En helg i Halmstad

Helgen spenderades för min del på västkusten, och huvudanledningen till det var att jag tillsammans med Fredrik Nyström (en gång skjutjärnsskribent här på Längre inåt landet) agerade förband åt Eilen Jewell när hon tillsammans med sitt band gästade Immanuelskyrkan i Halmstad i fredags. Det blev en mycket lyckad kväll.

För det första var det väldigt glädjande att närmare 250 personer hade hittat till kyrkan denna strålande fredagskväll, inte minst sedan ett flertal evenemang konkurrerade om den ibland något kräsna Halmstadpublikens gunst denna afton. Jag och Nyström rev av fyra låtar, varav två från det album som han släppte förra året, och sedan var det dags för huvudakten. Eilen hade med sig tre kompmusiker; en elgitarrist, en kontrabasist och en trumslagare. Själv spelade hon akustisk gitarr och munspel. Bandet gjorde sin näst sista spelning i Sverige efter en tre veckor lång sväng, och det var ett väldigt samspelt och avspänt gäng som mötte den entusiastiska publiken. Eilen rör sig i mittfåran av altcountry-scenen (om man nu kan vara i mittfåran av en scen som per definition är alternativ) och bandet varierade sig stilsäkert och proffsigt mellan, country-, blues och gospellåtar. Förutom hennes egna låtar bjöds det på covers av bland andra Loretta Lynn och Hank Williams, samtliga valda med god omsorg.

Det är alltid glädjande när band i den här genren bemödar sig om att släpa med en kontrabas på turné, jag tycker att en stor del av countrysvänget sitter i kontrabasens sound och korta sustain som liksom driver musiken framåt. Basisten Johny Sciascia spelade huvudsakligen slapping bass och stod för ett svängigt och stabilt komp, även om gitarristen Jerry Miller (namne med gitarristen i Moby Grape, vilket kan verka förvirrande - och är förvirrande) var kvällens klarast lysande stjärna med sina ytterligt intrikata och klockrena inpass. Att han var minst tjugo år äldre än alla andra i bandet och uppträdde helt klädd i svart, med cowboyhatt och solglasögon gjorde näppeligen intrycket svagare. Det var samma sak med Zoe Muths gitarrist i vintras - tydligen är det kutym bland dagens yngre countryartister att turnera med en nestor på leadgitarr.

Jerry Miller bär solglasögon även utomhus

Efter konserten gick vi ut tillsammans för att ta ett glas, och samtliga medlemmar i bandet, inklusive Eilen själv, visade sig vara synnerligen sympatiska och ödmjuka. Det blev ett ganska långt och brokigt samtal där vi hann med allt mellan himmel och jord. Jag pratade socialdemokrati med nämnde Miller och bassträngar med Sciascia. Det visade sig att flera i bandet på sistone hade utvecklat en fäbless för belgisk öl, och det var just vad som inmundigades i ett stadigt flöde. Nyström fick reda på att huvuddelen av bandet är ateister, men förstod mellan raderna att vår vän bastraktören är ett levande exempel på en strikt katolsk republikan. Så fortsatte det in på småtimmarna och övriga frågor som dryftades var bland annat turnéliv och skillnader mellan Sverige och USA.

Som svensk kan jag ofta känna mig väldigt imponerad av amerikaner bara för att de är amerikaner - och om de då dessutom är professionella musiker inom en genre som präglat de senaste åren av mitt liv blir det naturligtvis extra spännande. Detta är en kväll som jag kommer att minnas med glädje.

Eilen and her band

På lördagen var vi för övrigt och såg Nisse Hellberg i Norre Katts park, det var också ganska bra.

Sånger om månen topp 5, #3 - Moon River

En av de vackraste låtar jag vet är Moon River, skriven av Johnny Mercer (text) och Henry Mancini (musik). Låten skrevs till filmen Breakfast at Tiffany's från 1961 och framförs i denna av huvudrollsinnehavaren Audrey Hepburn. Mancini skrev låten för att den skulle passa Hepburns något begränsade röstomfång, men trots det hör man att hon får kämpa. Det viskande och något oskolade framförandet av låten bidrar emellertid bara till att ytterligare förstärka intrycket av denna melodi, som är en av de absolut skönaste man kan tänka sig.

Jag har bara sett Breakfast at Tiffany's en gång, utan kontaktlinser på en liten skärm med dåligt ljud, men denna scen gjorde trots dessa något otacksamma förutsättningar ett oerhört starkt intryck på mig, och gör det fortfarande när jag ser den igen.

Beach House - Bloom

Beach House, ett exempel på "god-smak indie" enligt en skribent på Längre inåt landet, har sakta men säkert blivit personliga favoriter för mig, inte minst tack vare förra skivan Teen Dream (2010) som objektivt sett är underbart bra.

Så här ser den nya skivan alltså ut

Apropå diverse resonemang om huruvida man bör utvecklas och förändras som artist eller ej kan det vara på sin plats att påpeka att Beach House fortsätter på det inslagna spåret i och med nya skivan Bloom. Soundet känns igen, och där hittar vi också en av det här bandets största kvaliteter; det låter oförskämt bra. Gitarrljuden är konsekvent helt fantastiska, syntarna behagligt fluffiga och sången skönt svävande. Det finns ett grundelement från förra skivan som enligt mig definitivt är värt att bevara, och det är glädjande att höra.

Möjligt är att låtarna på Bloom är något mindre omedelbara än tidigare, för det har tagit mig en tid att komma in i musiken trots att jag lyssnat så mycket på föregångaren, men nu när jag väl är inlyssnad tycker jag att kompositionerna genomgående är mycket starka. Texterna drar åt det poetiska hållet, med lösryckta ögonblicksbilder som bidrar till att skapa ett svårdefinierat, stundtals feberdröms-likt och hotfullt men samtidigt bitterljuvt och behagligt universum.

Som i singeln Lazuli:

Wander eyes, ocean high

And we don't dare slip on by

Make her suffer

Like no other

Victoria Legrands frasering av de här raderna är fullkomligt briljanta och lyckas vara både aviga och omedelbara på samma gång. Om Sara Stridsberg skulle komma från Baltimore och göra indiepop skulle resultatet säkert hamna mycket nära Beach House. Victoria Legrand själv beskriver ”Bloom” som en resa som behandlar ”fantasins oersättliga kraft i relation till den intensiva upplevelsen att leva. En flytande vision av livet i hela dess intensitet och färg, vacker om än bara för ett ögonblick.” 

Visst är det underbart med pretentioner?

Bara män i Kupé

På musiksidan i senaste numret av SJ:s tidning Kupé (maj 2012) finns ett tydligt exempel på vad bristande genusperspektiv kan resultera i. Musikredaktionen listar månadens skivor och har då valt ut Joel Alme, Love Antell, Soundtrack of Our Lives och the Nomads, alltså fyra skivor av män. 

Jag vet att vi på Längre inåt landet har gjort oss skyldiga till ett flertal liknande inlägg, och jag tycker om samtliga dessa artister och band, så det här inlägget handlar inte om att korsfästa någon utan bara om vikten att tänka efter. Att i ett månatligt magasin som ägnar en av 100 sidor åt musik inte ha med en enda kvinna är tråkigt på så många sätt. Det är dags för ökade perspektiv och större förståelse, och så länge man oemotsagd kan bedriva journalistik på det här sättet måste protester höras.

I krönikan bredvid de fyra recensionerna skriver musikredaktören Mattias Boström om hur besviken han oftast blir då han går på livekonserter och lyckas i sitt resonemang endast nämna manliga artister och band som Fleet Foxes, Bon Iver och Arcade Fire (där visserligen två av sex medlemmar är kvinnliga). Han skriver även att det är hans sista krönika för Kupé, som står inför en stor omgörning. Låt oss hoppas att den nya musikredaktionen har en större medvetenhet.

Gästskribent John Holmström: en uppmaning om jazz

Idag publicerar vi på LiL ett gästinlägg om situationen för livejazz i Sverige och framför allt i Göteborg. Vi har tidigare konstaterat att jazz och improvisationsmusik är en av de saker som ligger oss närmst om hjärtat, men tyvärr har vi också fått konstatera att jazzen ofta underskattas här i Sverige, att briljanta band och musiker spelar för små publikskaror och lika små pengar.

John Holmström, pianist, thaiboxare och en av arrangörerna till Göteborgs-jazzklubben Brötz (torsdagar, 50 kr) lade i förra veckan, 11 maj, upp följande debattinlägg på sin facebooksida, och vi tycker att det är värt vidare spridning.

LÄS DET HÄR OM DU ÄR ELLER VILL BLI MUSIKER. ELLER OM DU BARA GILLAR JAZZ OCH IMPROVISATIONSMUSIK. INGEN REKLAM, VIKTIGT!
Hej. Igår hade vi en kväll utöver det vanliga på Brötz. Tre helt
fantastiska musiker gav varsitt framförande på toppen av sin förmåga.
Jag talar alltså om Viktor Skokic, Pontus Torstensson och Otis
Sandsjö. När jag var helt andlös efter tre virtuost genomförda
solokonserter spelade de dessutom ett helt improviserat set
tillsammans där de inte bara lyckades bibehålla utan även sammanfoga
sina högst personliga och vitt skilda uttryckssätt. Helt enkelt
fantastiskt. En konsertkväll som hamnar på min toppfemlista. Tyvärr
var det bara 15 tappra själar som fick uppleva detta.
Jag kan utan att tveka komma på 100 jazz och
improvisationsmusiker som bor och verkar i Göteborg. Jag känner säkert
inte till alla och om man skulle räkna med alla studerande och kanske
föra något register skulle man hamna på en mycket högre siffra. Jag
brukar gå på två-tre konserter i veckan och det är sällan publiken
överstiger siffran 20. Vart är ni? Tycker ni inte om musik? Jazz
sessions och Impra fick lägga sin verksamhet på is för att de blev
uppsagda från Parken pga av för låga publiksiffror trots ett strålande
program. Jag var på Lokal och hörde en jazzkonsert i världsklass i
Söndags med Alexander Lövmark, David Bäck, Olli Rantala och Fredrik
Hamrå. Där var det ok med folk efter ett tag. Inte många musiker utan
mest förbipasserande som ville ta en öl. Veckan innan var vi fem
personer i publiken under själva konserten och några till under jamet.
Då spelade Eric Arellano, David Bäck, Mattias Grönroos och Fredrik
Hamrå en helt grym konsert.
Jag och många andra driver tilsammans olika jazzklubbar här i
stan. Jag kan bara anta att de andra som jobbar med detta gör det av
samma anledning som jag. Vi vill göra något för improvisationsmusiken
i Göteborg och Sverige. Vi vill skapa större möjligheter för musiker
genom att se till att det finns fler ställen att spela och uppleva
musik på. Det här gör vi delvis för egen vinning eftersom de flesta av oss också är musiker. Men vår vinning är er vinning. Vi gör det för OSS. För ER. För MUSIKEN. Ni behöver inte
engagera er på något annat sätt än att ni kommer på en konsert då och
då. NI gör för OSS och VI gör det för ER och OSS. De flesta jazzklubbar huseras av en krögare som gillar iden och imagen om och kring jazz men inte att gå back för att det kommer för lite folk. Vår långsiktiga ambition måste naturligtvis vara att få mer "vanligt folk" att komma på konserter, men en förutsättning för det är att det faktiskt finns jazzklubbar eller ett utbud om man så vill. Det är där vi måste jobba. Det är vår SKYLDIGHET gentemot oss själva och våra kollegor att se till att det finns en scen för vår musik.
Jag vet att folk har barn, jobb och gigs. Men ibland kan man ta och pallra sig iväg på en
konsert. Ni som inte har det får släppa tvn eller vad det nu är ni
håller på med och kamma er. Med vått. Det här är något vi måste göra tillsammans, annars sabbar vi för oss själva. Vill ni att det skall finnas musik? Gillar ni musik? Då
får ni fanimig börja hjälpa till !!!

Extasen i Årsta

Den 28:e februari i år sågs LiL och vår vän jazzbasisten L på Gullmarsplan för en stadsvandring i funkisens tecken, kombinerat med kick-off för vår mansrollsbokcirkel. Vi promenerade i Årsta och tog bland annat in Folkets hus och det lokala kulturhuset på vackra Årsta torg, vi käkade på Palmyra kebab, och gick till Gröndal där vi åt semlor och drack kaffe, såväl som kollade på Olle Engkvists terrasshus, och fantastiska funkis-radhus. Vi hann också med att gå ner till vattnet och se på solnedgången innan vi behövde åka hem igen: på det hela taget en lysande dag, väl värd namnet "Extasen i Årsta".

Det var sånt här som gjorde att vi åkte till Årsta

Valla torg, en mindre pittoresk del av Årsta

Ett vinnande leende på Årstas egen "lost highway"

Det var en vacker vinterdag

Lukten av jord och träd

I år har jag cyklat till jobbet hela tiden, med undantag för en vecka i januari då det var för mycket snö. Annars har jag rullat på, även när det var minus tio och kronjuvelerna ville krypa tillbaka in i kroppen. Ironiskt nog har jag sällan varit så gnällig över cyklingen som när våren och masscyklismen kommit de senaste två veckorna, då den rejäla motvind som allt som oftast möter oss som bor i östra Göteborg och cyklar till jobbet i centrum framkallat mycket muttrande på mina cykelbanor.

Men så igår och förrgår kom pendelcyklingen som gjorde allting så värt igen. Långa arbetsdagar, slut vid niotiden på kvällarna, fyllda av ekonometri och essäism, kort sagt sådant som förvisso är väldigt roligt men som gör att man är rejält bäng i bollen när arbetsdagen är slut. Och så komma ut i underbar regnindränkt skymning, aprilkvällar, i lukten av jord och träd som tar mig tillbaka till barndomslycka våren 93 och ger mig ett totalt lugn och andlig tillfredsställelse.

Frida Hyvönens fräcka trummor

På låten The Wild Bali Nights från Frida Hyvönens senaste album To the Soul som släpptes nyligen kan man njuta av en av de coolaste truminsatserna på länge. Vi har tidigare spekulerat lite löst om gitarrsolots återkomst, kanske står vi nu inför en situation där det istället är monster-trumfills som kommer att leda vägen in i en ny vår för den musikaliska ekvilibrismen.

The Wild Bali Nights är en fin, smäktande och ganska lugn ballad. Trummorna gör entré efter ungefär en minut med ett minimalistiskt men uppseendeväckande fill, och sedan fortsätter det i samma anda genom hela låten, enstaka virvelslag varvas med stökiga utflykter över hela trumsetet. I mina öron är det ett väldigt nyskapande och fräscht sätt att tolka en ballad på.

Niclas Wahllöf recenserar Richard Hawley

En recension i dagens upplaga av DN fick mig sånär att sätta morgonkaffet i halsen. Niclas Wahllöf, som jag känner som en relativt anonym Stockholms-sval recensent, avslöjar en ganska hårresande syn på förändring och faktiskt - om man hårddrar det - en ganska hårresande människosyn överlag.

Hawley himself

Han skriver om Richard Hawleys senaste album, och konstaterar upprört att Hawley har brutit det oskrivna kontrakt som finns mellan artist och publik genom att helt byta inriktning. Jag har tidigare försökt skriva något här på bloggen om hur svårt det kan vara för konstnärer och artister att byta spår när de väl slagit igenom och etablerat något. Jag anser att förändring är något positivt, och även om man naturligtvis gillar att höra mer av något som man redan gillar beundrar jag de artister som trotsar sina egna och andras förväntningar genom att med tvära kast skapa oväntade och mångfacetterade verk.

Dessutom anser jag att personlig utveckling är viktig och bör främjas, något som Wahllöf uppenbarligen inte håller med mig om. Jag citerar det avslutande stycket i hans recension:

"Det är inte dåligt, lsd-rock kan vara trevlig, men det här tjänar mest som påminnelse om att det aldrig får finnas något kontrakt mellan artist och publik. Det är som om en gammal vän dök upp till en lunch i dreads, eller något. Okej…. vi hörs."

Jag vet inte om det hela bara är ett missriktat skämt som går mig helt förbi, och kanske är jag överdrivet känslig i sådana här frågor, men att det är självklart att man inte skulle uppskatta sällskapet av en gammal vän ifall denne har skaffat dreads känns som en unken och tråkig åsikt. Inte minst när den åsikten framförs av en person som tjänar sitt levebröd på att konsumera och betygsätta kultur.

Nattvardsgästerna: Jonas Perssons depression

I Gotlands-och-Tarkovskij-youtube-inspiration såg jag om hela av Bergmans i mitt tycke bästa film, Nattvardsgästerna från 1963, den andra filmen i hans trilogi om Guds tystnad, just på "tuben" igår och jag vill uppmuntra läsarna att göra detsamma. Börja gärna, om du är tveksam, 4:55 in i del 2 på yt för en blixt-inblick i hur ohyggligt bra denna film är.

Prästen Tomas har drabbats av djupaste tvivel i sin gudstro, så när fiskaren Jonas Persson och hans fru söker stöd och hjälp av Tomas för Jonas ångest över livets meningslöshet, blir det svårt för prästen att hjälpa till. "Jonas är villrådig", säger hustrun, "Kan inte pastorn tala med Jonas?". Och hon berättar hur det började:

"det började i våras. Jonas läste i tidningarna om kineserna. Det stod att kineserna uppfostras till hat. Det stod att det är en tidsfråga innan de har atombomber. De har ingenting att förlora, så stod det. Ja, jag oroar ju mig inte så mycket, men det kanske beror på att jag inte har så mycket fantasi. Men Jonas, han tänker jämt, och vi vänder och vrider. Och jag kan ju inte hjälpa så mycket, vi har ju tre barn och så den som kommer."

Prästen svarar, plågad och långsamt, plågad av sin otillräcklighet, och med flackande blick:

"Ja, vi går ju alla med samma rädsla, mer eller mindre. Vi måste lita på gud. (lång paus) Vi lever i vår enkla vardag, och så tränger fasansfulla upplysningar in i tryggheten. Sammanhangen blir så överväldigande, och Gud blir så avlägsen. (suckar) Jag känner mig så maktlös. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag förstår er ångest. Men vi måste ju leva."

Då först tittar den deprimerade fiskaren upp:

"Varför måste vi leva?"

På det kan Tomas inte ge något svar.

Vi kan bortse från att scenen i sin detalj - Kinas atombombsambitioner - är tidstypisk i sin kalla kriget-situation. Den handlar ändå om, och gestaltar på ett kraftfullt och drabbande sätt, något fullständigt allmängiltigt: hur "den lilla människans" tro på livet och världen krossas i mötet med den stora världens gräsligheter och grymheter. Teodicéproblemet, i en religiös kontext, men också mycket mer allmängiltigt. Och så fenomenalt träffsäkert och minnesvärt - ja, oförglömligt - gestaltat av Bergman: Nattvardsgästerna och denna scen mellan Karin och Jonas Persson och Tomas är ingen enkel "skildring" eller ens iscensättning av problematiken, utan den fullständiga konstnärliga gestaltningen, konst när den är som allra starkast.

Sånger om månen topp 5, #4 - Fastlåst i kärlek

Nummer fyra på denna topplista - Franska trions "Fastlåst i kärlek" - är en skräll på så vis att månen spelar en ganska underordnad roll i texten. Egentligen är det en vanlig deppig kärlekslåt, där den olyckliga huvudpersonen är olycklig eftersom han är kär, "Det var så mycket enklare när du bara var min vän".

Höjdpunkten kommer dock efter det inspirerade pianosolot, där pianisten och sångaren Matti Ollikainen skriker ut sitt hjärtas blues och tillber den enda varelse som kan se nyktert på situationen; månen!

Kalla måne, kalla måne
led mig hem igen

Kalla måne, kalla måne
led mig hem igen

Observera gärna att detta youtube-klipp inte innehåller hela låten, lyssna på Spotify eller (ännu hellre) köp skivan!

Könens isärhållande och ett inre rum

För några veckor sedan, en fantastiskt fin dag i Hökarängen med funkispromenad, konsthallsbesök och pizza, blev Längre inåt landets mansrolls-bokcirkel klar med sin första bok: Carin Holmbergs Det kallas kärlek från 1993. Det finns mycket att diskutera utifrån denna bok, som handlar om könsroller och maktordning i barnlösa par som ser sig själva som jämställda, men jag ska här bara plocka upp en tråd.

Holmberg säger på ett ställe i boken att genussystemet i förhållandet bygger på två delar: (1) könens isärhållande, och (2) den manliga normens primat. Könens isärhållande är att man skiljer på manligt och kvinnligt, gör olika saker, umgås i olika (homosociala) kretsar och så vidare. Den manliga normens primat är att typiskt manliga egenskaper och värderingar av saker upphöjs till allmän norm som även kvinnor berörs av, medan män inte behöver internalisera egenskaper och värderingar som är vanligare bland kvinnor. Holmberg menar att bland de par som hon intervjuat så är männen mer aktiva i könens isärhållande, och kvinnorna i att upprätthålla den manliga normens primat. De intervjuade männen säger att de spenderar tillräckligt mycket tid med sin partner medan kvinnorna säger att de kunde spendera mer tid ihop som par, och männen betonar att det är viktigt med aktiviteter utanför förhållandet, och de tycker att deras sambos borde vara mer aktiva på det planet. Holmberg menar att de intervjuade kvinnorna i högre grad vill gå upp i förhållandet, medan männen pratar om att det "inskränker deras frihet", etc. På detta sätt är männen mer aktiva i genussystemets första del, könens isärhållande. Kvinnorna, menar Holmberg, internaliserar i hög grad "manliga" normer i stort och smått, och är därför aktiva i att upprätthålla del två av genussystemet, den manliga normens primat.

Och själva poängen om könens isärhållande fascinerar mig utifrån den diskussion so vi haft på den här bloggen om gubbrock, Uffe och "män som längtar bort". Som Waylon Jennings sjunger i "Freedom to Stay":

"I tied my bandana, took my pack from the floor
You were still sleeping, as I stood at the door
Once more i was heading to, God only knows where"

Låtens berättare sticker alltså, ut till sitt ramblin' liv, innan kvinnan har vaknat: det är inte som att han berättat för henne att han ska sticka. Och jag tänker mig att detta är ett uppskruvat exempel på könens isärhållande, både på planet att göra saker och på planet vad man tänker: det är inget snack om att Waylon-låtens berättare skulle berätta för kvinnan att han var på väg bort, och än mindre snack om att hon skulle få följa med. Den klassiska rock-gubbe-schablonen är, tänker jag mig, en person som har drivit upp könens isärhållande till extrema nivåer: mellan könen finns det en stor del av vad man tänker som man inte berättar för varandra, och en stor del av vad man gör gör man inte tillsammans. Och det ter sig för mig bisarrt när det antar Uffe- eller "Freedom to Stay"-proportioner, men samtidigt tror jag att det är grundat i något allmängiltigt och rimligt: varje persons behov av ett eget inre rum. Saker som man inte berättar för andra, annat än i ovanliga situationer, av någon anledning: för att tankarna är pinsamma, alltför personliga, inte av intresse för andra, eller något.

Och jag tänker mig att "könens isärhållande" i Holmbergs bemärkelse är relaterat till, på ett uppsvullet sätt, till behovet av "ett inre rum", och undrar varför Uffe-typens inre rum som ingen har tillgång till, är så extremt stort: varför omfattar inte berätta-regeln så mycket?

Längre inåt landets mancirkel #1; Om asymmetriskt rollövertagande

Längre inåt landet har formerat en studiecirkel om mansrollen i dagens samhälle. Efter mycket skämt om Man 2.0, och ett liv till stor del format av gubbar (Uffe, Plura, Mauro, Morberg, Palme, etc.) kändes det logiskt att på lite större allvar börja ifrågasätta och problematisera mansrollen anno 2012. Studiecirkeln går under arbetsnamnet "Fria män i stan", ett namn som endast en träff senare ger en mer än lovligt fadd eftersmak och som med största sannolikhet inte kommer att hålla hela vägen.

Första träffen ägde rum förra veckan. Av en till synes outgrundlig anledning har studiecirkeln hittills kommit att präglas av funktionalism och jämställdhet, därför valde vi att förlägga detta inledande möte i söderort (mötet är numera känt som Extasen i Årsta, separat inlägg kommer). Med ett vackert folkets hus som bakgrund beslutade vi att Carin Holmbergs "Det kallas kärlek" skulle bilda diskussionsunderlag till nästa träff.

Efter att (i varierande grad) ha tagit del av Holmbergs avhandling var det ett lätt stukat gäng som träffades i Alvik idag. Det kallas kärlek är en socialpsykologisk studie om kvinnors underordning och mäns överordning bland unga jämställda par. Hon har gjort en studie av par som anser sig själva vara jämställda, och där de flesta är politiskt aktiva, och har på det sättet kunnat visa på flera generella drag i vår syn på vad som är kvinnligt och manligt och vår värdering av dessa. Det är en läsning som är snudd på omskakande, och igenkänningsfaktorn är väldigt hög. Det är nästan så att man rodnar när man läser vissa avsnitt, men lyckligtvis är tonen "milt fördömande" och man känner sig som man inte mer utpekad och utskälld än vad man förtjänar.

Den inledande halvan av avhandlingen är tungt teoretisk och består huvudsakligen av redogörelser för vilka studier Holmberg har läst och hur hon har använt dessa som utgångspunkt för sitt eget arbete. Det är mycket som är intressant, och något som vi fastnat särskilt för och tog upp till diskussion idag är hennes översättning av William J. Goodes sex punkter som under rubriken "överordningens sociologi" diskuterar hur mäns uppfattning av verkligheten påverkas av att de är män i ett manssamhälle. Exempelvis punkt 3 som säger:

"Genom att män, liksom andra överordnade, tar systemet för givet är de inte medvetna om graden av fördelar som systemet ger dem i olika sammanhang. En effekt av det är att män uppfattar prestationer de utför som uttryck för den egna överlägsna förmågan och inte som en del av en social ordning som systematiskt ger män fördelar och som värderar män högre än kvinnor"

Punkt 5:

"Män lägger sällan märke till de kunskaper och talanger som kvinnor förfogar över. Fortfarande framstår kvinnor som är framåt inom traditionellt manliga områden som exceptionella. Att kvinnor överhuvudtaget kommer fram understödjer i sin tur många mäns åsikt att systemet är rättvist och att den plats de själva besitter tillkommer dem för att de är dugliga."

Punkt 6:

"Män upplever även små minskningar av de egna fördelarna och chanserna som ett stort hot mot den egna positionen. En liten rubbning i det ojämlika förhållandet mellan kvinnor och män känns som en stor förlust. Däremot uppmärksammar män mer sällan de vinster systemet ger dem av tradition."

Liksom flera andra punkter i denna pocketbok är det en obehagligt träffande läsning. Just det här med känsligheten för minskningar av de egna fördelarna är lätta att relatera till, och som exempel talade vi om hur man kan lägga mer energi åt att reta sig på en lite för högljudd queerteoretiker än att reta sig på hur patriarkatet förtrycker kvinnor varje dag.

I själva fallstudien sätter Holmberg knivskarpt fokus på en rad företeelser och beteenden som på ett osynligt vis bidrar till att bibehålla och förstärka mäns överordning och kvinnors underordning. En av de största aha-upplevelserna är hennes resonemang om det asymmetriska rollövertagandet, som förenklat går ut på att män till absolut största del identifierar sig med andra män när det gäller förebilder inom exempelvis politik och kultur, medan kvinnor oftast identifierar sig med både kvinnor och män.


"Att lokalisera hennes respektive hans förebilder kan belysa vad det är som möjliggör hennes könsöverskridande rollövertaganden och försvårar hans. Det kan även ge en förståelse för varför hon identifierar sig med honom medan han verkar ha svårare för att identifiera sig med henne." (sid.139)


Detta sätter verkligen fingret på något specifikt, och genom denna insikt blir det något enklare att exempelvis förstå vad som är problemet med Filip och Fredriks podcast, som tidigare hyllats här på bloggen. Filip och Fredrik är två män som nästan uteslutande pratar om andra män, och då är det ändå ett smått hysteriskt name-droppande i 45 minuter varje vecka. När kvinnor nämns är det oftast i en negativ kontext. Ett exempel är de träffar Björn Ranelid i programmet Boston Tea Party och Björn ägnar mycket energi åt att klaga på att han inte har fått Piratenpriset. Han nämner pristagarna, en hel rad män (Jesper Thilo, Olle Adophson, Jan Sigurd, Klas Östergren, Jacques Werup, Ulf Lundell) och när han kommer till Eva Rydberg avbryter Filip med ett "Trams! Där går gränsen!". Ett annat exempel är när Mia Skäringer kommer på tal i podcasten, Fredrik säger att han har läst två av hennes böcker och Filip utbrister i ett irriterat: "Varför då?!".

Även vi på Längre inåt Landet är goda kålsupare när det gäller att främst skriva om och identifiera oss som män, men med hjälp av insikterna som denna manscirkel bjuder på så hyser vi åtminstone en ödmjuk förhoppning om bättring.

För övrigt är det bra tjusigt i Ålsten.