söndag 6 juni 2010

Voxpop

När jag ändå är inne på 1990-talsnostalgi måste jag få utveckla några tankar om Voxpop. Sicket program! Det var för min del det sista TV-program som gjorde en skillnad i tillvaron. Onsdag kväll kl.19-20 var en helig tid, en tid då man fick bekanta sig med ny musik och lära sig vad som var på gång i underhållningsbranschen.

Jag kanske drar för stora växlar nu men jag tror att jag därmed tillhörde den sista generation som lät sig trollbindas av ett enskilt program på teve; strax efter exploderade internet med ständiga uppdateringar, napster och andra mp3-sajter slog igenom stort, cd-brännaren introducerades i de svenska folkhemmen, och telefoner mobiliserades. Vi började bli en del av ett allt snabbare informationsflöde som ännu, ett decennium senare, fortfarande inte visar några som helst tecken på avtagande och där man konsumerar kultur på ett helt annat sätt än vad man gjort tidigare.

På Voxpops tid (jag har ytterst svaga minnen av Magnus Karlsson, så för mig är programmet i första hand associerat med Henrik Olsson, och till viss del med hans efterträdare Josefin Sundström) fanns det som jag minns det i princip inga andra naturliga sätt att komma i kontakt med ny musik. Det är klart att man kunde läsa om artister i Hallandsposten eller lyssna på radio, men det var alternativ som kom väldigt mycket längre ned i prioriteringsordningen.

Så många klassiska låtar (och videor) som passerade revy! The Offspring med "Pretty fly for a white guy", Aqua med "Barbie Girl", "Save Tonight" med Eagle-Eye, "Big big girl" med Emilia, Spice Girls, Backstreet Boys, Markoolio, Celine Dion, Bloodhound Gang, m.fl, m.fl. Egentligen var inga av dessa band mina favoriter, men det är de jag minns bäst och associerar med programmet. Jag brukade sitta med videospelaren laddad och redo och spela in mina favoriter som då var Kent, Beatles (videon till Hey Bulldog släpptes i samband med nylanseringen av Yellow Submarine), Radiohead, Oasis, No Doubt och Cardigans.

Intervjuerna med alla artister var en höjdpunkt i programmet, och då inte minst när de på stapplande svenska, alltid med ett plikttroget leende på läpparna, fick haspla ur sig: "Det är du som bestämmer hur listan i Voxpop ska se ut. Ring och rösta!". Detta var ett mantra som upprepades många gånger varje program, och än idag minns jag exakt hur Kevin i Backstreet Boys eller sångaren i Savage Garden uttalade orden. 1.57 in i detta klipp får ni höra hur två snubbar från Boyzone uttalar denna legendariska slogan:



Jag är inte säker på att det var ett lika fantastiskt program som det är i mina minnen, men när jag tänker på 1990-talet är Voxpop den ultimata symbolen för den tiden.

3 kommentarer:

ramnehill sa...

Roligt att läsa, du missade tydligen den bästa tiden för programmet! Det var inte så mycket Aqua och Offspring under Magnus styre, snarare Fidget och Speaker ... öh, kanske inte så mycket att minnas idag i och för sig. Ovärderligt för småstadsindiepopare. (SVT hade sina höjdpunkter i mitten på 90talet: de hade något ungdomsprogram 1995 där bland annat Kent (ja, jag vet: "Kent" men det var 1995 då de nyss släppt sin debut!) och fantastiska Souls fick spela tre låtar var.)
Vi var fly förbannade när det blev uppenbart hur mycket sämre programmet blev med Henrik Olsson: den generella kvaliteten på musiken likväl som programledarskapet sjönk som en sten. Vi spelade till och med in en snärtigt punkig låt med den enda textraden: "We want Magnus, We want Magnus, We want Magnus back in Voxpop!". Minns inte om vi gjorde det, men vi tänkte skicka in den till Svt.

Max Thornberg sa...

Väldigt roligt att läsa din kommentar! Jag skulle gärna vilja höra er punklåt om voxpop-magnus, finns den att lyssna på någonstans? Jag måste dock säga att jag verkligen tyckte om Henriks programledarskap, sådär lagom avslappnat och spexigt. Förresten märkte jag för ett tag sedan att han nu jobbar som programledare för God morgon Stockholm i P4 Radio Sthlm.

Eftersom jag inte minns Magnus så kan jag inte ha en åsikt i frågan, men det är alldeles säkert så att du har rätt. Det är lite det som jag tycker är så lustigt med fenomenet voxpop; trots att det till största delen bestod av musik jag inte tyckte om älskade jag programmet och missade det aldrig. Kanske var jag för ung för att vara kritisk?

Hehe, småstadsindiepopare var vi allihopa... Jag hade dock min indieperiod efter voxpops storhetstid och det kanske var först då jag på allvar lärde mig att vara kritisk - och blev givetvis alldeles för kritisk. Men det är en annan historia...

ramnehill sa...

Hehe, den låten finns nog på en kassett, bortglömd någonstans i bohuslän. Vem vet vad som kan hända om jag hittar den igen!

Säkert var vi något orättvisa mot Henrik, som kanske lyckades förvalta och utveckla just det där avslappnade spexiga programledarskapet - även om musiken otvetydigt blev sämre. Kanske att jag, om jag inte först hade vant mig vid två säsonger Magnus Karlsson, skulle haft en helt annan relation till senare säsonger av Voxpop.

Lustigt hur du skriver att du älskade programmet trots att du inte gillade den mesta av musiken; på ett liknande sätt brukade jag beskriva en av styrkorna med tidningen Pop - denna musikelitismens och poppretentionernas högborg - "en tidning där till och med artiklarna om artister man avskyr blir intressanta". (Mitt paradexempel brukade var en intervju med Mauro Scocco vars musik jag numera älskar. Så kan det gå!) Jag vet inte om jag har någon poäng med det här men helt klart är kopplingen mellan bra och rolig musikjournalistik och bra musik inte jättestark eller kanske ens nödvändig.