Jag kommer ihåg att jag tänkte, "ja så det är alltså såhär det går om man försöker skriva som Proust idag: det är omöjligt, det blir bara stelt och tillgjort". Med vilket jag förstås syftade på Prousts likaledes omständliga berättarstil, hans långa meningar, mängder av komman och semikolon och tankestreck och associativa språng som gjorda för att förvirra läsare av tydlig kiosklitteratur. Det var förstås inte bara Proust som skrev så ambitiöst back in the day, utan jag tänkte också på Musil, Mann och liknande. Och inför Sebalds iögonfallande omständliga stil tänkte jag alltså att det inte går att skriva så idag, eftersom det framstår som tillgjort.
Berättelsen i Austerlitz fascinerade emellertid nog mig redan då. Romanen berättas av en melankoliskt lagd medelålders man, som berättar om sitt liv och framför allt om sin vänskap med Jacques Austerlitz, och om dennes liv. Hans uppväxt i ett fosterhem i ett grått Wales, hans studier i Oxford, hans letande efter sitt ursprung, hans ensamma liv och hans forskning. Det ligger något grått och melankoliskt, något elegiskt över hela Austerlitz. Personerna är högt bildade, arkitekturhistoriker och liknande, forskare, och det är som att de är tyngda av Europas av fasor fyllda historia.
Jag fann alltså boken lite dyster och svårtuggad. MEN. Det var i augusti 2007. Sedan dess har nog förvisso en och annan dag, men knappast någon vecka gått utan att jag har ägnat i alla fall en mer eller mindre flyktig tanke åt Sebalds berättelse. Boken är, det engelska ordet "haunting" kommer till mig, berättelsen hemsöker mig kanske man kan säga på svenska. Man kommer inte undan den. Den må vara dyster och inte helt lättläst, men den lyser med ett slags grått ljus, den är oupphörligen fascinerande. Det är inte många romaner som jag tagit med mig i så hög grad, som Austerlitz. Jag vill verkligen rekommendera den till alla.
Härförleden läste jag därför den andra bok av Sebald som getts ut på svenska, Saturnus ringar. Den är inte alls lika bra; snarare en kåseribok, inte särskilt sammanhållen utan endast kåserier sammanbundna genom att de är vad berättaren kommer att associera till på en vandring genom Suffolk. Men bokens inledning är ett bra exempel på Sebalds stil:
"I augusti 1992, när rötmånaden gick mot sitt slut, gav jag mig iväg på en färd till fots genom det östengelska grevskapet Suffolk, i hopp om att kunna undkomma den tomhet som bredde ut sig inom mig efter att jag avslutat ett större arbete. Detta hopp gick också i viss mån i uppfyllelse, ty sällan har jag känt mig så obunden som då när jag i timmar och dagar vandrade fram genom de delvis endast glest bebyggda landsändarna innanför kusten. Å andra sidan tycks det mig emellertid nu som om den gamla vidskepliga tron att vissa själsliga och kroppsliga sjukdomar gärna tar sin boning i os under Hundstjärnans tecken möjligen har god för sig. I varje fall upptog mig under tiden därefter både minnet av den sköna rörelsefriheten och minnet av den förlamande fasa som åtskilliga gånger hade gripit mig inför de spår av förstörelse som även i denna avsides belägna trakt gick långt tillbaka i det förflutna.""tycks det mig emellertid nu"... Ja där har vi väl Sebalds stil (i svensk översättning) i en nötkärna. Vackert, och speciellt. Nils Schwartz skrev i sin recension i Expressen att "Hans meningsbyggnader med alla sina framförställda attribut känns stundtals som en parodi på tysk syntax. Att läsa honom i uppdrivet tempo är som att försöka köra bil med handbromsen ilagd. Det är följaktligen lika bra att stiga ur och gå till fots, som han själv. Det är då man upptäcker vilken sällsam författare han är." Eva Ström menade i Sydsvenskan att: "Den minutiösa prosan har i sin omsorgsfulla detaljrikedom en transcenderande kvalitet, och hela texten kan betraktas som ett av barockens vanitasstilleben."
---
Svensk bloggrecension av Austerlitz. Observers recension. Den härliga bibliotekariebloggen Den långsamma bloggen skriver mycket om W G Sebald.
1 kommentar:
Fint!
Skicka en kommentar