, except for “Mystery, Alaska” (marred by Russell Crowe’s atrocious skating) and “Slap Shot,” which did little to improve hockey’s image as a game for goons."

Detta förvånar mig; jag tänker mig att hockeyns estetiskt tilltalande utomhusursprung från kalla ställen som Kanada och New England skulle ha tilltalat litteratörer.

Charles McGrath, "Relocating Drama From Ice to Stage", NY Times 28 februari

---
Uppdatering 30 augusti
Baseball är som sagt en mer litterär sport än hockey, och nu skriver Matt Weiland om det i NYT utifrån en nyutgåva av Robert Coovers roman The Universal Baseball, Inc., J. Henry Waugh, Prop.Association från 1968.
Matt Weiland, "A Veteran Baseball Novel Comes Off the Bench", NY Times 26 augusti