Plötsligt låg gubben stendöd

Det här är mitt senaste inlägg i den brinnande debatten om vad som skiljer Stockholm och Göteborg åt, håll till godo!

Vackert så

Jag har hämtat en livsvisdom som nästan blivit något av ett motto för mig från Elias Sehlstedts dikt "Vackert så", tonsatt av Littmarck.

Jag citerade texten när jag för ett tag sedan pratade med en god vän som suckade över hur den största kärleken i livet visade sig ha många egenskaper som hen inte hade förväntat sig eller hoppats på, hur mycket olikheter det kan finnas två tvillingsjälar emellan. Kanske inte för att texten handlar om just precis det, men budskapet är ändå lika enkelt som vackert; var glad och tacksam för det du givits. Självklart skall man inte finna sig i vad som helst eller bara vara tacksam jämt vad man än råkar ut för, men jag tycker den allmänna inställningen hos människor man möter förvånande ofta är negativ, klagande och svartsynt.

Jag tycker om att se på livet som något fantastiskt, upphöjt och vackert och jag försöker njuta så mycket som möjligt av saker jag är med om. Det är ofta mycket lättare sagt än gjort, men just därför kan det vara fint med en påminnelse.

Jag har lyssnat mycket på en inspelning av denna visa, en duett med Sven-Bertil Taube och Håkan Hellström, som finns med på skivan "Alderville Road". Denna version plockar verkligen fram det vackra i texten, växelsången mellan den livserfarna och mogna Sven-Bertil och den i sammanhanget unga och sprudlande Håkan blir något större tillsammans än de enskilda delarna var för sig. Sista versen rör mig djupast, raderna om vad som kan vänta efter jordelivet är så oerhört vackra och mänskliga men samtidigt väldigt anspråkslösa.

Du klagar, men du klagar dumt,
Min gamla hedersvän!
Ditt öga ser allting så skumt,
Som om det grott igen.
Vad, som ditt sinne stämmer ned,
Jag icke kan förstå.
Du är ju född, att börja med,
Och det är vackert så.

Var gång du dig i spegeln sett,
Så såg du väl däri,
Att dig en sällsam ära skett,
Att du fått männska bli.
Du är mot larver och insekt
En sol att se uppå:
Du är av Adams stolta släkt,
Och det är vackert så.

Vår jord tar hand om vår person
Från början och till slut:
Är man ej född med pretention,
Så kan man slå sig ut.
Om du i skogen gör en titt,
Så kan du lita på,
Att du har svamp och blåbär fritt,
Och det är vackert så
.
Vår jord visst sparsam vara kan
Att ge, då man vill ha,
Ty hon vill helst, att människan
Skall komma själv och ta.
I berg och floder finns det gull.
Och om man friskt går på,
Så kan man stoppa fickan full,
Och det är vackert så.

Har du ej gratis fått förnuft
Att bruka som du vill,
Och dito vatten sol och luft
Och snö och månsken till?
När se´n du en förnyad hud
Vart sjunde år lär få,
Jag tycker, sannerligt för Gud,
Att det är vackert så.

Och när till slut du andan mist,
Och du är kroppen kvitt,
En himlafärd du gör till sist,
Som du får kostnadsfritt.
Vem vet kanske en skönhet då,
Som du ej tänker på,
Skall till din grav med rosor gå,
Och det är vackert så.

Sebalds Austerlitz

I augusti 2007, i Prag, läste jag för första gången något av den tyske författaren WG Sebald (1944-2001). Det var romanen Austerlitz, Sebalds antagligen mest kända bok, som getts ut på svenska i Bonniers serie för kvalitetslitteratur, Panache. Jag kommer så väl ihåg hur jag brottades med Sebalds berättelse i det där dubbelrummet i studentboendet i Prag 6 Brevnov, som jag delade med en belgisk kille. Jag tyckte att Austerlitz var utomordentligt stolpigt skriven, ja för en samtida roman något onaturligt omständligt, alltså pretentiöst formulerad. Långa meninger, mängder av komman, märkliga ordföljder som bara i låg grad kan förklaras med att bokens originalspråk är tyska.

Jag kommer ihåg att jag tänkte, "ja så det är alltså såhär det går om man försöker skriva som Proust idag: det är omöjligt, det blir bara stelt och tillgjort". Med vilket jag förstås syftade på Prousts likaledes omständliga berättarstil, hans långa meningar, mängder av komman och semikolon och tankestreck och associativa språng som gjorda för att förvirra läsare av tydlig kiosklitteratur. Det var förstås inte bara Proust som skrev så ambitiöst back in the day, utan jag tänkte också på Musil, Mann och liknande. Och inför Sebalds iögonfallande omständliga stil tänkte jag alltså att det inte går att skriva så idag, eftersom det framstår som tillgjort.

Berättelsen i Austerlitz fascinerade emellertid nog mig redan då. Romanen berättas av en melankoliskt lagd medelålders man, som berättar om sitt liv och framför allt om sin vänskap med Jacques Austerlitz, och om dennes liv. Hans uppväxt i ett fosterhem i ett grått Wales, hans studier i Oxford, hans letande efter sitt ursprung, hans ensamma liv och hans forskning. Det ligger något grått och melankoliskt, något elegiskt över hela Austerlitz. Personerna är högt bildade, arkitekturhistoriker och liknande, forskare, och det är som att de är tyngda av Europas av fasor fyllda historia.

Jag fann alltså boken lite dyster och svårtuggad. MEN. Det var i augusti 2007. Sedan dess har nog förvisso en och annan dag, men knappast någon vecka gått utan att jag har ägnat i alla fall en mer eller mindre flyktig tanke åt Sebalds berättelse. Boken är, det engelska ordet "haunting" kommer till mig, berättelsen hemsöker mig kanske man kan säga på svenska. Man kommer inte undan den. Den må vara dyster och inte helt lättläst, men den lyser med ett slags grått ljus, den är oupphörligen fascinerande. Det är inte många romaner som jag tagit med mig i så hög grad, som Austerlitz. Jag vill verkligen rekommendera den till alla.

Härförleden läste jag därför den andra bok av Sebald som getts ut på svenska, Saturnus ringar. Den är inte alls lika bra; snarare en kåseribok, inte särskilt sammanhållen utan endast kåserier sammanbundna genom att de är vad berättaren kommer att associera till på en vandring genom Suffolk. Men bokens inledning är ett bra exempel på Sebalds stil:

"I augusti 1992, när rötmånaden gick mot sitt slut, gav jag mig iväg på en färd till fots genom det östengelska grevskapet Suffolk, i hopp om att kunna undkomma den tomhet som bredde ut sig inom mig efter att jag avslutat ett större arbete. Detta hopp gick också i viss mån i uppfyllelse, ty sällan har jag känt mig så obunden som då när jag i timmar och dagar vandrade fram genom de delvis endast glest bebyggda landsändarna innanför kusten. Å andra sidan tycks det mig emellertid nu som om den gamla vidskepliga tron att vissa själsliga och kroppsliga sjukdomar gärna tar sin boning i os under Hundstjärnans tecken möjligen har god för sig. I varje fall upptog mig under tiden därefter både minnet av den sköna rörelsefriheten och minnet av den förlamande fasa som åtskilliga gånger hade gripit mig inför de spår av förstörelse som även i denna avsides belägna trakt gick långt tillbaka i det förflutna."

"tycks det mig emellertid nu"... Ja där har vi väl Sebalds stil (i svensk översättning) i en nötkärna. Vackert, och speciellt. Nils Schwartz skrev i sin recension i Expressen att "Hans meningsbyggnader med alla sina framförställda attribut känns stundtals som en parodi på tysk syntax. Att läsa honom i uppdrivet tempo är som att försöka köra bil med handbromsen ilagd. Det är följaktligen lika bra att stiga ur och gå till fots, som han själv. Det är då man upptäcker vilken sällsam författare han är." Eva Ström menade i Sydsvenskan att: "Den minutiösa prosan har i sin omsorgsfulla detaljrikedom en transcenderande kvalitet, och hela texten kan betraktas som ett av barockens vanitasstilleben."

---

Svensk bloggrecension av Austerlitz. Observers recension. Den härliga bibliotekariebloggen Den långsamma bloggen skriver mycket om W G Sebald.

Welcome to the Infant Freebase

Jag har många fina minnen av The Soundtrack Of Our Lives första album "Welcome to the Infant Freebase". Skivan var en av få cd-skivor som fanns att låna på Söndrums bibliotek, och den skrikande bebisen på omslaget lockade mig att lyssna. Jag minns hur häftig jag tyckte första låten, "Mantra Slider" var, med sin långa episka uppbyggnad och sina fantasieggande formuleringar.

"i'm a mantra slider and a host for your favourite shows
yeah, i'm a mantra slider and i tell you what god only knows
i'm an astrological burnout the keeps knocking on your door
so true
i'm an incarnated distance call
i'm a mantra slider makes you keep on coming back for more"

Inte för att jag som 12-åring förstod särskilt mycket men det gjorde ändå djupa intryck. Skivan innehåller många riktigt vassa låtar, uppenbart hittiga "Instan Repeater 99", 60-tals-poppiga "Blow My Cool", storslagna "Firmament Vacation (A Soundtrack of Our Lives)" och Waterloo Sunset-stölden "Bendover Babies" är några av höjdpunkterna.

Just de fantasifulla, vridna texterna och titlarna har fascinerat mig allt sedan dess, smaka på låtar som "Embryonic Rendezvous", "Confontration Camp" och "The Homo Habilis Blues".

TSOOL belönades detta år (1996) med en grammis för årets nykomling, men jag vill minnas att bandet sjukt nog även var nominerat i kategorin årets hårdrock, något som sångaren Ebbot Lundberg kommenterade "vi kunde lika gärna fått nobelpriset i kemi".

När jag lyssnar på plattan nu slås jag av hur värdigt den har åldrats. Soundet är tidlöst, och låtarna håller väldigt bra än. Bara en sådan sak som att släppa ett debutalbum med 20 låtar är värt en eloge! Underfundig musik fylld av små detaljer, omvändningar och formuleringar som kommer få mig att fortsätta återkomma till denna skiva regelbundet lång tid framöver.

Rügenfeeling

Av en slump snavade jag igår på nätet över en tv-krönika i DN av Leif Furhammar , som handlar om en dokumentärfilm om den nordtyska ön Rügen, "Drömmen om det goda livet" av Ebbe Gilbe. Furhammar skriver fint:

"Hans senaste film heter "Drömmen om det goda livet" och har formen av en resedagbok från ön Rügen där nere vid Östersjöns sydkust. Vi får från början veta att han köpt anteckningsblocket på Domus. Det är viktigt för känslan av förtrolighet som följer med genom filmen. Äldre herre på sentimental resa, hans trötta gammelmansskånska sveper in ön i en melankolisk stämning av oåterkalleligt förflutet, av sorg och slut, under någon kort sekund avbruten av en snabbt förbiilande lyckokänsla.

Det handlar om Rügen men det handlar också om världen och livet och om Gilbe och oss. /.../

Gilbe låter sig fyllas av vemodet över ett ouppfyllt löfte. Han reser tillsammans med den utsökte fotografen Thomas Frantzén. Allt är oerhört vackert. Som Schubert och Caspar David Friedrich med en liten touch av Tati faktiskt. Det är vad man i brist på bättre brukar kalla poetiskt eftersom det framkallar känslor och förnimmelser som man inte känner igen."

Mmm vad det låter fint! Smaka också på några av Gilbes tidigare filmers titlar - Höst, snart vinter, Skåne 1980 (1981), Mot bistrare tider (1982), Så går ett år - Tiden i Sjöbo (1988), Genom himlen över jorden (1994), Skärvor - dagar, år (1997), Under cirkuskupolen (Det drömmar är gjorda av) (2002). Vackert! Det känns som att om denna bloggen inte hade hetat Längre inåt landet så hade den kunnat heta Höst, snart vinter, Skåne 1980.

Förra veckans hårdaste sms

Förra onsdagen låg jag och läste på kvällen, fram till strax före ett då jag lade ifrån mig Mannen på balkongen och släckte lampan, tröttkörd, utan energi att läsa vidare trots att boken var mycket spännande. Höll på att dåsa in i sömnen. Döm då av min förvåning, nästan chock när mobilen plingade till med ljudet av en Flensburger-öl som öppnas (det är min sms-signal). Sömndrucket kollade jag vad jag hade fått för sms i denna oheliga timme. Det var från Berlin:

"No Fun At All spielen am 19.2. in Berlin. ;-) Grüsse nach Schweden. Kathi"

Klabbes Bank

En riktig pärla i min skivsamling är "Kålsäter" med Klabbes Bank.

Klabbes Bank är en del av den nya svenska jazzgenerationen som Oscar Schönning och The Stoner kan sägas tillhöra, band där man inte skäms för att det finns andra influenser än New Yorks jazzscen på 1950-talet. Musik där melodierna står i fokus. Jag tilltalas väldigt mycket av detta sätt att skriva och framföra musik på.

Bandet har en väldigt särpräglad klang, med tre blåsare och piano, bas och trummor. Det är svårt att genrebestämma musiken, men inte särskilt viktigt egentligen. Det är ju en klassisk jazzsättning men det spänner över mycket mer än så. Låtarna står i fokus, och det är fantastiska små melodier som liksom hittar in i en allt mer. Jag har lyssnat mycket på den här skivan i snart ett års tid, och jag hittar ständigt detaljer som ger lyssningen nytt liv. Det är musik som svänger och liksom vänder åt oväntade, väldigt spännande håll. Man kan aldrig veta vart en låt skall ta vägen. Många låtar bygger på repetitativa idéer eller riff med väldigt enkla melodier som blommar ut mer och mer, och utan att man har förstått hur det gått till befinner man sig plötsligt någon helt annanstans.

Emellanåt bränner det till ordentligt, med mäktiga saxofonslingor och dunkande rocktrummor, i andra låtar tassar kompet på och en vacker unison melodi spricker upp i en trestämmig fras, men aldrig att man tappar fokus eller grepp om helheten. Det är mästerligt samanställt och skivan fungerar verkligen som en dynamisk helhet. De improviserade solona är få men väldigt befriande när de kommer, som Joel Wästbergs saxofonsolo på inledande "Dina Vackra Lockar, Min Tomma Lägenhet", Klabbes pianosolo på "Sovlåt" eller Thomas Backmans basklarinett på "Jag Måste Gå Nu".

"Kålsäter" är full av musik och berättelser jag kan relatera till, som på något sätt säger saker om mitt liv och vem jag är. Rak och enkel musik med stort djup.

LIL-kvalitetsmärkta uteställen

Föreningen Gammeldanskens vänner delar varje år ut utmärkelsen "Årets pölse" till en favoritkrog i Malmöområdet. Något för Längre inåt landet att ta efter, menar artikelskribenten

I helgen var jag i Malmö, och i lördags kväll var jag på en pub som var så härligt gubbrockig att jag skulle vilja införa en ny kategori på bloggen: "LIL godkänner". Alltså en kvalitetsstämpel för uteställen, utifrån LIL:s estetik och standards. Ett ställe som erbjuder gött häng och gött sväng; ett ställe med bekväma sittplatser, bra musik som spelas på en volym som tillåter samtal, ett ställe med trevliga människor.

Puben var Nya Tröls Bar & Restaurang på Karlskronaplan. Stället ligger mycket nära där mina värdar bor och därför gick vi dit; dessutom hade de en gratis bluesspelning på kvällen. Det är en rätt stor pub av kvarterspubstypen, med två stora rum med en bar i varje och en scen i det ena. Ett mycket stort utbud av öl varav hyfsat många på fat. Lite dyrt men så brukar det ju vara på gubbställen. De har regelbundet en countryklubb(!) som heter Bakersfield, och till det även som sagt bluesspelningar. Dessutom irreguljära gig, däribland har de den 28 februari inga mindre än de gudomliga Perssons pack på scen!

Klientelet var skönt blandat och avslappnat med många 20-nåntings såväl som många medelålders. Män i mustasch och ishockeyfrisyr flockades kring darttavlan; bluesdiggare framför scen i det andra rummet; par såväl som större gäng i båsen och vid de fristående borden. Musiken som spelades var med ett horribelt undantag, Lenny Kravitz version av "American Woman", trevlig, med bland annat ett par höjdpunkter med Wilmer X.

Ålder är bara en siffra

Ibland undrar jag vad min reella ålder egentligen är. Det talas mycket om att känna sig ung som gammal men det måste vara ännu bättre att känna sig gammal som ung, då har man ändå alla möjligheter kvar.

Igår gick jag upp ganska sent, käkade frukost och läste DN. Sedan lyssnade jag igenom Pink Floyds "Wish you were here" två gånger och småpysslade lite med olika saker. Satt vid pianot och filade på en låt som skall spelas in idag. Lunchen bestod av en fläskfilegryta med fransk senap, vin, rosépeppar och lite riven grevé, som blivit över från dagen innan. Därefter gick jag en lång promenad i Sollentuna. Plötsligt kom jag förbi huset min farbror bodde i förut, utan att jag var beredd på det, och nostalgin sköljde som en våg över mig. I det huset firade vi millenieskiftet, och här bodde jag och Johan när vi var uppe och såg Keith Jarrett på konserthuset 2003. Många minnen kom som från ingenstans och överföll mig. Jag lät dem sjunka in, gjorde inget motstånd, och liksom seglade fram en centimeter ovanför marken, uppburen av gamla tider.

När jag kom hem blancherade jag ett par fläsklägg, sköljde av dem och satte dem att koka tillsammans med lök, kryddpeppar, lagerblad och nejlika. Passade på att ta en bastu medan fläsket kokade, en Nils Oscar god lager slank ner utan större problem. Satte mig åter vi pianot, hann se ett avsnitt av Per Morbergs matlagningsprogram innan det var dags att koka kålrot, morötter och potatis till rotmoset. Åt fläsklägg, rotmos och senapscréme ensam. Såg ett avsnitt av Per Morberg till, skickade några mail, gick till sängs tidigt.

Markus Krunegård på Cirkus

I söndags var jag på rockkonsert på cirkus. Min gode vän Edvin Nahlin spelar i Krunegårds band och hade varit vänlig nog att sätta upp mig och några till på gästlistan. Vi anlände under det första förbandet First Aid Kits näst sista låt (det visste vi ju inte då men det var lätt att räkna ut efteråt eftersom de bara spelade en låt till). Detta är en duo jag gärna hör mer av, två systrar födda 1990 och 1993 som spelar dynamisk folkpop! Den första av de två låtar jag hann höra var en mycket fin tolkning av Fleet Foxes "Tiger Mountain Peasant Song", och den sista låten var en fullkomligt fantastiskt fin låt kallad "You're not coming home tonight". En av den långa kvällens absoluta höjdpunkter!

Andra och sista förband var Parken, ett band som jag varit inne på redan tidigare här på bloggen. Det var bra, men sättningen hindrade det lite från att riktigt lyfta. Bandet består live av tre personer, sångaren och gitarristen Pelle Lindroth tar hjälp av två kvillar som omväxlande spelar synt och saxofon, allt annat är förprogrammerat. En smidig lösning på ett sätt, men hur mycket de än försökte går det inte att skapa det där riktiga röjet utan livetrummor och bas. Tycker jag. "Jag har varit vilsen, Lisa" är dock fortfarande en fantastiskt bra låt, den utmärkte sig också som den klart bästa i det korta set vi bjöds.

Sedan var det dags för huvudakten, mannen som alla tjejer framme vid scen väntat på. Tjejerna ja, vilket liv det var på dem! Rena Beatlesskriken hela konserten igenom. Tydligen hade ett gäng t.o.m. väntat utanför cirkus sedan kl.7 på morgonen bara för att försäkra sig om en plats längst fram vid scen!

Det var ett taggat liveband vi såg och det lät väldigt bra. Framförallt i de lugna låtarna där Markus ofta ganska finurliga texter kom fram ordentligt. Min största invändning är dock låtarna. Jag gillar soundet, känslan, texterna och framförandet, men det lyfter aldrig riktigt. Markus har kallat sig själv en Mauro Scocco utan refränger och där slår han huvudet på spiken - det är precis refränger jag saknar. Många låtar bygger långsamt upp en riktigt storslagen stämning, det uppskattar jag, men ibland tar det lite väl lång tid och går lite många omvägar innan man når fram. Detta är som avnligt min högst personliga åsikt och en åsikt jag tror jag är ganska ensam om. Låten som exemplifierar detta tydligast - "Jag är en vampyr" blev ju utsedd till årets låt på P3 Guld så som vanligt är det väl jag som har fel.. Sammantaget var det en väldigt bra konsert men jag kunde inte låta bli att sakna mannen jag såg senast jag var på Cirkus, Håkan Hellström, som gör ungefär samma sak som Markus fast mycket bättre.

Extranumret som bjöds gick dock inte av för hackor. Markus har tidigare kört "Sara" som extranummer, vilket jag visste om, men när de körde igång den såg jag att det plötsligt stod en extra mik på scen och jag började odla ett hopp om att få se "the special one" live på scen. Det dröjde inte många ögonblick innan han stod där livs levande, Mauro Scocco, och sjöng tillsammans med Krunegård. Fullkomligt lysande! Första gången jag fick se honom live, ett stort ögonblick!

Efteråt hängde vi och alla musiker i salongen och jag fick, via Edvin, tillfälle att hälsa på Mauro när han passerade oss på väg till baren för att köpa champagne. Det var ett ganska spännande gäng, jag och mina musikerkompisar, Markus band, Mauro och Johan Ekelund från Ratata och några andra hangarounds. När det blev tal om efterfest sade Mauro att vi kunde åka hem till honom, men ångrade sig då han insåg att han bara hade en halv låda vin att bjuda. Edvin bjöd då in till sitt studentrum i Bergshamra där han, sanningsenligt faktiskt, kunde erbjuda en halv flaska Mauro, men det togs som ett dåligt skämt av Scoccos crew och blev om intet. I stället åkte vi, utan Mauro, till skeppsbar i gamla stan. Ett sunkigt men trevligt slut på en mycket spännande kväll!

Alejandro Fuentes Bergström

Jag var på Debaser Medis i onsdags och såg Popcirkus gå av stapeln, ett program som jag tror mycket på. Tre band spelar och intervjuas live inför publik vilket kombineras med lite spex och olika inslag. Vid rodret finner vi SVT:s kanske vassaste kort; Per Sinding Larsen och Kristian Luuk.

I onsdags spelade Markus Krunegård, A Camp och Nottee, och det var trevliga livebekantskaper alla tre. Det är väldigt sympatiskt med musikunderhållning som helt och hållet fokuserar på musik, inte på att göra bort sig, ringa och rösta eller något annat ovidkommande.

Höjdpunkten på kvällen var dock ett inslag med Alejandro Fuentes Bergström, en chilensk apa som pratar om struktur och bokföring. Jag har sett flera klipp med denna sympatiska apa förut och tycker det är fantastiskt roligt. I Popcirkus pratade han om ekonomiskt lyckade artister, tidigare sketcher handlar om bokföring, skattemyndigheten och faktablad. Det är svårt att sätta fingret på vad som är så roligt med de här sketcherna, ni får helt enkelt se själva och bilda en egen uppfattning.