Alla är skadade

Jag var på Backa Teater för första gången i veckan - en mycket trevlig upplevelse! Bara uppladdningen med en tur med älvsnabben och utsikt över ett Göteborg badandes i strålande sol bådade gott. Uppsättningen som spelas nu heter "Alla är skadade" och är en dansföreställning/musikal för barn från 9 års ålder.

Handlingen är ganska lös i konturerna, det är en vanlig tisdag på ett sjukhus där man får träffa flera olika figurer, som psykotiska unga tjejer, en far som vakar över sin svårt skadade son, och en mor som har fått en kniv i ryggen av sin älskade. Det låter kanske inte så muntert och det är det inte heller, men det finns en sådan fantastisk värme och utstrålning kring dessa personer att känslan man får med sig är något långt större och mycket rikare än bara sorg och vemod.

Inledningen är frejdig, med mycket humor och lättsam musik (fantastiskt fint framförd av livemusiker) men ganska snart sätter man skrattet i halsen, för att använda en riktig klyscha. Jag rördes djupt över de olika människoröden man fick ta del av, och i avslutningsscenen där den ensamma farbror Ivan förklarar för sina nära och kära att han älskar dem trots att han kanske är dålig på att säga det grät jag så att det skvalade.

Vad underbart det är med riktigt bra teater; skådespelare, musiker och dansare som i djup symbios framkallar ett brett spektra av känslor hos publiken just här och nu! Inte en enda gång tänkte jag på att föreställningen skulle vara riktad till barn, eller överhuvudtaget till någon annan än mig. Rekommenderas!

Jag är sent ute, men jag bara måste få kommentera hur fantastiskt det är att Moneybrothers nya merchandise är - tomatsoppa!*

Ur pressreleasen:

"Tillsammans med min vän Maximilian Lundin (Årstiderna, Street och författare till kokboken Gårdarnas mat, Prisma förlag) har jag skapat:
Moneybrother & Max's Locally Produced Tomato Soup.
Det handlar om en fantastiskt god soppa gjord på tomater odlade under giftfria förhållanden på gårdar drivna av vänliga människor.
För er som kommer på en Moneybrother konsert, gillar vad ni ser och hör och vill gå därifrån med så kallat merchandise finns nu alltså ett alternativ till konsert t-shirt.
Varför soppa?
Det lätt att tro att detta helt enkelt handlar om att göra en produkt som är svår att ladda ner. Men icke.
Efter att ha smakat mig igenom tomatsoppa utbudet på min lokala mataffär insåg jag att det fanns plats för mig. Tomatsoppa är den coolaste soppan och vår soppa har vunnit vartenda blindtest vi har kört. En artistkarriär i dag känns osäkrare än ett liv i livsmedelsbranchen. Jag sår detta frö nu för att inte stå handfallen när en dag inspirationen oundvikligen tar slut."

*Notera det Jan-Owe Wickströmska tankestrecket där! Konstfullt.

Fackligt mode

Arvid är ombudsman / policy officer på ett TCO-förbund och jag ska börja utreda lite åt LO Göteborg, och som fack-aficiniados och wannabees, och gubbrockmodeintresserade, är såklart fackligt mode och särskilt ombudsmannamode och -stil ett av våra gemensamma intressen. Jag tänker på förra gången vi var på operan, på Sven-David Sandströms Batseba i Stockholm, och att diskussionerna om fackligt mode och operamode över ett glas vin i baren i pausen var mer givande än själva operan.

Förra året gav Göran Greider och DN-skribenten Barbro Hedvall ut en bok om politik och kläder, Stil & politik, och i den har Greider en text om fackligt mode, en text som också ligger på nätet:

"I den självbiografiska romanen Socialisten skrev Ivar Lo-Johanssonom arbetarna som avancerade till fackliga förtroendeposter och tillsist hamnade på kontor i kvarteren kring Norra Bantorget: de blevofta överviktiga.
Att gå från kroppsarbete till skrivbordsarbete slutarlätt på det sättet och när det ibland har talats om feta fackpamparfinns det naturligtvis ett stort mått av klassförakt i det.

När LO-ordföranden Bertil Jonsson på nittiotalet gav ut en kokbok för dem som vill gå ner i vikt, markerade det något av ett historiskt trendbrott.
Hur är de då klädda? Jag minns Kenth Petersson, den stridbareordföranden för Handels som dog en för tidig död 2007; han blev bara 58 år. När han slogs mot Toys R Us och mot EU och EMU vardet jeans och kanske på sin höjd en kavaj som gällde. Sen slutade han på Handels, blev generaldirektör för en statlig myndighet – och fick en betydligt dyrare kostym på sig. Han såg litet främmande ut i den.
Hans efterträdare på Handels, Ninel Jansson, höll en synnerlig låg profil vad gäller mode. Hon verkade ofri på något sätt, ofri i en värld av manliga fackliga ledare, trots att hon ledde ett kvinnodominerat förbund. Det är ett öde hon delat med andra kvinnliga fackordföranden; inte minst Kommunals Ylva Thörn som gör sig gråare än vad hon skulle behöva. Undantagen bekräftar regeln.

Kring Kommunals ordförande Lillemor Arvidsson – hon som sen blev landshövding på Gotland – rådde det en stämning av mer frisläppthet och hennes handväska fick på sin tid en viss symbolisk roll.
På Haga slott reste hon sig en vårdag 1990 och sa blankt nej till regeringen Carlssons strejkstopp, tog sin handväska och gick. I dag är det framför allt Wanja Lundby-Wedin som uttrycker en viss frihetlighet när det gäller mode och kläder.
Men hur ska man egentligen se på det faktum att LO under hennes tid inlett ett designprojekt? Eftergift till kommersialismen eller ett tecken på sensibilitet?

Den långe och storvuxne Leif ”Blomman” Blomberg levde upp tillden traderade bilden av hur en facklig ledare ska se ut. Skäggig, i rutig skjorta och jeans. Ingen rock, bara jacka. Inte ens när han blev minister ändrades vad jag minns hans klädstil särskilt mycket.
Hans Karlsson, från början målare och sedan i många år avtalssekreterare på LO, var kanske den sista ur de djupa fackföreningsleden somkommer att sitta i någon regering (så känns det tyvärr, även omSven Österberg möjligen har en chans i framtiden).
När jag då ochdå träffade Hans Karlsson i LO-borgen, innan han plockades in iregeringen som arbetslivsminister, hade han skjorta och jeans ochkunde ha klivit rakt in i en byggfutt utan att väcka uppståndelse.
Som minister ändrades det där förstås, men det hände att jag mötte honom på gatan mitt i Stockholm på väg till Rosenbad och han såg verkligen inte upphöjt ministeraktig ut ens då, snarare som om han när som helst skulle kunna hänga av sig kavajen, knyta upp slipsen, kavla upp ärmarna och ge sig ut på något arbetsgolv. Fjärilssamlare är han också, vilket ger honom en viss air av friluftsmänniska.
Höga fackliga ledare var annars ända fram till sextiotalet likafångna i den borgerliga klädkonvenansen som de socialdemokratiskapolitiker som i riksdag och regering såg ytterst prydliga ut. (Se där en skillnad mellan den välorganiserade svenska fackföreningsrörelsenoch till exempel den betydligt vildare – men maktmässigt långt svagare – franska eller italienska.)

Sen kom sextio- och sjuttiotalens vilda strejker och radikalism och de fackliga ledarna steg modemässigt ner från frackarnas värld och kom närmare sina egna medlemmar: en viktig demokratisk utjämning. Och under de åttio- och nittiotal då klasstriderna hårdnade blev det än mer omöjligt för fackliga ledare att klä sig finare än sina medlemmar fastän topparna verkligen har råd med det. Jag ser det som ett framsteg.

GÖRAN GREIDER
Ur boken Stil och politik, av Barbro Hedvall och Göran Greider; boken utkom i början av juli."

http://www.dalademokraten.se/Templates/pages/news.aspx?id=29474&epslanguage=sv

Florence Valentins nya skiva

Florence Valentins nya skiva Spring Ricco, som kommer ut 25 mars men redan till större delen finns på myspace, är smått fantastisk. FV är väl ett band som frivilligt eller ofrivilligt sedan den första ep:n år 2003 legat någonstans bakom fronten i den svenska popens, med frikostigt användande av inspiration från mer ledande artister som Håkan Hellström och Moneybrother, och dessutom med lika tydliga influenser från klassiska band som The Clash. Det känns som att FV på något sätt aldrig varit riktigt hippa att gilla, och inte folkliga heller.

Men med Spring Ricco har de, vågar jag säga utan att vara någon kännare, gjort sin överlägset bästa skiva hittills. Först och främst är låtarna grymt bra. Detta är verkligen P!O!P!, oerhört melodiöst rakt igenom. Dessutom med ett sjyst sound, ibland låter det kanske lite väl Glasvegas men här finns också en del souligt, 80-talspianon med mera som breddar skivan. Om musiken inte är särskilt originell, så är texterna det desto mera. Det här är nog det närmsta någon kommit Sjöwall-Wahlöö i popform i Sverige, åtminstone sedan proggen. Det är misärskildringar låt ut och låt in; FV ger en politisk-kritisk skildring av dagens Sverige som ett land av arbetslöshet, utnyttjande av flyktingar, hustrumisshandel och ungdomsvåld. En låt med titeln "Du kommer gå långt" kan man ju tro ska vara positiv och handla om framgång, men nej, det är en ironisk titel om flyktingar som betalar dyrt för att smugglas in i länder där de tar tunga och skadliga arbeten får dåliga löner och lever utan medborgerliga rättigheter. "Bilen brinner" handlar om den österrikiske rasisten Jörg Haiders död i bilolycka. Så fortsätter det.

Kanske kan man kalla det vänsterpartistisk hitpop. Det känns helt kongenialt att den gamle vissångaren/proggaren Finn Zetterholm skrivit liner notes till skivan.

http://www.myspace.com/florencevalentin
http://www.youtube.com/watch?v=nq3CAs06C1U
Låttexter: http://www.pucka.se/texter.html
Fredrik Virtanen hyllar FV i Aftonbladet: http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/kronikorer/fredrikvirtanen/article4597817.ab

New Found Land

Var på Pet Sounds bar och såg New Found Land förra veckan, en mycket trevlig bekantskap! Lågmäld akustisk pop är kanske inte den på papperet mest spännande genren men det här var riktigt välgjort med låtar som verkligen fastnade. Bandet är en duo med sättningen gitarr/sång men till allmän lycka tog gitarristen Karl Krook upp dragspelet på sista låten!

Fina texter tillsammans med enkla och effektiva melodier som får gott om tid på sig att fästa och slå rot i lyssnaren. Sångaren Anna Roxenholt fick igång publiken riktigt bra på "Just leave it all behind" som med inspelade bakgrunder stack ut som en riktig hit!

Bandet släpper sin första skiva i maj men lyssna redan nu på myspace!

Att hitta det stora i det stora

Jag är ett stort fan av Blink 182 och när bandet splittrades såg jag med spänning fram emot Tom DeLonges nya projekt Angels & Airwaves. Bandets debutalbum föregicks av en våldsam hype, mest framkallad av Tom själv, som påstod att skivan skulle bli en milstolpe i rockhistorien.

"We don't need to whisper" släpptes i maj 2006 och är en storslagen, nästan svulstig skiva med ekon av U2 och episk rock. Låtarna är väldigt långa - och väldigt bra. Jag tycker att skivan väl motsvarade mina förväntningar, även om den kanske inte kommer radera ut "Revolver"från historieböckerna.. Uppföljaren "I-empire" kom året efter och även den är uppbyggd på liknande sätt.

Det som jag har märkt nu när jag återkommit till dessa båda album under de senaste veckorna är hur berörd jag blir av denna musik. Lustigt kan tyckas, detta är på ett sätt en utpräglad "opersonlig" musik som är extremt välslipad och väldigt långt ifrån allt vad livekänsla heter. Texterna är väldigt storslagna men det är de allra enklaste och mest klyschiga formuleringarna som slår an en sträng hos mig. Som i "Rite of Spring" där Tom besjunger sin uppväxt och bildandet av Blink 182, eller "Lifeline" som har det enkla men tänkvärda budskapet att alla gör misstag i livet.

Det kan verka skrattretande banalt men det är just det som griper mig, mitt i den pretentiösa och storvulna musiken finns det enkla textrader som skänker en känsla av sammanhang och gör Angels & Airwaves till ett stort band.

Goda minnen från veckan som gått

Jag har inte hunnit laga så mycket mat i veckan, men ägnade i alla fall en kväll åt kalops - underbart mustig husmanskost! Tidskrävande men busenkelt! Högrev av nöt är ett relativt billigt och mycket smakrikt kött som kräver cirka 90 minuters koktid för att bli mört.

Jag delade högrevet i lagom stora munsbitar och brynte dessa i smör i omgångar. Sedan är det bara att stjälpa över köttet med alla dess härliga safter i en gjutjärnsgryta, dofta över lite mjöl och hälla på vatten så det täcker. I med morötter, lök, lagerblad, kryddpeppar, salt, peppar och ansjovisspad, koka tills tålamodet tryter, eller åtminstone tills köttet är mört. Jag lät det koka tre timmar. Inga tillsatser, inget fusk, ingen buljongtärning, bara köttets egna buljong. Servera med kokt mjölig potatis och inlagda rödbetor.

I fredags var det så dags för en favorit jag längtat efter länge, moules marinieres eller vinkokta musslor som det blir på svenska. Svenska är ju trots allt språket vi använder här på bloggen, men lite köksfranska för att imponera på grannen hör ju det här med matlagning till...

Jag hade knappt lagat detta förut men det blev gott som bara den! Det är viktigt att skölja musslorna i kallt vatten och skrubba bort "skägget", samt att slänga de som inte stänger sig det första man gör.

Fräs sedan schalottenlök, vitlök, morot och selleri (som jag råkade ha hemma) i olja, i med musslorna, på med vitt vin och koka upp under lock. Skaka om i grytan några gånger så att alla musslor får en chans att öppna sig. Låt koka ett par minuter och släng sedan de musslor som förblivit stängda.

Jag tog sedan upp musslorna med en hålslev, silade vätskan och hade i grädde, salt och peppar. Just silningen får nog räknas som överkurs i sammanhanget, det går också bra att bara döna på grädde direkt och skippa detta moment men har man feeling så har man. Eller så kan man skippa grädden helt och hållet om man är på det humöret.. Detta fick hur som helst koka ett par min, sedan i med musslorna igen och - voilá - dags att servera! Till detta avnjuts med fördel pommes frites och aioli (som man får se till att hinna göra under tiden - det är smartast att börja med aiolin för den mår bara gott av att stå i kylen och mogna ett par timmar) samt baguette att suga upp den underbara såsen med. Leenden minst såhär breda utlovas!

Nytt tema på LIL: Män som längtar bort

På promenad i ett blaskregnigt Svedmyra idag kom Arvid och jag på att vi ska starta en ny artikelserie på Längre Inåt Landet, med temat Män Som Längtar Bort. Vi är båda i 20-årsåldern och funderade, passande nog på denna regniga, nollgradiga, gråa Stockholmssöndag, på den eviga frågan och kulturella urbilden av den vuxne eller nästan vuxne mannen som av någon anledning vantrivs i sin vardag och längtar efter det där större, något bortom bergen, det grönare gräset, efter en ny mening, efter det vilda livet, eller vad det nu kan vara.
'
Tänk Neal Cassidys och boysens uppror mot det normala livet i Kerouacs On the Road, tänk Updikes Harry Angstrom i Rabbit, Run, tänk halva Ulf Lundells lökiga mytologi och mans- och självbild... Det finns hur många exempel som helst. Det är en kulturell urbild, en viktig del av mansrollen, något som antagligen de flesta genomlever någon gång. Vi upplever det själva i vår 20-årsålder, även om på ett o-episkt sätt och inte så distanslöst och hängivet som en Lundell. Vi tänker på våra kommande 30-årskriser, våra kommande 40-årskriser och våra kommande 50-årskriser. Kommer vi också köpa en motorcykel och vilja "bara dra!" när vi är 40? Kommer vi vilja ha en affär när vi är 50? Kommer vi söka efter meningen i new age när vi är medelålders? (Gud förbjude!)

Vi tänkte börja serien något i den här stilen:
- Arvid läser om On the Road och skriver om Kerouac och drömmen bort, drömmen till Kalifornien som vi två bär så totalt, som en del av vår stora fascination för USA,
- Erik läser den antagligen rätt lökiga Zen och konsten att sköta en motorcykel, som verkar vara medelålderskrisernas medelålderskris.

Ett annat intressant exempel på män som längtar bort är allas vår idol Jackson Browne. När han var i början av 20-årsåldern låg han med Nico, 23 år gammal skrev han Eagles stora hit "Take it Easy", han hängde med Los Angeles coola rockscen, när han var 24 gav han ut sin första solo-LP som hyllades och sålde bra, därefter gjorde han som stor rockstjärna under sjuttiotalet fyra skivor till och fick hits. När han var 28 år gammal - 28! inte särskilt gammalt - och redan hade uppnått allt det, var gift med en filmstjärna och var stor rockstjärna, skrev han låten "Sleep's dark and silent gate" till skivan The Pretender, och sjöng där:

"Sometimes I lie awake at night and wonder
Where my life will lead me
Waiting to pass under Sleep's dark and silent gate
...
Sitting down by the highway
Looking down the road
Waiting for a ride
I don't know where I've been
Wishing I could fly away
Don't know where I'm going
Wishing I could hide
Oh God this is some shape I'm in
When the only thing that makes me cry
Is the kindness in my baby's eye

Sometimes I lie awake at night and wonder
Where the years have gone
They have all passed under
Sleep's dark and silent gate"

Han var 28 år gammal då! Och hade redan börjat fundera på vart åren försvunnit.. Då hade han som noterat ovan ändå haft ett jävligt gott liv. Jag tror att det är som Kierkegaard sa: "Du gifter dig, och du kommer att ångra dig. Du gifter dig inte, och du kommer att ångra dig." Gräset är grönare och så vidare. Ett evigt tema. Existentialistiskt. Därför startar vi nu temat Män Som Längtar Bort på LIL.

De små sakerna i livet

Stillsam fundering en sen torsdagkväll:

Är det en slump att man som son till en musiker bestämmer sig för att satsa på musik? - Knappast.
Är det en ren händelse att man mitt i en våg av matlagningsprogram och i omgivningen av många matintresserade vänner utvecklar ett starkt intresse för husmanskost? - Självklart inte.

Man formas ständigt av sin omgivning och dessutom lägger man lätt märke till saker man blivit intresserad av som annars skulle ha passerat en helt obemärkt.

Men hur går det att förklara att man när man missat pendeltåget knappt och därmed tvingas vänta en halvtimme på centralen, men trots allt tar situationen med jämnmod eftersom man är berusad av god mat och eventuellt en god lager, samtidigt som man för första gången på minst ett år har Angels & Airwaves (Tom Delonge från Blink 182:s "nya" band) i lurarna för en gångs skull plockar upp Stockholms City för att slå ihjäl lite tid och däri snubblar över nyheten att just Blink 182 skall återförenas? Fan vet...

Bohuslän

Ännu en anledning att digga västkusten hittar vi i pianisten Lars Janssons pärla "Bohuslän", från skivan "The Eternal Now" från 1987. Lars är en mycket pålitlig kompositör som skrivit väldigt många bra låtar men detta är i mitt tycke en av de mest minnesvärda.

Lars är en av Sveriges mest framstående jazzmusiker som jag faktiskt haft äran att få spela med en del, och då har jag verkligen fått "känna" på det som jag håller som hans främsta styrka som musiker; timingen. Det finns i Lars spel en osviklig känsla för timing som är oerhört flödande och böljande samtidigt som det hela tiden är melodiskt och sångbart. Förmågan att liksom bända på groovet, växelvis spela "hängigt" och framåtlutat skapar ett otroligt sväng ihop med basisten Lars Danielsson och Anders Kjellberg. Lars kan ena stunden sväva långt ovanför kompet, för att sedan hugga tag i en fras och verkligen klicka med sina medmusiker.

Bohuslän är en låt av jazzstandardtyp, men med den lätt identiferade Lars Janssonska touchen av svenskt vemod. Pianosolot är en fantastisk uppvisning i allt ovanstående, Kjellbergs cymbalspel är oerhört smakfullt och pådrivande, basen lägger grunden för ett styggt sväng och Jansson är verkligt inspirerad. Lars spelar med traditionen av framstående jazzpianister tryggt placerade i ryggsäcken utan att förlora sin egen personliga röst, en bedrift många eftersträvar men få lyckas med. Varje fras känns viktig, varje melodi leder vidare in i en spännande temperamentsfylld färd genom det vackra landskapet med världens vackraste skärgård. Svensk västkustjazz när den är som bäst.

LIL - en andlig gemenskap

När jag läser Eriks inlägg nedan kan jag inte låta bli att ägna mig åt lite blogginternt ryggdunkande. Det är så fint när man inser att det inte är en slump att det är just denna grupp människor som skriver på Längre inåt landet. Senaste tiden har nämligen två av tipsen nedan också varit mina bästa tips - Dungens "4" och Existensminimum, vars nya skiva OK Boys, som släpptes förra onsdagen, är det bästa från Sverige jag hört sedan Nordpolen.

Jag var och kollade på Existensminimum när han spelade en gratis after work-spelning på Debaser i fredags och vad kan man säga - grymt bra. Mannen som kallar sig Existensminimum syns på bilden ovan som ett hudfärgat penseldrag mitt i bilden. Han hade ett gäng goa gubbar till musiker med sig som rockade HÅRT, särskilt slagverkaren längst till vänster i bild skilde ut sig med sitt energiska spel. Det var bara synd att vi i publiken var inträngda i biosätesrader. Nästa gång jag ser honom hoppas jag att det är sent, trångt, svettigt och desperat - då jävlar kan det ta fart.

Fyra jobböl på fastande mage, en 150 grams hamburgare från Medisgrillen och Existensminimumspelning gav en inalles perfekt start på en även i övrigt väldigt bra helg.

myspace hit och dit

har surfat runt lite på PSL, myspace etc de senaste timmarna och hittat en del nyare musik som jag verkligen gillar:

Lloyd & Michael, "Towards a dark castle"
http://www.myspace.com/lloydandmichaelrock
Katy Davidson från Dear Nora och M Ritchey, doktorand i musikologi på UCLA, från The Badger King har ett underbart sympatiskt band som förenar progressiv rock med indie, singer songwriter och typ allting annat - Ritchey har tonsatt dikter av Anne Sexton, skrivit låtar om Hildegard von Bingen, snott introt från the Whos "Baba O'Riley", gjort electronica om postmodernism ("You absent referee"), osv. Jag älskar den här genreöverskridande attityden, att helt enkelt ta in allt man gillar om man tycker att det passar och man är kompetent att göra det. "Towards a dark castle" är grym modern prog!

Masshysteri, "Hatkärlek"
http://www.myspace.com/masshysteri
Rättfram punk

Telepathe, "Chrome's on it"
http://www.myspace.com/telepathe

Existensminimum
http://www.myspace.com/existensminimum

Teen Girl Fantasy, "Hoop dreams"
http://www.myspace.com/teengirlfantasy
Catchy, melodiöst och hysteriskt.. Grymt cool låt.

Hajen
http://www.myspace.com/hajensmyspace
Har missat dem live - de är från Göteborg - tre gånger (en gång med ca 10 minuter), vilket gör mig lite sur.

Kraa
http://www.myspace.com/kraakraa
allt nytt som påminner om Kebnekajse är välkommet..

Xiu Xiu vs Grouper, "In the city"
www.statesrightsrecords.com
Jag gillar States Rights Records väldigt, väldigt mycket. Det är ett slags kompiskollektiv av band som gör indie, electro, postrock, och allmänt svårdefinierbar musik, och samarbetar i alla möjliga konstellationer. Ett par av banden har faktiskt turnerat i Sverige och omnämnts i svensk press: YACHT och Dirty Projectors. Den här låten med Xiu Xiu är nån slags ambient, skön att blanda med ett knippe andra States Rights-låtar från olika genrer..

Kalle J, "I skydd av mörkret"
Elektroversion av en gammal Eldkvarnlåt.. Housepiano och ekande jättetrummor. Cool man!

Vicarious Bliss
http://www.myspace.com/myvicariousbliss

Bonne Idée
http://www.myspace.com/bonneide
Riktigt bra pop, från Göteborg.

Barr
http://www.myspace.com/barrmusic
Folk! Grymt bandnamn med.

Kavinsky
http://www.myspace.com/kavinsky
Jag hörde detta på en förfest i fredags, från Spotify tillsammans med bland annat Crystal Castles, och gillade verkligen låten med Kavinsky, som jag tyvärr inte kommer ihåg vad den hette, men den påminde mig i alla fall mycket om stämningen i det visserligen inte så classy gamla Nintendo 8-bitarsspelet Terminator. I vilket stämningen var klart bättre än själva spelbarheten.

---

Annars har jag på det senaste lyssnat mycket på:

Dungen, live på Storan i Göteborg, februari

Dungen, 4 (2008)
Det här är en fantastisk skiva! Låtarna framstår kanske inte var för sig som så stora, utan jag tycker att skivan kräver att man lyssnar genom hela i en följd, eller i alla fall en större del av den. Det är mycket instrumentalt och mycket som låter oansenligt vid första lyssningarna, men när man ger skivan tid och sjunker in i den - och den sjunker in i en - så framstår den som så fantastiskt sammansatt och balanserad, med enkla men catchy melodier och underbara arrangemang.

Orup, "Drick inte när du är ledsen"
Vilka låtar han gör..

Dag Nasty, Can I Say (1991)
Tidigare har jag tyckt att Dag Nastys musik varit för odynamisk och för "platt", och visst det händer inte mycket här, detta är rättfram rätt snäll hardcore med betydligt mindre nerv än Rites of Spring, mindre ilska och energi än Minor Threat, mindre meck än Fugazi; inget särskilt iögonfallande. Men nu när jag lyssnar mer extensivt på hardcore tycker jag att detta är en skön skiva att varva med, mellan (mer skrikiga) Hands Tied och (tyngre) Earth Crisis till exempel.

Björn J:son Lindh, "Brusa högre lilla å"
Ljuvlig "fin", finstämd prog!

Jackson Browne, For Everyman (1973)
Det känns som att Jackson redan här på andra skivan hade nått sin perfektion; den första självbetitlade skivan tycker jag känns lite tunn i jämförelse, men här liksom på senare sjuttiotalsskivor som Late for the Sky känns allt rätt, låtarna får ta sin tid och där är så många sköna små detaljer som gör att man aldrig tröttnar.