måndag 14 juni 2010

Summer Time - The Roughest Time

I torsdags fick jag ett gästpass till Stockholm Jazz Fest och fick då bland annat se Michael Ruff spela sin slentrian-kristna-västkustpop och Håkan Broström New Places Orchestra leverera ett mycket bra gig med Victoria Tolstoy och Meja (!) som gäster.

Höjdpunkten på kvällen var dock Jenny Wilsons spelning. Med sig hade hon sitt band, plus sju sångare från Tensta Gospel Choir. Jenny Wilson är en otroligt begåvad låtskrivare, musiker och scenpersonlighet och lyckades med bedriften att låta 2010, tidlös och personlig på samma gång. Med sinnrika och ofta smart orkestrerade låtar och maffiga körer plockade hon poäng efter poäng av den något avvaktande Stockholms-publiken.


Mitt första minne av Wilson är från en kväll på Gyllene Prag i Helsingborg under våren 2005, då hennes låt "Summer Time - The Roughest Time" spelades och fick mig att spetsa öronen. Inget mer hände då än att jag antecknade titeln i mobilen, jag visste inte ens vem som sjöng men jag spontant gillade jag låten väldigt mycket. Sedan har inte så mycket mer hänt än att hennes namn legat och grott i bakhuvudet - men så fick jag då se henne spela live i torsdags och det var precis den injektion jag behövde för att äntligen införskaffa hennes debutskiva där denna nyss nämnda låt finns med.

Jag har under de senaste dagarna lyssnat väldigt intensivt på just denna låt. Hela skivan är bra, men "Summer Time - The Roughest Time" är sublim. Det märks på något sätt att den är från mitten av det gångna decenniet, produktionen har en del gemensamma nämnare med Christian Walz (som ju bekant regerade under den här tiden) med lite 'crazy' inslag och talade partier.

Texten ger lite perspektiv på sommaren och hävdar att det är tufft att leva just då eftersom alla förväntar sig att allt plötsligt skall vara så enkelt. Det ryms en del kluriga formuleringar på de 3.30 som låten varar, som t.ex. "I've slept more films than I have seen" eller "My nose is bleeding from rubbing it into books / I'm working hard on an intellectual look".

Jag kan inte riktigt sätta ord på vad det är som gör att jag går i mål så fullständigt på den här musiken, men säkert är att jag efter att ha lyssnat intensivt på denna låt i fem dagars tid bara gillar den mer och mer. Hennes timing och frasering är helt fantastisk, produktionen är cool och refrängen sitter som en sådan där berömd smocka. Faktum är att det är på den nivån att den här låten ensam har fått mig att må mycket bättre de här dagarna än vad jag skulle ha gjort annars - och det är det finaste betyg en låt kan få i min bok.

2 kommentarer:

anton jansson sa...

1) jag tycker att hennes band first floor power som hon hade bl a med sin syster och killen i blood music är ett av sveriges bästa popband någonsin. mkt avigt och originellt utan att vara konstlat eller sakna det som är bra med pop.

2) jag tycker att hennes andra soloskiva "hardships!" är bättre än den första, som jag blev lite besviken på pga höga förväntningar efter ffp-tiden. lyssna på den också!

Arvid A Larsson sa...

Härligt Max! Jenny var en av höjdpunkterna på Way Out West förra sommaren, hon hade en riktigt otacksam speltid kl 3 på eftermiddagen i regn men charmade sönder publiken totalt.