Det var tre förväntansfulla konstkorrespondenter som satte sig i Saaben och styrde hjulen mot Finntorp i Nacka strax öster om Stockholm där Ulf Lundell ställde ut ett urval av sin senare bildkonstproduktion.
Regnet öste ner utanför galleriet, som låg inklämt mellan punkthusen och den nedlagda bensinmacken i Finntorps centrum. Vi trotsade blötan och blev välkomnade med salta pinnar och dricka. Ett femtiotal verk ställdes ut på två våningar i vad som såg ut som en gammal industrilokal. Uffes musik strömmade ut högtalarna. Vi hade sällskap av mestadels medelålders par där han hade slitna gymnastikskor och hon färgglada gummistövlar. Stämningen var avvaktande positiv.
Finntorp, Nacka, Världen
Tavlorna på övervåningen hade fåglar som genomgående tema. Urklipp ur gamla fågelböcker eller planscher satt uppklistrade på dukarna, och runt omkring hade Uffe kladdat rikligt med färg i abstrakta mönster, ibland kompletterat med diverse slagord ur punkhistorien i stil med "I am a killer" och "han är en killer too". Collagetekniken var genomgående, och förutom nämnda fåglar fanns också bilder på rockstjärnor, indianer och kvinnor.
Kvinnor, ja. På nedervåningen i galleriet hade nästan varje tavla en uppklistrad bild på en kvinna, ofta topless eller naken. Många av bilderna såg ut att komma från i bästa fall fotografiska böcker, i de värsta från mjukporrtidningar. En av tavlorna var kanske mest kongenial med den allmänna bilden av Ulf Lundell - tre bilder var basen i tavlan, en bild på en strandmodell i minimal bikini som särade mot kameran, en på en Harley Davidson eller motsvarande motorcykel, och en bild på två vita hästar på en hed som krökte på halsarna i en mystisk pose. Som Erik klokt sa om tavlan, det här ser ut som ett kollage jag hade kunnat göra när jag var tolv år för att beskriva Ulf Lundells värld.
Det var en tragikomisk upplevelse att se Uffe reducera sin inspiration till något så banalt. Alla bilder på nakna kvinnor som ibland dessutom tog på sig själva kan väl i bästa fall ses som Uffes sätt att kommentera bilden av sig själv, men jag tror tyvärr att det helt enkelt är så hans konstnärliga inspiration tar sig uttryck. Så ser Lundells bild ut av Kvinnan med stort K, den vilda och mystiska, ständiga gäckande varelsen som han alltid dragits till men aldrig kunnat släppa inpå livet. Ett väsen som Uffe från sin motorcykel som han "bara dragit iväg på" ser springa naken på en hed bland vilda hästar.
Bäst före-datum passerat
Detta överensstämmer väl rätt bra med "isärhållandets logik" som vi skrivit om tidigare här på bloggen. Just det här ämnet, Lundells kvinnobild, förtjänar ett eget inlägg där skribenten är bättre påläst. Men genom att sätta kvinnan på piedestal, göra henne till bärare av mystiska egenskaper och genom att förbinda eskapistiska förhoppningar om självförverkligande med henne försämras ju förutsättningarna för att kunna dela sitt "inre rum" med en kvinna rätt rejält. I sin konst är Uffe väldigt objektifierande. Kvinnan och mannen i hans konstnärskap är väsenskilda och kan inte identifiera sig med varandra. Lundells kvinnobild kan således kanske ses som ett väldigt effektivt konstnärligt och romantiskt isärhållande, och han har själv sammanfattat problemet med den i låten "Ett stenbord i Toscana:
Jag har alltid trott att kvinnan står för nåt högre
för hoppet, för framtiden, för sanningen
romantisk kan hända, en piedestalfilosofi,
det är sant.
Men i kvinnan har jag sökt och längtat
en hemlig bundsförvant
en reskamrat för vägen ut
till ett större och rikare liv.
Kroppen har sin hunger
ögat sin lust, men det är ditt
väsen jag är mest förtjust i
Dessa rader talar ju för sig själv, och jag hoppas att vi kan återkomma till det här ämnet på bloggen snart.
Utställningens var dock inte bara beklämmande. De bästa bilderna var enkla målningar inspirerade av Uffes egna låtar, här nedan Gå upp på klippan. Här når han ändå fram till ett enkelt, lite naivistiskt uttryck som i och för sig kanske förutsätter att man hört låten för att uppskatta tavlan. Vilket för övrigt är talande för Ulf Lundells konstnärskap - han är bäst som låtskrivare och artist, inte som konstnär. Det var också vår slutsats när vi lämnade galleriet för varsin kaffetår och kardemummabulle på Finntorps konditori.
Gå upp på klippan
4 kommentarer:
Såhär skrev Sinziana Ravini i Göteborgs Posten 17 august 2007 om en stor konstutställning på Vasa konsthall i Göteborg:
"Pistoler, pinuppor, skyskrapor, kopulerande hästar och stridsflygplan. Att kliva in i Ulf Lundells senaste utställning på Vasa konsthall, är som att kliva in en manlig fantasi. En fantasi som varken ironiserar eller ursäktar sig själv. För vad skall man annars säga om titlar som: Man discovering the ever present cock in himself, Homo potentatis och Fuck art, let´s fuck. Det är naket och burdust. Men också mycket kärleksfullt. Utställningen är som ett stort mausoleum över rock och författarhjältar som gått en för tidig död till mötes: Arthur Rimbaud, Elvis Presley, Jack Kerouac och Sid Vicious. Därutöver lindas kollagemålningarna in i rep som för tankarna till såväl varvsarbete som bondage. Att Lundell rent målartekniskt även valt att flörta med matchokonstnärer som Jackson Pollock och Yves Klein, båda lika hårt kritiserade av feministiska rörelser, den förstnämnda för att ejakulera fram sina färger, och den sistnämnde för att trycka fram den genom påmålade kvinnokroppar, som således reducerades till redskap. Det vore lätt att angripa honom för bejakandet av en heteronormativ matchokultur. De som fortfarande gör det bör gå till sidan 482 i romanen Saknaden. Här kan man hitta samma feministiska övertygelse som Strindberg besatt i sina bästa stunder. Lundells utställning förtjänar många när- och omläsningar. Lundell ägnar sig varken åt Warholska hyllningar av masskulturen eller åt en romantisering av undergroundkulturen. Han om någon vet hur lätt det alternativa populariseras, och i och med detta disarmeras. Har och var, bland Lundells ikoner skymtar man utrivna rubriker som "Mette Marit skiljer sig" och andra icke-nyheter. Utställningen kan därför inte ses som något annat än en mediektitisk bildexorcism. Ett äckel över kvällstidningarnas snuttifiering av människan och ett försök att höja hennes värde.
Lundells egen programförklaring till sitt måleri låter såhär: "Jag vill att mina målningar skall vara kryptiska, naiva, påtvärs, icke-konstnärliga, fula, dada, förskräckliga, inställsamma, frånstötande, otekniska, nakna, vilsna, hemlösa, okonstnärliga, oaccepterade. Fria, utanför, som stolta slynglar i en gränd, vackra."
Ordet Totem är vanligt förekommande i titlarna på Lundells senaste målningar. Enligt wikipedia är Totem en enskild familjs eller klans speciella emblem, vanligtvis ett djur som klanen antas härstamma från. Ordet är till sitt ursprung algonkinspråkigt. På ojibwaspråket heter det doodem. Även om termen har sitt ursprung i amerikanska indianspråk, så är inte totemism begränsad till dessa folk. Liknande historiska trosuppfattningar har påvisats i många delar av världen, exempelvis i Västeuropa, Östeuropa, Afrika, Australien och Arktis.
Totemdjur eller kraftdjur, kommer ursprungligen ifrån shamanistiska religioner och fungerar som en guide att hämta kraft och inspiration ifrån. I vissa animistiska religioner så finns det ett djur som representerar en hel stam eller klans religion och de har vanligen en totempåle centralt i sin by. Som kraftdjur är det mer ett personligt redskap och fungerar som ett styrkedjur som har en speciell innebörd för en viss individ. Denna icke-traditionella användning av termen är vanligt förekommande inom exempelvis new age-rörelsen
"han hade slitna gymnastikskor och hon färgglada gummistövlar"
Varför är det så att killar nästan aldrig går med gummistövlar och tjejer har färgglada stövlar?
Är det för att män anser det vara tjejigt? Jag skulle gärna ha färgglada gummistövlar...
Skicka en kommentar