Cormac McCarthys bok The Road från 2006 har liksom kretsat i mitt medvetande i några år. Jag minns den utställd i glänsande flygplatsbokhandlar vart jag än reste våren 2007, jag tänker på min far som läste den på en fjällvandring och väldigt gärna velat diskutera den sedan, och jag tänker på en av mina vänner som enligt egen utsago "bara satt och skakade" efter att ha läst ut boken.
Det sista kan jag känna igen mig i. The Road är en mäktig bok, väldigt olik allt jag läst av McCarthy tidigare, både enklare och mer mångbottnat. Det är en på samma gång skör och blytung historia som med korthuggna meningar och ett glödande poetiskt språk verkligen bränns fast i hjärnbarken. Grundstoryn är nog välkänd vid det här laget (inte minst på grund av filmatiseringen som gjordes för några år sedan): en man och hans son släpar en kundvagn med sina få återstående tillhörigheter genom ett förrött och livlöst landskap, som förmodligen en gång var USA. Orsaken till katastrofen är okänd, men allt liv utom människan har dött. De överlevande drar sig i bästa fall fram på gamla konserver och torkade äpplen, i de värsta genom att äta upp sina medmänniskor. Fullständig anarki och laglöshet råder - livet är hemskt, djuriskt och kort.
Författar-fashion
Det här är litteratur som balanserar på en hårfin gräns mellan det magiskt poetiska och det banalt patetiska. Den far och son-skildring som är bokens egentliga drivkraft närmar sig, och överträder även stundtals, den gränsen. Som tur är håller sig författaren tillräckligt mycket i skinnet för att det inte ska bli ett verkligt problem. Istället är den i sina bästa stunder en fantastisk och desperat kärleksskildring där tiden och livet tillsammans snart är slut. Och ur biografisk synvinkel är det ju inte heller så konstigt - Cormac McCarthy är 78 år gammal och har en son på 13.
No lists of things to be done. The day providential to itself. The hour. There is no later. This is later. All things of grace and beauty such that one holds them to one's heart have a common provenance in pain. Their birth in grief and ashes. So, he whispered to the sleeping boy. I have you.
Det finns också ett starkt andligt stråk i The Road. Guds frånvaro är ett genomgående tema, och mannen i boken diskuterar både med sig själv och sin son om Gud. Den förödda och ondskefulla världen är ingen bra grund för en tro på något större:
He walked out into the gray light and stood and he saw for a brief moment the absolute truth of the world. The cold relentless circling of an intestate earth. Darkness implacable. The blind dogs of the sun in their running. The crushing black vacuum of the universe. And somewhere two hunted animals trembling like ground-foxes in their cover. Borrowed time and borrowed world and borrowed eyes with which to sorrow it.
"There is no God and we are his prophets", säger mannen. Men det finns också en annan sida av människan i The Road. "If he is not the word of God God never spoke", tänker mannen om sin son. Mannen och barnet definierar sig själva som annorlunda de mordiska kannibalerna runt sig genom att ständigt återkomma till att de "bär på elden" som gör att de motstår förfallet ner i fullständigt barbari. Och mot slutet av boken återupprättas Gud inuti människans hjärta i form av kärleken mellan människor. Det är guden inom oss som McCarthy tycks tro på. Som Hobbes sa, människan är människans varg, människan är människans gud. Mannen och framför allt hans son håller fast vid en sista rest av medkänsla och solidaritet i en värld där de flesta människor fallit ner i en vargtillvaro. Som författaren själv säger, "det är viktigare att vara snäll än att vara smart".
Gemensamt för alla McCarthys böcker som jag läst är också en stark naturromantik. Hans författarskap är som allra bäst när han smälter samman skildringar av centrala vändpunkter och insikter i sina karaktärers liv med starka naturögonblick. Detta finns i inverterad form i The Road (naturen är ju död), och bokens absolut sista stycke talar för att den bör läsas också som en ekologisk civilisationskritik. Som någon intelligent konstaterat om boken: Hobbes naturtillstånd, allas krig mot alla, inträder först när ingen natur finns kvar som kan föda oss. På så sätt blir The Road, med sin katarsiska avslutning, en mäktig inlaga om den absoluta nödvändigheten av solidaritet och människokärlek, fungerande sociala kontrakt, och politisk styrning av destruktiva ekonomiska krafter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar