Jag tror att det var länge sedan det var så här roligt att vara Eldkvarn-fan. Jag kan inte göra annat än att tro eftersom jag själv bara följt bandet i knappt två år men för att använda en i sammanhanget oundgänglig klyscha; Eldkvarn brinner fortfarande!
Nya skivan är den tredje i rad som Jari Haapalainen producerat, och han gör det med den äran. Det känns som att Plura är inne i ett stim just nu efter framgångarna med förra studioalbumet "Svart Blogg" och böckerna "Resa genom ensamheten" och "Den stora landsvägen", dessutom är en kokbok på gång. Det varit mycket snack om att släppa en enorm Eldkvarn-box ett tag nu men istället valde bandet att kanalisera energin på att släppa en platta med ny musik.
Enligt Plura uppmuntrade producent Haapalinen honom att skriva korta snärtiga treminuters-låtar och det känns som ett smart drag. Tempot är helt klart uppskruvat ett par varv jämfört med förra plattan, och de obligatoriska sjuminuters-låtarna som nästan är ett slags tonsatta noveller lyser med sin frånvaro. Texterna bjuder dock inte på några större nyheter, det är alkoholromantik, kärlek till Maria, saknad av en syster som Plura inte kan minnas mycket av, etc. För oss som lärt känna, eller trott oss lära känna, herr Jonsson genom hans texter och böcker är det här mammas gata. Klyschorna haglar i vanlig ordning, och autopiloten ligger ibland snubblande nära, men oftast lyckas Plura få kraft bakom orden.
Albumet inleds och avslutas med "Bröllopssång #1" och "Bröllopssång #2", en stilla ballad ackompanjerad endast av piano och Peter Lemarc på glödgat munspel. På andraspåret slås E Street Band-strängen an rejält i "Vägen till paradiset"; det låter ungefär som en svensk version av "Thunder Road" och ungefär så bra, det vill säga fantastiskt! Det fortsätter i samma stil, med ösiga låtar med mycket kör, piano- och klockspelsriff och jag gnuggar mina händer av förtjusning. Efterhand mattas tempot av och så även kvalitén på låtarna. Jag tycker Plura är i sitt esse när han skildrar jakten på lyckan och törsten efter kärlek, medan låtar som bara har som syfte att förklara hur mycket han och hans sambo Maria är som gjorda för varandra lätt har en tendens att bli väldigt ointressanta.
Vissa låtar är bluesiga, nästan lite funkiga, med "Söder om midnatt, c/o himmelen" som klart bottennapp. Som helhet är skivan en smula spretig med den har växt på mig under den dryga vecka jag har levt med den, och sammanfattningsvis måste man konstatera att det känns som att det finns väldigt mycket energi i bandet och att framgångarna bara har gjort gott. En av de finaste låtarna på plattan är Carlas bidrag, "Lilla Sofie", med väldigt fint dragspel som huvudingrediens.
Nya skivan är den tredje i rad som Jari Haapalainen producerat, och han gör det med den äran. Det känns som att Plura är inne i ett stim just nu efter framgångarna med förra studioalbumet "Svart Blogg" och böckerna "Resa genom ensamheten" och "Den stora landsvägen", dessutom är en kokbok på gång. Det varit mycket snack om att släppa en enorm Eldkvarn-box ett tag nu men istället valde bandet att kanalisera energin på att släppa en platta med ny musik.
Enligt Plura uppmuntrade producent Haapalinen honom att skriva korta snärtiga treminuters-låtar och det känns som ett smart drag. Tempot är helt klart uppskruvat ett par varv jämfört med förra plattan, och de obligatoriska sjuminuters-låtarna som nästan är ett slags tonsatta noveller lyser med sin frånvaro. Texterna bjuder dock inte på några större nyheter, det är alkoholromantik, kärlek till Maria, saknad av en syster som Plura inte kan minnas mycket av, etc. För oss som lärt känna, eller trott oss lära känna, herr Jonsson genom hans texter och böcker är det här mammas gata. Klyschorna haglar i vanlig ordning, och autopiloten ligger ibland snubblande nära, men oftast lyckas Plura få kraft bakom orden.
Albumet inleds och avslutas med "Bröllopssång #1" och "Bröllopssång #2", en stilla ballad ackompanjerad endast av piano och Peter Lemarc på glödgat munspel. På andraspåret slås E Street Band-strängen an rejält i "Vägen till paradiset"; det låter ungefär som en svensk version av "Thunder Road" och ungefär så bra, det vill säga fantastiskt! Det fortsätter i samma stil, med ösiga låtar med mycket kör, piano- och klockspelsriff och jag gnuggar mina händer av förtjusning. Efterhand mattas tempot av och så även kvalitén på låtarna. Jag tycker Plura är i sitt esse när han skildrar jakten på lyckan och törsten efter kärlek, medan låtar som bara har som syfte att förklara hur mycket han och hans sambo Maria är som gjorda för varandra lätt har en tendens att bli väldigt ointressanta.
Vissa låtar är bluesiga, nästan lite funkiga, med "Söder om midnatt, c/o himmelen" som klart bottennapp. Som helhet är skivan en smula spretig med den har växt på mig under den dryga vecka jag har levt med den, och sammanfattningsvis måste man konstatera att det känns som att det finns väldigt mycket energi i bandet och att framgångarna bara har gjort gott. En av de finaste låtarna på plattan är Carlas bidrag, "Lilla Sofie", med väldigt fint dragspel som huvudingrediens.
2 kommentarer:
Är det Plura, eller är det Gerard Depardieu som spelar Obelix i en tidsresefilm??
De andra i bandet brukar tydligen kalla honom för obelix, han har till och med fått en liten vit hund i present..
Skicka en kommentar