Midsommar med medeltidskyrkor

Midsommaren spenderade K och jag på Gotland: halva fredagen och hela lördagen i en väns sommarhus, och söndagen och halva fredagen med cykling från Visby till Storugns på norra Gotland tur och retur. Här följer en reseskildring över en Gotlandscykelsemester med sex medeltidskyrkor.

Fleringe kyrka; här är vi på väg tillbaka till Storugns (10 km enkel resa) från ett 

kvällsbad i Blå lagunen på midsommarafton

 Lärbro kyrka, en enkel cykelutflykt på midsommardagen, men mycket fin, och högt 

rekommenderad av ingen mindre än Dick Harrison.

Underbar minigolfbana i Bäl där vi hade lunchpaus med bröd och ost och Mer på söndagen. Ett nytt ord myntades inspirerat av gemytet här: bälmående. Efter rätt industriella Slite och Lärbro på norra Gotland och cykling på relativt mycket trafikerade landsvägen 149 var det fint att komma ut på småvägar i ett vackert och soligt jordbrukslandskap.

 Bäls kyrka. Liten men väldigt fin.

 Källunge kyrka, en av topp fem gotländska medeltidskyrkor enligt historieprofessorn Anders 

Andrén i Svenska Dagbladet. "Källunge kyrka står i dag som ett monument över spruckna 

drömmar och en storhetstid som kom på skam. En del av kyrkan är nämligen pytteliten som 

kyrkan i Garda, och en annan del lika pompös som jättekyrkan i Lau. Ändå hänger de ihop.Uppenbarligen avbröts de storvulna byggplanerna lika plötsligt som Gotland 

förvandlades från centrum till periferi". Inte såvärst spännande, men den låg väldigt fint, vilket vi ser på nästa bild.

 Utsikt från Källunge kyrka.

 Ekeby kyrka som sedd från uteserveringen på fina Irmas café. Irma säljer också egensydda 

kläder framför allt för barn, och stod för kaffe, rabarberpaj och glass i perfekt tid sisådär 

två timmar efter lunchen i Bäl.

Endre kyrka. Den stora positiva överraskningen av dessa kyrkor, med ett fantastiskt 

fint innanmäte från 1100-talet, 1300-talet och 1700-talet.

Cyklingen slutade med något av det mest andliga av allt: ett bad i havet från denna skraltiga,

 lutande brygga strax norr om Visby, söndag kväll. Sedan lämnade vi tillbaka cyklarna, gick 

omkring i Visby någon timme, och satte oss sedan på O'Learys och tittade på 

EM-kvartsfinalen mellan Italien och England.

Ulf Lundells bildkonst

Det var tre förväntansfulla konstkorrespondenter som satte sig i Saaben och styrde hjulen mot Finntorp i Nacka strax öster om Stockholm där Ulf Lundell ställde ut ett urval av sin senare bildkonstproduktion.

Regnet öste ner utanför galleriet, som låg inklämt mellan punkthusen och den nedlagda bensinmacken i Finntorps centrum. Vi trotsade blötan och blev välkomnade med salta pinnar och dricka. Ett femtiotal verk ställdes ut på två våningar i vad som såg ut som en gammal industrilokal. Uffes musik strömmade ut högtalarna. Vi hade sällskap av mestadels medelålders par där han hade slitna gymnastikskor och hon färgglada gummistövlar. Stämningen var avvaktande positiv.

Finntorp, Nacka, Världen

Tavlorna på övervåningen hade fåglar som genomgående tema. Urklipp ur gamla fågelböcker eller planscher satt uppklistrade på dukarna, och runt omkring hade Uffe kladdat rikligt med färg i abstrakta mönster, ibland kompletterat med diverse slagord ur punkhistorien i stil med "I am a killer" och "han är en killer too". Collagetekniken var genomgående, och förutom nämnda fåglar fanns också bilder på rockstjärnor, indianer och kvinnor.

Kvinnor, ja. På nedervåningen i galleriet hade nästan varje tavla en uppklistrad bild på en kvinna, ofta topless eller naken. Många av bilderna såg ut att komma från i bästa fall fotografiska böcker, i de värsta från mjukporrtidningar. En av tavlorna var kanske mest kongenial med den allmänna bilden av Ulf Lundell - tre bilder var basen i tavlan, en bild på en strandmodell i minimal bikini som särade mot kameran, en på en Harley Davidson eller motsvarande motorcykel, och en bild på två vita hästar på en hed som krökte på halsarna i en mystisk pose. Som Erik klokt sa om tavlan, det här ser ut som ett kollage jag hade kunnat göra när jag var tolv år för att beskriva Ulf Lundells värld. 

Det var en tragikomisk upplevelse att se Uffe reducera sin inspiration till något så banalt. Alla bilder på nakna kvinnor som ibland dessutom tog på sig själva kan väl i bästa fall ses som Uffes sätt att kommentera bilden av sig själv, men jag tror tyvärr att det helt enkelt är så hans konstnärliga inspiration tar sig uttryck. Så ser Lundells bild ut av Kvinnan med stort K, den vilda och mystiska, ständiga gäckande varelsen som han alltid dragits till men aldrig kunnat släppa inpå livet. Ett väsen som Uffe från sin motorcykel som han "bara dragit iväg på" ser springa naken på en hed bland vilda hästar.

Bäst före-datum passerat

Detta överensstämmer väl rätt bra med "isärhållandets logik" som vi skrivit om tidigare här på bloggen. Just det här ämnet, Lundells kvinnobild, förtjänar ett eget inlägg där skribenten är bättre påläst. Men genom att sätta kvinnan på piedestal, göra henne till bärare av mystiska egenskaper och genom att förbinda eskapistiska förhoppningar om självförverkligande med henne försämras ju förutsättningarna för att kunna dela sitt "inre rum" med en kvinna rätt rejält. I sin konst är Uffe väldigt objektifierande. Kvinnan och mannen i hans konstnärskap är väsenskilda och kan inte identifiera sig med varandra. Lundells kvinnobild kan således kanske ses som ett väldigt effektivt konstnärligt och romantiskt isärhållande, och han har själv sammanfattat problemet med den i låten "Ett stenbord i Toscana:


Jag har alltid trott att kvinnan står för nåt högre
för hoppet, för framtiden, för sanningen
romantisk kan hända, en piedestalfilosofi,
det är sant.
Men i kvinnan har jag sökt och längtat
en hemlig bundsförvant
en reskamrat för vägen ut
till ett större och rikare liv.
Kroppen har sin hunger
ögat sin lust, men det är ditt
väsen jag är mest förtjust i


Dessa rader talar ju för sig själv, och jag hoppas att vi kan återkomma till det här ämnet på bloggen snart.


Utställningens var dock inte bara beklämmande. De bästa bilderna var enkla målningar inspirerade av Uffes egna låtar, här nedan Gå upp på klippan. Här når han ändå fram till ett enkelt, lite naivistiskt uttryck som i och för sig kanske förutsätter att man hört låten för att uppskatta tavlan. Vilket för övrigt är talande för Ulf Lundells konstnärskap - han är bäst som låtskrivare och artist, inte som konstnär. Det var också vår slutsats när vi lämnade galleriet för varsin kaffetår och kardemummabulle på Finntorps konditori.

Gå upp på klippan

Sommarlåtar

Mitt soundtrack för sommarens längsta dag ser ut som följer.


Det är inte bara hiphopen som hittat indiepopen, indiepopen har också hittat hiphopen.


Säga vad de vill, men jag tycker det här är helt oemotståndligt. Grimes är vad som kryper upp ur det radioaktiva träsk där någon slängt lösryckta bitar av de senaste fem årens hipstermusik.


Äntligen någon som plockat upp Sades stafettpinne. Kvinnan är Stacy Barthe, hennes debutalbum In the Inbetween som kom tidigare år är grymt. Den här duetten med Frank Ocean likaså.


Om Tears For Fears gjorde en låt ihop med Neil Tennant om han vaknat på fel sida och bad Robert Smith lägga gitarrerna kanske det skulle låta såhär bra.


Alla anthems anthem kommer från Markus Krunegård som absolut gjort årets svenska skiva med Mänsklig värme. Istället för en generationsroman för alla Stockholms singel-sambo-singelmänniskor mellan arton och trettifem.


Och när det går mot midsommaraftonsmorgon och solen går upp över Landala ska jag spela Damien Jurados fina This Time Next Year. En pärla till låt med träpercussion, tremologitarr och stråkar.

Anyone can fall in love

På Kindness prisade debutalbum "World, you need a change of mind" som släpptes i våras finns ett flertal covers med, men en låt sticker ut framför de andra. "Anyone can fall in love" är från början baserad på ledmotivet till den populära brittiska såpoperan EastEnders, och släpptes av Anita Dobson (som även har en av huvudrollerna i tv-serien) 1986. 

1980-talet: Playbackens gyllene årtionde!

Det är ett riktigt skönt 80-talssound som präglar denna poppärla. Dobson sjunger med tillbakalutad innerlighet och skimrande syntar, försiktigt funkig bas och en ylande elgitarr sätter en närmast oemotståndlig prägel på låten.

Texten är oförarglig och i bästa fall gullig, med en höjdpunkt i raderna

How do you keep the music from dying?
Love falls asleep unless you keep trying

I Kindness version är tempot något långsammare, och fylliga körarrangemang och retro-syntar dominerar ljudbilden tillsammans med en oerhört funkig syntifierad elbas, som till och med får några takters solo i mitten av låten. Produktionen är nästan oförskämt lyxig, och det är något med låten, stämningen och soundet som får mig att tända på de flesta cylindrar. Jag kan inte tänka mig någon bättre låt att digga till i sommar.

Tendens i P1 om den orättvisa sporten

Efter en sammanfattningsvis neslig herrfotbollsturnering i EM kan det vara dags för lite perspektiv på tillvaron. Den här veckan har Tendens i P1 temat "Den orättvisa sporten" om damfotbollens villkor. Sverige har en av världens bästa fotbollsligor, men trots det tjänar en kvinnlig fotbollsspelare i Sveriges högsta liga i snitt 7000 kronor i månaden, medan herrarnas löner snittar på 57000 kronor per månad. Det finns mängder med statistisk som med skrämmande tydlighet visar på de svindlande skillnaderna mellan herrarna och damernas förutsättningar.

Det är ju dock inte bara i löner och andra statistiska siffror som problemen finns, en stor del av skillnaden ligger i attityder och förväntningar, både internt i klubbarna och från omvärlden. Tendens program är intressanta och även om debatten i de avsnitt jag lyssnat på inte når någon högre nivå är det givande att höra hur de olika personerna som får komma till tals resonerar kring förutsättningar, jämställdhet, pengar och vikten av att vinna.

Fotboll är något av det vackraste jag vet, en poetisk sport där samspelet mellan teknisk briljans och hårt jobb, individuell skicklighet och laganda samt taktisk noggrannhet och mod att ta risker kan varieras i det oändliga. Dessutom fungerar det som en kanal för alla känslor som annars kan vara svåra att leva ut, och en möjlighet att under 90 minuters tid drömma sig bort till en annan värld. Samtidigt speglar fotbollen den större, "verkliga", världen utanför och tack vare krönikörer och skribenter som exempelvis Bank och Niva och Jonathan Wilson får vi ständigt perspektiv på politiska situationer och konflikter med fotbollen som bakgrund. Det som förtar något av glädjen är dock den extremt tydliga manliga dominansen (som speglas i allt från löneskillnader mellan könen till hur självklart manliga supporters använder "damfotboll" som ett skällsord när de gnäller på sina manliga fotbollsspelare) samt den extrema ekonomiska utveckling som präglar sporten idag. Jag tror att det är farligt att tänka sig att sporten automatiskt skulle stå för andra värden om den var mer jämlik, eftersom man då riskerar att tillskriva kvinnliga fotbollspelare "mjukare" egenskaper per definition, men jag tycker samtidigt att både den manliga dominansen samt den skenande kapitaliska utvecklingen av sporten måste ifrågasättas och kritiseras.

Sånger om månen topp 5, #2 - Moon Song

Pat Metheny och Charle Haden kniper silverplatsen på denna prestigefylda lista med den vackra låten Moon Song från skivan "Beyond the Missouri Sky" från 1997. Låten har en omedelbar kvalitet med sin avslappnat sentimentala stämning - kontrollerad amerikansk melankoli när den är som bäst!

Anna von Hausswolff - "Singing from the grave"

För att gilla en artist är det viktigt att hitta en egen ingång. Jag tror att det är därför musik som man i rätt sammanhang skulle ha älskat låter platt när en välmenande men påstridig kompis rekommenderar den, och att det är därför som jag automatiskt är mycket mer skeptisk till artister och band som det skrivs om i säg Sonic eller Nöjesguiden än de som jag har 'hittat själv'.

Anna von Hausswolff är en artist som, åtminstone i mina kretsar, hyllades för sin debutskiva "Singing from the grave" som släpptes 2010. Jag fick rekommendationer från tillräckligt många håll för att inse att det förmodligen var musik som jag skulle gilla om jag lyssnade på den, men något höll mig tillbaka. Därför är jag oerhört glad att jag under våren 2012 har skaffat mig en egen ingång till denna fantastiska låtskrivare, sångare och pianist.

Hausswolffs debutskiva domineras av melankoliska pianoballader med glittrande elgitarrer och dova trummor som främsta atmosfärskapande tillsatser, men det som framför allt står i fokus är en briljant låtskrivare och hennes briljanta sätt att framföra sina texter och melodier på. Sången är mångfacetterad, på samma gång smärtsamt direkt och undanglidande. För mig räcker det med att lyssna på de första 30 sekunderna av inledande "Move on" för att få en svindlande känsla av livets förgänglighet. Sättet hon prickar de första tonerna på är oefterhärmligt.

Things they never say

Sleep it all away

Bästa spåret på skivan är i mina öron Above All, en låt som väl sammanfattar Anna von Hausswolffs kvaliteter. Från en vacker inledande vers med pianokomp och lågmäld sång höjs temperaturen långsamt, en akustisk gitarr äntrar scenen, och efter en avstannande brygga kommer refrängen med en oväntat böjlig melodi som blommar ut på ett enastående sätt. Hela låten är dynamisk, välskriven, och underfundigt tålmodig i sin uppbyggnad.

Above all, it remains it remains.
Vulnerable, it remains it remains.

Anna von Hausswolff framträder i sommar på den nya festivalen Stockholm Music & Arts, som lockar med ett väldigt fint program även i övrigt. Det kan bli en av sommarens stora konserthändelser.

Årets första dopp

Idag tog jag årets första dopp i havet, i Grötvik i västra Halmstad. Femton grader i luften och lite mindre i vattnet kanske, så jag fick ha bryggan för mig själv. Imorgon tar jag med mig en kaffetermos.

Ostranenie

Jazz washes away the dust of every day life. — Art Blakey

Med bra musik smakar maten lite mer, luktar tallarna lite starkare, är känslan av brisen mot huden lite skönare.

Litet öltest på EM:s första kväll

"[Jack Donaghy] -- Do you know who owns Brooklyn Without Limits?
[Liz Lemon] -- Brooklyn Zach. He throws pool parties in dumpsters.
[JD] -- Halliburton. In the mid-90s they found themselves with a surplus of canvas waterboarding hoods, so they had sweatshops remake them into messenger bags to sell them to outer borough idiots.
[LL] -- You don't know what you're talking about. (visar upp märket på jeansrumpan) Hand made in the USA.
[JD] -- Your magic jeans are from BWL? Oh, Lemon. It's not 'hand made in the USA", it's pronounced haandmade in Usa. The haand people are a vietnamese slave tribe and Usa is their island prison. They made your jeans. You know how they make the stitching so small? Orphans."

Brutal Brewing Kustom Lager
betyg: 4+
Namnet är hemskt, burken är hemsk, men ölen är riktigt god

Melleruds vårpilsner
betyg: 2
Motsatsen till "Kustom Lager": jättesnygg etikett och skönt fejkad småskalighetsromantik från Spendrups, som producerar både denna öl och föregående, men trist öl.

Oppigpårds Summer Pale Ale
betyg: 3

The Road

Cormac McCarthys bok The Road från 2006 har liksom kretsat i mitt medvetande i några år. Jag minns den utställd i glänsande flygplatsbokhandlar vart jag än reste våren 2007, jag tänker på min far som läste den på en fjällvandring och väldigt gärna velat diskutera den sedan, och jag tänker på en av mina vänner som enligt egen utsago "bara satt och skakade" efter att ha läst ut boken.

Det sista kan jag känna igen mig i. The Road är en mäktig bok, väldigt olik allt jag läst av McCarthy tidigare, både enklare och mer mångbottnat. Det är en på samma gång skör och blytung historia som med korthuggna meningar och ett glödande poetiskt språk verkligen bränns fast i hjärnbarken. Grundstoryn är nog välkänd vid det här laget (inte minst på grund av filmatiseringen som gjordes för några år sedan): en man och hans son släpar en kundvagn med sina få återstående tillhörigheter genom ett förrött och livlöst landskap, som förmodligen en gång var USA. Orsaken till katastrofen är okänd, men allt liv utom människan har dött. De överlevande drar sig i bästa fall fram på gamla konserver och torkade äpplen, i de värsta genom att äta upp sina medmänniskor. Fullständig anarki och laglöshet råder - livet är hemskt, djuriskt och kort.

Författar-fashion

Det här är litteratur som balanserar på en hårfin gräns mellan det magiskt poetiska och det banalt patetiska. Den far och son-skildring som är bokens egentliga drivkraft närmar sig, och överträder även stundtals, den gränsen. Som tur är håller sig författaren tillräckligt mycket i skinnet för att det inte ska bli ett verkligt problem. Istället är den i sina bästa stunder en fantastisk och desperat kärleksskildring där tiden och livet tillsammans snart är slut. Och ur biografisk synvinkel är det ju inte heller så konstigt - Cormac McCarthy är 78 år gammal och har en son på 13.

No lists of things to be done. The day providential to itself. The hour. There is no later. This is later. All things of grace and beauty such that one holds them to one's heart have a common provenance in pain. Their birth in grief and ashes. So, he whispered to the sleeping boy. I have you.

Det finns också ett starkt andligt stråk i The Road. Guds frånvaro är ett genomgående tema, och mannen i boken diskuterar både med sig själv och sin son om Gud. Den förödda och ondskefulla världen är ingen bra grund för en tro på något större:

He walked out into the gray light and stood and he saw for a brief moment the absolute truth of the world. The cold relentless circling of an intestate earth. Darkness implacable. The blind dogs of the sun in their running. The crushing black vacuum of the universe. And somewhere two hunted animals trembling like ground-foxes in their cover. Borrowed time and borrowed world and borrowed eyes with which to sorrow it.

"There is no God and we are his prophets", säger mannen. Men det finns också en annan sida av människan i The Road. "If he is not the word of God God never spoke", tänker mannen om sin son. Mannen och barnet definierar sig själva som annorlunda de mordiska kannibalerna runt sig genom att ständigt återkomma till att de "bär på elden" som gör att de motstår förfallet ner i fullständigt barbari. Och mot slutet av boken återupprättas Gud inuti människans hjärta i form av kärleken mellan människor. Det är guden inom oss som McCarthy tycks tro på. Som Hobbes sa, människan är människans varg, människan är människans gud. Mannen och framför allt hans son håller fast vid en sista rest av medkänsla och solidaritet i en värld där de flesta människor fallit ner i en vargtillvaro. Som författaren själv säger, "det är viktigare att vara snäll än att vara smart".

Gemensamt för alla McCarthys böcker som jag läst är också en stark naturromantik. Hans författarskap är som allra bäst när han smälter samman skildringar av centrala vändpunkter och insikter i sina karaktärers liv med starka naturögonblick. Detta finns i inverterad form i The Road (naturen är ju död), och bokens absolut sista stycke talar för att den bör läsas också som en ekologisk civilisationskritik. Som någon intelligent konstaterat om boken: Hobbes naturtillstånd, allas krig mot alla, inträder först när ingen natur finns kvar som kan föda oss. På så sätt blir The Road, med sin katarsiska avslutning, en mäktig inlaga om den absoluta nödvändigheten av solidaritet och människokärlek, fungerande sociala kontrakt, och politisk styrning av destruktiva ekonomiska krafter.

Röda Tallen

På NYROB:s blogg, en ständig källa till intressant läsning, hittar jag den här underbara gubben.

Tomteskägg, skrynklig kortärmad skjorta, fuskläder-manbag och träd - väldigt zen och väldigt 2012

Mannen är Bill Porter, översättare av kinesisk diktkonst och zenbuddism-kännare. Han har levt i åratal på food stamps och hittills inte sålt mer än ett tusental böcker i USA, trots sitt fantastiska översättaralibi "Röda Tallen" (赤松). Så här beskriver NYROB hans bakgrund:

"He had been a doctoral student in anthropology at Columbia University and took Chinese because it was a way to get a scholarship. Around the same time he became interested in Buddhism and eventually found it more spiritually rewarding. In 1972, he dropped out of the program to move to Taiwan and live in a Buddhist monastery. He stayed in Taiwan twenty years, making the translation of Chinese poetry into English his spiritual practice—for him, sitting down in front of the classics and figuring out what a writer from a thousand years ago was trying to say is a meditative experience."

Och så här säger Bill Porter om zen:

“Christianity asks you to believe in things that you can’t see: that there’s a god, that he had a son and so on. In Buddhism there is that too—there’s a paradise and so on. But in Zen Buddhism it’s mainly about your mind and your heart. You believe in something that is in your heart. That is something not abstract but real.”

Definitivt en man jag skulle vilja ha som sällskap när LiL pilgrimsvandrar, om inte annat i bokform.