CSNY:s look

Vi har sagt det förr och säger det igen: Crosby Stills och Nashs första skiva är den ultimata stilbilden. Idag vill jag bara inflika: den andra skivan, Déja Vu, som CSN gjorde, utökade med Neil Young är inte så dum den heller!

Crosbys mustasch-frisyr-kombo, hunden, jackan på snubben längst till höger,Neil Youngs händerna-på-bältesspännet-pose....

... och att skivan låter bra är ju inte fel heller!

Steve Earle, Filadelfiakyrkan 16/10 2011

Med en veckas perspektiv på den konsert som jag, Erik och Arvid bevittnade i Filadelfiakyrkan i söndags är det dags att plita ned några sammanfattande ord.

Efter en något dämpad men hjärtlig förvärmning på Rörstrandsgatan där det politiska läget i allmänhet och Juholt och sossarnas läge i synnerhet avhandlades var det med något bekymrade sinnen men höga huvuden vi anlände till spelplatsen där Steve Earle och the Dukes & Duchesses stod beredda att underhålla oss. Konserten inleddes med förstasingeln från senaste albumet I'll never get out of this world alive, Waitin' for the sky, och fortsatte med ett par ytterligare låtar från samma skiva. Sedan varvades hits från förr med ett flertal nyare alster, i en väl avvägd spellista.


Jag erfor en inledande besvikelse över ljudbilden, som på senaste skivan domineras av en visserligen lite väl framträdande men dock väldigt behaglig kontrabas, och som live ersattes av elbas vilket gjorde att svänget och dynamiken blev en smula lidande på låtar som Little Emperor och The Gulf of Mexico, åtminstone i mina kräsna öron. Överlag kan det väl konstateras att det finns roligare arenor för rockmusik än Filadelfiakyrkan, exempelvis hade säkerligen både Cirkus och Debaser Medis varit lämpligare.

Innan en alltför negativ ton fullkomligt tar överhanden över detta blogginlägg vill jag säga att Steve Earle är ett yrkesproffs och att han utan tvekan ger valuta för de 450 kronor som man fick spendera på biljetten. Bandet är proffsigt och stabilt, Steve sjunger/grymtar helt fantastiskt och tre timmars konsert (inklusiva paus) gör att det är svårt att klaga. Det kändes emellertid som en dag på jobbet för Steve & c:o och tack och lov har de en otroligt hög lägstanivå, för jag är säker på att det finns mer att kräma ur det här gänget. Att jag skulle vara besviken vore en grov överdrift, men kanske hade jag hoppats på lite mer.


Sin vana trogen bjuder Steve på en eklektisk konsertupplevelse där det bränner till ordentligt i den irländska avdelningen, bland annat med en grym version av The Galway Girl, och i flera av de fina balladerna, medan mer brötiga alster som Meet Me in the Alleyway och Taneytown lämnar mig tämligen likgiltig.

Det som verkligen engagerar bloggtrojkan, och stora delar av publiken, är när han i de sällsynta men innerliga mellansnacken pratar om betydelsen av invandring (“The truth is that immigration is our past, our present and, if we have a future, that as well”) och fackföreningar.
När han senare avslutar konserten med att, ensam kvar på scen, böja ned huvudet och knyta näven är lyckan fullkomlig, och våra bekymrade sinnen flyger tillsammans med alla eventuella invändningar ut genom kyrkportarna. We love you, Steve!


---

Recensioner i SvD och Expressen (Göteborgs-spelningen)

Eriks pepplista

Dessa är, som vi fått konstatera många gånger på sistone, tuffa tider för en drömmare. Borgarregeringen gör sitt bästa för att öka ojämlikheterna i förutsättningar och levnadsvillkor mellan olika medborgare i landet, medan oppositionen ofta verkar sysselsatt med ett självskadebeteende.

Utifrån detta läge har jag gjort en pepp-spellista på spotify: eriks pepplista. Det är en lista att dricka kaffe till på morgonen för att få upp humöret och energinivån. Urvalet består mest av gammal hardcore från 80- och 90-talen. Närmare bestämt är det fokuserat på youth crew hardcore och relaterat, alltså musik med en uppbyggelig (ja!) inställning och försök att tänka positivt - se till exempel texterna till Bolds "Respect" och Youth of Todays "Positive Outlook" nedan... Här finns en del låtar om vegetarianism och straight edge, men också anti-krig (Satanic Surfers) och antirasism (7 Seconds, Leftöver Crack). Men det är inte sakfrågorna jag är ute efter utan överlag en "positive outlook"!

I grund och botten så lyssnar jag såklart på den här musiken, och bloggar om den, eftersom jag gillar hur den låter; sedan jag som tolvåring fick ett nytt favoritband i Millencolin har punk och hardcore varit en av mina absoluta favoritgenrer. Men den är också fascinerande ur ett mer socialt perspektiv, den här världsförbättrar-HC:n, med alla sina högljudda utfästelser om att vara "sann", att vara "trogen" ("True Till Death"!) och att aldrig "sälja ut" och ge upp sina ideal. (Jfr "Promises Kept" med Champion, från 2004, en av få nyare sXe-låtar på listan.) Som sociologen Ross Haenfler, själv sXe, visar i sin bok Straight Edge: Clean Living Youth, Hardcore Punk, and Social Change (2006) så handlar sXe alltid om små subkulturer (i Denver, New York City, osv...) där alla känner alla och grupptrycket gärna blir starkt, också eftersom deltagarna ofta är väldigt unga. (Killarna i Bold, som då hette Crippled Youth, var typ 15 när de spelade in "Respect" som är med på listan.) De ser hur äldre edgare lämnar edge och blir besvikna, men mitt intryck från Haenfler är att de ofta sedan går samma väg själva.

Det finns också, trots den starka dedikationen till jämlikhet (t ex 7 Seconds "Not Just Boys' Fun") rätt mycket macho-attityd i musiken, t ex hos supermacho metalcorebandet Earth Crisis eller football-kitschiga (!) men briljanta youth crew revival-bandet Ten Yard Fight. Och, hos en del textförfattare (dock aldrig Ray Cappo!) en hyllning till styrkan i sig som har lite obehagliga undertoner. Såna som Ray Cappo (Youth of Today, Shelter, Better Than A Thousand) och Inside Out med deras fantastiska "No Spiritual Surrender" har också en del riktigt flummiga kopplingar till hare krishna. Kort sagt, steget mellan stollighet och absolut briljans är ofta ovanligt kort när det gäller moralistisk hardcore. När den är som bäst är den i alla fall fantastisk: kombinationen tung musik och snälla texter i låtar som "Believe" eller "Positive Outlook" gör dem till några av mina absoluta favoriter.



Inside Out, "No Spiritual Surrender"
IO är bandet som Zach de la Rocha var med i före Rage Against the Machine bildades, och t ex den här låten är lika bra som de bästa RATM-grejerna.
"Try to make me bow down to you.
Try to take my identity.
Try to make me just another pebble on the beach.
A green mind twists the plan.
A cold hand trying to silence me.
You try to grasp me, but I'm out of reach.

No Spiritual Surrender
No Spiritual Surrender"


Bold, "Respect"
Respect is a word we've all heard before
Now it's time to think about it
Because it's something more
It's more than caring
It's watching what you do
Respect others, and they'll respect you
RESPECT
RESPECT IS WHAT WE NEED
Have a positive mind
Respect mankind
Respect your fellow man
You can try if I can
(chorus)"

Chain of Strength, "True Till Death"

Better Than a Thousand, "We Must Believe"
"Look at his hair, look at his clothes
Jump to conclusions, but we'll never know
Look at his past, look at his skin
Never knowing the person, but still we condemn
Everyone says "This guy's going nowhere"
Do you think these words will help him grow?
What is the cost to encourage another?
Human potential-we'll never know
WE MUST BELIEVE-no one has to be a slave to destiny
WE MUST BELIEVE-in everyone's potentiality
WE MUST BELIEVE-yes, I believe in your ability
/.../"


Bold, "Always Try"
"Trying to do better constantly
Sometimes it may be hard to see
People always stopping me to ask me why
While they just stand by
Always try
Always

No one's perfect no one's always right
But what is important is keeping your goals in sight
It's what's important and vital in life
To try to see the light

Always try
Always"


Youth of Today, "Positive Outlook"
"Through the clouds i see the light my conscience tells me what's wrong and right morals and goals deep inside a bunch of feelings i can't hide, but that's me it's the way i live my outlook on life is positive!
so what should i hide or try to conceal all of these feelings that i feel like to sit and talk about them i want to stand and shout them!!"


Ten Yard Fight, "Believe"
"So many times, I've been asked why
Why do you bother, why even try
But I have to believe, we have to believe
It can be better than all we see
For you...and me!
We have to believe [x2]
Nothing compares with the strength we share
Unity, because we care
I won't forget what we've been through
You believe and me and I'll believe in you"

Lucinda Williams - Everything Has Changed

I can't feel my love anymore
I can't feel my love anymore
mystery and the splendor
don’t thrill me like before
I can't feel my love anymore

I don’t want to talk to anyone
I don’t want to talk to anyone
all the words that used to work
are melted in the sun
and I don’t want to talk to anyone

Faces look familiar,
but they don’t have names
towns I used to live in
have been rearranged
Highways I once traveled down
don’t look the same
Everything has changed
Everything has changed

I can’t find my joy anywhere
I can’t find my joy anywhere
all the magic vanished into the misty air
and I can’t find my joy anywhere

Now I don’t know where my faith has gone
Now I don’t know where my faith has gone
from the wonder I had a sense of
to the brightest star that shone
and now I don’t know where my faith has gone

Faces look familiar,
but they don’t have names
towns I used to live in
have been rearranged
Highways I once traveled down
don’t look the same
Everything has changed
Everything has changed

Herzog läser McCarthy

I år började jag äntligen läsa den amerikanske författaren Cormac McCarthy. Jag har varit sugen länge, men det som fick mig att till slut ta tag i mig själv var ett avsnitt från april i år av radioprogrammet Science Friday på NPR, USA:s motsvarighet till Sveriges Radio.

Avsnittet handlar om förhållandet mellan konst och vetenskap genom historien och är en diskussion mellan programledaren och tre inbjudna gäster: fysikern Laurence Krauss, den tyske filmaren Werner Herzog, och Cormac McCarthy. Det är ett väldigt intressant program som bland annat diskuterar urtida konst och att tidsrymden från påbörjad till avslutad grottmålning kunde vara 5000 år, en svindlande tanke.

Men, höjdpunkten i programmet är inte detta utan istället då Werner Herzog läser ett stycke ur Cormac McCarthys fantastiska västernepos All the Pretty Horses.



Det var den här sekvensen i programmet som fick mig att gå direkt till biblioteket och låna All the Pretty Horses. Så bra som Herzog läser McCarthy är han nästan skyldig att läsa in hela Border-trilogin som ljudbok, för mänsklighetens skull. Årets julklapp 2012?

Här kan man lyssna på hela avsnittet:

Ulf Lundell - stilikon

Mer om Ulf Lundell. Vi får aldrig nog. Vår hyllning av Uffes nya look häromsistens bekräftas av att allas vår favoritstilikon nu förärats officiell fashionista-status av mansmode-livsstilstidningen Café. Det är en bra liten artikel, som bland annat intervjuar skribenten Johan Hurtig om Lundells halsband: "Antingen är det en Navajoindian som noga valt ut stenar på prärien och långsamt trätt ett halsband eller så är det ett dagisbarn som noga valt ut plastbitar på dagis och långsamt trätt ett halsband."

För rörliga bilder på modeoraklet, se till exempel senaste Babel på Svt Play, där Uffe intervjuas om sin senaste bok Allt är i rörelse. Vi bjuds också där på härliga citat, såsom:

Intervjuare: "Titeln då, Allt är i rörelse, vad betyder den?"
Ulf Lundell: "Ja vad kan det betyda, det kan betyda både det ena och det andra, det kan vara en... ja, jag håller på och läser en bok här som handlar om pessimismen, om att livet... Livet är bara en rök. Allt är i rörelse. Det kanske är den socialdemokratiska rörelsen." (Min kursivering)

Jag blir mer och mer sugen på att läsa Allt är i rörelse.

‎"1–1 och gamnacke. 1–2 och – ridå!"

För länge sen här på bloggen startade jag artikelserien "Sportjournalistisk språkmisshandel" med ett inlägg om Mats Härds kommatecken. Uppföljaren kom med ett inlägg om Ulf Stenbergs frågetecken.

Och idag kommer del tre med ett inlägg om - Jan-Owe Wickströms bindetecken!

JOW, eller "Wicke" som han kallas, är sportjournalist på Hallandsposten som Max och jag vuxit upp med, och är en fast referenspunkt för alla oss fotbollsintresserade från Halmstad (exempel). För icke-hallänningar är han kanske bara ett namn som dyker upp i samband med Roxette-biografier eller Robert Wells "Mitt liv som komphund", men i Halmstad-sporten är Wicke ett household name.

Han är också något av ett stilistiskt unikum, med en stor fäibless för ordet "där" som konjunktion och användning av bindestreck jämt och ständigt, inte minst för dramatisk effekt. Smaka på detta klipp ur en artikel om en 4-0-förlust för Halmstads BK mot AIK i juli i år:

"Första förändring som Jens Gustafsson gjorde var att göra – ingenting.
Samma lag som i den senaste förlustmatchen /../ Och samma scenario – förlust, vilket gav Jens en mardrömsstart som A-lagstränare.
Med facit i handen efter Teteh Banguras 4-verkeri var det naturligtvis – tokfel."
(HP, 12 juli)

Ser ni mönstret? Andra goa exempel kommer från en artikel från en vecka tidigare, också den om en HBK-förlust mot AIK:

"Regnet hade nästan symboliskt börjat falla när Teteh Bangura definitivt sänkte Halmstads BK med sitt 1–3-mål med fem minuter kvar och fick den stora AIK-klacken att börja sjunga 'Hammarby – här kommer Halmstad'.
/.../ men i min värld är Marcus Olsson ingen avslutare och således ingen forward utan en – kantspelare.
/.../
Michael Svensson kan vara just den försvarsgeneral som laget saknar – en vinnarskalle och ledare.
Sedan kanske klubben skulle kolla upp om inte Teteh och Mohamed har några fler fotbollsspelande Bangura-släktingar nere i Sierra Leone.
För det är det som HBK skriker efter just nu – en matchvinnare." (HP, 4 juli)

Och så den magiska sekvensen:

"– Vi gjorde det bra i första halvlek, men ändå inte tillräckligt bra för att vinna. Och vi gör fortfarande för många misstag, påpekade Pep och ruskade på huvudet och slog ut med armarna när 1–1 och framför allt 1–2 kom på tal.

För målen förändrade allt. Igen.

1–1 och gamnacke. 1–2 och – ridå!"

Bindestreck och utropstecken - vilken emfas!

Wikströms andra stilistiska specialitet är som sagt "där" som konjunktion. Så här kan det se ut:

"Jag säger/skriver det igen – den här förnyelseprocessen skulle ha påbörjats för flera år sedan. Nu ska allt göras på en gång och bristen på pengar bakbinder klubben där 2011 därför blir ett överlevnadsår, dels ekonomiskt, dels sportsligt att klara det allsvenska kontraktet." (min fetning) (Wicken blogg 9 juni)

Ist'llet för att skriva att "bristen på pengar bakbinder klubben där 2011 därför blir ett överlevnadsår", ett märkligt val, så skulle man kunna skriva:

"bristen på pengar bakbinder klubben och 2011 blir därför ett överlevnadsår"

eller:

"bristen på pengar bakbinder klubben, vilket gör 2011 till ett överlevnadsår"

Båda alternativen i mitt tycke naturligare val. Men den som läser Wikström regelbundet kommer att se att han konsekvent väljer "där" för att binda ihop meningarna; detta tillsammans med bindestrecksandvändningen gör att han antagligen är en av Sveriges mest lättigenkänneliga sportjournalister.

Ett annat exempel:

"Men då måste förstås HBK börja plocka trepoängare. Och det var laget, trots några ströchanser, inte riktigt nära mot Syrianska i går där Kalle Johnsson håller på att växa ut till en riktig målvaktsklippa."
"I dag var en ledig dag med solig golf i scrambletävlingen Golfhäftet på Ringenäs, där Lenke och jag lyckades knipa en tiondeplats bara fyra slag efter det segrande paret." (Wicken blogg, 13 juni)

Bindestrecket tycker jag är överanvänt men man förstår var det kommer i från; det är ett sätt att fördela emfas i meningarna. Men "där" som konjunktion - det är så konstigt!

Jag tror och ser fram emot att "Wickes" grammatik och stil kommer få oss att häpna - länge till.