Ljudteknikens Springsteen på Kulturhuset

Undertecknad har under senare år kommit att bevandra sig något med ljudteknik. Det är, om nu någon inte redan visste det, en värld för sig. En värld full av svårbegripliga termer och uttryck som sällan lämpar sig att lufta i vilket sällskap som helst. Läs: för det mesta gör man bäst i att inte tala om det alls.

Sedan jag i vintras började bygga någon slags semiproffesionell hemstudio har jag uppmärksammat en slags motsvarighet till Bruce Springsteen på Kulturhuset 1975: Yamaha NS10.

Låt oss börja med Springsteen. Han första besök i Sverige 1975 har fått en mytisk aura. Det här var efter att han släppt sin tredje skiva, Born to run, skivan som kom att bli hans stora, kommersiella genombrott. Jag vet inte hur mycket publik som ryms i Konserthuset, men det påstås ofta att om alla som påstod att de var där verkligen var där, så skulle Konserthuset ha behövt vara minst dubbelt så stort.

Tillbaka till Yamaha NS10. Detta är en från början vanlig hifihögtalare som mer eller mindre av en slump råkade leta sig in i ett kontrollrum då en ljudtekniker ville ha ett par vanliga högtalare som referenslyssning till studions "riktiga" monitorer. Vi pratar nu 70-tal. Då denna studio sedermera radade upp hits (fråga inte om närmare källhänvisning, tack) kom ryktet att sprida sig: de referenslyssnar genom ett par vanliga Yamahamonitorer. Plötsligt skulle ALLA ha NS10! Om du, käre läsare, bildgooglar kontrollrum så kommer du med stor sannolikhet att få se ett par NS10 som står bakom ett mixerbord som referenshögtalare. Högtalaren kom nämligen att bli någon form av branschstandard. Någon gång i början av 90-talet upphörde dock produktionen då Yamaha inte längre kunde få tag i det rätta materialet till högtalarkonen.

Och någon gång där så börjar nästa fenomen att uppträda: "alla" har lyssnat sig sönder och samman genom de "egentligen otroligt dåliga" NS10. Just att de är dåliga är poängen - låter de bra i dem, ja, då låter de bra i vad som helst. Det vill säga i konsumentens högtalare. NS10 är nämligen inte ärliga, de är inte exakt återgivande, inte som de riktigt riktigt bra (och därigenom oerhört dyra) monitorerna. Det ryktas vara den där peaken på 7 dB (i ljudsammanhang oerhört mycket) kring frekvensen 1500 Hz som svärtar ner dess rykte. (Nicka bara instämmande när du läser!) Plus att den svarar långsamt i basen.

Nå. När man nu som jag ofta gör, ugglar över olika ljudtekniska forum, så slås man över hur många det är som påstår sig ha en slags hatkärlek till denna monitor. Må så vara att många som verkligen har lyssnat på och genom den i tusentals timmar verkligen känner så, men om verkligen alla som uttalar sig med tveklös säkerhet i frågan verkligen, jag menar Verkligen, själva har denna erfarenhet - då, visar en snabb överslagsräkning, arbetar ungefär 12 procent av alla människor som ljudtekniker. Det skulle betyda att i Sverige finns det cirka 950 000 ljudtekniker. När Sverige spelar på ett fullsatt Ullevi så sitter det i publiken 4740 ljudtekniker. Av Kolmårdens 800 000 årliga besökare så är nästan 130 000 fyllda av hatkärlek till NS10.
Bara på Manhattan så finns det 175 000 ljudtekniker!

Kanske var detta ett gnälligt inlägg. Det var inte min mening att det skulle vara det. Jag är egentligen mest fascinerad över människans vilja att höra till ett större sammanhang.

Jag får avslutningsvis berätta att själv har jag aldrig lyssnat på NS10, så när andra ljudnördar uttalar sig om denna Yamahas gåva till...ja, mänskligheten, då kan jag bara höra vad de säger.
Själv har jag precis införskaffat ett par Yamaha HS80M, alldeles nya och antagligen låter de inte alls som NS10. Fast de har färgat baskonen vit på en i övrigt svart monitor.
"Ah" - tänker du nu, "för att de ska påminna om en NS10:a!"