- Gillar du Beatles eller Stones? - Jag gillar Chubby

I fredags var jag på Hagabion på Laundry II, en modevisning/auktion/konsertx2 där omdesignade dvs. unika plagg såldes till högstbjudande och två band spelade och man drack öl och kanske minglade (det senare gjorde jag inte).

Den roligaste observationen var: dj:n spelade Chubby Checker och diggade verkligen, dansade så smått där hon stod. Chubby! "Knubbis". Upphovsmannen till två av mina favoritlåtar när jag var liten, "The twist" och "Let's twist again".

Markus Krunegård på Södra Teatern 23/11 och 24/11

Markus Krunegård är en stor begåvning, både när det gäller textförfattande, utförande och framförande. Under två kvällar på Södra teatern firade han sina två nya skivor "Prinsen av Peking" och "Lev som en gris dö som en hund" med att framföra albumen i sin helhet, från första till sista låt. Ett sådant koncept är, vad jag känner till, väldigt ovanligt och dessutom ganska modigt. Eftersom förutsättningarna var givna behövde man inte undra när "Jag är en vampyr" skulle komma, eller överhuvudtaget vilka låtar som skulle komma och inte komma. Man fick ett tryckt programblad med låtlista när man bänkade sig, och för mig som bekantat mig ganska väl med bägge alster den senaste tiden var det två kvällar helt utan överraskningar, vilket kändes befriande!


I måndags spelades den något mer hittiga, omedelbara skivan, "Prinsen av Peking". Första låten är tidgare omskrivna "Hela livet var ett disco", och som gäst på scen stod mannen med stort M; Mauro Scocco. Redan här var kvällen i hamn! Det var en laddad och kanske något nervös frontfigur som mötte den 414 man starka publiken, men han gjorde det med den äran. Bandet lät oförskämt bra och hade lyckats få med de allra flesta detaljer från den noggrant producerade skivan, vilket var imponerande! Ljudet var dessutom väldigt bra, och det enda man skulle kunna anmärka på var att Markus mellansnack var väl många och långa, och lite ofokuserade (han lyckades till och med presentera fel låt efter ett två minuter långt mellansnack, och fick göra ett nytt två minuter långt snack till rätt låt). Det drog ner tempot onödigt mycket på en annars helgjuten konsertupplevelse.

I tisdags var det så dags för den något mastigare, längre, flummigare skivan, "Lev som en gris dö som en hund", som i mina öron är snäppet vassare än den andra. Det var ett något mer avslappnat band, fyllt av självförtroende från gårdagskvällen som mötte publiken denna afton. Och efter introt "En hemlig plats" bjöd Krunegård på en storslagen version av titellåten, som just där och då lätt platsade på min topp tio-lista över 00-talets bästa. De första tre låtarna gick på knock, möjligen att tempot sjönk något i mitten men som helhet var också detta en storslagen konsertupplevelse och den skepsis jag först kände mot Markus Krunegårds musik är efter dessa två kvällar som bortblåst. Det var också roligt att märka hur de låtar jag fastnat minst för på skivan, som exempelvis "Fel på hjärnan", "5:e försöket" och "Livet är mänskans bästa tid" växte och kom till sin rätt på ett helt annat sätt live.

De senaste dagarna har jag gått och funderat och vänt på olika textrader från dessa båda skivor, det är verkligen ett gott betyg från min sida. Och som sagt, det är spännande att följa denna artist som lyckas utmana och förbättra normen för hur någon som fått ett storslaget genombrott med ett hyllat debutalbum bör följa upp denna succé. Oväntat, smart och djärvt, precis som musiken och texterna - jag lyfter av min hatt och bugar och bockar!

Fånig prestige

Jag är nog inte ensam om att påverkas ganska mycket av min omvärld när det gäller vilken musik man gillar. På något sätt känner man vilka artister som är "rätt" eller "fel" att gilla, och även om det självklart finns fler faktorer inblandade märker jag att jag fortfarande, 2009, påverkas av detta extremt fåniga sätt att förhålla sig till konsten.

Att utstuderat hylla något som egentligen är "fel" bevisar ju också att man lyssnar på dessa diffusa röster, och det är nog främst så det tar sitt uttryck hos mig. En fånig vilja att provocera, som faktiskt också fungerar väldigt väl i åtminstone vissa sammanhang. Jag har fortfarande kompisar som går i taket när jag hävdar att "When you're looking like that" med Westlife är en av tidernas bästa poplåtar, och då kan det ibland bli lockande att retas lite.

Denna upplevelse av vad som är hippt och inte är förstås djupt subjektiv och dessutom väldigt flytande, men ändå får jag ofta en väldigt bestämd känsla av vilken sida gränsen en artist befinner sig på. Mitt mål har länge varit att inte bry mig om sådan fånig prestige, men jag tror aldrig jag kommer kunna svära mig helt fri från det.

Det verkar på flera sätt, detta störande moment. Exempelvis tog det mig lång tid att hitta Glasvegas, eftersom de var så sönderhypade och jag inte ville vara en del av det. När jag väl tog mig tid att spana in dem tyckte jag fantastiskt mycket om det.

Hur som helst är det alltid skönt när man kan knäppa denna känsla på näsan! En av de artister jag har en slags nedärvd motvilja mot är Martin Stenmarck. Han, en lite för snygg före detta musikal- och Rhapsody in Rock-artist marknadsfördes plötsligt som svår rocker och skrev textrader som:

"Jag blundar / Håller andan lite till
Hjärtat stannar / Fan vad ska jag ta mig till."

Första skivan på svenska, "9 sanningar och en lögn" sades vara inspirerad av en utekväll som slutade i fyllecell och anmälan om våld mot tjänsteman, något före detta helylle-Martin kommenterade:

"Alla gör misstaget och dricker för mycket någon kväll... Och vem har inte velat slå ned en dörrvakt?"

Det känns bara inte helt hundra. Men lik förbaskat var "Sjumilakliv" i mitt tycke en av 2006 års bästa låtar. Och när nya singeln "1000 nålar" spelas på radion är jag där igen; jag tycker det är så jäkla bra! Jag kan inte säga att jag är stolt över det, men å andra sidan finns det ju självklart inget fel med att gilla någons musik, vem det än må vara. Samtidigt som jag nästan skäms är jag nöjd över att någon lyckas bryta igenom mitt luttrade skal av fördomar och överraska mig positivt.

Branford Marsalis Quartet på konserthuset 20/11

Branford Marsalis Quartet var länge ett av mina absoluta favorit-jazzband, mycket tack vare den lysande pianisten Joey Calderazzo. Jag såg dem live i radiohuset i Köpenhamn hösten 2005, en lokal som inte kunde varit sämre för denna energiska liveakt. Helt anpassad för klassisk musik var det ett omöjligt uppdrag att få denna konsertsal att fungera för stökig jazz, och det var nog en stor anledning till att jag lämnade radiohuset besviken den kvällen.

Sedan dess har mitt intresse för Branford och hans gäng svalnat något, men inte tillräckligt mycket för att jag skulle tacka nej till en gratisbiljett när han gästade Stockholm förra fredagen. Och det är en fröjd att känna hur en gammal kärlek väcks till liv.

Branford är, tillsammans med sin bror Wynton, en av de största förgrundsfigurerna för den moderna jazzen. Hans kvartett har spelat tillsammans i tio år, ett sällsynt fenomen inom jazzvärlden där nya projekt och vikarier hit och dit har blivit en självklar del av varje musikers karriär. I år har dock trumslagaren Jeff "Tain" Watts blivit utbytt mot den blott 18-åriga Justin Faulkner. Hur som helst har Branford lett bandet med järnhand och har nu nått fram till en punkt där bandet ledigt blandar och ger från i stort sett varje yttring som ryms inom det vi kallar jazzmusik.

Hederligt New York-ös, barock-influerade ballader, flörtar med modern konstmusik, New Orleans-sväng, fria passager a la Wayne Shorter Quartet på 2000-talet; allt detta under samma kväll borgar för en otroligt bred och en smula splittrad konsert. Det märkliga är dock att jag köper allt. I vanliga fall brukar det kännas konstigt när en artist tvunget skall visa upp HELA sin bredd under en och en halv timme, men i det här fallet fungerar det förvånansvärt bra, mycket tack vare ett innerligt och svettigt samspel mellan samtliga bandmedlemmar.

Nämnda pianisten Joey Calderazzo spelar med ett sanslöst sväng och driv i de mer energiska låtarna, men visar också prov på en väl utvecklad lyrisk sida under ett långt soloparti i "The Blossom of Parting". Basisten Eric Revis personifierar det amerikanska svänget men blommar också han ut i ljuvligt tonsäkra solopartier. Den nya unga trummisen spelar med stor självklarhet och grymt sväng, och även om han kanske tar ett steg tillbaka under de mer flytande partierna visar även han prov på en förbluffande stor musikalisk mognad!

Hela gruppen drar åt samma håll oavsett vilken slags låt de för tillfället spelar, och även om man kan imponeras över deras individuella skicklighet vore det att missa poängen. De virtuosa inslagen står aldrig i vägen för musiken, de bara förhöjer upplevelsen av den, precis som det skall vara. En fantastiskt bra och upplyftande konsert mitt i mörkaste november!

Fotbollsjournalistisk språkmisshandel. #1: kommatecknet

Något som jag har funderat ganska mycket på i år är: varför skriver så många fotbollsjournalister så dåligt? Eller åtminstone irriterande.

Kanske är det bara att de skriver många artiklar om ungefär samma saker och att det därför blir monotont.

Men jag tänker mig att det är mer än så. Att flera av dem faktiskt är pikant dåliga stilister. Jag tänkte inleda en liten serie om fotbollsjournaliststilistik här på Längre inåt landet.

Ska börja med en företrädare för vad jag tänker mig är fotbollsjournalisternas stilistiska synd #1: komma-missbrukandet. Jag tänker mig att Mats Olsson gått i bräschen för detta: det ständiga, dåraktigt envisa användandet av kommatecknet, som används i alla situationer då en annan skribent (som inte skriver om fotboll) kanske istället hade använt punkt, semikolon, kolon eller något annat för att få dynamik i texten. Men fotbollsjournalister som Mats Härd jobbar inte så. De älskar kommatecknet. Min teori är att de tänker sig att detta - tre, fyra komma i var och varannan mening - ska ge en häftig stackato-spänning till texten, en James Ellroyskt febrig dynamik. Men jag är ledsen, jag kan inte läsa det så. För mig blir det bara platt, monotont och irriterande.

Jag ger er: Mats Härd, fotbollsskribent på GP.

"Det känns bra att de läser GP på kansliet i Solna, att de lyssnar på goda råd, att de gör rätt vägval för svensk fotboll."

"Erik Hamrén låtsas inte, han vågar stå för såväl kunskap som okunskap, det är en god egenskap."

Mats Härd, GP 5 november s 58

"Det fanns klara brister i den rödblåa organisationen, det åtgärdade Hareide i paus, tätheten framför Ante Covic kunde bara luckras upp med hjälp av kantspel."

"Örgryte har överlevnadsreflexen kvar", GP 29 oktober

"Nicklas Bärkroth var ersatt av Niclas Alexandersson, han orkar inte 90 minuter, men säkert en timme, det gjorde sitt."

"Spännande ända till slutet", GP 28 oktober

"Något definitivt slut för de långa bollarna blev det inte, det lär det inte bli i framtiden heller, den nödutgången behöver varje svensk försvarsspelare, ja, de flesta andra i världen också.
Erik Hamrén har redan berättat om sina drömmar, i alla fall de på längre sikt, vad det gällde den här matchen vet jag inte, men det kunde definitivt ha blivit en drömstart."
"Det blev uppenbarligen för många tankar, knorren var inte tillräckligt bra, Marchetti klarade utan större ansträngning."

"Hamréns vägval", GP 19 november

---

Företrädare för denna kommaspäckade stil i svensk deckarlitteratur är Roslund-Hellström. Några smakprov ur Box 21 som är en intelligent deckare med hjärtat på rätta stället men vars komma-knarkande retade upp mig å det väldigaste:

"Det var som om det inte gick att svälja, hennes saliv, den fanns inte där."

WTF?? Varför i hela friden skriva "inte gick att svälja, hennes saliv, den fanns inte där"?? Varför inte "det var som om det inte gick att svälja, hennes saliv fanns inte där"?
Vidare:

"Jochum Lang vred om bilens startnyckel, satte på vindrutetorkarna, han ville kunna se ut medan han väntade. Det var en sådan dag, det skulle regna tills mörkret bröt av."

Vidare:

"De här jävla lamporna, tänkte han, jag orkar inte med dem längre, hur gör man för att stå ut med allt detta ljus?"

Vidare:

"Minuterna som försvann och det finns alltid en lösning och den här gången finns det inte det, ibland har man absolut ingenting."

Några som stod upp

1985 menade SNS konjunkturråd att Sveriges ekonomi var behärskad av egoistiska intressegrupper på samma sätt som Tanzanias, och att Chiles politik efter Pinochets kupp 1973 borde efterliknas i Sverige; 1991 talade Carl Bildt om den enda vägen; hela 80- och 90-talen hävdade tongivande svenska nationalekonomer att det var välfärdsstaten och jämlikheten som orsakade långsam tillväxt i Sverige; högern talade om den "ofantliga sektorn".

Nu för tiden, efter omvärderingar i forskningen och efter finanskrisen, talar gamle SNS-ekonomen Hans Tson Söderström om att "det är tack vare jämlikheten som Sverige haft god tillväxt", ekonomerna ser 90-talskrisen som ett stabiliseringspolitiskt snarare än välfärdspolitiskt misslyckande, osv. Det är lätt att svänga kappan efter vinden.

Därför blir min respekt desto starkare för dem som inte svänger kappan med vinden så fort tillfälle ges:



Galenskaparna och After Shave står för en studentikos Chalmersbaserad ofta tramsig humor, men är inte desto mindre värda all respekt. Det må vara stundtals tramsigt, det må vara studentikost, men det är intelligent.

Isande nära hjärtat

Nej, det uppstod inget omedelbart tycke mellan mig och Markus Krunegårds musik. Senaste singeln "Hela livet var en disco" var dock en dörröppnare som fick mig att gå tillbaka till första skivan, och väl där finner jag plötsligt mig själv hårt drabbad. (Parentetiskt kan jag tillägga att det i mångt och mycket var Mauro Scoccos medverkan som öppnade min dörr, precis som han öppnade Eldkvarns dörr åt mig en gång i tiden.)

Jag är väldigt fascinerad av gränsen mellan naivitet och banalitet, något jag rört vid tidigare på Längre inåt landet. Någonstans i trakterna av naiv uppriktighet och dum ärlighet finns grunden för textrader som berör bortom det ytliga, och Krunegård är riktigt bra på att hitta den svåra balansen som krävs.

Överhuvudtaget formulerar han tankar om livet i åldern mellan ungdoms- och vuxenlivet med en sorts överdriven detaljrikedom som målar upp en stor och allmängiltig värld, dessutom kryddat med oneliners som står för sig själv i vilket sammanhang som helst.

I en mening som "det är inte längre bara kristna vänner som gifter sig" upplever jag att Krunegård fångar mycket av mitt liv och min situation just nu, trots att det egentligen inte stämmer alls. Imponerande!

Mer live-dragspel

Jenny Wrangborg och Stormen live på SAP:s kongress, 31 oktober

I lördags såg jag på förmiddagen en väldigt bra poesi-och musik-föreställning, om man säger så. Kanske: diktläsning med musikaliskt komp. I alla fall var det en upplevelse - rörande inte på ett sentimentalt utan ett plan mellan tanke och känsla ("känslans skärpa tankens inlevelse", så att säga), mitt i politiken och samhället och livet. Wrangborg går rakt på sak och berättar och förmedlar väldigt skickligt om arbetslivet, livet och politiken. Till detta ackompanjemang av två musiker, en på piano och en på dragspel och klockspel. Sammantaget en stor upplevelse.

Och ännu ett exempel på samtida dragspel!

AMS-rock

bilden lånad från progg.se

Idag vill jag bara i korthet slå ett slag för AMS-rocken: rocken som handlar om arbetsmarknadspolitik (gärna från ett underifrånperspektiv). Ett av få exempel som jag känner till är Roffe Wikströms fantastiska rockrökare "Sjung svenska folk" från den hundprydda skivan med samma namn från arbetsmarknadsrockens stora decennium 1970-talet. (Innan sin solokarriär spelade W i "den politiska bluesrockgruppen Löpande Bandet", citat progg.nu!)

Tyvärr så hittar jag inte låten på youtube - däremot finns skivan på spotify - så jag tvingas väl säga något om hur det låter för dem som inte redan hört den. Det hela börjar med ett Chuck Berry-aktigt riff i högt tempo och därifrån är det 110% furiös bluesrock'n'roll med klinkpiano hela vägen, med berättande verser om en norrlännings liv och leverne under "flyttlasspolitikens" epok (60-70-tal: hög arbetslöshet i Norrland men expansiv industrialisering i mellan- och sydsverige; hårdför arbetsmarknadspolitik för att få folk att flytta dit jobben fanns) och lösryckta refränger med ett episkt riff och uppmaningen: "sjung svenska folk!".

"Jag måste sälja gårn i Tornedalen,
flytta till Luleå stad
Jag hörde av en kompis
att det fanns jobb på NJA
Där sa dom att jag var för gammal,
att jag skulle sticka upp till AMS
På AMS sa dom "vi är statens egen resebyrå
och vi vill inte veta av nåt trams"

Jag fick en tågbiljett till Skåne,
lämna fru och ungar kvar
Jag bodde i en barack tillsammans
med en turk och en jugoslav
Ingen av oss förstod den andre
men vi söp och längta' hem
Mitt jobb, det var att färga garner
och i timmen hade jag nio och tjugofem

När jag jobbat där ett halvår
blev det rationaliseringar
Dom skulle skaffa sig fler maskiner
så jag fick inte stanna kvar
Då tänkte jag åka tillbaka till Norrland
men blev skickad på en kurs
Expansiv är den elektriska branschen
så jag skulle bli el-montör

Sen greja dom ett jobb i Stockholm,
ute i Hägersten
Och jag fick en trea ute i Tensta
så familjen kunde flytta ner
Från Tensta ut till Hägersten
är det bara drygt en mil
Men det tar minst en timma
om man inte har råd med bil

Stan är stor och djävlig
och man känner inte en själ
Luften går knappt att andas
och nog måste det väl va fel
Men här finns gott om jobb och skolor
och det tycker jag ju är bra
Och vi ska ju alla hamna här till sist
i den förlovade stan.

Sjung svenska folk!"

http://www.roffewikstrom.nu

Öltest nr. 4

Öltest nummer 4 ägde rum lördagen den 24 oktober 2009 hemma hos Arvid i Hammarbyhöjden. Denna gång med gästspel från Elin och Jesper, som förgyllde Längre inåt landets fjärde öltest med supertrevligt sällskap och uppenbar känsla för öl.


På balkongen inför denna omgång stod 31 flaskor och burkar av olika sort och ursprung. På menyn stod raggmunk med fläsk. I köket stod Max och snodde ihop det hela med den kärlek och finess som bara någon som jobbar som dagiskock kan ha.

Utredaren/doktoranden, medicinstudenten/Libertasredaktionsmedlemmen, polisen/litteraturvetaren och jazzbasisten/dagiskocken runt bordet i Hammarbyhöjden

Max och jag (Arvid) hade snott runt halva stan i jakt på den rätta blandningen ölsorter, så gissa om det var en taggad testgrupp som satte öppnaren mot första flaskan! Musiken var listad - Eldkvarn, Mike and the Mechanics, Dwight Yoakam och Whitney Houston. Vi var redo. Ok, jag ska inte hålla er på halster längre. Här kommer testresultaten.

Löwenbrau

Betyg: 4, 3+, 4, 4-, 3

Omdömen: "fadd men väldigt god", "den har ju ingen doft", "jävligt god", "lyckad fullager", "känns som en finlager", "passar bra till raggmunk", "känns som en tolvkronors på flaska", "en touch av fult"

Carling Premier Smooth Premium Lager

Betyg: 4-, 2+, 4, 1+, 2+

Omdömen: "får man säga vinbär?", "känns som att dricka grädde, eller vatten", "självuppoffrande", "en hörnpelare", "en grå mus som står i hörnet", "vatten är också gott fast det inte smakar något", "stark fyra utan plus"

Spotlight Low Carb Lager

Betyg: 2+, 1+, 2+, 3, 2+

Omdömen: "luktar lite billigt", "smakar Halmstadsöl", "stabil billighet", "smakar mer än man tror", "har något spännande i sig", "fulöl med attityd", "inte vatten, klen"

Saxon

Betyg: 1, 1, 1+, 1, 2

Omdömen: "ful!", "de här bubblorna känner man igen - fulöl!", "smakar torkad leverpastej", "jag vill inte dricka", "smakar Loka, Loka Öl"

Blågul

Betyg: 1+, 3-, 1, 3, 3

Omdömen: "god", "en förolämpning", "jag känner varken doft eller smak, jag känner bara flott", "raggarrock", "smakar som Lisbeth Salanders förmyndare", "står på fyra ben", "den slank ner"

Raggmunken med fläsk var så god att jag inte hann ta kort innan hälften var uppätet

Liberty Ale
Betyg: 4-, 4+, 4, 3, 4
Omdömen: ”Smakar dyrt”, ”Smakar mörkare än den ser ut”, ”Choklad”, ”Luktar gott”, ”Samuel Adams”, ”Den lovar mer än den gåller”, ”Man blir bitchslappad”, ”Lakrits”, ”Fel smak ligger kvar – tvål”, ”Gräsbeska: maskros”, ”Rökig”

Newcastle Brown Ale
Betyg: 2, 4-, 3+, 4, 4-
Omdömen: “Luktar engelsk”, “Newcastle”, “Kilkenny”, “Tunnare än Newcastle”, ”Om man inte gillar det så gillar man det inte”, ”Alternativ till en stor stark”, ”En välkomnande famn”, ”Fräscht”

Comenius
Betyg: 2, 2+, 2+, 2, 2+
Omdömen: “Jag anar stordåd”, “Fult som stryk”, “Badhus”, “Eftersmak av blod”, “Månatlig rening”, “Järn”, “Lingon”

Kilkenny
Betyg: 1-, 3-, 2+, 2, 2+
Omdömen: ”Snäll engelsk ale”, ”Smaklös”, ”Gräddig”, ”Som rabarbergrädde-te”, ”Menlös”, ”Det var gott”, ”Drickbart”, ”Du klarar inte av skalan!”

Slottsskällan Pale Ale
Betyg: 3+, 4, 4+, 4+, 4
Omdömen: ”Rikt”, ”Tvål”, ”Parfym”, ”Bröd, på ett bra sätt”, ”Luktar svensk”, ”Ur ett kvinnligt perspektiv är den manlig”, ”Sämre än den andra finölen”, ”Underbart”, ”En kärlekshistoria”

Harboe
Betyg: 2, 1+, 1, 1-, 2
Omdömen: ”Luktar brända mandlar och knäck”, ”Smakar hemsk, fuktig grotta”, ”Smakar mordbrand”, ”ooh jävlar vad söt!”, ”Jag byter gärna bort min”, ”Jag kan se ambitionen så den måste inte förbjudas. – Men den smakar skit!”, ”Är jag helt förlamad?”

Breznak
Betyg: 1, överkryssad lax/1-, 2, 1, 1
Omdömen: ”Smakar piss, socker och dåligt vatten”, ”Industriell, med för mycket bubblor”, ”Smakar inte ens vatten”, ”Jag känner inte fientligheten”, ”Sämsta idag faktiskt. – Nej förra var värre!”, ”Det sämsta jag någonsin druckit”, ”Den förra var mer offensivt äcklig”, ”Den pissar mig i ansiktet”

Grebbestad
Betyg: 2, 2, 3+, 2+, 2+
Omdömen: ” – Finns det inte lite grädde i den? – Lite grädde, men mest vatten”, ”Är det den där Innis & Gunn? Smakar vanilj och så vidare”, ”Tant grön, tant brun och tant gredelin. – Och farbror blå!”, ”parodi i svenska MAD! [berättar]”, ”Ooh jag saknar svenska MAD”, ”Godare ju mer man drack den”, ”Kom igen! Nästa!”

Gösser
Betyg: 2, 2, 3, 3, 3
Omdömen: ”Friskt!”, ”Svenskt?”, ”Bacchus!”, Men va fan,den här smakar ju inte heller nåt”, ”Nu börjar vi nosa på en trea”, ”Fem av denna och sen några bättre gör en bra kväll”, ”Vattenbryn”, ”Sommar”, ”Ljummen vore den misär”, ”Feminint kan ha sina fördelar, men inte i öl”, ”Men mina klenoder har jag här inne"

Wisby Kloster
Betyg: 4, 4++, 4, 4, 5-
Omdömen: ”Det här bryggeriet har startats av killar på longboards! Med balla mustascher!”, ”Longboardåkning borde man interneras för, i Norrland. ’Du spelar hackysack – till Norrland med dig!’ – De har ju fem mil långa nedförsbackar där, det är perfekt för dem!” ”Det här är det godaste jag druckit i kväll, Erik! Det luktar gott, smakar gott, och håller i sig”, ”Smakar aprikos”, ”Ser ut som Nils Oscar på färgen”, ”Jag skulle vilja säga att mitt ledord är balanserad – Nu höjde du mitt betyg lite grann!”, ”De har kontroll hela tiden: ’Så här gör vi vår öl!’ – Nej det är ingen Punk IPA liksom. – Punk IPA är som en osäker 21-åring. Detta är mer som en frånskild 35-åring med en son som kommer på helgerna. – Och han jobbar som brandman! – Med tatuering på armen. – Men fortfarande med snygg stil!”, ”Om du inte är med Fogelström är du inte med mig Jesper! – Om man inte är med Fogelström har man inget hjärta!”

I öltest prövas vännen. "God?! Den här?! Hur kan du tycka det??"

Slottskällaren Red Ale

Betyg: 4+, 3+, 4, 3+, 4-

Omdömen: "guds andedräkt", "vill sitta och lukta på den här resten av livet", "ojojojojoj", "som en schlager, helt värdelös?!", "att komma hem ska vara en schlager", "jag måste säga: aprikos och mango", "härlig!"

Bellmans

Betyg: 3, 4+, 2+, 4+, 3

Omdömen: "fräscht", "luktar som en kulturtants parfym eller deras naturliga kroppsdoft", "så jävla gott, bästa ikväll!" "flirt över åldersgränserna", [Erik gillar Max sätt], "kulturtjej 25 år"

Einbecker

Betyg: 2, 1+, 2, 1+, 2-

Omdömen: "Federley", "fy fan", "svensk fulöl", "det här har man blivit full på många gånger = stor stark", "öl man blir bjuden på av raggare", "får man hälla ut den?"

DAB

Betyg: 3-, 3-, 3, 3, 3+

Omdömen: "barnflickan runkade av honom" [berättar ur boken Människor det varit synd om], "lite billigt", "en öl att sittdansa till", "stabil, lite Bruce", "en liten ambition", "en muskel"

Åbro 1856

Betyg: 2+, 2+, 2, 2+, 2+

Omdömen: "åååh", "skål gutår!", "vill skåla med sina vänner", "snapsvisekänsla", "svårt att se vem som skulle tycka om den här", "fan detta är en särdeles god öl", "han är en stor man"

Försoning. Öltest tar på krafterna och då behövs massage.

Samuel Adams Oktoberfest

Betyg: 3, 3, 3-, 4-, 3

Omdömen: "halvmjölkig och inte riktigt som Newcastle", "finare att se på än att ta på"

Jämtlands Pilgrim

Betyg: 3-, 3-, 3, 3+, 3

Omdömen: "som en kvinna som drar sitt finger längs ryggraden", "grekiska mogna män", "luktar barndom - luktar skogsrå", "det ser mörkt ut", "belgiskt??", "brittiskt??"

La Trappe

Betyg: 3-, 4, 2+, 4, 3

Omdömen: "belgare?", "weissbier?", "belgare?", "jävligt", "bananlack"

Innes & Gunn

Betyg: 2, 5, 2, 4, 4-

Omdömen: "vill göra gott men misslyckas", "jävligt gott", "kvällens bästa öl", "radioaktivt", "unken belgisk källare", "kärlekens tunga", "man vill träffa den i natten", "sperma"

JSPA

Betyg: 3+, 4, 4+, 3+, 3+

Omdömen: "riktigt gott", "jag är uppväxt med den här", "doftar MB", "jag börjar bli full", "den naggar på din nykterhet", "god öl så in i helvete"

Kvällens värd pekar med hela fingret

Schlössel

Betyg: 3, 3-, 2, 3-, 3+

Omdömen: "luktar jordnötter", "jag vill att du ska öppna min vildros", "det här är fulöl, jätteäckligt", "jag börjar bli full", "jag skulle kunna dricka den här en hel kväll", "man tar bussen från österskans och sitter och gråter på bussen", "smakar jordnötter"

Kwak

Betyg: 1+, 3+, 3, 4, 3

Omdömen: "Olof Palme", "onödigt söt", "2,8", "dricka till matchen", "har du knött dig före i listan" "för sött: vidrigt, naturlagsvidrigt", "det kommer ett break här som är så sjukt svängigt", "god banan", "skulle hellre äta en riktig banan än dricka detta"

König Pilsener

Betyg: 1, 2, 1, 3+, 2+

Omdömen: "Max, har du kostymbyxor på dig?", "doftar som brunstig älghona", "skitgott", "det här var väl gott?", "nej, jätteäckligt", "-vad är det för sångare? -Mike and the Mechanics"

Westmalle

Betyg: ingen uppgift

Omdömen: "det smakar utlandsresa", "fantastiskt gott", "lite bortom gott och ont", "smakar moget; smakar vuxet", "smakar svenskt mikrobryggeri", "gesundheit", "jättegod, skulle kunna köpa massa öl av den här", "he does the walk, he does the walk of life!"

Dragspel i nuet

En indikation på att vi här på bloggen inte alltid är så fel ute som man ofta förleds att tro hittade jag idag på SVT:s fina musikblogg PSL. Instrumentalpopbandet Nutid (!) har ett redigt dragspel i sin sättning.

Dessutom har jag, gammal basist, nyligen köpt en likadan skjorta som basisten i bandet (från Acnes outlet i Barkarby). Sammanträffande? Andligt släktskap? Vem vet.