Mitt Gullbergs kaj paradis som stå på-rock

Sedan Max spelade "Ingen lätt match Bobbo" med Eldkvarn, från skivan Barbariets eleganter (namnet!) från 1984, för första gången för mig - nån gång förra året tror jag, kanske i Björkhagen - har den varit en av mina favoritlåtar. Det är en fantastisk låt i en genre som jag skulle vilja döpa till gap-rock, stå på-rock, gåpå-rock eller något sådant. Vi talar om ganska snabb men inte tung rock med framträdande pumpblås som ger musiken en "soulrockig" känsla. Sångaren sjunger inte, skrålar inte, holar inte, growlar inte, ylar inte, wailar inte, nej han eller hon - i detta fall Carla Jonsson - gapar. Inte i bemärkelsen hålla munnen vidöppen, utan i bemärkelsen liten tant står i trapphuset alternativt ett fönster ut mot gården i en 1960-talsfilm och gapar (nästan gastar): "Ungar! Maten är klar!"

Det är inte riktigt heavy duty rock, inte lika långhårigt och skäggigt, utan kanske någonstans mitt emellan där och uttalad soulrock som The Jam i vissa stunder.

Att det svänger om "Ingen lätt match Bobbo" är i alla fall obestridligt. Hur skulle det annars gå när man har en kille på trumpet och tamburin som heter Lennart Loco Helperin? Och när trummisen Werner Modiggård går under det fantastiska artistnamnet Raga de Gosh?!?!

Texten är egentligen alls inte munter, utan handlar om Bobbo som flytt hals över huvud från Bogota, har en dansorkester i Stockholm där han ibland missar cymbalerna, och annars sitter i parken och matar änder när skuggorna blivit längre.

Men framförandet är så in i helvete ösigt och svängigt att det i alla fall blir partygubbrock - "Pumpa och rulla" från samma skiva och "Treans spårvagn genom ljuva livet" är mer uppenbara exempel på detta, också de fantastisk gå på-rock med stötblås - av det hela.

(Det finns inte mycket om "Ingen lätt match Bobbo" på nätet - bara 31 träffar på google - men man kan läsa om den i kommentarerna till detta inlägg på självutnämnde gubbrockaren Halvars blogg.)


--

I fredags var jag och såg Håkan Hellström på Liseberg. Liksom förra året var det ingen fantastisk konsert jämfört med normal HH-standard men en väldigt rolig och trevlig social "event", inte minst med tanke på att vi åkte Balder och Lisebergsbanan och Hang High och åt enorma glassar innan. Några av de lugna låtarna var dock riktigt bra, och så en annan överraskning: "Mitt Gullbergs kaj paradis", som var med på skivan Det är så jag säger det från 2002, i Håkans tunga hatt och blås-period (h'n'b). Versionen på skiva har ett rätt irriterande "eufori"-intro med en massa trummor och utrop men är dock bra, det är en uptempolåt lite i stil med Jam med call and response-körer och blås. Nu i fredags lät den dock live som gå på-rock! Hävdade jag i alla fall glatt till Per som stod bredvid: "Detta låter som Eldkvarn gjorde år 1983!" Fast nu när jag lyssnar på versionen från i fredags på youtube slås jag av att jag kanske önsketänkte, det låter ändå rätt mycket 2002-h'n'b om det, gränsen däremellan och till stå på-rocken blir flytande.

Väldigt bra var det i alla fall.


---
"När skuggorna blir längre
och söndagarna flyr
tar han bussen ner till parken
han orkar inget mer

Han matar några änder
i sjön som är hans hav
där seglarmän går bredvid
de faller aldrig hav

När han ser på alla människor
som roar sig och ler
hör han en signal
och vet att nåt är fel

Han spränger sönder
och känner efter
Ingen lätt match, Bobbo, ingen semester!
Han spränger sönder
och känner efter
Ingen lätt match, Bobbo, ingen semester!

Hans syster i himlen
hon trodde på hans ord
jag svär mig aldrig till nån på denna jord
men för 10 000 - och en tripp till Bogota
förlorade han allt
allt på en dag
De kallar honom mutkolv
en minister i lasten
sheriffen i Peking fick lämna sin plats

refräng x2

Med svansen mellan benen lämnade han stan
han släpp skaka galler
men fick lämna fru och barn
nu bor han i Stockholm
och har en dansorkester
-- på bröllop och till fester
Ibland när han -- (ledsnar?) och missar en cymbal
skrattar folk och ropar:
'sheriffen ramlade av!'

refräng x2
solo
refräng x2"