Eyvind Johnsons villa: några krumelurer utifrån Ingrid Sommars funkisbok

"socialdemokratins Djursholm"
Anders Isaksson om Bromma

Edvin Engström (1890-1971) är inte någon av den svenska funkisens berömdheter som Markelius, Asplund eller Åhrén. Men, konstaterar Ingrid Sommar i hennes fina översiktsbok Funkis: stilen som byggde Sverige (2006), han står bakom mer än femtusen (!) villor, småhus och egnahem i Stockholm med omgivningar. Han var i över trettio år chef för Fastighethetskontorets så kallade egnahemsbyrå i Stockholm: "en position som ledde till att han ritat nästan vartenda hus i vissa delar av de idag mest attraktiva, familjevänliga villaförorterna som Enskede och Bromma". Över tretusen av de boende självbyggda småhus i sådana områden ritade Engström, även i legendariskt omfattande funkis-villaförorten Södra Ängby i Bromma. Till Södra Ängby, vars femhundra funkisvillor byggdes 1934-41, flyttade, skriver Sommar, medelklass som lärare och statstjänstemän, och en och annan kulturmänniska och intellektuell. Däribland Karl Kilbom men också Eyvind Johnson, som 1936 inledde ett brev, en vecka efter att han köpt en villa på Ehrenstralsvägen:

"Tillåt mig först presentera mig. Fastighetsägare Johnson. Jag bor i ett hus med platt tak och inbyggd nattklubb i källaren, ett hus fullt av rör och kranar, knappar och verkningsfulla belysningar, ett hus med balkong och altan och fan vet allt - och jag äger precis Fem Tusen Ett Hundra Kronor i det."

Jodå, att vara villaägare, det finns en egen glädje i det, det tror jag nog. Men som Sommar också visar, man kan också dra på sig en ilska från andra. Här Uno Åhrén - av Sommar benämnd "pappa betong" - om en av Mies van der Rohes alltför lyxiga villor på byggutställningen i Berlin 1931:

"Denna exklusiva arkitektur är formellt vacker, den är fantasieggande som skulptur eller tavla betraktad, i sin djärvt upplösta komposition. /.../ Men åtminstone kan jag icke förstå annat än att den enda möjliga ägaren till ett sådant hus måste vara en samhällsparasit av något slag."

Jodå, om den svenska funktionalismen har någon air av vänsterpolitik över sig, så stämmer denna bild i alla fall in på Åhrén, liksom på hans vän Erik Friberger (tidigare bloggat om här). Sommar återger om dessa två också den lustiga anekdoten att de två, när Friberger var stadsplanearkitekt och Åhrén stadsplanechef i Göteborg, med familjer tävlade om att laga asketiska middagar som genererade så lite disk som möjligt: kall blodpudding var en specialitet!