Harvest Moon

Jag skulle vilja skriva några ord om skivan "Harvest Moon". 20 år efter "Harvest" (1972) gjorde Neil Young en uppföljare till sitt hyllade fjärde album, med flera av musikerna från originalet, däribland de magnifika körsångarna Linda Ronstadt och James Taylor.

Även om "Harvest Moon" inte är bortglömd av Neil själv (han spelade två låtar från skivan när jag såg honom på WTAI i somras) upplever jag att det är relativt tyst om detta album i den dagliga kulturdebatten, och känner mig därför nödgad att skriva detta inlägg.

Enligt mig är "After the Gold Rush" och "Harvest" två av de bästa rockskivor som någonsin gjorts, och även om de kanske är snäppet vassare än "Harvest Moon" finns det en kvalitet i det senare albumet som de tidigare plattorna saknar. Det finns ett melankoliskt lugn och en anspråkslös innerlighet som Neil behövde 46 jordsnurr på sig för att uppnå.

Två år innan, 1990, hade han fått tinnitus i samband med inspelningen av "Ragged Glory", ett tungt elektriskt rockande album med låtar som "F*!#in' up". De delar av hans publik som upplevt de oändligt långa och sanslöst distade gitarrsolon som en prövning nickade säkerligen belåtet när han kastade iväg elgitarren och plockade fram banjon och sina gamla vänner från 1970-talet.

Jag är rädd att jag ibland missbrukar ordet, men det finns något magiskt över "Harvest Moon". Det är gubblunk-soundet taget till perfektion. Låtarna är oerhört softa, med få och långsamma ackordbyten. Bandet spelar så jäkla bra, återhållsamt är ledordet, men de små inpass som görs är alltid på rätt plats och för musiken framåt. Alltsammans bildar en matta åt Neils inspirerade låtar och fantastiskt knarrande sång.

Det finns väldigt många pop/rock-låtskrivare som balanserar på gränsen mellan naivt och banalt, och det är ett gränsland som lockar mig mycket, även när jag komponerar musik. För mig finns inget bättre exempel på hur man lyckas med den konsten än "Dreamin' Man", skivans näst sista spår. Efter ett tryggt lunkande intro sjunger Neil:

"I'm a dreamin' man / Yes that's my problem"

kören svarar:

"Dreamin' Man"

Neil igen:

"I can't tell when I'm not being real"

Det ser inte mycket ut för jorden när man skriver ner det så här, men i sammanhanget är det fullkomligt lysande, hårt drabbande och för mig infinner sig en doft av det sublima, svindeln, tyngdlösheten, ja kalla det vad du vill du, men det är stor konst!

När jag började lyssna på den här skivan var det först de två inledande spåren som fastnade ("Unknown legend" och "From Hank to Hendrix", just de låtar han spelade i Stockholm i somras), sedan lyssnade jag mer på hela skivan och insåg att hela soundet är otroligt behagligt. Efterhand började jag få nya favoritlåtar, och nu slutligen är jag framme vid en fas där jag tycker hela skivan är fantastisk. Inte "Pet Sounds"- eller "Tro och tvivel"-fantastisk, utan en mer subilm fulländning. Mer som att sitta i sin hammock och nicka instämmande än att skrika från ett berg.

Teman i texterna är lite sorgset återblickande och funderande. Det är enkla teman som man lätt kan känna igen sig i, och det gör det akustiska ljudlandskapet än mer effektivt. I "One of these days" talar han om att skriva ett brev till gamla vänner han inte träffat på länge, medan "You and me" (kanske den ultimata naivt-utan-att-bli-banalt-titeln) verkar handla om huruvida Neil kan hitta tillbaka till kärleken till sin fru.

En av mina absoluta favoriter från "Harvest Moon", "Such a Woman", är ännu ett exempel på storslagen men okonstlad popmusik.

You are such a woman to me / And I love you

Our love will live / Until the end of all time

Hur en av världens mest använda ackordföljder, framförda i ett tempo som ligger strax under lunkande och med en text som skulle kunna vara skriven av ett dagisbarn kan bli till en av tidernas vackraste låtar är på samma gång ett mysterium och ett bevis på Neil Youngs genialitet.