Asplund jr utropar "farväl till funktionalismen"

Hans Asplund, Farväl till funktionalismen! Atlantis, 1980

I min bibliotekssökning efter funktionalism-litteratur hittade jag bland annat denna, av en Asplund som mycket riktigt visade sig vara släkt med den store Gunnar; närmare bestämt var Hans A. Gunnar A:s son. Jag hade aldrig hört talas om honom men boken var i alla fall utgiven av Atlantis som är ett kvalitetsförlag - jag tänker på Montaigne, Barbara Tuchman med mera - så jag förväntade mig något intressant. Men icke - det här är en riktigt dålig bok. Hans Asplund är arg på funktionalismen och det får man ju vara, men han driver sin tes utan alla sinnen för proportioner och utan alla stilistiska kvalitéer. Som förtydligande av vad för typ av bok det är, vill jag ta två citat från dess början:

"Denna bok kommer inte ens att diskutera om, utan uteslutande varför funktionalismen blev ett misslyckande" (s 11)
"Vissa upprepningar påträffas i boken - de förefaller ofrånkomliga. Om ordet upprepning ersättes med inhamrande, imiterar denna bok även i detta avseende de funktionalistiska propagandaböckerna." (s 24)

Författaren likställer alltså själv sitt verk med "propagandaböcker". Och det är en bra benämning. Enligt Asplund var funktionalismen en livsfientlig, urtråkig filosofi för arkitektur och stadsplanering, som lett till paradoxen att under Västvärldens rikaste tid har också dess tråkigaste och fulaste hus byggts. (Att det nog kan ha byggts fult också i tidigare epoker, men då hus som antingen inte höll så länge eller som helt enkelt rivits eftersom de var fula, verkar inte falla Asplund in.) Allting är dåligt med funktionalismen, och allt dåligt som har hänt sedan 1930 i städer kan skyllas på funktionalisterna, även om knappast Uno Åhrén och Le Corbusier knappast ensamma bestämde över all stadsbyggnad i världen 1930-1950, och vissa dåliga utfall nog kan ha andra orsaker än funktionalismen också: fattigdom, segregation, orättvisor är tre faktorer som jag kommer att tänka på men som Asplund lämnar utanför sin diskussion. Eller diskussion och diskussion, någon sådan är det väl inte. Mer av vad man på engelska skulle kalla en "rant":

"Allt detta [dekorationer, ornament] ville funktionalisterna förbjuda. Men varför endast inom arkitekturen? Varför var de inte konsekventa och propagerade för nödvändighetsprincipen inom människornas hela sociala och kulturella liv? De brukade ju normalt aldrig dra sig för rekommendationer långt utöver arkitekturens område.
Minst halva vår konsumtion gäller ju sådant som inte är nödvändigt för livets och arbetets fortbestånd. Vi skulle ju på samma sätt som onödiga kunna förbjuda många kläder, möbler och hus, all alkohol, kryddor, smink och parfym, nästan all kärlek, all sport och alla lustresor, alla parker och blommor, nästan all konst, musik, litteratur och teater. Wein, Weib und Gesang skulle kunna ersättas av Brave New World 1984. Vatten+bröd+insemination+tjänsteresor+marscher+propaganda räcker ju i och för sig för livets fortbestånd." (s 45)

Ja, ni förstår. Det är en kverulantisk gnällgubbe i farten: Atlantis har publicerat något likt ett ovanligt intellektuellt samtal till Ring P1, eller en andlig kusin till Ulf Brunnbergs sommarprat år 2011 ("Man får ju inte ens röka längre!") eller Linda Skugges usla krönikor. Alla funktionalister klumpas ihop till en enda homogen massa utan urskiljning om vilka som egentligen gjort vad och tyckt vad, och utan några bedömningar om hur mycket inflytande verkliga funktionalister egentligen haft. Asplund är inte heller feg för att utan fotnoter svänga sig med skattesmitarklyschor, som här om "lilla futtiga Sverige":

"Funktionalismen uppstod visserligen inte i Sverige men dess idéer snabbimporterades hit och dess läror genomfördes helt och fullständigt under ett fåtal år omkring 1930, troligen därför att Sverige är ett litet land utan så långa och tunga traditioner som de stora kulturländerna." (s 11)

Som jag konstaterade häromdagen så visar Johan Rådberg, själv en fiende till funktionalismen, i sin avhandling att funktionalismen inte fick någon fullständig dominans i svensk stadsplanering på 30- eller 40-talen, utan att den tvärtom blandades upp med andra tankegångar och i hybridform blev dominant. Men sådana nyanser finns det inget utrymme för hos Asplund.

Och det är synd, för emellanåt så skiner lite guld igenom i skiten, och Asplund visar att han faktiskt kan skriva. Detta gäller när han skriver om saker som han faktiskt gillar istället för att bara gnälla. Som här om Stockholms stadshus:

"Lyckligtvis hann Stockholm bygga sitt Stadshus före funktionalismens genombrott, då denna byggnad strider mot all moral. I synnerhet mot alla funktionalistiska teser. Arkitekturfragment och motiv imiterades direkt eller omtolkades som parafraser på olika länders och tiders byggnadskonst. Arkitekten Ragnar Östberg lyckades kombinera och sammansmälta alla dessa intryck till en stor, fast och rik helhet: Stadshuset känns knappast som en främmande exotisk fågel vid den kalla nordiska stranden, snarare som en nordisk flyttfågel, återvändande med minnen från sydligare nejder. Formerna var vätska men materialen sten, tegel, trä, järn och koppar kom från det egna landet.
Visst är Stadshuset teater, befolkad av Birger Jarls och S:t Eriks skuggor, visst är Stadshuset dikt och välsignad lögn med hitfraktade klippblock att föreställa grund på hälleberget, med igenmurade fönsterhål, som en palimpsest antydande seklers skiftande behov, visst är byggnaden delvis opraktisk, visst sitter en del kontorsfönster nere vid golv med utsikt ned mot Riddarfjärdens vattenglitter, visst var byggnaden dyr, mycket dyr. Men vilken fest, vilken glädje, vilken skönhet, vilket utspel mot det magnifika stadslandskapet. Detta hus byggdes när Sverige fortfarande var fattigt, men har redan glatt två generationer svenskar och många utlänningar. Vad jämförbart har vi åstadkommit under vårt eget rika halvsekel?" (s 39)

Visst är det magsurt, med några onödiga slängar, men också med fantasi, språklig ansträngning och schvung: metaforen om flyttfågeln är snygg, och stackato-delen med palimpsesten är bra stilistik. Om bara Farväl till funktionalismen! kunde ha innehållit mer av sånt här. Men samtidigt så är jag inte heller med rent innehållsmässigt. Visst är stadshuset fint, men att det inte skulle ha byggts några vackra hus i Sverige 1930-80, det är ju bara trams. För att bara ta några funkis-exempel: Josef Franks villor i Falsterbo, Ingrid Wallbergs villor, smalhusen i Hammarbyhöjden och Traneberg, funkisvillorna i Skår i Göteborg, Adventsparken i Kortedala, och i största allmänhet villor som dessa.

Jo, funktionalismen hade och har sina problem, och jag tror inte att det finns någon idag som skulle skriva under på hundra procent av vad Uno Åhrén hävdade ca 1928. Men det är heller inte poängen. Och Asplund är heller inte rätt person att peka ut vilka problemen - med funktionalismen eller i stadsplaneringen överlag - eller lösningarna är: för det är han alltför enögd och kverulantisk.