"Det står en man på en klippa.
Han har fjädrar och örter i handen.
Se hur han sträcker sina armar
upp mot molnen, ut över landen.
Han behöver ingen död kyrka.
Han behöver inga stickor och plån.
Han kan sin sak, han känner sin styrka
och han vet var han kommer ifrån.
Han har kropp, han har själ, han har ande.
Han tar hand om alla tre.
Han kan jaga, han kan känna.
Han kan gå upp på klippan och be.
Han behöver inga katedraler.
Han har sitt tempel där han står.
Han behöver inga kardinaler.
Han behöver bara vinden i sitt hår."
Ulf Lundell, "Gå upp på klippan" (1988)
Han har fjädrar och örter i handen.
Se hur han sträcker sina armar
upp mot molnen, ut över landen.
Han behöver ingen död kyrka.
Han behöver inga stickor och plån.
Han kan sin sak, han känner sin styrka
och han vet var han kommer ifrån.
Han har kropp, han har själ, han har ande.
Han tar hand om alla tre.
Han kan jaga, han kan känna.
Han kan gå upp på klippan och be.
Han behöver inga katedraler.
Han har sitt tempel där han står.
Han behöver inga kardinaler.
Han behöver bara vinden i sitt hår."
Ulf Lundell, "Gå upp på klippan" (1988)
En av Ulf "Uffe" Lundells bästa och mest andliga (ja!) låtar är "Gå upp och klippan" från skivan Evangeline från 1988, en skiva som jag redan skrivit om här i ett livsåskådningsperspektiv. "Gå upp och klippan" har ett mycket tydligt tema och budskap: "Du behöver inga processioner / Ingen guldbroderad skrud / Du behöver inga orgeltoner / för att gå upp och möta Gud." Alltså: Gud - om Lundell menar detta bokstavligen, som en kristen gud, eller mer allmänt som något heligt, vet jag inte - finns inte särskilt på en privilegierad plats, "förheligad" av en till syvende och sist värdslig auktoritet som en påve eller en präst, som en kyrka eller en katedral, utan Gud/"Gud" finns där en person med rätt inställning och sinnesstämning söker det. Jag, som inte är troende, har tolkat denna text som en panteistisk/new age/sekulär epifani-skildring.
En mycket bra och lång recension i London Review of Books har dock satt Lundells text mot en ny bakgrund för mig. Det är historikern Keith Thomas som recenserar en ny bok av Cambridge-historikern Alexandra Walsham, The Reformation of the Landscape: Religion, Identity and Memory in Early Modern Britain and Ireland. Thomas börjar med att konstatera att de flesta av världens religioner har platser som de anser som heliga, med närmre tillgång till det gudomliga. Betlehem och Mecka är grundarens födelseplats, Jerusalem och Lourdes platser för uppenbarelser, martyrskap eller mirakel, berget Ararat i Turkiet är heligt för armenierna eftersom det är var Noaks ark stannade, berget Kailas i Tibet ses som hinduerna som guden Sivas paradis och av buddhisterna som kosmos centrum. Också platser utan historisk-religiös laddning kan ses som extra heliga i sin kraft av naturuppenbarelser: Ayers Rock i Australien, eller berget Fuji i Japan.
Walshams bok handlar om hur kristendomens användning av landskapet förändrades i Storbritannien och på Irland i och med reformationen och i dess efterdyningar. I katolska Storbritannien kryllade det av föregivet "heliga platser", som en källa där en viss helgonförklarad person druckit, eller en grotta där någon annan helig person uppgavs ha bott. St Winefrides källa i norra Wales sades ha sprungit upp när den kyska adelskvinnan Winefride blev halshuggen på platsen av en man som hon avvisade; St Patrick's Purgatory ansågs ha varit en plats där Jesus själv (!) visade St Patrick ingången till helvetet (!). Med protestantismens inträde förändrades de kristnas förhållande till landskapet: i protestantismen (lärde jag mig i religionsundervisningen i skolan) betonas den enskilde individens direkta förhållande till Gud i jämförelse med katolicismens större betoning på ett förhållande förmedlat genom prästerskapet och den organiserade religionen, och därför minskade med reformationen betydelsen av särskilda "heliga platser". Thomas: "this sacralised landscape was dealt a devastating blow by the Protestant Reformation". Man anknöt till ett drag i den tidiga kristendomen i att tona ner betydelsen av tempel/kyrkor - fram till 300-talet hade de kristna alls inga kyrkor - och istället "encouraged to see themselves, not buildings or sanctuaries, as the temple of the living God". (Korintierbrevet: "Veten I icke att I ären ett Guds tempel och att Guds Ande bor i eder?") Protestanterna rev och brände ner kloster, helgedomar och kors vid vägarna, och gjorde narr av målen för pilgrimsfärderna.
Walshams bok går förvisso ut på att komplicera och revidera den traditionella bilden av ett definitiv brytpunkt i och med reformationen, och att istället framhäva kontinuiteterna mellan pre-reformations-katolicismen och protestantismen. Men alla skillnader lärorna emellan försvinner inte. Och Lundells uppmaning "gå upp på klippan" framstår i detta ljus som ett led i en protestantisk tradition.
5 kommentarer:
"Gå upp på klippan" är en ganska enkel men mycket suggestiv andlig sång. Jag tycker mycket om den. Jag minns att den spelades på en konsert och i bakgrunden av scenen projicerades en stor bild på en indian som står på ett klippavsats i ett öppen kargt amerikankt landskap. Jag tror att Ulf lundell skriva om andlighet sett genom indianens ögon. Det är alltså inte new age flum utan snarare ett slags "primitivsm". Inger Lind skriver i DN angående Karl Ove Knausgård Min kamp 2 om primitivism, där vurmen för indianer är ennaturlig del.
U wikipedia: "Primitivism, strävan till naturtillståndet, betecknar i allmänhet undersökning av människans ursprung och den bortom-och förciviliserade tillvaron, inom litteratur, konst, och humaniora. Den kan beskrivas som strävan efter, eller undersökande av, mänsklig existens bortom civilisationen, samt försök att bryta med handlingar och tankemönster förknippade med denna och anamma ett ursprungligt vara."
"Dhaulagiri" är namnet på ett över 8000 meter högt berg i Nepal. Det är också namnet på en sång på Ulf Lundells skiva "En eld ikväll" (2003). Lundell kopplar ihop det uråldriga berget Dhaulagiri med de moderna människorna Bea och Morgan och skapar på så sätt en atmosfär av tidlöshet över berättelsen. Musiken är väldigt enkel och avskalad, nästan meditativ i sin stil och berättarrösten är tillbakalutad och lugn. Låttiteln, sångens struktur och uppbyggnad med dess enkla avskalade knappt skönjbara melodi, den återkommande refrängen och berättelsens tematik berättad med lågmäld röst, för mina tankar till österländsk filosofi och den tyske filosofen Arthur Schopenhauer. Det är Arthur Schopenhauers filosofi (här väldigt kortfattat och förenklat återgiven) som delvis är inspirerad av Upanishaderna, en av Indiens heliga böcker, som är min nyckel in till sången.
Första versen: Vi möter två människor, en kvinna som heter Bea och en man som heter Morgan. De gifter sig med varandra i mars. Raden: "Bröllopet var bra bröllopsnatten en fars" visar på svårigheten att förena den driftstyrda sexualiteten med det rationella förnuftet som en kärleksrelation också består av. Relativt snabbt inser Bea att äktenskapet är dömt att misslyckas, att de agerat oförnuftigt, att de inte passar ihop. Men då är hon redan gravid.
Enligt Schopenhauer så är människan till sitt innersta väsen vilja, inte förnuft. (Ordet "vilja" som Schopenhauer använder kan översättas som "kraft" eller "drift") Förnuftets roll är sekundär, den står i sin normala funktion i tjänst hos livet, till viljan till liv. Förnuftet bestämmer inte målen, men det hjälper till att finna medlen. Förnuftet är ett viljans verktyg i kampen för tillvaron. Enligt Schopenhauer finns det inget mål, bara ett strävande, en vilja till liv, en skräck för död och förintelse, en drift till reproduktion och födande av nytt liv. Självbevarelsebegäret och sexualiteten har ingenting med förnuftet att göra, men hos dem manifesterar sig tillvarons innersta krafter.
Andra versen: Ur det faktumet att Bea väntar barn så får de båda ny energi att försöka leva ihop. De köper ett hus utanför staden där de har sin veranda där de kan dricka sitt vin och odla sin trädgård. Ett bra ställe att skapa sig ett eget familjeliv på och ett bra ställe för barnet att växa upp på.
Tredje versen: "En pojke kom strax efter jul och det blev lugnt i huset till slut Sommarn varm och lycklig sen började Bea längta ut" Bea inser på allvar att deras äktenskap inte kommer att fungera. Bea har fått nog av det slags liv som hon lever, det finns ingen kärlek kvar så de bestämmer sig för att skiljas.
forts.
Schopenhauer hävdar att när vi uppnått det vi vill uppstår inte lycka utan långtråkighet. Kärleken som normalt betraktas som något gott är endast ett medel i viljans försök att bevara släktet och därmed upprätthålla sin strävan. Självfallet finns det tillfällig lustkänsla men den efterföljs alltid av slapphet och ännu större förtvivlad leda och därmed större hunger.
Fjärde versen: Morgan träffar en ny kvinna som flyttar in i huset. Den nya kvinnan har en dotter med sig och Morgan har sin son. Barnen finner varann direkt. Bea reser iväg långt, driven av sin längtan, och träffar en främling på ett tåg.
Schopenhauer hävdar vidare att viljans strävan kan hämmas, men aldrig uppfyllas eller tillfredställas. Varje uppnått mål är i sin tur starten till en ny vädjobana och så vidare i det oändliga. Så är det hos växterna och djuren där födelse och död bildar ett evigt vardande, ett ändlöst flöde. Så är det också med människornas strävanden och önskningar. Innan vi lyckats tror vi det vara viljans yttersta mål att uppnå dem. Förverkligas målen upptäckter vi att de inte längre är vad de var i våra drömmar. Vi glömmer att vi en gång strävade efter dem, lägger dem åt sidan som förlorade illusioner. All vår trängtan är lidande, ty viljan uppstår ur bristen och saknaden. Men när vi uppnått det vi vill uppstår inte lycka utan långtråkighet. Människornas liv rör sig således mellan lidandets och ledans poler.
Lösningen blir därför att befria sig ifrån egenviljan. Detta görs genom uppgivande av det egna jaget, genom askes, celibat och kontemplation. Resignationens, avståndets, väg till lycka är den enda som leder fram, enligt Schopenhauer. Först när vi lämnat jaget och dess blinda strävan bakom oss kan vi nå frid. I konsten finns möjligheten till åtminstone en tillfällig fristad för människan då hon kan befrias ifrån egenviljan genom att uppfyllas av konsten.
Refrängen - som liksom ramar in berättelsen - tål att tittas lite närmare på. Den lyder: "Och dalen skimrar av silver när månen går upp över Dhaulagiri" Man kan tycka att det är en dyster bild av tillvaron. Lundell väljer månen istället för solen och silver istället för guld. Tillvaron är inte helt nattsvart tycks han mena; vi befinner oss i något slag av skymning.
Refrängens textuella innehåll och dess ständiga återkommande sången igenom förmedlar också känslan av tillvarons cirkelrörelse, vilket kan tyckas vara hoppfullt. Man kan därför utifrån den återkommande refrängen se sången som en kontemplativ vaggvisa för de vuxna människor som skådar världen som den är. I sångens allra sista refräng höjs dock volymen så att den ljuder högre än de tidigare refrängerna, rösten blir mer påträngande och den vassa, genomträngande tonen ifrån ett munspel efter sista refrängen gör alla slutsatser osäkra. Är det verkligen en kontemplativ vaggvisa full av resignation, Lundell sjunger eller är det en besvärjelse?
Tack för dina kommentarer! Jag älskar att Uffe spelade denna live med en projektion med en indian i ett kargt landskap!! Låter helt klockrent.
"Dhaulagiri" har jag aldrig lyssnat på, det får jag göra!
Skicka en kommentar