Ölglädje

Så här inför lördagkvällen skulle jag vilja dela med mig av min senaste ölupptäckt. Den dök helt otippad upp bland ett gäng andra förvisso fina öl jag fick som tack för att ha skruvat fast telemarksbindningar åt en kompis.

Det är fråga om en IPA och den heter Modus Hoperandi och är från Ska Brewing Co. i Colorado, USA. Läsare av LiL:s öltest vet att vi är svaga för amerikanske ales, men den här slår nog allt jag tidigare provat från andra sidan pölen. Den attackerar munhålan direkt med en fantastiskt fin humlebeska som tillhör de mest välbalanserade jag smakat. Men beskan släpper rätt snart fram andra goa smaker: lite mellanstadietuggumi, en hint av surdegsbröd och en antydan av nyframsmält vårjord. Humlen tappar, som namnet antyder, dock aldrig greppet om kompositionen och dröjer kvar retfullt länge som för att verkligen markera hur svängig den här ölen är.

Systembolaget har Modus Hoperandi i sitt tillfälliga vårsortiment så passa på medan den finns. Egentligen finns det inget annat att säga än: DRICK!

Det är inte lätt att ha en åsikt

... om man är hipster (eller kan beskyllas för att vara det), i alla fall. Vi är väl alla medvetna om det fenomen - en slags kulturell gentrifiering - i vilket hipsters tar till sig saker som normalt sett anses väldigt ohippa (typ Pabst Blue Ribbon, mustascher, västkustrock eller tacos). Gillar saker ironiskt. Eller gör de det? Det verkar finnas en debatt i USA om huruvida hipsters verkligen genuint gillar Pabst Blue Ribbon eller om de bara dricker PBR för att vara hippa (genom att vara ironiskt ohippa).

Häromveckan nådde den här problematiken också till fotbollsdelen av mitt medvetande. FC Barcelona anses idag vara världens bästa (herr)lag, och åtnjuter en helt enorm respekt för sitt vackra spel. Som om det inte var nog med att de är väldigt bra och spelar väldigt vacker fotboll, så finns det dessutom en politiskt korrekt aspekt i att gilla FCB i det att de associeras - möjligtvis på vaga grunder - med motstånd mot Francoregimen, medan ärkerivalerna Real Madrid associeras med Francos stöd.

Desto mer ovanligt när en fotbollsskribent sågar Barcelonas och deras popularitet, och istället uttalar sig för lerig, fysisk, oglamorös, "gammeldags", "arbetarklassig" fotboll i form av matchen Stoke - Birmingham City och hävdar att den inte objektivt sett är en sämre match än skönandarnas möte Barcelona mot Arsenal. Just detta gjorde The Guardians Barney Ronay häromveckan - "who's to say tippy-tappy is better than hit-and-hope?". Så klart kom svaret: "I can’t help but view his nostalgia as something akin to a mustachioed hipster’s insistence that he really does prefer Pabst Blue Ribbon to the latest, slickest microbrew. It smacks of desperate contrarianism, as if he is trying to out-Guardian the Guardian."

Eftersom det hela är så oviktigt - ingenting står på spel, det finns inga problem med att älska Stoke - Birmingham lika mycket som Barcelona - Arsenal, ingen kommer att hindra dig - så gillar jag denna harmlösa lilla illustration av hur komplicerat det är att ha en åsikt.

Reconsider Me *3

En god låt tål att omarbetas av både Stevie Nicks och Steve Earle, som det gamla djungelordspråket lyder... Warren Zevon skrev denna mycket fina låt som alltså finns i flertalet hörvärda versioner, det får bli dagens tips:

Low Country Blues

Rockhjälte som börjar bli gammal, sjuk och bortglömd men som med hjälp av en hipp producent släpper ny skiva och därmed upplever en ny vår - har vi hört den förut? Om jag låter raljant är det inte meningen, jag tycker mest att detta är något bra och fint, men det är slående hur väl konceptet fungerar. Jag tänker osökt på Johnny Cash med sin American-serie, Kris Kristofferson, Levon Helm, Robert Plant, Solomon Burke, och nu senast Gregg Allman som i januari 2011 släppte Low Country Blues.


Gregg Allman, Rock'N'Roll Hall of Fame-legend. Firad för sitt arbete med Allman Brothers och som soloartist. Gift sex gånger. Missbrukare av många tunga droger under lång tid. Har Hepatit C. Fick 2010 en ny lever genom transplantation. Senaste studioalbumet 1997.

Ursäkta mitt staccato-språk men det är nästan komiskt hur klyschigt rockstjärne-liv den gode Gregg har levt.

Kanske är det dock så att man måste ha varit en "Ramblin' Man" för att kunna sjunga countryblues på ett trovärdigt sätt. Jag hoppas att det inte är så, men jag är inte säker. Hur som haver är "Low Country Blues" ännu en mycket stabil skiva från T Bone Burnetts känsliga händer. Produktionen är oklanderlig, det svänger gott om bandet med bland andra Dr. John i spetsen och rytmsektionen med Dennis Crouch på bas och Jay Bellerose på trummor är lysande bra. Gregg låter trots sina sex äktenskap fortfarande påtagligt vital och sjunger, frustar och lirar hamond-orgel på ett föredömligt sätt. Låtarna är gamla godingar skrivna av legender som Muddy Waters och BB King och mycket kärleksfullt arrangerade.

Den senaste tiden har jag funnit mig själv allt djupare ned i country- och gubbrocksträsket, och Gregg Allman sänker mig vänligt men bestämt ännu en bit. För att citera en av de bästa textraderna från 2010; "Djupare, djupare, finns ingen väg tillbaks"...

Ron Swanson - Duke Silver

bästa underhållningsmustaschen sedan Ron Burgundy?

En så underbar sitcom-karaktär: Ron Swanson, den mustaschprydde, vedhuggande, libertarianske enhetschefen i Parks and Recreation. Som lever ett dubbelliv som jazzsaxofonisten Duke Silver!

Duke Silver

Jag har bara sett några avsnitt av Parks and Recreation hittills, men tycker att det verkar hur bra som helst. Amy Poehler (tidigare SNL) som den överambitiösa andrachefen på park och fritidsförvaltningen, Rob Lowe som hälsofreak, Adam Scott (den irriterande, stämsjungande brorsan i Step Brothers) som excentrisk revisor, Aubrey Plaza (Funny People) som uttråkad praktikant - grymt bra uppsättning.

Ett smakprov av Ron Swanson:

Treme - 'Life is a goddamn gig!'

Jo, jag vet att det har gjorts en del uppmärksammade tv-serier de senaste åren. Jag vet inte varför men jag har knappt tagit mig för att se en enda. Twin Peaks har jag sett i sin helhet två gånger med mycket stor behållning, men det har ju gjorts en del annat sedan dess.

Nå, en tv-serie som jag trots allt har jag lyckats se är HBO-produktionen Treme. Den visades i USA förra våren och säsong 2 är nu på gång. Det är skaparna bakom hyllade "The Wire" (som jag inte heller sett) som ligger bakom Treme, som utspelar sig i musikerkretsar i New Orleans 2005, precis efter Katrina-katastrofen.


Det är en otroligt välgjord och snygg serie med ett fullkomligt fantastiskt soundtrack. Det hade faktiskt kunnat vara en timmes testbild med bara musik och det hade fortfarande varit sevärt, men storyn är grymt spännande och till och med en musikernörd som jag har svårt att hitta brister. Däremot är det lätt att hitta musikerskämt och jargong med väldigt hög igenkänningsfaktor.

Huvudpersonerna har det gemensamt att de kämpar med att återskapa sina liv efter den fruktansvärda stormen, och vi får bland annat följa en mardi gras-indian, en radio-dj, en kock, en jazzmusiker och en strålande John Goodman som universitetslärare i litteratur. Samtliga skådisar håller högsta klass och som ni märker på mitt tonläge är jag fullkomligt begeistrad. Kärleken till staden och musiken går som en röd tråd genom hela handlingen och man blir så otroligt sugen på att åka till New Orleans och hänga ut på jam sessions på sunkiga barer. There's pride on Bourbon Street!

Många kända musiker medverkar som sig själva, däribland Steve Earle, Dr. John, McCoy Tyner och Elvis Costello, samtliga Lil-kvalitetsstämplade artister. Att Plura & Mauro gjorde ett matprogram var en skänk från ovan, och med Treme känns det som att tv-gudarna åter låtit sitt ansikte lysa mot mig.

John Grant - 2010 års bästa revisited

Den senaste tiden har jag gått och grämt mig över att jag inte hade hunnit upptäcka en av förra årets bästa plattor i tid för att den skulle få komma med på min årsbästalista 2010 - och det handlar såklart om John Grants mästerliga Queen of Denmark. Oväntat: nej, sjukt bra: ja.

Plattan är producerad av folk från LiL-hyllade Midlake och kan beskrivas som en smakfull blandning av diverse mer eller mindre folkrockiga, amerikanska sjuttiotalsinfluenser korsat med några beståndsdelar Beatles. Från drömska inledningsspåret TC and Honeybear över Dennis Wilson-pastischen Chicken Bones till pianoklinkballader som Caramel och den Jackson Browneska Outer Space målar John Grant upp ljudlandskap som man aldrig vill lämna.

John Grant är skägg, queer, ödsliga grusvägar och nattregniga stadsgator i ljuv förening. Kanske, kanske 2010 års bästa skiva.

Bäst just nu

Har tagit del av en hel del bra musik på sistone och är inte blyg för att dela med mig:

Iron & Wine - "Your fake name is good enough for me"

En tydligen berömd artist som jag aldrig hört talas om före senaste skivans släpp i januari. En skiva som jag lyssnat på med stort intresse, inte helt hänförd men emellanåt väldigt charmad. Det här är en av de bästa låtarna och är skönt flummigt producerad, jag gillar verkligen de ylande trombonerna! Och jag kanske ska tilläga att andra halvan av låten, som är ganska annorlunda från första delen, är den jag verkligen smäller av på.

Jeff Bridges - Fallin' Flyin'

Soundtracket till Crazy Heart är outstanding och Jeff Bridges är alls inte någon dum countrysångare. "Funny how fallin' feels like flyin' / for a little while"

The Allman Brothers Band - Ramblin' Man

Jäklar vad bra det här är! På något sätt det bästa av två världar när så skickliga musiker spelar så rättfram countrytrock. Grymma gitarrsolon och mustascher.

Judd Apatow gör en film om kvinnor

Bloggen har tidigare noterat att Judd Apatow, den bäste regissören och producenten av rolig film i vår tid, en hel del gånger fått kritik för att göra filmer där bara männen är roliga. Kvinnorna får roller som är komplement och inte lika roliga.

Därför är det intressant att Apatows kommande film - han är producent, Paul Feig regisserar - Bridesmaids har en helt kvinnlig uppsättning huvudrollsinnehavare. Efter dude-skrattfester med Seth Rogen, Jonah Hill, Paul Rudd m fl i Apatows senaste filmer blir det kul att se hur detta blir, med Kristen Wiig från Saturday Night Live (och MacGruber) i huvudrollen och Maya Rudolph (SNL) m fl som sidekicks.

Filmen lär bero mycket på hur bra Wiig är, liksom en massa andra Apatow-filmer som beror på huvudrollsinnehavarna. Det finns tydligen mycket skepsis mot henne i SNL-nördkretsar, men jag är optimist; jag gillar hennes stil t ex som pianospelande Vicki St. Elmo i MacGruber och tror att det kan bli kul med henne i en huvudroll. Och en filmtrailer som använder "Dirty Deeds Done Dirt Cheap" kommer alltid, alltid att vara lovande!

Kungen är död

Jag åker till Tyskland imorgon och med mig i lurarna tar jag the Decemberists nya album "The King is Dead". Jag har faktiskt aldrig förut lyssnat ordentligt på detta band trots att det hela tiden funnits närvarande, ända sedan gymnasiets glada mespop-dagar. Nå, hur som helst är jag glad att jag nu äntligen givit Portland-bandet en chans, deras nya platta är en fullträff.

Jag ser fram emot att susa autobahn fram med the Decemberists musik som soundtrack. Dragspel, fiol, slidegitarr, stämsång, ylande munspel, akustiska gitarrer, jag gillar alltsammans! Hela skivan har ett sånt där skönt flyt och känns som en riktigt stark helhet. Auf wiedersehen!

Linnea i målarens trädgård

"Barnens charm utgör framförallt ett korrektiv till samhället, en av de
fingervisningar vi får om en ’odisciplinerad lycka’."
Walter Benjamin, brev till Adorno 7 maj 1940

I lördags gjorde Malin Sandberg ett fint program i P1:s serie "Klassikern", där olika personer får välja en kulturklassiker, oavsett genre, och diskutera den. Sandberg valde Christina Björks och Lena Anderssons barnbok Linnea i målarens trädgård från 1985.

Som barn läste jag Linnea i målarens trädgård - eller mina föräldrar läste den för mig - och jag håller helt med om att den är en klassiker; vissa böcker eller filmer eller skivor som man läst, sett eller lyssnat på för länge sen fastnar fragmentariskt och i en blandning av stämningar och konkreta bilder; Linnea i målarens trädgård fastnade så namnlöst i mig, jag mindes inte vad det var för bok eller vad den hette, men jag mindes just barnets fascination för trädgården. En av de finaste bilder jag vet av den förhoppningsvis eviga fascinationen för livets och världens rikedom.