Markus Krunegård på Cirkus

I söndags var jag på rockkonsert på cirkus. Min gode vän Edvin Nahlin spelar i Krunegårds band och hade varit vänlig nog att sätta upp mig och några till på gästlistan. Vi anlände under det första förbandet First Aid Kits näst sista låt (det visste vi ju inte då men det var lätt att räkna ut efteråt eftersom de bara spelade en låt till). Detta är en duo jag gärna hör mer av, två systrar födda 1990 och 1993 som spelar dynamisk folkpop! Den första av de två låtar jag hann höra var en mycket fin tolkning av Fleet Foxes "Tiger Mountain Peasant Song", och den sista låten var en fullkomligt fantastiskt fin låt kallad "You're not coming home tonight". En av den långa kvällens absoluta höjdpunkter!

Andra och sista förband var Parken, ett band som jag varit inne på redan tidigare här på bloggen. Det var bra, men sättningen hindrade det lite från att riktigt lyfta. Bandet består live av tre personer, sångaren och gitarristen Pelle Lindroth tar hjälp av två kvillar som omväxlande spelar synt och saxofon, allt annat är förprogrammerat. En smidig lösning på ett sätt, men hur mycket de än försökte går det inte att skapa det där riktiga röjet utan livetrummor och bas. Tycker jag. "Jag har varit vilsen, Lisa" är dock fortfarande en fantastiskt bra låt, den utmärkte sig också som den klart bästa i det korta set vi bjöds.

Sedan var det dags för huvudakten, mannen som alla tjejer framme vid scen väntat på. Tjejerna ja, vilket liv det var på dem! Rena Beatlesskriken hela konserten igenom. Tydligen hade ett gäng t.o.m. väntat utanför cirkus sedan kl.7 på morgonen bara för att försäkra sig om en plats längst fram vid scen!

Det var ett taggat liveband vi såg och det lät väldigt bra. Framförallt i de lugna låtarna där Markus ofta ganska finurliga texter kom fram ordentligt. Min största invändning är dock låtarna. Jag gillar soundet, känslan, texterna och framförandet, men det lyfter aldrig riktigt. Markus har kallat sig själv en Mauro Scocco utan refränger och där slår han huvudet på spiken - det är precis refränger jag saknar. Många låtar bygger långsamt upp en riktigt storslagen stämning, det uppskattar jag, men ibland tar det lite väl lång tid och går lite många omvägar innan man når fram. Detta är som avnligt min högst personliga åsikt och en åsikt jag tror jag är ganska ensam om. Låten som exemplifierar detta tydligast - "Jag är en vampyr" blev ju utsedd till årets låt på P3 Guld så som vanligt är det väl jag som har fel.. Sammantaget var det en väldigt bra konsert men jag kunde inte låta bli att sakna mannen jag såg senast jag var på Cirkus, Håkan Hellström, som gör ungefär samma sak som Markus fast mycket bättre.

Extranumret som bjöds gick dock inte av för hackor. Markus har tidigare kört "Sara" som extranummer, vilket jag visste om, men när de körde igång den såg jag att det plötsligt stod en extra mik på scen och jag började odla ett hopp om att få se "the special one" live på scen. Det dröjde inte många ögonblick innan han stod där livs levande, Mauro Scocco, och sjöng tillsammans med Krunegård. Fullkomligt lysande! Första gången jag fick se honom live, ett stort ögonblick!

Efteråt hängde vi och alla musiker i salongen och jag fick, via Edvin, tillfälle att hälsa på Mauro när han passerade oss på väg till baren för att köpa champagne. Det var ett ganska spännande gäng, jag och mina musikerkompisar, Markus band, Mauro och Johan Ekelund från Ratata och några andra hangarounds. När det blev tal om efterfest sade Mauro att vi kunde åka hem till honom, men ångrade sig då han insåg att han bara hade en halv låda vin att bjuda. Edvin bjöd då in till sitt studentrum i Bergshamra där han, sanningsenligt faktiskt, kunde erbjuda en halv flaska Mauro, men det togs som ett dåligt skämt av Scoccos crew och blev om intet. I stället åkte vi, utan Mauro, till skeppsbar i gamla stan. Ett sunkigt men trevligt slut på en mycket spännande kväll!