Bodén om funktionalismen

Le Corbusier och polare hänger, trickfotograferade, i en luftballong. Frågor på det?

Christer Bodén, Modern arkitektur: Funktionalismens uppgång och fall. ArchiLibris, 1988/diss., KTH

Christer Bodéns avhandling Modern arkitektur: Funktionalismens uppgång och fall är en märkligt torr, distanserad genomgång av den internationella funktionalismen som byggnadsstil, med stort fokus på den tidigare perioden (1920- 30- 40-tal) och på arkitektur snarare än stadsplanering. Det är inte så att jag inte lär mig något av den, men det är ändå rätt glädjelös och färglös läsning, som en lärobok för gymnasiet. Väldigt mycket beskrivning, väldigt lite analys, historisering, väldigt lite känslor. Och det är märkligt, för den både börjar och slutar med mer färgstarka passager. Ur början, och tänk på att detta är skrivet 1988:

"Idag befinner sig faktiskt byggnadskonsten nästan i samma förvirrade och odeciderade situation som under det sena artonhundratalets sökande efter nya identiteter. Nu liksom då är arkitekturen på flykt från 'maskinen' och en hotande teknokratisk förstelning; nu liksom då bjuder arkitekterna över varandra i en aldrig sinande ström av fantasifulla formskapelser - och nu liksom då söker man sig via travesterande pastischer tillbaka mot den igenkännandets trygghet som arkitekturhistoriens klassiska källor anses bjuda." (s 10)

Och ur sista kapitlet:

"Ja, bristen på emotionell kommunikation i den nya arkitekturen kom sannerligen att bli ett ledmotiv i den kritik som från olika utgångspunkter kom att riktas mot funktionalismen. Från att ursprungligen ha varit avsedd som en befrielserörelse i jämlikhetens och den lilla människans namn hade detta korståg mot det förgångnas oförrätter allt mer tenderat att skapa ogästvänliga tvångströjor för de mänskliga behoven. Fram växte i stället en rigid och doktrinär planeringsmodell där kollektivets primat över den enskilde inte bara belagt fasadestetiken med en effektivt hämmande munkavle, utan där också byggnadens sociala funktioner påtvingats allvarligt frihetsinskränkande bojor.
Alla associationer med historien, samtliga symboler och visuella anknytningar till lokal byggnadstradition hade brutalt utrotats till förmån för en utopisk och abstrakt framtidscivilisation; en leende 'solstat' där nationsgränser suddats ut och en enhetlig industriell elitkultur etablerats på den glansfulla nya teknikens akropol." (s 262)

Det ironiska med detta citat är att de mesta av de många foton som Bodén redovisat som exempel på funktionalism är vackra hus, ofta villor - The Lovell House, Asplunds kapell på Skogskyrkogården, Le Corbusiers villor, eller Erik Fribergers hus från fritidsutställningen i Ystad 1936. Om de husen är funktionalismen, varför skulle man då vara emot funktionalismen?

Villa Savoye av Le Corbusier, 1928-29

Erik Fribergers hus från fritidsutställningen i Ystad 1936

Som sagt, vackra hus. Bodéns argumentation i slutet hänger inte alls ihop med vad han faktiskt visat sina beskrivande kapitel. Vill man angripa funktionalismen, då bör man förstås associera den med 60- och 70-talens excesser, inte med vackra, dyra fritidshus från 20- och 30-talen.

Bodéns Modern arkitektur är alltså ingen bra bok. Men ändå med några smakfulla läsfrukter - Le Corbusiers fem punkter (1. hus på fristående pelare, 2. det platta taket, 3. den fria planen, 4. fönsterband, 5. den fria fasaden), Gropius om hur internationalismen i stilen följer av internationalismen i trafiken (!) och tekniken, Åhrén medger 1942 om de svenska funktionalisternas offensiv att "motståndarna sopades undan", och le Corbusier ger råd om städning och barnuppfostran:

"Klä aldrig av er i ert sovrum. Det är inte renligt och gör rummet fruktansvärt osnyggt /.../ Lär era barn att ett hus endast är beboeligt när det är fullt av ljus och luft, och när golven och väggarna är rena /.../ För att hålla era golv i ordning måste ni eliminera tunga möbler och tjocka mattor." (ur Corbusiers "bostadsmanual" i boken Vers une architecture, 1923)

Och det här proto-funktionalistiska uttalandet av Adolf Loos, som här verkligen framstår som en funktionalist avant la lettre, ur boken med den magnifika titeln Ornament och brott från 1908:

"Eftersom ornamentet inte längre hänger organiskt samman med vår kultur, är det heller inte längre ett uttryck för vår kultur /.../ Det ornament som skapas idag, har inget sammanhang med oss ... har inga föräldrar och inga efterkommande, har inget förgånget och ingen framtid. Inget ornament kan längre skapas av någon som lever på vår kulturnivå /.../ Ornamentlöshet är ett tecken på andlig kraft."

Som sagt, boken har några poänger. Men överlag är den ändå svag och färglös.