Att vara resenär

Att vara resenär är inte alltid lätt, och särskilt inte när man reser ensam, för då har man bara sig själv att vända sig till med alla små problem och irritationsmoment som är ofrånkomliga när man vistas i ett främmande land där man inte behärskar språket, för min del den senaste veckan Italien.

Men njutningen vinner såklart över frustrationen. Jag började min Italienresa i Venedig och fortsatte över Verona till Riva del Garda vid Gardasjön. Som sällskap hade jag alltså bara mig själv samt två härliga böcker: Rymmerskan, sjätte delen av Marcel Prousts roman På spaning efter den tid som flytt, och Buddenbrooks, Thomas Manns debutroman från 1901.

Rymmerskan handlar till största delen om huvudpersonens uppbrott från sin flickvän, som han hållit mer eller mindre inspärrad i sin lägenhet men som nu lämnat honom. På slutet reser han till Venedig i något slags terapeutiskt syfte, för att få nya intryck och hjälp att lägga den smärtsamma skilsmässan bakom sig. I våras tog mitt förhållande sen sex år slut, så scenen var perfekt - ung man i uppbrottsfas åker ensam till Venedig i sällskap av stor manlig konstnärs visdomar.

Marcel Proust

Venedig var delvis frånstötande, delvis underbart - första mötet skedde på en lördageftermiddag, det var sjukligt mycket turister överallt och jag blev illa berörd av hur kommersialiserad och exploaterad staden är. Venedig kändes som en tom kuliss eller ett museum, som en död relik. Visst, väldigt vacker, men bara turister och kommers. Det var som att gå på Liseberg, fast med de gröna kaninerna ersatta av påflugna gondoljärer i randiga tröjor och bisarrt många kärlekspar som agerade ut sin dröm om det "romantiska Venedig" i sällskap av bullrande horder av amerikanska och italienska turistgrupper.

Det blev lite bättre morgonen efter, då klev jag upp klockan sex och strövade genom nästan folktomma gator. När solen steg över lagunen blev husfasaderna självlysande och det blåste en mild bris från havet. Jag trallade på Ulf Lundells "Rialto" (Så möt mej på Rialto/I ett ljummet regn/På hotell Danieli/Har de bäddat en säng) och kände mig rätt tillfreds. Läste lite mer i Rymmerskan, om hur författaren strövar omkring i staden och blir lyrisk över kanalerna, torgen och konstverken, samtidigt som han sörjer över att de känslor han en gång haft för sin flickvän har förändrats och tynat bort, precis som Venedigs storhet.

Sedan åkte jag till den gamla kurorten Riva del Garda vid Gardasjön nordväst om Verona. Där befann sig Thomas Mann under åren efter att han gett ut sin första roman Buddenbrooks, som jag också läste på resan. Handlingen har inte samma direkta bäring på resan som Rymmerskan, men var väldigt trevlig och givande semesterläsning. Inkännande personskildringar och livsvisdomar i högborgerliga miljöer från det sena artonhundratalets Nordtyskland, med ett riktigt långt tidsperspektiv (50 år) och referenser till ekonomi och omvärldsutveckling (Mann var 26 år när boken kom ut, helt sjukt). Och jag gillar verkligen tanken på att Mann trivdes i Riva del Garda, det gör att jag tycker om honom ännu mer.

Thomas Mann

Gardasjön är också verkligen underbar. Trots det heta klimatet i luften är sjön kall tack vare floderna som rinner ned i den från bergen runt omkring, så det är ett bra ställe för värmekänsliga nordbor att semestra på. Mann skriver om sjön att

"there is something extraordinarily poignant when, after a long period of restlessness, for the first time one returns and glides in this sunny, hushed, stirring stillness surrounded by austere mountains..."

Just en sådan gripande stillhet som är välbehövlig efter en turbulent och smärtsam period i livet, i sällskap av en stor författares tröstande visdomar. Ensamresandet är många gånger just ensamt, men också väldigt härligt, eftersom intrycken ofta blir mycket starkare. De tvingar ju sig på en oförmedlade, både de goda och de mindre goda, så det blir svårt att värja sig. Det ökar ens känslighet, och man kan skapa goda cirklar - man når djupare in i både resmålen, litteraturen och sig själv.

Min idol, Ulf Peter Hallberg

Ulf Peter Hallberg har IMHO skrivit den bästa bok som skrivits på svenska: Flanörens blick från 1993. Det är en rese-/essä-/intervju-/filosofi-/kåseribok från åren efter murens fall, och för Hallbergs personliga del efter att han spenderat år med att översätta den tyske filosofen Walter Benjamins enorma och ofullbordade, fragmentariska Das Passagenwerk till svenska. Hallberg reser, med stor bildning med sig, runt i framför allt central- och östeuropeiska städer och flanerar, kåserar, filosoferar och intervjuar intellektuella.

Före Flanörens blick hade han bland annat översatt Brecht och Moliére, tillsammans med Fredrik Ekelund skrivit en bok om och kring fotbolls-VM i Italien 1990, Fotbollskarnevalen: Italiensk resa, mig veterligen den enda svenska fotbollsbok där Derrida och Lacan åberopas lika oansträngt som Baresi och van Basten, och skrivit för IDAG:s kultursida (! jag hade glömt att en sådan tidning funnits), efter har han bland annat skrivit den flummiga romanen Legender & lögner (2007) och essäromanen, eller vad man ska kalla den, Grand Tour (2005), som fungerar lite som en fortsättning på Flanörens blick. Han frilansar också för kulturprogram i P1; senast kunde man höra honom från Venedig i fredags, med ett inslag om "renässansmänniskan". Han bor sedan 1983 i Berlin.

När Grand Tour kom ut gjorde P1 en fin intervju med UPH, och därifrån kommer ett utdrag som jag skrev när jag jag lyssnade och som jag tycker fångar fint kärnan i projektet Flanörens blick / Grand tour. Vad jag tycker är så hisnande och lockande med Hallbergs projekt är den faustiska ambitionen att begripa livet och samtiden i kombinationen av filosofi, liv och konst, en livskonstnärlig montagemetod influerad lika mycket av Benjamin som av Godard som av en kopp kaffe eller en bro. Sverige har aldrig kommit närmare en Proust.

"[intervjuare] Ulf Peter Hallberg, din senaste och mycket lovordade bok Grand Tour har av kritikerna beskrivits som en essäroman, en hybrid, en ohämmad blandning av bildningsroman, brevroman, jagexperiment, reportage, bildberättelse, fotoroman, en rundmålning påverkad av filmens språk... Vilken är estetiken bakom det du kallar essäroman?

[UPH] Det jag kallar essäroman, Grand Tour, den stora resan, är ett försök att låta olika verkligheter konfronteras med varandra. En berättare som älskar litteratur, som älskar människorna, som älskar att flanera i de stora städerna, är maniskt upptagen av att försöka hävda sina värden i en tid som han uppfattar som förfalskad. Grand Tour, boken, blir som ett rum eller ett universum där läsaren själv konfronteras med alla de här frågorna, och där jag växlar från närbild till helbild och där jag låter olika verkligheter, olika länder, olika städer brytas mot varandra. Och det montage som uppstår ska ha luckor därför att det måste finnas luckor för läsaren för att uppleva tanken bakom, det är som när Godard säger "Jag betraktar mig själv när jag filmar, och åskådaren kan höra hur jag tänker". Jag vill att läsaren ska höra mitt hjärta slå, därför har jag också skildrat mitt eget liv och mina närmaste och de döda som har betytt mest för mig, utan att prisge dem. Därför att jag upplever också att det finns en litteratur som skriver precis vad som helst, och som prisger sina närmaste. För mig är den stora frågan: Hur skriver man om livet utan att offra de andra på litteraturens altare? Och där känner jag mig befryndad med neorealismen och den nya franska vågen, därför att jag upplever att i de filmerna finns respekten för det mänskliga. Det är alltså ett försök att inspireras av det humana, och det står i strid med till exempel den postmodernistiska leken med de här olika elementen: död, mord, blod. Att bara använda detta som en "soppa" som man kan ha kul med. Så uppfattar inte jag livet. Och därför låter jag huvudpersonen som är en slags Don Quijote med sin följeslagare, en hjärnskadad ryss, Zasetskij, en människa som fanns, han stred på östfronten och träffades av en granat och förlorade minnet. Och allt det här innebär för mig att i ett montage försöka skapa en absolut nutid, en tid som innefattar de glömda värdena, allt de som förråds där ute just nu, och hävda det förflutna mot nutidens slammer och förfalskningar, så att en annan värld framträder för läsaren. En annan värld som man då kan uptäcka ger mer energi, för det är just det de här filmerna, Rosselinis, Truffauts, Ettore Scolas, gav och ger mig, en total energi som också gör att livet känns som en lek, som något underbart som man bara bara så länge man har fatt i det måste både njuta av det och slås av och bedras av och krossas av, men på något sätt med den där känslan av kamp, av att hävda ens egna värden.

/.../
[I] Vad ville du när du skrev din essäroman Grand Tour?

[UPH] Jag ville skapa ett panorama. Fast egentligen ville jag nog uppväcka de döda, framför allt min mor och min moster. Berättelsen om dem och deras liv i Sverige finns med. Panoramat är för mig inspirerande, alltså i slutet av 1700-talet så skapas i London rundmålningar, jättelika rundhorisonter av London eller Glasgow målas upp och betraktaren ska känna att det är som att han står i staden, han hör ljud, han hör fågelsång, han ser gryning, middagstimme, skymning. Och den illusionen, den ville jag ha i min bok. Jag ville att Grand Tour skulle ge läsaren en chock. Att han skulle märka att "oj, jag står i den här världen, och berättaren tror på allt det här, han tror på de här värdena". Och jag ville att allt skulle leva i ögonblicket, min mor och moster, Musil och Vergilius, Neapel och allt skulle finnas där, så att oavsett var man befinner sig skulle man vara i en kantsituation där man känner att "det här måste jag ta ställning till, det här är jag också en del av". Precis som Erland Josefsson i Tarkovskijs Nostalghia..."

Halmia, alltid illa ute med något mått mätt

Jag fick ett sms i veckan: "Det ser ut som att Häcken går om Halmia i Allsvenskans maratontabell denna säsong."

Som halmian känns det helt kongenialt att vi blir omkörda av häcken i maratontabellen. Att vara halmian är att vara konstant omkörd, alltid sämst på något (mer eller mindre förödmjukande) sätt.

Jag har just börjat läsa Erik Bengtsons roman Heja röda vita laget från 1975, om Degerfors och dess IF, och den börjar så här:

"Stora Valla i Degerfors, november 1949. Det är grått och det duggar. Flaggorna smetar efter stängerna, det droppar från högtalarna. Säsongsavslutning: DIF möter Malmö FF, suveräna serieledare, 24 poäng på 12 matcher. 9 000 åskådare har det tippats. Det ska visa sig att det blir 13 286. (Köpingen har 7 000 invånare.)
Det har gått dåligt för Degerfors den här hösten. Det är bara Halmia som är efter i tabellen."

Ni ser vad jag menar.

---

som kuriosa kan rapporteras att spelbolagen och TV4:s tippexpert i alla fall trodde på ISH mot Ramlösa Södra idag, det gavs oddsen 1,90 för hemmaseger, 2,50 för kryss och 3,10 för bortaseger.

Snurra min jord igen

Kent är ett band som, åtminstone i min värld, garanterat väcker reaktioner. På resan från tillvaron som hypat indieband till att bli ett av Sveriges största och folkligaste band har de lyckats få min uppskattning, och senare min motvilja. När jag gick på gymnasiet och kent-hysterin var som störst blev deras skiva "Vapen & ammunition", som jag först köpte men snart sålde igen, totalt sönderspelad för mig. Jag störde mig på sångaren Jocke Bergs kvasi-intellektuella texter och framförallt alla pandor och poppares hyllningar av dem. Nu när jag har blivit bättre på att skilja på band och deras fans, och dessutom mer eller mindre slutat att tänka på musik i termer som rätt och fel, kan jag gott erkänna att kent i sina bästa stunder är ett riktigt bra band, med karismatisk sångare, bra låtar och bra texter. Fortfarande finns delar av denna starka tonårsmotvilja kvar inom mig, men det är bara mitt eget bekymmer. Varje gång jag lyssnar på "Isola" slås jag av att skivan inte innehåller ett enda svagt spår.

För några dagar sedan snubblade jag över Carolina Wallin Perez nya singel "Pärlor", som är ett smakprov från ett kommande album med kent-covers, och blev helt tagen. Både texten och melodin får ett helt nytt djup i denna avskalade version med gitarr, cello och klockspel. Carolina sjunger så att man får gåshud och gitarrspelet är mästerligt. Alla invändningar om hur tacksamt och klyschigt det kan vara att ta en ösig låt och göra en långsam, akustisk version av den känns avlägsna, "Pärlor" är i Wallin Perez version en sång jag inte kan sluta nynna eller tänka på. Och ännu en gång "tvingas" jag inse kents och Joakim Bergs storhet.

Stockholm Jazzfestival 2009

I söndags avslutades årets upplaga av Stockholms Jazzfestival på skeppsholmen. Jag hade själv det stora nöjet att medverka som artist, med Kristin Amparo Band, vilket gjorde att jag inte kunde och förmådde vara helt koncentrerad på att se alla konserter. Däremot hann jag se en hel del, och här kommer en sammanfattning av det som gjorde intryck på mig.

Festivalen har kämpat med svikande publiksiffror och stora förluster de senaste åren, dessutom har jazzen kommit att spela en allt mer undanskymd roll, i år hade diskussioner förts om ett namnbyte. I år var upplägget ganska tydligt, med blues på onsdagen, jazz torsdag och fredag och soul på lördag och söndag. Jag tycker att detta upplägg fungerar bra, det var verkligen olika publik under de olika dagarna men programmet var brett och bra.

Besvikelsen var kanske - vilket är symtomatiskt - just jazzprogrammet som visserligen hade ett par riktigt stora artistnamn, men jag som är lite av en jazznörd hade gärna sett några lite mer spännande namn. För tyvärr var både Sonny Rollins och McCoy Tyner, som jag hade befarat, väldigt trötta. Sonny, 78, vaggade fram på scen med oroväckande ostadighet, och försökte visserligen blåsa liv i tillställningen men han är helt enkelt för gammal. Han har tappat mycket både av soundet och intensiteten, och dessutom hade han ett tråkigt band med sig. McCoy Tyner kördes runt på området i en golfbil, uppenbarligen oförmögen att gå själv, och var inte mycket piggare han. Saxofonisten Gary Bartz försökte och bjöd på energifyllda soloutspel men det kunde inte rädda tillställnigen, som för mig kändes intetsägande. Bill Frisell är en fantastisk gitarrist men han var malplacerad och kom inte loss.

Både Sonny Rollins och McCoy Tyner är värda all respekt i världen för allt de har gjort för jazzmusiken, men att se dem 2009 var lite som att se ett turnerande jazzmuseum. Största behållningen med dessa konserter var att ha sett dem live, inte att ha hört dem.

Nåväl, festivalen bjöd trots allt på en hel del bra musik. Josefin Lindstrand, årets Jazz i Sverige-artist, bjöd på en mycket fin konsert med sin kvartett. Musiken känns väldigt 2009, på ett bra sätt; popbaserad musik av jazzmusiker med influenser från alla möjliga håll. Jazz vet jag inte om jag skulle kalla det, men det känns oviktigt i sammanhanget. Låtarna var väldigt fina och dynamiska, med Gunnar Halles magiska trumpetspel som välgörande krydda.

Jacob Karlzon var helt klart jazz-höjdpunkten för mig, hans band med Karl-Martin Almqvist på saxofon, Hans Andersson på bas, och Anders Kjellberg på trummor bjöd på mycket fin nordisk jazz med amerikansk förtecken. Melodiöst, dynamiskt och spännande. Uppfriskande!



Magdalena Konefal & the Rebirth station bjöd på en riktigt fet konsert, soulnykomlingen har, trots att debutplattan inte är släppt än, ett gäng bra låtar och ett mäktigt tiomannaband med blås och körsångare i ryggen. Thinking About You var höjdpunkten, en riktig hit!

Raphael Saadiq förtjänar också ett omnämnande, med sin svängiga retrosoul och färgstarka scenpersonlighet.


Årets mode: Färgglada rutiga skjortor och stora glasögon, alternativt reklamtröjor för gamla jazzfestivaler och stort skägg.

Årets samtalsämnen: Vädret (som var mycket fint med undantag för plötsliga skyfall under de två sista dagarna), Timbuktus spelning (som jag missade), biljettpriserna (kraftigt höjda från förra året), Joss Stones ålder.

Årets stämning: Mycket god, gemytlig och vänlig.

Årets publik: Gubbar, i alla former, unga som gamla, i bästa fall med medhavda flickvänner och fruar. Under "souldagarna" mer jämt fördelat mellan könen.

Årets mat och dryck: Maten var bra, det fanns mycket att välja på och det mesta kändes fräscht. 50 kronor för en Lucky Star är dock i mesta laget.

Årets hyllningar: Att ha en Michael Jackson-tribute på setlistan var snarare regel än undantag under festivalens två sista dagar.

Årets återkommande: Varje gång jag är på skeppsholmen blir jag slagen av hur otroligt vackert det är. Jag kan inte tänka mig en bättre plats att ha en jazzfestival på.

Soul Bossa Nova

Det känns lite fånigt men jag blir på så omåttligt gott humör när jag hör den här låten. Det kan väl inte vara något fel med det?

Dragspel

Det finns något magiskt med dragspelet. Jag känner dragingen, det börjar bli en feber. Jag måste lära mig att traktera ett bälgaspel! I Taube och Dahlquists sånger är dragspelets tjusning ett återkommande tema.

”Vad var en vals utan dragspelets ton”

Perssons pack har fattat grejen och deras musik når en högre nivå tack vare dragspelet. Eldkvarn, Neil Young och Ulf Lundell har alla flera gånger visat var dragspels-skåpet skall stå, och det är lätt att förstå varför de vill använda detta stundom underskattade instrument.

Dragspelet är snyggt, lätt att ta med sig men svårt att spela på och har ett särpräglat och vackert sound. Det ekar av svensk sommar i allmänhet och midsommar i synnerhet, brustna hjärtan och förlorade förhoppningar. Tro, hopp och kärlek, allt ryms i denna fantastiska manick.