Våren med Santa Monica

"Santa Monica Beach underbar. Allting är mycket stillsamt, bortkopplat

från världen, han tycker sig på något sätt återförd till idrottsturnén
i Israel tio år tidigare, strandliv, sova, ett mjukt hippieliv utan ansvar
och ångest och krav. Man kan leka sig fram genom veckorna. /.../
Kalifornien är fullt av hemlighetsfulla tecken. Brechts hus, och Thomas
Manns. De måste ha upplevt samma narkotiserande sol och stillhet.
Här skulle de kanske kunnat leva för alltid."
PO Enquist, Ett annat liv

"Det förflutnas dagar lagrar sig småningom över dem som ligger ännu
längre tillbaka och begravs i sin tur av dem som följer efter. Men
varje förfluten dag har deponerats inom oss som i ett jättelikt
bibliotek, där det finns exemplar av uråldriga böcker som förmodligen
ingen någonsin kommer att fråga efter. Men om denna dag ur det
förflutna tränger fram genom senare epokers halvgenomskinliga
massa, stiger upp till ytan och breder ut sig inom oss så att den helt
täcker oss, då kommer för en stund namnen att återfå sin forna
innebörd, människorna sina forna ansikten och man själv sitt dåvarande
sinnestillstånd, och man återupplever, med en obestämd men uthärdlig
och övergående smärta, de problem som för länge sedan blivit olösliga
och som då ängslade en så mycket. Jaget består av alla de tillstånd
man i tur och ordning befunnit sig i, lagrade på varann. Men denna
lagring är inte orubblig som bergarterna i ett berg. Ständiga
omvälvningar kommer äldre skikt att stiga i dagen."
Marcel Proust, Rymmerskan

Santa Monica Beach, utsikt från piren

utsikt från piren

promenad hem sydösterut till Mar Vista från Santa Monica, en sommarkväll

typisk gatuvy i SaMo

stora delar av Santa Monica är villagator som dessa: gröna, allt som oftast tomma

söta småhus på en tvärgata till Main Street

huset på 26:e gatan i Santa Monica där Bertolt Brecht bodde 1942-1947

SaMo beach, vyn norrut mot bergen borta vid Malibu

Vad tar man med sig, bildligt talat alltså, från platser där man varit och bott? Från Los Angeles tar jag i alla fall med mig något liknande detta: känslan av Santa Monica. Promenader och cykelturer.

Los Angeles är en gigantisk stad och man kan inte vara hemma över allt där, kan inte röra sig överallt, inte hitta överallt, utan man måste hitta sin lilla del av stan som är "hemma" och varifrån man kan röra sig utåt på utflykter till de andra fickor av intressant som man vill till - Bootleg Theater i Westlake, barer i Silver Lake, kultur i downtown och så vidare. Jag bodde i Mar Vista på västra sidan av stan och studerade på UCLA i Westwood, också det på västra sidan, och följaktligen höll jag mig mest på Westside.

Santa Monica har Westsides mest attraktiva centrum, med utomhus-gallerian Third Street Promenade med mera, och dessutom en finfin strand såväl som vackra lummiga gator att ta sig runt på, så där spenderade jag en hel del tid. Mina intryck från SaMo är undflyende och processas fortfarande; vad som är klart är att det är ett "alla de tillstånd man i tur och ordning befunnit sig i, lagrade på varann".

En efterlängtad återkomst

En indiefavorit från nittiotalet är tillbaka - Loosegoats släpper ny skiva i år!

Vi är nog många som får något ömt i blicken när vi tänker på Loosegoats. Själv minns jag starkast en fantastisk spelning på Emmabodafestivalen 1998. Det var sen eftermiddag och jag hade smaken av varm folköl i munnen. En lågt stående sol silades genom dammet som rök upp från den lilla publiken framför scenen. Ett annat minne är från någon rockgala i Uddevalla kring millenieskiftet. Jag spelade själv i band vid den tiden och när Loosegoats gick på minns jag hur knäckt jag blev av deras tajta och varma sound, en konsert som verkligen sporrade mitt artonåriga indiemusikerjag.

Jag ser verkligen fram emot att få återvända till lösgetternas marker som de mutat in någonstans mellan Lucinda Williams och Dinosaur Jr. Plattan "Ideas For To Travel Down Death's Merry Road" släpps i april, men redan nu finns smakprovet Montananas ute till lyssning. Väldigt lovande!

De gnostiska evangelierna

Nag Hammadi-manuskript. Bild från Wikipedia

"Dom fann en gyllne regel, och de bar den till en stad
och dom talade till folket, och en del föll ner och bad
och där kom maktens män och såg att där fanns en kraft
som var större än vad dom själva nånsin haft
så dom fängslade och dräpte men nån kom undan och kunde fly /.../
det spreds från stad till stad, en gyllene regel
men en dag sa en härskare, 'den regeln är nu min lag'
och han satte regeln högt på sin hjälm och drog i fält
han tog guld och han tog länder, han spred död och han spred svält
han hade män i svarta rockar vid sin sida, vid sin tron
det var rika män nu, som förut varit fattighjon
de bar kors av ädelstenar och gav sig ut att frälsa världen
de tog slavar, de tog skatter; blod på rockar, blod på svärd
och de hotade de fattiga med en eld som allt förtär
de gjorde regeln till en lysande affär"
Ulf Lundell, "Dom fann en gyllne regel" (1988)

Elaine Pagels, De gnostiska evangelierna (1979)

Jag tillhör dem, som anser att människan har skapat "Gud" och inte tvärtom. Inte desto mindre kan förstås studier av religion vara intressant, och denna populärvetenskapliga bestseller från 1979 är ett mycket bra exempel på det. Elaine Pagels är professor i religionsvetenskap vid Princeton och disputerade i början av 70-talet vid Harvard, på en avhandling om och i ett forskarlag som forskade om de s k Nag Hammadi-manuskripten, som Pagels handledare Helmut Koster hade fått tag på kopior av i en stor och snurrig global forskningspolitisk dragkamp om de unika manuskript som en egyptisk bonde år 1945 hittade bevarade i pergament liggande i en nergrävd urna. De gnostiska evangelierna är Pagels populära bok på detta ämne, och verkligen värd sin kultklassiker-status. Det är nämligen en mycket fascinerande och perspektivgivande analys det här för en okunnig lekman som jag själv, full med spännande uppgifter om den mångfald av kristna tolkningar som fanns i kristendomens tidiga period, innan läran/dogman fastslogs och kodifierades, och heterodoxa tolkningar såsom gnosticismen, fokus här, rensades ut.

Nag Hammadi-manuskripten, sammanlagt 52 texter, innehöll bland annat en partiell koptisk översättning av Platons staten, men framför allt innehöll de texter tillhörande den gnostiska religiösa traditionen från de tre-fyra hundra första åren e.Kr, bland annat Thomasevangeliet. Och jag lär mig av Pagels framställning att det finns en stor skillnad mellan gnosticismen och den typ av kristendom som genom ideologisk kamp blev den "rätta läran" i form av katolicism respektive ortodoxa tolkningar. Ett tydligt exempel finns i det första fascinerande kapitlet, "Debatten om Kristi uppståndelse: historisk tilldragelse eller symbol?". Gnostikerna hävdade att berättelsen om Kristi uppståndelse bara var en metafor; att hans återkomst från de döda i kött och blod egentligen inte hade skett. Och detta var en viktig tolknings-skillnad, för i den ortodoxa tolkningen så sågs uppståndelsen och inte minst vilka Jesus träffade efter sin uppståndelse som en avgörande fråga. Traditionen säger där att eftersom Petrus var "det första vittnet till uppståndelsen", så var han kyrkans rättmätige ledare. (Även om Markus- och Johannes-evangelierna nämner Maria Magdalena, inte Petrus, som den som först träffade Jesus efter återuppståndelsen.) Pagels:

"Vad vi än tror om den historiska verkligheten bakom den ortodoxa versionen, måste vi beundra det skarpsinne den ger uttryck för. Denna teori att all auktoritet kommer från vissa apostlars erfarenhet av den uppståndne Kristus, en erfarenhet som sedan aldrig upprepats, har oerhörda följder för den samlade kristna styrkans politiska struktur. Såsom den tyske forskaren Karl Holl påvisat, begränsar den ledarskapet till en liten krets av personer vars auktoritet är helt obestridd. Vidare innebär den att endast apostlarna hade rätten att insätta nya ledare som sina efterföljare. Under andra århundradet använde sig de kristna av Lukas skildring för att lägga grunden till speciella, begränsade traditionskedjor som rättfärdigade makten över alla kommande generationer av kristna. Den som ville bli ledare för församlingen måste härleda - eller göra anspråk på att härleda - sin auktoritet från de tolv apostlarna. /.../
Gnostikerna insåg att deras teori, i likhet med de ortodoxas, hade politiska följder. För den gnostiska teorin blir följden att var och en som 'ser Herren' kan göra anspråk på att hans eller hennes auktoritet är jämställd med eller överstiger de Tolvs och deras efterföljares auktoritet." (s 61, 65f)

Gnostikernas uppfattning om det andliga och hur denna sfär skulle organiseras var, enligt Pagels, tydligt anti-hierarkisk i bjärt kontrast till den ortodoxa tolkningens hierarkibyggande och maktspel. Enligt gnostiker som Valentinus var den egna erfarenheten det yttersta kriteriet på sanning, med överhand över alla andrahandskällor och läror (s 81). Pagels:

"de [gnostikerna] prisade varje form av skapande verksamhet som bevis på att personen ifråga hade blivit andligen levande. Utifrån denna uppfattning kan auktoriteten aldrig sättas in i en institutionell ram, den måste förbli spontan, karismatisk och öppen." (s 81)

På gnostiska möten kunde man klara sig utan hierarki präst-biskop-påve etc. Pagels återger en skildring från en gnostisk församling i Lyon, där mötena började med en lottdragning bland medlemmarna om vem som skulle vara "präst", "biskop", respektive "profet" på mötet! Prästen skulle leda mötet, biskopen utdela sakramenten, och profeten förkunna och ge improviserad andlig visdom (s 102). För någon bara förtrogen med organiserad religion så som den ser ut idag är det hisnande anti-hierarkiskt.

Eyvind Johnsons villa: några krumelurer utifrån Ingrid Sommars funkisbok

"socialdemokratins Djursholm"
Anders Isaksson om Bromma

Edvin Engström (1890-1971) är inte någon av den svenska funkisens berömdheter som Markelius, Asplund eller Åhrén. Men, konstaterar Ingrid Sommar i hennes fina översiktsbok Funkis: stilen som byggde Sverige (2006), han står bakom mer än femtusen (!) villor, småhus och egnahem i Stockholm med omgivningar. Han var i över trettio år chef för Fastighethetskontorets så kallade egnahemsbyrå i Stockholm: "en position som ledde till att han ritat nästan vartenda hus i vissa delar av de idag mest attraktiva, familjevänliga villaförorterna som Enskede och Bromma". Över tretusen av de boende självbyggda småhus i sådana områden ritade Engström, även i legendariskt omfattande funkis-villaförorten Södra Ängby i Bromma. Till Södra Ängby, vars femhundra funkisvillor byggdes 1934-41, flyttade, skriver Sommar, medelklass som lärare och statstjänstemän, och en och annan kulturmänniska och intellektuell. Däribland Karl Kilbom men också Eyvind Johnson, som 1936 inledde ett brev, en vecka efter att han köpt en villa på Ehrenstralsvägen:

"Tillåt mig först presentera mig. Fastighetsägare Johnson. Jag bor i ett hus med platt tak och inbyggd nattklubb i källaren, ett hus fullt av rör och kranar, knappar och verkningsfulla belysningar, ett hus med balkong och altan och fan vet allt - och jag äger precis Fem Tusen Ett Hundra Kronor i det."

Jodå, att vara villaägare, det finns en egen glädje i det, det tror jag nog. Men som Sommar också visar, man kan också dra på sig en ilska från andra. Här Uno Åhrén - av Sommar benämnd "pappa betong" - om en av Mies van der Rohes alltför lyxiga villor på byggutställningen i Berlin 1931:

"Denna exklusiva arkitektur är formellt vacker, den är fantasieggande som skulptur eller tavla betraktad, i sin djärvt upplösta komposition. /.../ Men åtminstone kan jag icke förstå annat än att den enda möjliga ägaren till ett sådant hus måste vara en samhällsparasit av något slag."

Jodå, om den svenska funktionalismen har någon air av vänsterpolitik över sig, så stämmer denna bild i alla fall in på Åhrén, liksom på hans vän Erik Friberger (tidigare bloggat om här). Sommar återger om dessa två också den lustiga anekdoten att de två, när Friberger var stadsplanearkitekt och Åhrén stadsplanechef i Göteborg, med familjer tävlade om att laga asketiska middagar som genererade så lite disk som möjligt: kall blodpudding var en specialitet!

Lena Swanberg - Dream On

Lena Swanberg har varit en av mina favoritsångare inom den unga jazz/pop/improvisations-genren i många år. Det har visat sig bli en lång väntan på hennes debutalbum, som det talats om i mina kretsar i åtminstone tre års tid. Äntligen har vi fått ett livstecken, i form av singeln Dream On som släppts i dagarna.

Soundet är poppigare än tidigare, med akustiska gitarrer i förarsätet och en lätt Joni Mitchell-doftande melodi. Lena sjunger sin vana trogen fantastiskt bra, och det bådar gott inför släppet av The art of staying young and unhurt, som har officiell release 11 april 2012.

Theresa Andersson - God's Highway

Theresa Andersson, den multibegåvade sångaren, musikern och komponisten, står för dagens officiella fredagslåt. Theresa växte upp på Gotland men bor sedan många år i New Orleans, och fick ett genombrott i samband med släppet av Hummingbird, Go! (2008), mycket tack vare denna youtube-video:

En av mina favoriter från Hummingbird, Go! är låten God's Highway, en fin och lågmäld ballad som omedelbar fångar intresset hos lyssnaren med sitt eleganta gitarrplock. Theresas sånginsats är underbart liderlig och skänker rysningar av välbehag vilken dag som helst, inte minst en vårfredag (nåja) i mars.

Theresa Andersson är aktuell med ny skiva och en Sverigeturné i mars, första singeln finns redan nu på spotify.

Strindbergskulten

Så här under Strindbergsåret (100 år sedan han dog) kan det vara lönt att plocka fram följande delikata sågning av litteraturvetaren Victor Svanberg, ur det första numret av tidskriften Spektrum, hösten 1931. Svanberg ser, skriver Johan Svedjedal, "Strindberg som präglad av en dyster och intolerant religion, och av en patriarkal, borgerlig kultur, genomsyrad av kapitalismens småaktighet och småsnålhet - ett socialt arv som gjorde honom till en 'hustyrann', benägen att sätta sig själv först, hindra sina hustrur från att göra yrkeskarriärer och svartsjukt stänga in dem i kvävande traditionella hustruroller." Och vidare, Svanberg:

"Strindbergskulten är en reaktionär företeelse, en hämsko på nutida kulturarbete. /.../ Låt oss göra klart vad han var: en mellantidsvarelse med gammaldags hårda nävar och modernt svaga nerver. En sjukling att tycka synd om. En period att övervinna."

Så att vi inte tror att Strindbergs enda kritiker varit de konservativa under hans egen tid.

---
Citerat ur Johan Svedjedals Spektrum: Den svenska drömmen (Wahlström & Widstrand, 2011)

Sånger om månen topp 5, #5 - Moonlight Serenade

Glenn Miller (1904-1944) har inte bara namngivit Stockholms minsta jazzklubb, han är en av tidernas största storbandsledare också. Med sin orkester fick han en stor mängd hitlåtar mellan 1939-1944, och en av de absolut mest berömda av dessa får inleda denna serie om mina favoritlåtar som på ett eller annat sätt behandlar månen.

Alla heter Glenn i osv

Moonlight Serenade är en ypperligt romantisk historia som med sin skira klarinett-melodi slår an en ton av det goda livet och ekar av en tid då allt var bekymmerslöst, (förutom andra världskriget, rasmotsättningar, kvinnoförtryck, etc) samtidigt som kompositionen innehåller en välbehövlig sälta och ett vemodigt anslag som gör att den håller än.

Wuthering Heights pressbild

Jag har ännu inte sett Andrea Arnolds tolkning av Wuthering Heights, men jag ser väldigt mycket fram emot att göra det. Jag tyckte Fish Tank (2009) var en fantastisk film, och att se Arnolds väldigt urbana bildspråk förflyttas till engelska ljunghedar skall bli spännande. Pressbilden för filmen får fem hedfeelings av fem möjliga!

Asplund jr utropar "farväl till funktionalismen"

Hans Asplund, Farväl till funktionalismen! Atlantis, 1980

I min bibliotekssökning efter funktionalism-litteratur hittade jag bland annat denna, av en Asplund som mycket riktigt visade sig vara släkt med den store Gunnar; närmare bestämt var Hans A. Gunnar A:s son. Jag hade aldrig hört talas om honom men boken var i alla fall utgiven av Atlantis som är ett kvalitetsförlag - jag tänker på Montaigne, Barbara Tuchman med mera - så jag förväntade mig något intressant. Men icke - det här är en riktigt dålig bok. Hans Asplund är arg på funktionalismen och det får man ju vara, men han driver sin tes utan alla sinnen för proportioner och utan alla stilistiska kvalitéer. Som förtydligande av vad för typ av bok det är, vill jag ta två citat från dess början:

"Denna bok kommer inte ens att diskutera om, utan uteslutande varför funktionalismen blev ett misslyckande" (s 11)
"Vissa upprepningar påträffas i boken - de förefaller ofrånkomliga. Om ordet upprepning ersättes med inhamrande, imiterar denna bok även i detta avseende de funktionalistiska propagandaböckerna." (s 24)

Författaren likställer alltså själv sitt verk med "propagandaböcker". Och det är en bra benämning. Enligt Asplund var funktionalismen en livsfientlig, urtråkig filosofi för arkitektur och stadsplanering, som lett till paradoxen att under Västvärldens rikaste tid har också dess tråkigaste och fulaste hus byggts. (Att det nog kan ha byggts fult också i tidigare epoker, men då hus som antingen inte höll så länge eller som helt enkelt rivits eftersom de var fula, verkar inte falla Asplund in.) Allting är dåligt med funktionalismen, och allt dåligt som har hänt sedan 1930 i städer kan skyllas på funktionalisterna, även om knappast Uno Åhrén och Le Corbusier knappast ensamma bestämde över all stadsbyggnad i världen 1930-1950, och vissa dåliga utfall nog kan ha andra orsaker än funktionalismen också: fattigdom, segregation, orättvisor är tre faktorer som jag kommer att tänka på men som Asplund lämnar utanför sin diskussion. Eller diskussion och diskussion, någon sådan är det väl inte. Mer av vad man på engelska skulle kalla en "rant":

"Allt detta [dekorationer, ornament] ville funktionalisterna förbjuda. Men varför endast inom arkitekturen? Varför var de inte konsekventa och propagerade för nödvändighetsprincipen inom människornas hela sociala och kulturella liv? De brukade ju normalt aldrig dra sig för rekommendationer långt utöver arkitekturens område.
Minst halva vår konsumtion gäller ju sådant som inte är nödvändigt för livets och arbetets fortbestånd. Vi skulle ju på samma sätt som onödiga kunna förbjuda många kläder, möbler och hus, all alkohol, kryddor, smink och parfym, nästan all kärlek, all sport och alla lustresor, alla parker och blommor, nästan all konst, musik, litteratur och teater. Wein, Weib und Gesang skulle kunna ersättas av Brave New World 1984. Vatten+bröd+insemination+tjänsteresor+marscher+propaganda räcker ju i och för sig för livets fortbestånd." (s 45)

Ja, ni förstår. Det är en kverulantisk gnällgubbe i farten: Atlantis har publicerat något likt ett ovanligt intellektuellt samtal till Ring P1, eller en andlig kusin till Ulf Brunnbergs sommarprat år 2011 ("Man får ju inte ens röka längre!") eller Linda Skugges usla krönikor. Alla funktionalister klumpas ihop till en enda homogen massa utan urskiljning om vilka som egentligen gjort vad och tyckt vad, och utan några bedömningar om hur mycket inflytande verkliga funktionalister egentligen haft. Asplund är inte heller feg för att utan fotnoter svänga sig med skattesmitarklyschor, som här om "lilla futtiga Sverige":

"Funktionalismen uppstod visserligen inte i Sverige men dess idéer snabbimporterades hit och dess läror genomfördes helt och fullständigt under ett fåtal år omkring 1930, troligen därför att Sverige är ett litet land utan så långa och tunga traditioner som de stora kulturländerna." (s 11)

Som jag konstaterade häromdagen så visar Johan Rådberg, själv en fiende till funktionalismen, i sin avhandling att funktionalismen inte fick någon fullständig dominans i svensk stadsplanering på 30- eller 40-talen, utan att den tvärtom blandades upp med andra tankegångar och i hybridform blev dominant. Men sådana nyanser finns det inget utrymme för hos Asplund.

Och det är synd, för emellanåt så skiner lite guld igenom i skiten, och Asplund visar att han faktiskt kan skriva. Detta gäller när han skriver om saker som han faktiskt gillar istället för att bara gnälla. Som här om Stockholms stadshus:

"Lyckligtvis hann Stockholm bygga sitt Stadshus före funktionalismens genombrott, då denna byggnad strider mot all moral. I synnerhet mot alla funktionalistiska teser. Arkitekturfragment och motiv imiterades direkt eller omtolkades som parafraser på olika länders och tiders byggnadskonst. Arkitekten Ragnar Östberg lyckades kombinera och sammansmälta alla dessa intryck till en stor, fast och rik helhet: Stadshuset känns knappast som en främmande exotisk fågel vid den kalla nordiska stranden, snarare som en nordisk flyttfågel, återvändande med minnen från sydligare nejder. Formerna var vätska men materialen sten, tegel, trä, järn och koppar kom från det egna landet.
Visst är Stadshuset teater, befolkad av Birger Jarls och S:t Eriks skuggor, visst är Stadshuset dikt och välsignad lögn med hitfraktade klippblock att föreställa grund på hälleberget, med igenmurade fönsterhål, som en palimpsest antydande seklers skiftande behov, visst är byggnaden delvis opraktisk, visst sitter en del kontorsfönster nere vid golv med utsikt ned mot Riddarfjärdens vattenglitter, visst var byggnaden dyr, mycket dyr. Men vilken fest, vilken glädje, vilken skönhet, vilket utspel mot det magnifika stadslandskapet. Detta hus byggdes när Sverige fortfarande var fattigt, men har redan glatt två generationer svenskar och många utlänningar. Vad jämförbart har vi åstadkommit under vårt eget rika halvsekel?" (s 39)

Visst är det magsurt, med några onödiga slängar, men också med fantasi, språklig ansträngning och schvung: metaforen om flyttfågeln är snygg, och stackato-delen med palimpsesten är bra stilistik. Om bara Farväl till funktionalismen! kunde ha innehållit mer av sånt här. Men samtidigt så är jag inte heller med rent innehållsmässigt. Visst är stadshuset fint, men att det inte skulle ha byggts några vackra hus i Sverige 1930-80, det är ju bara trams. För att bara ta några funkis-exempel: Josef Franks villor i Falsterbo, Ingrid Wallbergs villor, smalhusen i Hammarbyhöjden och Traneberg, funkisvillorna i Skår i Göteborg, Adventsparken i Kortedala, och i största allmänhet villor som dessa.

Jo, funktionalismen hade och har sina problem, och jag tror inte att det finns någon idag som skulle skriva under på hundra procent av vad Uno Åhrén hävdade ca 1928. Men det är heller inte poängen. Och Asplund är heller inte rätt person att peka ut vilka problemen - med funktionalismen eller i stadsplaneringen överlag - eller lösningarna är: för det är han alltför enögd och kverulantisk.

Bodén om funktionalismen

Le Corbusier och polare hänger, trickfotograferade, i en luftballong. Frågor på det?

Christer Bodén, Modern arkitektur: Funktionalismens uppgång och fall. ArchiLibris, 1988/diss., KTH

Christer Bodéns avhandling Modern arkitektur: Funktionalismens uppgång och fall är en märkligt torr, distanserad genomgång av den internationella funktionalismen som byggnadsstil, med stort fokus på den tidigare perioden (1920- 30- 40-tal) och på arkitektur snarare än stadsplanering. Det är inte så att jag inte lär mig något av den, men det är ändå rätt glädjelös och färglös läsning, som en lärobok för gymnasiet. Väldigt mycket beskrivning, väldigt lite analys, historisering, väldigt lite känslor. Och det är märkligt, för den både börjar och slutar med mer färgstarka passager. Ur början, och tänk på att detta är skrivet 1988:

"Idag befinner sig faktiskt byggnadskonsten nästan i samma förvirrade och odeciderade situation som under det sena artonhundratalets sökande efter nya identiteter. Nu liksom då är arkitekturen på flykt från 'maskinen' och en hotande teknokratisk förstelning; nu liksom då bjuder arkitekterna över varandra i en aldrig sinande ström av fantasifulla formskapelser - och nu liksom då söker man sig via travesterande pastischer tillbaka mot den igenkännandets trygghet som arkitekturhistoriens klassiska källor anses bjuda." (s 10)

Och ur sista kapitlet:

"Ja, bristen på emotionell kommunikation i den nya arkitekturen kom sannerligen att bli ett ledmotiv i den kritik som från olika utgångspunkter kom att riktas mot funktionalismen. Från att ursprungligen ha varit avsedd som en befrielserörelse i jämlikhetens och den lilla människans namn hade detta korståg mot det förgångnas oförrätter allt mer tenderat att skapa ogästvänliga tvångströjor för de mänskliga behoven. Fram växte i stället en rigid och doktrinär planeringsmodell där kollektivets primat över den enskilde inte bara belagt fasadestetiken med en effektivt hämmande munkavle, utan där också byggnadens sociala funktioner påtvingats allvarligt frihetsinskränkande bojor.
Alla associationer med historien, samtliga symboler och visuella anknytningar till lokal byggnadstradition hade brutalt utrotats till förmån för en utopisk och abstrakt framtidscivilisation; en leende 'solstat' där nationsgränser suddats ut och en enhetlig industriell elitkultur etablerats på den glansfulla nya teknikens akropol." (s 262)

Det ironiska med detta citat är att de mesta av de många foton som Bodén redovisat som exempel på funktionalism är vackra hus, ofta villor - The Lovell House, Asplunds kapell på Skogskyrkogården, Le Corbusiers villor, eller Erik Fribergers hus från fritidsutställningen i Ystad 1936. Om de husen är funktionalismen, varför skulle man då vara emot funktionalismen?

Villa Savoye av Le Corbusier, 1928-29

Erik Fribergers hus från fritidsutställningen i Ystad 1936

Som sagt, vackra hus. Bodéns argumentation i slutet hänger inte alls ihop med vad han faktiskt visat sina beskrivande kapitel. Vill man angripa funktionalismen, då bör man förstås associera den med 60- och 70-talens excesser, inte med vackra, dyra fritidshus från 20- och 30-talen.

Bodéns Modern arkitektur är alltså ingen bra bok. Men ändå med några smakfulla läsfrukter - Le Corbusiers fem punkter (1. hus på fristående pelare, 2. det platta taket, 3. den fria planen, 4. fönsterband, 5. den fria fasaden), Gropius om hur internationalismen i stilen följer av internationalismen i trafiken (!) och tekniken, Åhrén medger 1942 om de svenska funktionalisternas offensiv att "motståndarna sopades undan", och le Corbusier ger råd om städning och barnuppfostran:

"Klä aldrig av er i ert sovrum. Det är inte renligt och gör rummet fruktansvärt osnyggt /.../ Lär era barn att ett hus endast är beboeligt när det är fullt av ljus och luft, och när golven och väggarna är rena /.../ För att hålla era golv i ordning måste ni eliminera tunga möbler och tjocka mattor." (ur Corbusiers "bostadsmanual" i boken Vers une architecture, 1923)

Och det här proto-funktionalistiska uttalandet av Adolf Loos, som här verkligen framstår som en funktionalist avant la lettre, ur boken med den magnifika titeln Ornament och brott från 1908:

"Eftersom ornamentet inte längre hänger organiskt samman med vår kultur, är det heller inte längre ett uttryck för vår kultur /.../ Det ornament som skapas idag, har inget sammanhang med oss ... har inga föräldrar och inga efterkommande, har inget förgånget och ingen framtid. Inget ornament kan längre skapas av någon som lever på vår kulturnivå /.../ Ornamentlöshet är ett tecken på andlig kraft."

Som sagt, boken har några poänger. Men överlag är den ändå svag och färglös.

Winhill/Losehill

Senvinterns 2012 största skägghype förtjänar verkligen hyllningarna. Umeåbandet Winhill/Losehills debutdubbelplatta är en mäktig blandning av amerikansk rotig sjuttiotalsrock typ The Band och det finaste ur den norrländska emotraditionen där väl Fireside är det mest kända exemplet.

Ständigt kvalitativa PSL lade upp den här videon i början av året. Måste ses!

Zoe Muth i Stockholm 27 februari

Fantastiska Zoe Muth som vi på LiL skrev om i somras besöker Sverige under några veckor. Hon stannade som tur var till i Stockholm i måndags kväll. I puben Big Bens källare på Folkungagatan spelade hon sin melankoliska, lunkande country som påminner om legender som Iris Dement och Loretta Lynn. Stundtals flörtar hennes sound också med en annan LiL-favorit, Lucinda Williams.

Efter en stabil middag på Big Bens ovanvåning styrde vi stegen ner i källaren förbi "biljettkassan" och slog oss ned framför den minimala scenen, så liten att bandet pedal steel-spelare inte fick plats med sitt instrument utan fick hålla till godo med vanlig hederlig elgitarr. Men det gjorde inget - hans lätt Knopfler-doftande gitarrslingor och solon förgyllde verkligen en redan väldigt bra konsert. Zoe Muth är kanske inte den mest temperamentsfulla artist man hört, men det är nog lite av poängen också. Vi i publiken vaggades in i ett behagligt lunk som varade över två timmar, med paus nånstans i mitten. Det blev aldrig tråkigt, och höjdpunkterna var riktigt höga. Förutom nämnde gitarrist stöttades Zoe av resten av The Lost High Rollers - en extremt återhållen elbasist som bara knappt slog an strängarna på sin Rickenbacker, en godmodig trummis lika återhållen han, och en grym mandolinist med gubbkeps och perfekt timing.

För mig var helt klart en av konsertens bästa stunder den fantastiska låten Before The Night Is Gone från senaste plattan. Här nedan filmad av yours truly.