Branford Marsalis Quartet var länge ett av mina absoluta favorit-jazzband, mycket tack vare den lysande pianisten Joey Calderazzo. Jag såg dem live i radiohuset i Köpenhamn hösten 2005, en lokal som inte kunde varit sämre för denna energiska liveakt. Helt anpassad för klassisk musik var det ett omöjligt uppdrag att få denna konsertsal att fungera för stökig jazz, och det var nog en stor anledning till att jag lämnade radiohuset besviken den kvällen.
Sedan dess har mitt intresse för Branford och hans gäng svalnat något, men inte tillräckligt mycket för att jag skulle tacka nej till en gratisbiljett när han gästade Stockholm förra fredagen. Och det är en fröjd att känna hur en gammal kärlek väcks till liv.
Branford är, tillsammans med sin bror Wynton, en av de största förgrundsfigurerna för den moderna jazzen. Hans kvartett har spelat tillsammans i tio år, ett sällsynt fenomen inom jazzvärlden där nya projekt och vikarier hit och dit har blivit en självklar del av varje musikers karriär. I år har dock trumslagaren Jeff "Tain" Watts blivit utbytt mot den blott 18-åriga Justin Faulkner. Hur som helst har Branford lett bandet med järnhand och har nu nått fram till en punkt där bandet ledigt blandar och ger från i stort sett varje yttring som ryms inom det vi kallar jazzmusik.
Hederligt New York-ös, barock-influerade ballader, flörtar med modern konstmusik, New Orleans-sväng, fria passager a la Wayne Shorter Quartet på 2000-talet; allt detta under samma kväll borgar för en otroligt bred och en smula splittrad konsert. Det märkliga är dock att jag köper allt. I vanliga fall brukar det kännas konstigt när en artist tvunget skall visa upp HELA sin bredd under en och en halv timme, men i det här fallet fungerar det förvånansvärt bra, mycket tack vare ett innerligt och svettigt samspel mellan samtliga bandmedlemmar.
Nämnda pianisten Joey Calderazzo spelar med ett sanslöst sväng och driv i de mer energiska låtarna, men visar också prov på en väl utvecklad lyrisk sida under ett långt soloparti i "The Blossom of Parting". Basisten Eric Revis personifierar det amerikanska svänget men blommar också han ut i ljuvligt tonsäkra solopartier. Den nya unga trummisen spelar med stor självklarhet och grymt sväng, och även om han kanske tar ett steg tillbaka under de mer flytande partierna visar även han prov på en förbluffande stor musikalisk mognad!
Hela gruppen drar åt samma håll oavsett vilken slags låt de för tillfället spelar, och även om man kan imponeras över deras individuella skicklighet vore det att missa poängen. De virtuosa inslagen står aldrig i vägen för musiken, de bara förhöjer upplevelsen av den, precis som det skall vara. En fantastiskt bra och upplyftande konsert mitt i mörkaste november!
1 kommentar:
härligt nöjd han ser ut, Branford. ingen lidande konstnär där inte...
Skicka en kommentar