En ale och en Harry Martinson-bok

Ibland tror jag att min 30-års, eller 40-års, kris redan har börjat. Idag har varit ett rätt gubbigt dygn.

Igårkväll var jag och tre till och såg Dungen, det underbara psykedelia-progg-rockbandet, på Storan. Vi hade talat lite löst om en efterfest efteråt. Men det blev inget med det, två valde att åka på en fest i Majorna istället varpå vi andra två pafft valde att inte göra något alls. Jag åkte hem, kollade tv.nu om det var nåt på tv, det var det inte, så jag öppnade en ale och fortsatte läsa Harry Martinsons Nässlorna blomma.

Idag vaknade jag vid 10, käkade äggröra och drack kaffe, och satte igång med att läsa två vetenskapliga artiklar om fattigdom och utvecklingsekonomi i globala Syd. Utan några större planer för dagen än att skriva en hemuppgift och gå en promenad i Majorna. Läste. Gick en promenad, det var grått och rätt kallt.

Festmusik, igen

I november skrev jag här på bloggen om festmusik. Den intrikata och intressanta frågan: vad för musik är go' att lyssna på på fester?

I helgen hade min Mitbewohnerin och jag inflyttningsfest; ett gott tillfälle för att reflektera över den här frågan. Och jag tycker mig ha kommit till ett väldigt enkelt, ja uppenbart svar. Hands down, festmusik blir inte bättre än "Det snurrar i min skalle" med Familjen. Poppigt, melodiöst, energiskt och dansant - den har något för alla. Det var helt klart den mest uppskattade låten i lördags. Den där MGMT-hitten från förra året spelades med och gick också hem och det är en grym låt förstås, och det här att alla har hört den och att den ännu är hyfsat aktuell, är förstås en stor fördel för en låt som ska vara "festmusik". Men Familjenlåten är två år gammal och håller än. Det är fint.

An arbetarklasspoet is something to be

I måndags var jag, Arvid och Katarina på operan. Som Arvid jobbar för facket och jag antagligen ska börja göra det, duggade ombudsmannaskämten tätt.

Men Arvid kom också med en mer generell "spaning". Han menade att vi idag i den ekonomiska krisen också ser ett slut på det borgerliga mode som rått de senaste åren, sedan 2005 eller så. Det har ju varit ett stort uppsving för seglarmode, Brideshead Revisited, intresse för Stureplan och så vidare. Arvid menade, i likhet med de modebloggare som spekulerat i "recessionistans" uppsving, att finanskrisen leder till ett mindre borgerligt mode.

Den som lever får se. Än mer lovande: Arvid lovade att börja skriva arbetarpoesi för LIL, att helt enkelt bli vår egen Göran Greider, en flanellklädd man som skriver inkännande dikter om stämpelklockor, arbetstakt och att drömma sig bort. Mode eller ej, så tror jag att lite arbetarpoesi kan göra oss gott. (Lite mer poesi överhuvudtaget, kanske?)

En bra konsertvecka

På de senaste åtta kvällarna har jag varit på fem spelningar: i tisdags jam på Nef i Göteborg med bl a Torbjörn Zetterberg, i onsdags Katrin Kernell band samt gubbrockarna Edvard (mer om dem nedan) på Mitt andra hem, i lördags Johannes Vidén Bluebird Association på samma Mitt andra hem, i måndags Sven David Sandströms "Batseba" på operan i Stockholm, och igår Per Thornberg kvartett på Glenn Miller Café i Stockholm.

Allt utom "Batseba" var bra, men jag vill här slå ett särskilt slag för Edvard som väl i LIL-sammanhang är den minst kända akten. Jag var på Mitt andra hem för att höra Katrin Kernell band, där Max spelar, och det var en ren bonus att Edvard, det andra bandet, skulle vara bra, och det var de! Det var ren och skär, oförfalskad gubbrock, så oblandad som jag inte hört gubbrock på länge. Det lät inte precis som någon föregångare utan bara som en grym blandning av många av klassikerna - Neil Youngs 90-tal, Jackson Brownes 90-tal, Tom Petty etc. En gitarrist i alldeles för stor kortärmad skjorta med stort mönster, som spelat i ett Beatlescoverband (Lenny Pane) som korats till världens bästa, en jazzbasist i hästsvans och liten afrikansk mössa, en sångare i hatt som jobbar på Volvo, en medelålders kvinnlig keyboardist som spelade komp á la Jackson Browne, och en överenergisk trummis, gav oss gubbrock av mycket hög kvalitet.

Det är så roligt när man överrumplas av sprudlande gubbrock på det sättet, lokal och livlig och kvalitativ gubbrock som kanske inte märks av på p3 eller DN kultur, men som lever och har hälsan!

Sveriges framsida?

Jag kommer från Halmstad och är uppväxt på västkusten. Innan jag flyttade till Stockholm bodde jag ett år i Göteborg, och jag har ägnat mycket tid åt att fundera på olikheterna städerna emellan. Påfallande många av mina trevligaste vänner kommer från Göteborg, och för dem var det inte bara på skämt de anklagade mig för att vara en svikare som ville flytta till huvudstaden. Stockholm är inte populärt i Göteborg, och jag tycker det känns som att man som göteborgare gärna vill hävda sig mot vårt lands största stad, medan stockholmare inte bryr sig om Göteborg särskilt mycket alls, utan bara om sig själva.

Min uppfattning är att schablonbilden av en stockholmare är att man är dryg och stressad, medan en göteborgare är en go gubbe, väldigt trevlig och ständigt med en ordvits på lager. Det ligger något i det.

Jag måste dock säga att de flesta Stockholmare jag träffat också är väldigt trevliga, men lite på ett annat sätt. Detta bygger så klart bara på mina erfarenheter och är säkert ingen rättvis helhetsbild, men jag tycker Stockholmare känns lite svalare, lite "proffsigare" på något sätt. Man är lite mer på sin vakt och släpper inte vem som helst inpå livet, samtidigt som serviceandan är bättre.

Jag har, framför allt sedan jag lämnat staden, allt mer odlat en bild av Göteborg som en plats för trevliga människor, tårtbufféer och räkskal, och eftersom jag numera bara kommer dit i trevliga ärenden (som en spelning eller för att besöka goda vänner) har jag hittills inte haft anledning att revidera denna lätt idealiserade bild jag har av Sveriges andra stad.

Den stora myten om goa gubbar och hela den biten må vara en smula överdriven men eftersom många göteborgare tycker om att se sig själva på det viset så fortsätter dessa gubbar att frodas. Det händer faktiskt att folk tilltalar en på spårvagnen, om man står och väntar vid ett rödljus eller i kön (till fiskdisken till exempel), en omöjlighet i Stockholm.

Senast jag var i Göteborg tog vi en taxi på väg hem efter en spelning. Chauffören förstod snart att vi var musiker och bad oss då skriva i hans bok. Han visade stolt upp en gammal kartbok som var fullständigt fullklottrad av namnteckningar och hälsningar, tydligen från alla musiker som åkt med honom genom åren. Där fanns ett självporträtt och en hälsning från Ebbot, och bland många andra hade Håkan Hellström, the Spotnicks och In Flames skrivit i den. Trevligt! Resan fortsatte under skämtsam och ledig ton. När vi nästan var ända framme berättade föraren att han snart skulle åka iväg en längre tid för att syssla med windsurfing. När vi frågade vart sa han:

"Ok, vi är snart framme nu men vi gör så här: Det här är det tredje största katolska landet i asien, som består av 2000 öar."

Jag gissade på Indonesien, vilket var helt fel. Taxichauffören saktade ner farten och fortsatte:

"Ok, nu är vi nästan ända framme. Vi gör så här, ni får dra i nödbromsen om ni kan detta. Nu är vi nere på 3 poäng: I detta land ligger man illa".

Jag drog och svarade Filippinerna, rätt svar! Jag kunde inte hålla mig från att kontra:

"Var ligger Manilla?"

"Ja det är ju i Filippinerna"

"Nej, på en spikmatta"

Taxichauffören skrattade nöjt och konstaterade:

"Ja, du ger igen med samma mynt ja, det är bra".

Det är sådana tillfällen som gör att jag älskar Göteborg, när man får skriva autografer och leka På spåret när man åker taxi!

Avslutningsvis en parentes apropå rubriken: Hur kan det komma det sig att Göteborg, som gör anspråk på att vara Sveriges framsida, har ett fotbollslag som heter Häcken?

A Case of You

Jag har på olika sätt funderat mycket på åldrande på sistone. Jag såg "Benjamin Buttons otroliga liv" på bio och berördes av den smördrypande och av klichéer uppbyggda sagan, som ger perspektiv på vad det innebär att bli äldre.

Det är svårt att som artist åldras med grace, även om det finns hyggligt många exempel på att det fungerar. Bland jazzmusiker är dessa exempel verkligen ett undantag; Herbie Hancock spelar nuförtiden magsynt på sina konserter, Sonny Rollins turnerar med musiker som inte riktigt håller måttet, många andra jazzmusiker är så svårt alkholiserade att de överhuvudtaget inte överlver sin 50-årsdag, och vissa som trots allt gör det kan knappt spela längre. Wayne Shorter och Miles Davis utgör dock två exempel på musiker som fortsatt att utvecklas och prova nya vägar, överlag med riktigt bra resultat, ända upp i 70-årsåldern.

Johnny Cash hyllade "American"-serie är också ett exempel på hur ålderdom kan gynna musik och ge den en annan tyngd. Levon Helm släppte sin otroligt vitala skiva "Dirt Farmer" vid 67 års ålder och trots att Plura närmar sig 60 är Eldkvarn fartigare än någonsin.

Åldrande har emellertid aldrig varit så vackert som på Joni Mitchells skiva "Both Sides Now". Joni har genom åren givit mig många fina stunder, inte minst med skivan "Shadows and Light", som tidigare omskrivits här på bloggen. På det här albumet, som släpptes 2000, har hon låtit Vince Mendoza arrangera några av hennes personliga favorit-standardlåtar för stor orkester, tillsammans med två av hennes egna alster. Höjdpunkten på den helgjutna skivan är "A Case of You", en sång som från början var med på albumet "Blue" från 1971.

I original är låten sparsamt ackompanjerad av två akustiska gitarrer och Mitchells röst är som en porlande vårbäck, fri och flödande. Låten är en slags bitterljuv tillbakablick på ett förhållande som kraschat och är skriven på ett sätt som drabbar mig omedelbart. På "Both Sides Now", nästan trettio år senare, får samma ord dock ett helt annan tyngd och skönhet. Jonis röst har sjunkit en oktav, är hes och tydligt förändrad. Borta är den kvittrande lekfullheten, istället finns här en livserfarenhet och medkänsla som omöjligt skulle kunna finnas hos den 27-åring som hon var när hon skrev låten.

Arrangemanget är fullständigt sublimt, stråkar och träblås sätter tonen innan kompet kommer in och versen börjar. Kompet är för övrigt inte vilka som helst; Herbie Hancock spelar piano (ingen magsynt här inte), Peter Erskine spelar trummor och Wayne Shorter spelar saxofon. Hela låten byggs upp successivt och höjdpunkten kommer i tredje refrängen när Wayne Shorter kommer in och fyller i. Med endast två toner lyfter han hela låten från väldigt fin till gudomlig. Hans improviserade inslag utgör en perfekt kontrast till det smakfulla och noggranna arrangemanget, samt kompets återhållna tassande. Det är musik som gjord för njutning, reflektion och insikt, och det är ett av de absolut vackraste ögonblicken i min skivsamling.

För vidare lyssning: Joni Mitchell "Travelogue". Samma koncept som "Both Sides Now" fast bara med hennes egna original i nyinspelning.

Jag var helt klart centraleuropé i mitt förra liv.

Jag hittar inget annat sätt att förklara min fullständigt distanslösa, oförblommerade kärlek till centraleuropeisk mat.

Till och med i New York, denna städernas stad, kunde jag inte låta bli att äta ett ukrainskt skrovmål i form av en gryta på potatis, surkål, två olika sorters wurst, fläsk och kryddor. Den smakade himmelskt. Till det ett ljust, ljust ukrainskt öl av samma färg som jag föreställer mig att den mulna himlen har över slättlanden som omger Kiev. Dessutom kunde jag stjäla till mig lite av min flickväns smetana - den ryska varianten av creme fraiche - och av en rödbetssallad som en annan i sällskapet beställt. Hallucinatoriskt gott.

Min kärlek till det robusta europeiska köket gick in i en ny särskild fas förra året i Schweiz. Efter en lång dag på berget med skidor på fötterna i djup lössnö (ren eufori alltså) sätter vi oss till bords på kvällen för middag, och vad beställer jag om inte en 300 grams bratwurst av finaste märke med en krispig rösti, löksås och surkål till. Middagen blev en manifestation av den harmoni som kan råda i världen - korvens milda men smakrika kryddsättning och löksåsens runda smak balanserades PERFEKT av den knapriga röstin och surkålens sting på tungan. Att toppa en redan fulländad dag med denna fulländade måltid gav en livsglädje så intensiv att jag blev tårögd av glädje och det stockade sig i halsen. Det är underbart att tänka tillbaka på.

För mig är detta den rena lyckan i matform, det sublima på en tallrik.

Pierre Boulez om fragmentet

Jag var på Louvren i Paris häromveckan och de hade en liten gästutställning curerad av kompositören Pierre Boulez, en intressant historia på temat fragment, "Oeuvre: fragment: dessins, partitions et textes choisis". Jag tycker att själva fragmentet är ett väldigt intressant tema. Vid ingången till utställningen står det så här:

"erasing the boundary between the unfinished and the finished [means that each] work becomes a fragment, a more or less unfinished fragment of a larger whole, of an imaginary, virtual work of what we know neither beginning nor end."

Detta är ett intressant och givande sätt att se på konst, tycker jag. När jag ser en målning eller nåt liknande så tror jag inte att det är själva det stelnade verket i sig som jag är intresserad av och ute efter, utan snarare de reflektioner som verket kan utlösa hos mig - alltså efter färdiggörandet - och vad som kan vara meningen med verket, såväl i andra kontexter (efter färdiggörandet) som med konstnärens avsikter (före färdiggörandet). Verket intresserar mig som en interpunktion i ett flöde. Må så vara att en ombragul väggyta i en Vermeer kan vara sublim i sig, men samtidigt så upplever jag att - jag kanske bara är slarvig, eller postmodern - en jävla massa kulturella upplevelser ständigt blandas huller om buller i mitt medvetande och att knappt någon perception blir "ren", utan ständigt blandas de med varandra i ett okoncentrerat flöde. "Distraktionen som strategi", som Walter Benjamin talade om någonstans.

Benjamin är ju förresten också en av de stora inom genren "ofullbordat" - hans Passagen-Werk skrevs aldrig klart utan publicerades först 37 år efter hans död i fragmentform, och i att dö ifrån sitt magnum opus har han förstås sällskap med såväl Proust (På spaning efter den tid som flytt) som Musil (Mannen utan egenskaper). Inget dåligt sällskap!

I alla fall, så passar Boulez kosmiska idé om ett föreställt större helt av vilket vi vet varken början eller slutet, utan endast punkter - en Veronese här, en Anna Järvinen-feeling där, en Leif GW Persson-formulering å ena sidan, ett Steely Dan-saxsolo å andra sidan. Jag tänker mig att detta större hela är "världsanden". I ytterst metaforisk bemärkelse.

SMS från Lo

Vår käre gubbrockande vän Lo står förvisso med som deltagare och redaktionsmedlem här på bloggen, men har ännu inte bidragit med ett enda inlägg. Därför fulbloggar jag nu och lägger upp ett sms som jag fick från honom häromdagen. Jag hade mms:at över en bild på mitt nya gräsliga, gubbrockiga skägg. Fick följande till svar, jag tycker att detta passar in bra som mode/stilinlägg på livsstilsbloggen LIL:

"Fan, kunde inte ta emot bilden, trots min cybermobil.. Själv gör jag mitt bästa för att sticka ut från JV-uniformen [Lo jobbar på Jordbruksverket] som består av ecco, manchesterbyxor o rutig skjorta. De som är hardcore har pipskägg. Min stil är lite spansk park-slacker. Fast jag har ingen dreadlock-hockeyfrisyr.. ännu. :)"

Ja den spanska park-slacker-stilen kanske kommer stort i vår?

Proust om hjärtats jämvikt

"hur trygg man än känner sig i sin kärlek, är jämvikten i hjärtat alltid osäker. Det behövs nästan ingenting för att det skall vara inställt på lycka: man strålar av glädje, man överhöljer med ömhetsbetygelser inte den man älskar utan dem som prisat en inför henne eller bevarat henne för onda frestelser; man känner sig i säkerhet - men det behövs bara ett ord: 'Gilberte kommer inte', 'Mademoiselle Vinteuil är bjuden', för att all den hägrande lycka som man sträcker sig mot skall störta samman, solen gå i moln och kompassrosen snurra och stormen bryta ut inom en, stormen som man en dag skall duka under för. Och då, den dag då hjärtat blivit så sårbart, blir beundrande vänner upprörda över att dylika bagateller, av den eller den människan, kan såra en så djupt, ja till döds. Men vad kan de göra åt saken? Kan man tänka sig vännerna till en poet som ligger döende i lunginflammation förklara för bacillen att denne poet är begåvad och borde få tillfriskna?"

Marcel Proust, Den fångna (svensk pocketutg. s 240)

- Man kan tycka att detta är överkänsligt, ja lite hysteriskt. Så är det väl också ofta i gamla borgerliga romaner. Men det finns också en positiv sida av denna känslighet hos Proust: den står också förbunden med en oerhörd emottaglighet och öppenhet för intryck, ett intresse för tillvarons detaljer, en djuplodande precision i tingens väsen, som utmärker På spaning efter den tid som flytt.

I just Den fångna (svitens femte del) som jag nu läser om, faktiskt under samma promenad från Avenue Napoleon till paret Verdurins salong - funderingar, tillbakablickar och små essäer monteras av Proust in i texten medan tiden är frusen, och på så sätt kan det ta 50 sidor att ta sig från gatan till farstun - spekulerar berättaren i hur den mycket specielle baron Charlus hade varit, om han hade varit författare. Charlus, konstaterar berättaren, har sällsynt fin iakttagelseförmåga och dessutom utsökt smak, för konst och litteratur såväl som för kvinnokläder och smycken, och skulle därför kunna bli en stor författare, menar berättaren, även om iakttagelseförmåga och smak inte kan garantera det, för skrivandet är också en förmåga i sig. Säkert är i alla fall att iakttagelseförmåga och smak, det hade Proust i högsta grad, och i honom kombinerades det med ett unikt skrivande.

Det må handla om svartsjuka en gång - och det gör det i mitt tycke lite för ofta i Den fångna, och i någon mån i Rymmerskan - men det handlar oftare om något annat: smaker, mat, Wagners musik, moraliska dilemman hos Dostojevskij, att somna, att ligga i sängen på morgonen och lyssna på ljuden från staden utanför, kyrkobyggnader, vänskap, konst, dammode, dialekter och sociolekter, snobbism, och så vidare.

Och när Proust med sin unika intelligens, iakttagelseförmåga och stilistik behandlar dessa ämnen - då blir det det största konstverket i mänsklighetens historia, På spaning efter den tid som flytt.

Nordpolen

Jag fick inget bra första intryck av Pelle Hellström, denna 23-åriga spoling som med sprucken röst och massor av syntar beskriver livet utan några större omsvep. Jag läste en intervju i Svenska Dagbladet och tyckte han verkade osympatisk. Det hindrade mig dock inte från att börja lyssna på honom, och efter att ha givit hans album "På Nordpolen" många lyssningar måste jag erkänna att jag faktiskt tycker mycket om det. Jag vet inte om jag kan säga att jag tycker att hans texter är bra, men de fastnar, framför allt i låtar som "John Travolta" och "En meter under marken".



Jag är inte heller längre säker på att det jag tolkade som arrogans verkligen var det, kanske är han bara en smula bortkommen? Det finns ett uppmärksammat klipp från nyhetsmorgon där han inte vill svara på frågor som programledaren ställer, eftersom han inte vill prata om hur man skapar musik. Programledaren blir märkbart irriterad, men jag tycker nästan synd om Nordpolen, han verkar bara förvirrad och malplacerad. Det är dock sällsynt dålig stämning för att vara morgonprogram, och man kan väl inte direkt anklaga Pelle för att göra det alltför lätt för programledarna..

Moondance-skägget

Jag tänkte raka mig innan jag gick till konferensen i söndags morse, men försov mig och hade inte tid. Sen tyckte jag att det lika gärna kunde bli ett 10-dagarshelskägg, så det fick det bli. Jag kom tillbaka till Göteborg med socialistskägget, passande i förhållande till konferensen jag varit på.

På promenad hemåt häromdagen lyssnade jag på Neil Youngs Tonight's the Night-skiva, och tänkte "varför lyssnar man nånsin på nån annan musik än denna".

På kvällen tittade jag på den underbara youtube-videon där pianisten Glenn Gould och violinisten Yehudi Menunin för en ytterst artig och bildad konversation(!) om ett stycke av Arnold Schönberg, op. 47.


När Lene gått och lagt sig låg jag i soffan och lyssnade på Metallicas 80-talsproduktion på shuffle. Kanske var det då som jag slogs av att det var läge att raka fram ett mer uppstyrt skägg, istället för mitt dåvarande skruffiga laisser faire-tillstånd. Jag har sedan en tid tillbaka fascinerats av den giftiga kombinationen polisonger plus mustasch, alltså där polisongerna och mustaschen är förbundna med varandra. Som en skepparkrans fast med rakad haka och istället en mustasch, i mitt tycke klart att föredra framför skepparkransen som väl bara klär äldre män, fiskare och nu metal-sångare. (Sångaren i 59 Times the Pain har en smal skepparkrans i en video från mitten av 90-talet!)

De enda stilförebilderna jag kunde komma på för detta skägg var en ytterst ful men skicklig tysk kantspelare i handbollslandslaget, vars namn undanflyr mig, och Metallicas sångare James Hetfield. Efter genomförd rakning bildgooglade jag "james hetfield beard" och fick en hel del träffar, inte minst om det kontroversiella "talibanskägg" som han odlade för något år sedan och som t o m fick honom stoppad i en säkerhetskontroll på en flygplats! Men det var förstås polisongmustaschen som jag var ute efter, och som jag uppfattar det har Hetfield haft en sådan i minst två omgångar, dels i den korthåriga Load-fasen i mitten av 1990-talet, dels någon gång under det briljanta, långhåriga 80-talet. På denna underbara sida kan man följa Hetfields skäggs och frisyrers utveckling över tid:

http://hetfield.tarsierjungle.net/chart.html

Jag rakade mig och var ytterst nöjd med den nya märkliga looken. När jag morgonen efter kom till frukostbordet satt Lene redan där men reagerade först inte alls, av trötthet gissar jag. Men efter en stund såg hon det, och trillade nästan av stolen av skratt.

Denna dag slog det mig dessutom: det är ju inte ett James Hetfield- eller ett handbollsskägg jag har! Det är ju ett Moondance-skägg! På omslaget till vad som i mitt tycke är pop & rockhistoriens bästa skiva, Moondance, har Guds son Van Morrison ett sådant skägg, i en mycket snygg rödbrun nyans!

När jag gick på stan och kände mig lite osäker på grund av det i grund och botten rätt smaklösa och förmodligen illa sedda skägget tänkte jag mig att det kunde finnas fyra grupper som skulle kunna tänkas gå omkring på Göteborgs gator med ett sådant skägg: 1) hårdrockare, men då skulle jag behöva ha långt hår också vilket jag inte har; 2) gubbrockare, Stephen Stills eller någon i Grateful Dead kan mycket väl ha haft ett sådant skägg någon gång på 70-talet; 3) maskulina bögar typ björnbögar; 4) excentriker.

Jag sorterar såklart in mig i grupp 2, och nu har det alltså gått upp för mig att en så hög auktoritet som Van Morrison godkänt detta skägg! Det känns skönt.

För några år sedan diskuterade jag och min kompis Kalle sångaren Ray Cappos ytterst snygga stil på omslaget till (punkbandet) Shelters skiva When 20 Summers Pass från mitten av 90-talet och att man borde kopiera den rakt av. Den planen umgås jag fortfarande med. Men denna gång blev det alltså Moondance-looken.

Mauro Scocco "Rörliga Bilder 1988-2007"

Till min stora glädje finns det äntligen Mauro Scocco-material på DVD. Denna förnämliga utgåva består av tre huvuddelar; musikvideor från 1988 fram till våra dagar (som titeln antyder), intervjuer och livekonsert.

Det sistnämnda är väl det mest spektakulära, Mauro lider av svår scenskräck och denna konsert var den första hela spelning han genomfört sedan 1989! Inför specialinbjuden publik (jag bodde i Göteborg då och kunde inte vara där) framför han sex låtar tillsammans med ett väldigt bra band. Det låter fantastiskt, fint sound med slidegitarr och kontrabas och som vanligt mästerlig sång av herr Scocco. Den allt för korta spelningen ger mersmak och jag hoppas verkligen att han dristar sig till att spela live igen!

Intervjufilmen är också väldigt bra, snyggt filmad och roliga intervjuoffer, förutom Mauro själv syns Plura, Johan Ekelund, Kaj Erixon och Måns Herngren. Ryktet om Mauro såsom varandes en ovanligt torr person dödas knappast av det faktum att en av de första personer han väljer att framhålla som viktig för hans karriär är hans revisor..

Musikvideorna bjuder på mycket mums, många bra låtar och det är kul att se filmerna som överlag har ganska hög ambitionsnivå. Även om vissa känns en smula daterade är det kul att se dem, och oj vilka snygga modeller han spelar mot i 90tals-videorna! Inte konstigt att många av låtarna handlar om brustna hjärtan..

Sammantaget är den här dvd:n ett klockrent köp oavsett om man är fan som jag, eller nyfiken nybörjare vad beträffar Mauro. En extra bonus som så klart mest gynnar dem som inte redan har alla plattorna är att man får en cd med hans samlade hits på köpet!

I startgroparna: 2009

Nu när det nya året tagit sina första stapplande steg känns det aktuellt att komma med ett litet personligt utlåtande om vad året förväntas innebära.

Något jag tror starkt på (och som egentligen var ganska inne förra året också) är det hemvävda. Svensk musik, svenska texter, svenska författare, närproducerad ekologisk husmanskost, stickat och längtan inåt landet. Givetvis kommer vi på LIL ligga i spetsen när det gäller bevakning av allt detta..

Mauro Scocco och Plura skall passande nog göra ett matprogram, det låter som en dröm för mig; två av mina musikaliska favoriter gör ett program om mitt största intresse efter musik!

Dessutom, om jag får önska:

Jackson Browne hyllas unisont i samband med europa-turnén.

IS Halmia vinner divison 2 och kvalificerar sig för ettan.

Håkan Hellström släpper ett nytt album som innebär en renässans för gubbrocken inom svenskt musikliv och leder vägen för en ny våg unga brölsaxtalanger.

Neil Young kommer till Sverige igen.

Peter Apelgren gör en ny julshow i Göteborg.

En väldigt fin kärlekslåt med Sick of it All

http://www.youtube.com/watch?v=YRHg6Md0aTw

Sick of it All var på 1980-talet med om att skapa New York hardcore (NYHC), en särskilt tung, brutal och arg form av punk som förenar punk med metal och ofta är politiskt laddad. Deras skivor heter saker som Call to Arms och Death to Tyrants, och uttrycker en muskulös och kollektivistisk approach till musik: tatuerade arga män som metalriffar och vrålar tillsammans.

Därför tycker jag att det är extra fint och tilltalande när en av de finaste poptexterna om kärlek som jag hört återfinns på SOIA:s skiva Call to Arms, låten "Sanctuary" (fristad) som handlar om trygghet och kärleken i att ha en livskamrat. Det må låta smörigt men det framförs med samma aggressiva frenesi och stil som om det handlade om våld på gatorna eller USA:s utrikespolitik (mer typiska textämnen för NYHC). Låten börjar:

"This is for the one who saved me
accepts me for who i am, just me
and always gives back tenfold whatever i give
Respect was never ever questioned, every feeling reciprocated
mutual ideals and passion straight from the soul, from my soul"

Refrängen går:

"When i'm safely in your arms there i find my sanctuary
help me weather every storm, you're my sanctuary, my true love"

Och låten slutar:

"My true love the very first time you touched my soul
from that day on never want to let you"

Ahh.. Så fint! Och så kombinera detta med New York hardcore när den är som allra bäst! Sött och surt, yin och yang, kärlek och hardcore.

Steven Gerrards musiksmak

Häromdagen - det var på nyårsdagen - satt jag på en restaurang och frossade i mat, på dagen efter-vis. Vi var ett lite stukat sällskap om åtta-nio personer som satt där. Restaurangens musikval var rejält egendomligt - Sade och Phil Collins var två artister som återkom flitigt, inte helt väntat i en restaurang med ungdomlig publik i rätt hippa Berlinska området Friedrichshain. Phil Collins återkom gång på gång ("I wish it would rain down", osv) och jag var den enda i vårt sällskap som tyckte att det var grymt. Jag är ett fan av Genesis till att börja med, men också hans solohits tycker jag ofta är väldigt bra.

Nu ser jag att jag har detta gemensamt med ingen mindre än Liverpools lagkapten Steven Gerrard! Ni kanske har sett att han satt i häktet nån dag efter ett bråk med en DJ på en nattklubb. Nu har jag sett att bråkets upprinnelse var att Gerrard gick fram till DJ:n och krävde att denne skulle spela en låt med Phil Collins!! Det är roligt.

Aftonbladet

Eriks årslista, 2008

Eriks 2008-listor:

Konserter
1. Håkan Hellström på Cirkus i Stockholm, oktober - enormt
2. New Sound Made-festivalen på Musikhögskolan i Stockholm, maj - en underbar upplevelse av hur enormt mycket bra ny & ung musik det finns i landet med en genrebredd från mainstreamjazz till countryrock till västkust till avantgarde till genreöverskridande målande musik som kanske mest kan kallas "samtida"
3. Anna Järvinen på Liseberg, september - hon är ett geni, enda soloskivan hittills Jag fick feeling är en av de bästa jag hört; grymt låtmaterial och riktigt bra band, med luxuösa fills just som jag vill ha det. Och det var en riktigt fin höstkväll också, när jag gick gatorna fram på väg till spelningen lätt försenad virvlade de höstfärgade lövhögarna kring mig och när man avnjöt spelningen från bänkarna framför Lisebergs lilla scen bildade halvt avlägsna tjutanden från karusellerna en talande ambient i en i övrigt brusande men lågmäld kväll
4. NOFX och Lagwagon på West Coast Riot-festivalen, Göteborg, juni - NOFX spelade en massa hits och skojade och underhållde; Lagwagon tycker jag är det jämnaste av alla skatepunkbanden låt/skivmässigt och behövde för min del inte göra mycket mer än att bara vara Lagwagon
5. Ulf Lundell på Cirkus, november - en spelning med höga toppar och djupa dalar, men överlag gillar jag verkligen Lundell med hans ungdomliga kompband och sound av idag, lite Per Gessle-feeling här och var och riktigt bra låtar
6. Kullhammar Vågan Osgood, Glenn Miller Café, april (?) - stökjazz och briljant mellansnack, en stor liten upplevelse en vardagskväll där jag och Max inte ens stannade genom sista set, men ändå en konsert jag minns med glädje

Låtar
De två låtar från år 2008 som jag hört som är så fantastiskt bra att de förändrat min uppfattning om musik och livet är två: "Tro och tvivel" (som en vår generations "Thunder Road" eller "Rock Around the Clock" tänker jag mig) med Håkan Hellström, och "Den sista färden" med Johannes Vidén, hörd live på Kontiki i Göteborg i november, finns också i skramlig tågstationsversion på Youtube.

Och sen har jag förstås också ett gäng andra favoritlåtar från 2008, som jag tycker är fantastiska om än inte livsförändrande:

*m83, "Graveyard girl" - Ulf Lundells ös (lyssna på trumintrot) blandat med Field Mice sound!
*Skansros, "Drömmen om Skansros" - underbar nio minuter lång berättelse om ung /kvasi/intellektuell mans liv i Göteborg idag, med Håkan Hellström-referenser, olycklig kärlek och allt
*Dungen, "Samtidigt 1" - en låt som bara är ett gitarrsolo, fuzz så in i helvete, ruskigt bra, älska Dungen!
*Frida Hyvönen, "Dirty dancing" - ah en berättelse, riktigt fin, grym sång också
*Jupiter med Jonas Kullhammar, "Toe cut Capri"
*Nordpolen, "Skimret" - mmm synthar
*Lars Kristerz, "Carina" - vinnarna av Dansbandskampen var i mitt tycke bra varje vecka, levererade ju hur mycket dragspelssväng som helst
*Ulf Lundell, "Lär dej älska mörkret" - vackert, ohh så vackert
*Walter Becker, "Paging Audrey" - mmm knastertorr reggae; detta är en av de mest Steely Danska låtarna på Beckers soloskiva Circus Money, med ett gudomligt saxsolo
*Teddy Thompson, "Don't know what I was thinking" - låter som en yngre Jackson Browne med (Teddys far) Richard Thompson i kompbandet, alltså helt underbart
*Pascal, "Cadillac" - enkel och effektiv rock
*Autisterna, "Djävlar"
*Jenny Saléns, "Kom hem" - sätter fingret precis på vad som gör att jag ibland älskar dansbandsmusik. Så enkelt, melodiöst svängigt och med saxsolo och allt, mycket bättre än Barbados disco-originalversion

Musikaliska trender år 2009 (?)
Dansbandsmusik, dragspel, New York hardcore och rapcore kommer tillbaka, Jackson Browne hyllas i samband med sin Europaturné och The Pretender lyfts fram som rockhistoriens efter Moondance bästa skiva

TV
*Handboll kommenterad av Robert Perlskog och Claes Hellgren
*Dansbandskampen, första breda helgkvällunderhållningen på länge som jag verkligen gillar. Vilket förstås har att göra med att jag gillar dansbandsmusik.. Men jag tycker också att det är ett rätt bra program. Inte för långt heller. Och inga reklampauser.
*Fotbolls-EM

Läsning
*Jag läste bara två splitter nya böcker under 2008, Henning Mankells deckare Kinesen och Maria Svelands debattlitteratur Bitterfittan, och ingen av dem var särskilt bra. Den för året nya svenska översättning som jag läste, Marisha Pessls Fördjupade studier i katastroffysik, (publicerad på engelska år 2006) var dessutom helt bedrövligt usel. Däremot hade jag väldig tur med den inte så nya litteratur jag läste, det var mycket som jag fann fantastiskt: Thomas Manns oupphörligt spännande och fascinerande Doktor Faustus (1947), ett par originella och roliga romaner av Haruki Murakami, Dag Solstads Gymnasielärare Pedersen (1982) - en av de mest inträngande och insiktsfulla psykologiska - och politiska! - romanerna jag nånsin läst, Moa Martinsons Kvinnor och äppelträd (1933), Kurt Tucholskys rasande charmanta och spirituella Slottet Gripsholm (1931), och Leif GW Perssons första polisromantrilogi Grisfesten, Profitörerna och Samhällsbärarna (1978-1982), intellligent och häpnadsväckande välskriven samhällskritik, filosofi och spännande intriger, allt i ett.
*Av övrig ny läsning har jag njutit av inte minst Andre Johanssons blogg
*Financial Times.
*Nina Björk i DN
*Och så måste jag nämna The Guardians minute-by-minute-rapporter från Premier League-fotbollens matcher, roliga, distanserade och ironiska detaljrapporter som ofta ger bättre underhållning än vad själva matcherna gör. Och så effektivt - det tar kanske 10 minuter att läsa en MBM-rapport, men 90 minuter att se en match.. Jag har nog inte sett så lite Premier League-fotboll på en halvsäsong som den här hösten, sedan för tio år sen eller så när jag bodde hemma och PL visades på någon kanal vi inte hade. Nu - hösten 2008 - har söndagar och lördagar allt oftare vigts åt långpromenader, och ligan har jag följt genom The Guardian. Och så kollat på tillgängliga La Liga på söndagkvällar istället.

2008 som jag vill minnas det

Nu när fyrverkeriglöden nyss har falnat och år 2009 känns otroligt fräscht och spännande trots finanskris och fildelning känns det rimligt att försöka sammanfatta året vi precis har avverkat. Som vanligt när det gäller mina inlägg är det en högst subjektiv vinkling på det hela.

KONSERTER

Bruce Springsteen på Ullevi

Otroligt mäktigt att tillsammans med 55000 personer se en av rockhistoriens förgrundsfigurer bjuda på en tretimmars-show som hette duga. Imponerande hur han tar emot kartonger med låttitlar på från publiken, håller upp för bandet som direkt tar upp den aktuella låten, samtliga bandmedlemmar förväntas kunna hela katalogen utantill!

Emmylou Harris på Cirkus

När Emmylou gjorde entre på cirkus scen slogs jag av hur liten och tunn hon såg ut, helt klädd i vitt påminde hon nästan om någonting älvlikt när hon skred fram till miken. Men vilken otroligt stor och stark röst som ryms i denna lilla kropp! Det var som bäst i de lite rivigare country-låtarna och i de smäktande balladerna. Även Kimmie Rhodes, som var förband, var väldigt bra.

Håkan Hellström på Cirkus

Det har redan skrivits en gäng inlägg på LIL om denna karl, jag nöjer mig med att sammanfatta detta som en av de absolut bästa konserter jag någonsin varit på.

Bobo Stenson trio på Swedish Jazz Celebration

Denna trio är unik i svenskt musikliv och improviserar och interagerar på en häpnadsväckande nivå varje gång man hör dem. Medlemmarnas tekniska briljans och imponerande samspel står dock aldrig i vägen för kärnan och innehållet i musiken, utan lyfter den bara till högre nivå.

LÅTAR

Håkan Hellström "Tro och tvivel"

HH:s senaste album är hans bästa sedan debuten och innehåller många fantastiska sånger, men "Tro och Tvivel" står ändå i särklass. Introt, uppbyggnaden, refrängen, känslan, det här är en av mina absoluta favoritlåtar!

Glasvegas "Geraldine"

Årets mest hyllade skottar fick även mig på fall, bara att romantisera en socialarbetare är värt en applåd i sig.

Jackson Browne "Off of Wonderland"

Rockvärldens mest sympatiska stjärna Jackson Browne är tillbaka, han kommer till Sverige i höst om någon har missat det. Senaste albumet "Time the Conqueror" är kanske inte riktigt på samma nivå som hans 1970tals-alster, men den här låten skulle platsa på vilken av hans skivor som helst!

Parken "Jag har varit vilsen, Lisa"

En väldigt stor del av ens musikupplevelser är stämningen och omgivningen man befinner sig i när man hör en låt. Den här låten hörde jag första gången på en fest där en DJ hade spelat så mycket dålig musik att Dr. Bombay skulle ha varit ett lyft i sammanhanget. Men när den här låten kom kändes mycket förlåtet. Jag kan ledsna lite på alla Håkan Hellström-kloner som dykt upp i hans kölvatten och enligt mig inte tillför någonting men det finns uppenbarligen fina undantag.

Loney, Dear "The city, the Airport"

En av svensk indiepops största exporter har gjort mycket fin musik, även om jag hittills bara skrapat på ytan. Den här låten har en fantastisk refräng som får mig att åtminstone ana det sublima med livet.

Eldkvarn "Vägen till paradiset"

De svenska rock-titanerna Eldkvarn håller högre fart än någonsin och den här låten är en av de bästa låtarna de har gjort i mitt tycke!