2010-listor: Erik

Fina färger: Tame Impalas skivomslag matcher något av Beach Boys ca 1969

Jag kan inte göra några vanliga ”bäst i år”-listor helt enkelt eftersom jag inte hänger med: jag har inte läst en enda skönlitterär bok som kommit ut i år, och inte lyssnat in mig tillräckligt på nya skivor. Därför blir mina listor mer ”några saker att ägna sig mer åt 2011”-listor.

Musik

I den mer skäggiga och old school delen av indien tycker jag att Woods, Real Estate, Tame Impala, Surfer Blood och Painted Hills verkar ha gjort riktigt bra grejer år 2010. Den skira, delvis elektroniska indien (chillwave? balearica?) som tycks ha dominerat god smak-indie år 2010 (JJ, Beach House etc) ligger däremot inte riktigt för mig. Skrammelindien som Best Coast och Wavves fattar jag inte riktigt heller poängen med. Indielåtar med varierande grad av mumlande sång och gitarrskrammel från i år som jag verkligen gillar är i alla fall "California Sunrise" med Dirty Gold, ”Youth” med Beach Fossils, "Summer Holiday" med Wild Nothing, "Blessa" med Toro Y Moi, "Voices" med Pure Ecstasy och ”Stiff Little Fingers” (titeln!) med Dum Dum Girls. Rapparen Nicki Minaj har det ju varit en del snack om i år och bland annat eftersom catchy synthriff är en av mina favoritsaker i musik tycker jag att ”I’m the Best” från hennes skiva Pink Friday är en riktig monsterhit. Ännu en grym raplåt med synthriff är ”Hussle in the House” med Nipsey Hussle; den kom visserligen 2009 men den ska vara med på hans nästa skiva som skulle ha kommit nu i december (den kommer nästa år) så jag skohornar in den på 2010-listan. I den stora svenska genren ”indieman med texter på svenska” är Ludwig Bells skiva Jag har försökt förklara min favorit från i år. Daniel Adams-Ray ”Dum av dig” – hur kan man inte gilla så underbart snyggt arrangerad och melodiös pop? – tycker jag var den bästa sommarplågan. ”Mat bira kvinnor weed” med Marcus Price & Carli, ”It’s Working” med MGMT, ”Scissor Runner” med Jenny and Johnny, "The Moon's a Harsh Mistress" med Rumer, ”Självsabotören” med Johannes Vidén och Bluebird Association, "Out of Sight" med Electric Pop Group samt ”River en vacker dröm” med Håkan Hellström är ytterligare sju favoriter. Country har jag knappt hört nån ny i år men efter att goe Magnus Eriksson lyfte fram Shelby Lynnes skiva Tears, Lies and Alibis har jag lyssnat på den och visst låter det bra.

Litteratur

Den bok som kommit i år och som jag har fått bäst intryck av från recensionerna – utan att själv ha läst boken – är Sigrid Combüchens nya, Spill: en damroman. Jag läste en bok (Korta och långa kapitel från 1992) av henne förra året och slogs av hur originellt och välskrivet det var: jag spekulerade i om hon var någon slags high-middle-brow-litteratur som jag tänker mig annars är rätt ovanligt i Sverige (experimentellt är high brow och svårt och det har vi; low brow har vi också gott om liksom low-middle brow), och imponerades av att hon kunde skriva stilistiskt fräscht och originellt utan att det blev omöjligt svårt att läsa. Jonathan Franzens Freedom bör man väl också läsa. David Grossmans To the End of the Land har också fått unisont bra kritik och jag har inte läst något av honom så den sätter jag upp på min ”att läsa”-lista inför 2011. Och apropå unisont bra kritik: ett återfall till musiken - Kanye West, My Beautiful Dark Twisted Fantasy.

Årets bandana

En av medlemmarna i Warpaint, på denna magnifika bandbild:

Bäst 2010 enligt Max

Eftersom jag mer och mer gräver ner mig i det tidiga 1970-talets musik och estetik känns det allt svårare att komma med en adekvat årsbästalista för varje år som går. Trots att jag konsumerar stora mängder kultur och på något sätt anat att just det tidiga 1970-talet gått en ny vår till mötes under det gångna året kan jag inte namnge eller sätta fingret på några band som representerar denna nya vår, men däremot blir jag allt säkrare på att strof för strof kunna citera Jackson Brownes "Late for the Sky". Nå, nog med undanflykter, här kommer ett tappert försök att summera 2010:

Konsert: Ulf Lundell på brottet i Halmstad juli 2010

Hade man varit Ulf-kännare på allvar och sett honom mer än en gång förut så kanske den här konserten hade varit en axelryckning, eller åtminstone en habil insats, nu var den knäckande bra. Förvärmning med polskt öltest på solindränkt söndrumsaltan, Janne Bark i högform, folket som bygger landet, "Chans", brölsax, ett bättre recept på en lyckad kväll finns inte i min värld.


Jenny Wilson på Skeppsholmen

Jag skrev då (juni 2010):
"Jenny Wilson är en oerhört begåvad låtskrivare, musiker och scenpersonlighet och lyckades med bedriften at låta 2010, tidlös och personlig på samma gång. Med sinnrika och ofta smart orkestrerade låtar och maffiga körer plockade hon poäng efter poäng av den något avvaktande Stockholms-publiken."


Klabbes Bank på Fasching

Feta blåsklanger och maffig elektronika gjorde denna konsert till en jazzsmäll i solar plexus.



Skivor: Håkan Hellström "2 steg från paradise"

Att få uppleva ett nytt skivsläpp med Håkan Hellström måste vara jämbördigt med att gå till skivaffären för att skaffa en ny Miles Davis-platta på 1950-talet, en Beatles-platta på 1960-talet eller en Neil Young-skiva på 1970-talet. Att få vara med när det händer helt enkelt.
Jag vet ingen sångare och textförfattare som med sådan uppenbar lätthet kan formulera och frasera så underbart halsbrytande och svindlande textrader, och samtidigt göra fantastisk musik helt utan nojor. En fantastisk skiva från Sveriges största artist.


Midlake "the Courage of Others"

Otroligt välgjort och stämningsfullt album av Texas bästa band.


Music music music / Lina Nyberg - "West Side Story"

Grymt snygga tolkningar av ett material som jag plötsligt kunde finna både stort djup och stor skönhet i. Lina Nyberg sjunger med fin känsla och music music music backar upp henne på ett förtjänstfullt sätt. "Maria" har aldrig låtit bättre!



Film: Toy Story 3

Överraskande nog en av de bästa filmer jag någonsin sett.


Teater: Kött, Backa teater

Ännu en grym föreställning av Anna Vnuk.

Bäst 2010 #1

När nu 2010 års sista skälvande kväll snabbt närmar sig med sitt bubbelvinsdrickande, Abba-allsångssjungande, tolvslags-sms:ande och sin allmänna känsla av förgänglighet vill vi här på Längre inåt landet passa på att lista det bästa från året som gått. Här nedan kommer mina listor, gilla eller dissa gärna!

Böcker

Årets bok:

Jonathan Franzen - Freedom

Inte för att jag läst så många böcker från i år, men årets bok för mig är ändå helt klart Jonathan Franzens nya roman Freedom. Boken handlar om familjen Berglund, och beskriver framför allt relationen mellan makarna tillika föräldrarna Walter och Patty, och deras gemensamma vän Richard Katz. Jag ska inte tråka ut eventuella läsare med en beskrivning av vad som händer, men stämningen kan väl beskrivas lite som om Wes Anderson, Noah Baumbach och Ingmar Bergman skrev en roman tillsammans. Runt det centrala triangeldramat vecklar Franzen med sin underbara svarta humor ut några helt centrala konflikter i vårt samtida, västerländska medelklasspredikament. LÄS!!!

Jonathan Franzen

Richard Yates - Easter Parade

Utgavs på svenska för första gången i år, och eftersom det är en så bra roman så tycker jag den förtjänar att vara med här trots att orginalet kom på 1970-talet.

Sara Stridsberg - Darling River

Hemsk men vacker och väldigt poetisk roman som tar sin utgångspunkt i Dolores "Lolita" Haze öde i Vladimir Nabokovs roman Lolita.

Skivor

Årets platta:

Warpaint - The Fool

Tungt synkoperat, basackord, drömsk kvinnlig stämsång, grymt låthantverk, en leadgitarrist med en uttrycksfullhet av helt Coltraneska mått - helt enkelt årets bästa släpp. Warpaint är grungens, shoegazens och krautrockens gemensamma kärleksbarn, klart man måste älska dem.

Warpaint

Tvåa:

Justin Townes Earle - Harlem River Blues

Rejält eklektisk altcountry som ekar av både farsan Steve Earles råhet och ett mjukare, känsligare tonfall. Näst bäst 2010.

Trea:

Beach House - Teen Dream

Hipsterstämplat, javisst. Men att denna platta varit ständigt soundtrack i alla midsommarkransenlägenheter under året förändrar inte det faktum att Beach House helt oemotståndligt förvaltar och vidareutvecklar arvet från Mazzy Star.

4-10:

Band of Horses - Infinite Arms

Bear in Heaven - Beast Rest Fourth Mouth

Håkan Hellström - 2 steg från Paradise

Ikons - Ikons

Wild Nothing - Gemini

Dungen - Skit i allt

Broken Social Scene - Forgiveness Rock Record

Låtar

Årets låt:

Superflu - Bukkake Beyonce

Jo, jag vet. En av LiL:s skribenter utser en technolåt till årets låt. Jag kanske blir utkastad ur församlingen, men må så vara. En grym låt är en grym låt är en grym låt. Jag säger som Captain America: man når en punkt där det enda man kan göra är att plantera sig själv som ett träd vid sanningens flod. Och sanningen är att ingen låt jag hörde under året svängde så överjävligt som just denna. Fantastiskt vad nån kan åstadkomma med vad som låter som hinkar, burkar, rör och en balalaika.

Tvåa:

JJ - Let Go

Två stenhårda Broder Daniel-fans tar Angelo Badalamenti som gisslan på en västindisk ö, tvingar honom lära sig spela oljefat och komponera den här fantastiska låten. Ungefär så bra är göteborgska JJ:s mästerliga tredje skiva och den här låten är bäst på plattan.

JJ

Trea:

Justin Vernon - Bruised Orange (Chain of Sorrow)

Grym tolkning av en grym låt. John Prine skrev originalet till plattan Bruised Orange 1978. Skägget växer flera centimeter bara man hör den.

4-10:

Warpaint - Set your arms down

Ellie Goulding - Starry Eyed (Russ Chimes remix)

Gayngs - Cry

Broken Social Scene - Sweetest Kill

Blue Hawaii - Dream Electrixra

Crystal Castles feat. Robert Smith - Not In Love

Surfer Blood - Swim

Filmer

Årets film: Toy Story 3

Oändligt gripande, dramaturgiskt fulländad, sorgsen och krass, vacker och hoppfull - årets bästa film 2010 var animerad. Tur att det var nära till Monk's ölkrog efteråt så att LiL:s utsända kunde debriefa denna helt oväntat omtumlande film.

2-5:

I'm Still Here

En profet

Armadillo

Iron Man 2

Årets tio bästa nyckelfraser

Ulftopia

Bandana

Episkt

Herrtrendfrisyr

Doctor Martens

Trädgården

Native american-estetik

Röd Saab 900 (1988)

Van Morrison-andlighet

Staropramen betyg 2-, 2, 1, 2

Indian

De fem bästa ögonblicken i Chicagos "You're the Inspiration"

Detta är ett blogginlägg som jag har gått och grunnat på sedan innan Längre inåt Landet fanns, idén föddes någon gång runt hösten 2007 och har sedan dess mognat och utvecklats för att först nu publiceras i sin fulla prakt. Underförstått är att detta är en fantastisk och fulländad låt, och att själva helheten egentligen är den främsta styrkan. Dock finns det några ögonblick som sticker ut och höjer sig över mängden, och när jag listar dem märker jag att det är mycket trumrelaterade detaljer:

5. Sången börjar 0:13
4. Introt kommer igång 0:07
3. Trumfillet in till tredje refrängen 2:57
2. Trumfillet in till andra versen 1:25
1. Synkopen in till andra refrängen 2:05


Bubblare:
Bryggan första gången 0:44-0:51
Wailningarna i mellanspelet. 2:32-2:42

Öltest #7

Så var det äntligen dags för nytt öltest. Förutom ett euforiskt men kort test av polsk fulöl som förvärmning inför Ulf Lundells spelning på brottet i somras har det inte testats öl i Längre inåt Landets regi sedan januari 2010. Således var förväntningarna stora och stämningen hög redan från första början på denna i övrigt gudsförgätna novemberfredag. Temat var ganska givet - fredagsmys. Efter dagens dont (dagens längsta kvitto på systemet enligt expediten!) var det äntligen dags för tacos och öl. Gästprofessor denna gång var ingen annan än den legendariska diskjockeyn Hilmer X. Betygsskalan är 1-5 precis som vanligt, nytt för denna gång var att även en del folköl togs upp i testet. Att de öl som testades sist fick ganska mycket sämre snittbetyg än många av de öl som testades tidigare beror nog på den mänskliga faktorn, och de tjeckiska drakarna Staropramen och Pilsner Urquell förtjänar nog att testas igen...

Ölen dukas fram.

Baron Trenck
Betyg: 1+, 1, 1-, 1+
Omdömen: "Ska du ta en bit lök innan ölen?", "jävligt söt, svullen liksom", "luktar gammalt skåp", "luktar disko dagen efter - såpa och gammal öl", "den vill ha beska men har ingen", "Three Towns?", "starkare än vanlig lager?", "Spendrups 5,9?", "hemsk"

Starbrno 3,5
Betyg: 3, 3+, 3+, 3+
Omdömen: "Det här är stabil svensk fulöl... vattnigt men ändå gott", "doftar trä - nysågad planka", "svensk motsvarighet till vattnig amerikanare", "gör sig bra i bastun", "pappan i familjen åt gröt med vatten.. de skilde sig sen och det kan man ju förstå", "gröt on the rocks!", "neutral på ett bra sätt - en kompis som fyller ut [gänget], men inte själv tillför så mycket"

Mellanlandning i mjölkpaketet.

Zlatý Bažant
4-, 4, 3-, 3+
"doft av frukt", "för lite kolsyra", "inte kall nog", "jättegott", "men visst smakar det banan?", "liksom fläder", "jag måste nästan ge den 4- för potentialen", "smakar först som en lättdrucken öl men har sen en karaktär som inte passar den", "av den här låten [Bruce, ca 1988] får jag charterfeeling"

TT Green Lager
2+, 2+, 2, 2-
"luktar svett", "smakar vanilj", "jag tror att det här är en lurig öl.... chateau neuf chateu 'flanell'...", "står stadigt med fötterna i folkölsmyllan, men vill mer"

1864 Blanc
Betyg: 1+, 3, 2, 2+
Omdömen: "Det här måste vara aprikos", "rödskimrande", "multivitaminjuice", "90-tal", "hur får man öl att smaka frukt?", "smakar doftblock", "för mycket smak av yes-flaska", "man kan lika gärna dricka vanilla coke", "smakar misslyckad drink", "unik", "kapitalisterna rakar sina handryggar och parfymerar sina kalsonger", "motsatsen till machokommunist", "en väldigt lifestyle folkpartist", "DN bostad".

Wisby Weiss
Betyg: 3+, 3+, 3+, 3+
Omdömen: "Jan Björklund", "luktar genuint, som någon som har ett gott hjärta", "okomplicerad fin smak", "fint skum - det lever", "inga överraskningar", "fin färg"

La Trappe White
4-, 3+, 4-, 3-
Omdömen: "Mer pålitligt weissbier", "ganska anonym", "det här kan vara sånt som folk gillar när de vet att det är ett känt märke", "smakar som hoegaarden", "money talks"
Blanche deNamur
Betyg: 4, 4+, 4, 3+
Omdömen: "Orangeast hittills", "smakar som en god öl men jag tycker inte om den", "metall, men god eftersmak", "vill för mycket", "samma år som Göran Persson förlorade valet (2006), döptes noll barn till Göran i Sverige", "kallhamrad Stefan Sauk", "balans - gjord med säker hand", "ett gäng civilekonomer som vill impa på en kulturarbetare bjuder på den här", "renässans, jag vill ha barock", "Brahms?", "det kristna kommer vinna i längden"
Left Hand
Betyg: 2, 2, 3-, 2-
Omdömen: "Är denna ännu mörkare eller har rummet blivit mörkare?", "uääh!", "vad säger du om den här sortens saxsolo? - Det märks att han försökt rocka till det, men inte förstått uppgiften".

Ölposetävling - spreta med tummen, spreta med lillfingret.

Punk IPA
Betyg: 5-, 5, 5-, 4+
Omdömen: "Det måste vara mikro", "det luktar förbannat gott", "fan vad gött", "känns som brew dog-beska", "Trashy blond? - Är det här lager?!", "svensk mikro", "grapefrukt", "extasöl", "detta måste vara IPA", "veva handen i luften-öl", "sjukt gott men passar inte mig, öl handlar inte om smaken i munnen utan om sociala tillfällen, den här ölen skulle ta över".

Arabier (De Dolle Brouwers)
Betyg: 3-, 1+, 2, 3
Omdömen: "Luktar sött äpple", "cider", "socker", "smakar alkohol", "den är stark", "visa magen-stark", "det här är väl ingen IPA? - Jo det kan det vara!", "det snurrar i min skalle", "den här ölen blir för full och viskar dig fuktigt i örat", "*en testmedlem andas i fönstret och suckar tungt"

Bernard
Betyg: 2, 3, 2, 2+
Omdömen: "Det luktar ingenting - prisa gud!", "inte äcklig", "inte god", "brödig och tråkig", "sur men inte besk", "kylig", "skaldjur", "god lager", "oempatisk", "jag har en kollega på jobbet som jag var lite kär i men som är så jävla kall".

Sierra Nevada Torpedo Extra IPA
Betyg: 4, 3-, 4, 3
Omdömen: "Åh IPA!!!", "godare doft än smak", "lakrits", "smakar amerikanskt", "en klunk brooklyn lager och en klunk mikrobryggeri", "som en riktigt bra amerikansk affärsidé - lite 'out there' men det säljer", "mustig", "jag vill inte behöva knäcka koder för att dricka öl", "jag tänkte ge 2+ men eftersom vi lyssnar på Fogerty blir det 3-"

Höst Bryg (Herslev Bryghus)
Betyg: 3, 4, 2+, 3-
Omdömen: "Det här är fan marmelad", "utedass", "röd som en kommunist", "god men tam", "fisvind i gomseglet", "Steve Earles sound på Transcendental Blues är som eskimåer som gnuggar näsan", "ölen sänker ambitionsnivån", "som tredje ölen en fredagsmyskväll", "för mycket kropp och för lite beska", "nyansrikt om man är redo"

På nittiotalet togs alla bilder rakt framifrån.

Pripps 3,5
Betyg: 4-, 3+, 4-, 2+
Omdömen: "Som en gammal vän", "det här är gott", "bastuöl", "det var jävligt gott med folköl", "kan dricka hur mycket som helst", "som att kyssa läraren", "som att kyssa sin syster på ett bibliskt sätt", "inga tydliga negativa sidor"

Sailor (TT)
Betyg: 2-, 1+, 1, 1-
Omdömen: "Så jävla äckligt ändå", "den försöker smaka någon slags smak", "falsk", "aldrig i livet", "som ett klamydiatest som slagit sig", "Kamerun i storslalom"

Kung Markatta 2,6 %
2+, 3, 2+, 2
"Blekare än Maria Montazamis 'hårtoppar'", "blekare än Victoria och Daniels sandslott", "inte folle? jo det är folle", "intetsägande", "gymnasiefest", "nästan 2,8%", "rätt gött ändå", "ett tilltal som jag tycker om", "ett tilltal som gör att det går dåligt för mig för att jag gillar det här", "stureplan eller småstad: det här funkar var som"

Bud
2, 3, 2, 2-
"luktar folköl", "är riktig öl", "misslyckad familjesemester", "känner ingen smak alls, inte äckligt", "smakens nollpunkt!", "tror att Bud är gott men att det här är Bud och den är jätteäcklig"

Öl 3,5 %
1+, 2-, 1, 1+
"luktar fin tjeck", "helt död öl", "som en rubrik på Sportbladet", "dåligt hångel", "som en 'svensk journalist i Peking'", "den är nyöppnad men smakar redan avslaget"

Mmm - smakar det gott, tro?

Jenlain Blond
2, 2+, 1-, 1+
"this is not your average beer", "TT?", "bärplockaröl", "sommarjobbaröl", "våtmark"

Pedigree
3-, 2, 2-, 2
"elegant färg - bärnsten", "vinden doftar så gott i ditt hår", "skölj som en fluortant!", "smakar metall", "en öl att svepa"

Summer Solstice Summer Wheat
4-, 4, 3-, 4-
"vad sägs om att jag sätter denna redan på doften då? [självgott leende]", "det måste vara Brewdog", "jättegott", "kaxig stil"

Brewdog Trashy Blonde
4+, 5, 3+, 4+

"det här skulle kunna vara Trashy Blonde", "[smakar] jaja, nu är det Trashy Blonde, det är jag 100 % säker på", "det här är jävligt gott", "jag börjar krama mig själv", "ger mig två vigselringar och jag gifter mig med den", "jag vill borra ner mitt ansikte i dess barm", "inte som de grymma gubbrocklåtarna där jag börjat veva med båda händerna", "en perfekt öl"

TT
3+, 4, 3, 3-
"det är som folk som förnekar jesus", "alla mina facebookstatusar ett år framåt ska bestå av Håkan-citat", "bra lager, men en liten besvikelse", "Urquell 3,5", "god för att den är kall, men ändå god!", "den har allt som jag vill att en öl ska ha"

Ginger (polsk ingefäreöl!)
2-, 1-, 1-, 2
"Nicke Nyfiken svingar sig i en lian", "barnöl", "förkylningstider", [Max flaxar med skjortan], "extra stark wc-anka", "FY FAN", "har aldrig känt en sån här doft i hela mitt liv", "jag är 12 år och på Cypern och köper stimorol med kanelsmak", "alkoläsk"

Urquell 3,5
1+, 1-, 1-, 1 [här började vi bli lite fulla]
"TT?", "är det TT eller? hahaha", "folle eller - sjukt blaskigt", "klassisk fulöl", "spendrups", "hur seriös är du med flöjten? - jag vill kunna spela fulflöjt", "smakar som all annan jävla skit vi druckit ikväll", "tror urquell 3,5 - nej det är så fult det här", "tack och hej"

Urquell pilsner
2+, 2, 2, 1
"neejäähh!", "ingen vill dricka mer", "den här ölen deltar i ett spel som jag inte vill ta del av", "vad ger vi den här ölen för betyg egentligen? - välj du", "mina läppar börjar domna", "som Antonius och Cleopatra", "ett tärningskast"

Bagge
3-, 2, 3, 1
[luktar - skrattar hånfullt], [kommer tillbaka från toaletten] "åh vi har öl - fan vad gott", "luktar ingenting men smakar jättegott", "god beska", "tjugo i två-beska", "bluesbeska", "dansk beska", "tysk beska", "nej - det är tjeckisk beska", "drick upp, drick upp, den nya dagen gryr!", "jag kastar sten i glashus, men du har gett samma betyg till de senaste tre ölen"

Staropramen
2-, 2, 1, 2
"det här är en bra låt!", "proud mary!!", "fy fan vad det här inte var gott, nu börjar jag må illa", "plastfarbror med onda avsikter", "julafton utan julklappar", "usch usch usch! slag av Hans i 8B i solar plexus", "en coverversion av Åre-bandet", "som att prata hushållsekonomi med en groupie till ett tribute-tribute-band"

Zeunerts
1+, 1+, 2, 2
"Vicket maraton!", "rik skumkrona", "usch!", "inte gott - öl är inte gott så här dags", "det här tror jag är Spendrups", "sött & gött", "motbjudande", "är det TT?", "jag tror att det här är gott egentligen"

Dubbel slägga.

---
Sammanräkning:
Punk IPA - 18 (=4,5 i snitt)
Trashy Blonde - 16 (=4)
Blanche de N., Summer Solstice - 15
Sierra Nevada Torpedo IPA, Zlaty Bažant, La T. White - 14
TT, Pripps 3.5 - 13
Starobrno 3,5, Wisby Weiss, Herslev - 12 (= 3 i snitt)
Left Hand IPA, Arabier, Bernard, Kung Markatta 2 6, Bud, Pedigree, Bagge - 9
TT Green Lager, 1864 Blanc - 8 (= 2 i snitt)
Pilsner Urquell, Staropramen - 7
Jenlain Blond, Ginger, Zeunerts - 6
Sailor, Öl 3.5 - 5
Baron Trenck, Urquell 3.5 - 4 (=1 i snitt)

Skägg

Joaquin Phoenix - stilikon.

Vintern har kommit till Stockholm, och 3-mm-skägg-disciplinen blir allt svårare att upprätthålla på morgnarna.

Skägg har ju varit poppis nu i åtminstone fyra år, och den trendintresserade frågar sig såklart - när ska det vända? Är det inte dags att damma av rakhyvlarna snart? I vår tid av ombytlighet och utbytbarhet varar ju sällan en trend så länge som fyra år, men skäggen sitter ohotade kvar på hipstermännens, miljöpartisternas, hockeyspelarnas, skidåkarnas och till och med en och annan investmentbankirs kinder.

Därför vill jag lansera en hypotes: jag tror att det rådande skäggmodet inte är en trend, utan mer av ett slags "lång våg"* i modehistorien. Andra långa modevågor är till exempel:
- jeans (i bruk sen 1800-talet, oavbrutet poppis sedan 50-talet och just nu mer så än någonsin tidigare)
- hatt (typ hela 1800-talet och 1900-talet fram till ca 1965, typ)
- korsett (1600-1800 ca, men numera alltmer sällan förekommande, som väl är)

På samma sätt kan man se att ansiktsbehåringens vara eller icke vara kommit och gått genom historien, i mestadels ganska långa vågor. På 1400-talet var de flesta män i Europa renrakade. Sen kom 1500-talet och då kunde man ha jättelångt skägg igen (tänk Gustav Vasa). På 1600-talet avtog populariteten igen och skägg blev så otrendigt att Peter den Store till och med införde sin berömda skäggskatt i Ryssland 1705**.

Gustav Vasa - stilikon not-so-much.

Det renrakade modet höll i sig ända till ungefär 1850, då skägget kom tillbaka igen på bred front. Dåtida hipsters som Karl Marx var tidigt ute, och många skulle följa hans exempel under andra halvan av 1800-talet.

Den unge Marx.

Världskrigen på 1900-talet innebar ett nytt hårt bakslag för skägget. Den militära disciplinen tillät inte yvig ansiktsbehåring, på sin höjd en välansad mustasch på officerarna. Det gjorde avtryck i skäggmodet, och det var inte förrän beat-generationen i Amerika revolterade mot konventionerna som skägget började hitta sin väg tillbaka in i modet.

Välansad officersmustasch på svärmorsdrömmen Errol Flynn.

Under andra halvan av 1900-talet har skägget åkt berg-och-dalbana, med en hög topp under 70-talet och en lika djup dipp under 80- och 90-tal (med undantag för bockskägget, den s.k. "Seattle-dutten", under några med rätta bortglömda år runt 1990).

Layne Staley (1967-2002), sångare i Alice in Chains, sportar seattledutten.

Under det sena 00-talet har vi sett skäggets återkomst. Banérförare denna gång har varit den amerikanska hipsterkulturen i dess olika schatteringar, antingen den varit av den urbana Brooklyn-karaktären eller skogshuggarwannabe-countryrocksvarianten. Skäggets starka ställning trots att vi nu inlett ett nytt decennium tror jag förebådar en helt ny guldålder för riklig ansiktsbehåring.

I vår alltmer fragmentiserade, svåröverskådliga och hotfulla värld står skägget för något ursprungligt och tryggt. Vi omges av ultrakapitalism och finanskriser, nedhuggen regnskog och smältande polarisar, krig, terrorism och Facebook. Här blir skägget en utväg - "the only sane choice in an insane world", för att citera Sarah Connor i Terminator 2. En skäggig man står i kontakt både med sin inre och yttre natur, medan en renrakad man alltmer framstår som en alienerad, egoistisk miljöförstörare. Och visst belastar second hand-flanellskjortan Moder Jord mindre än den NK-köpta bomullsskjortan från Eton som det gått åt 5000 liter vatten att framställa.

Och för alla de män och kvinnor som av olika skäl (brist på skäggväxt, religion, missnöjda flickvänner etc) inte bär skägg men vill visa sitt stöd för livsstilen så finns det såklart mängder av fullgoda alternativ. Man kan lyssna på skäggig musik, bära en skäggig frisyr eller skäggiga kläder, laga skäggig mat, bo i ett skäggigt hus, etc. Skägget sitter i själen - och 2000-talet blir skäggets århundrade.

Skäggig musik - Beach Boys 70-tal.


Skäggig frisyr - svenska popundret First Aid Kit.


Skäggigt hus.

Och som lättsam avslutning - Urban Dictionarys definition av "hipster beard":

"A beard grown by a Hipster, generally grown with the intent of..

A) Proving that the hipster growing it actually can grow facial hair

B) Looking like every other PBR drinking, fixed gear riding individual with pubic hair - like scruff upon their face

C) Overcompensating for the fact that they resemble fashionable 13 year old girls with overactive Pituitary glands.

Man #1 - Hey did you view Kevin's new Hipster Beard?

Man #2 - Yeah, if it weren't for that, I would be tempted to offer him a night of PBR fueled debauchery

Man #1 - Yeah, all the AA headbands in the world can't make up for that ugly face rug."

Brooklynskägg.

*Historiens långa vågor - begrepp myntat av den franska Annales-skolan: http://en.wikipedia.org/wiki/Braudel

**Peter den Stores skäggskatt: http://en.wikipedia.org/wiki/Beard_tax

the Beatles är störst

Efter att ha läst en intervju med Per Gessle runt 1995 där han listade the Beatles skiva "Rubber Soul" som den skiva han lyssnade mest på just nu blev världen aldrig den samma för mig.

Det låter kanske dramatiskt men det är faktiskt sant. Jag hade innan dess försökt lyssna på Sgt Pepper utan att riktigt fatta grejen, men med Gessles ord i ryggen insåg jag plötsligt hur fruktansvärt bra the Beatles var. Rubber Soul blev inkörsporten till alla andra Beatles-plattor, som ledde till plöjandet av en hel del Beatles-biografier, som i sin tur ledde till upptäckandet av en hel rad andra grupper från 1960-talet. Inom ett halvår hade hela min musiksmak utvecklats och förändrats.

Det finns mycket som gör att just the Beatles är så mytomspunna och för mig har ett skimmer av magi kring sig. De började som ett vanligt arbetarklass-band (mer eller mindre), jobbade stenhårt under många år, slog sedan igenom med dunder och brak och från positionen som världens kanske mest populära band började bandet förändra och utveckla popmusiken på ett sätt som knappast någon annan artist gjort varken för eller senare. Att bandet bara spelade in skivor under sju års tid är svårt att greppa, men det faktum att de aldrig kom på dekis och gjorde dåliga skivor bidrar också till myten, liksom det oerhört tragiska mordet på John Lennon.

Nu har åren gått och jag har hunnit lyssna på mängder av musik och utveckla min musiksmak flera varv till (Ulf Lundell - det trodde jag aldrig!) men fortfarande kan jag märka att the Beatles i min värld är det allra största bandet. Det blev tydligt exempelvis när jag i veckan såg rapporter om att man nu för första gången har släppt Beatles musik för nedladdning på iTunes. Jag blir faktiskt lite rörd när jag ser klipp med Lennon/McCartney och grabbarna i kulturnytt på SVT. Det känns stort på något sätt, lite som att något gudomligt plötsligt visar sig i en annars helt ordinär miljö. På samma sätt minns jag att det kändes när voxpop visade videon till "Hey Bulldog" - en känsla av overklighet blandat med respekt av ett slag man sällan känner nuförtiden.

Kanske är jag numera för gammal för idoldyrkan, men jag kommer alltid att bli lite knäsvag när jag hör John Lennon sjunga.

The Guardians fotbollsbevakning är som baron Charlus

"...Monsieur de Charlus stod däremot helt fri. Och då han var enbart åskådare samverkade allt till att göra honom tyskvänlig, eftersom han levde i Frankrike utan att vara i egentlig mening fransman. Han var skarpsinnig, och majoriteten utgöres i alla länder av enfaldiga; hade han levat i Tyskland skulle de tyska dumhuvudenas enfaldiga och lidelsefulla försvar av en orättfärdig sak utan tvivel ha retat honom, men nu levde han i Frankrike, och de franska dumhuvudenas enfaldiga och lidelsefulla försvar av en rättfärdig sak retade honom inte mindre."

Proust, Den återfunna tiden (s 99 i pocketutgåvan)

Jag är en av de många svenskar som växt upp med att kolla på engelsk fotboll på TV (tipsextra, osv), och därmed också i fotbolls-världsbilden att England är en av de verkligt stora fotbollsnationerna. Varje gång EM eller VM är på gång, så lever jag i föreställningen att England är en av favoriterna till att vinna pokalen; jag känner ju till alla spelare i Englands trupp men har ingen aning om vilka ens Italiens anfallare är, så då måste väl England vara ett topplag?

Nej, gång på gång har jag förvånats över att England aldrig riktigt lyckas. Senast i somras blev de förstås överkörda av ett helt underbart tyskt lag, med 4-1 i åttondelsfinalen, och ännu en gång blev världen och framför allt engelsmännen själva negativt överraskade av det engelska landslaget.

Men inte alla blev förvånade. De senaste åren har jag läst The Guardians fotbollsbevakning på nätet, eftersom de skriver humoristiskt och skickligt, och har slagits av hur ironiskt och kallt de förhåller sig till det engelska landslaget. I somras skedde detta återigen i samband med den massiva bevakningen av VM, och jag har nått en reflektion kring detta: nästan alltid i samband med Guardians sarkasmer kring det engelska landslaget, så rör sarkasmerna också fansens och slaskpressens självöverskattning. För det är ju så att Guardian, liksom Observer och Times, är en up-market dagstidning, lite intellektuell sådär; och dessutom politiskt progressiv - inte bra för fotbollsnationalismen, för att vara oreflekterad fotbollsnationalist är ju inte riktigt politiskt korrekt. Och på den andra änden av kvalitetsspektrat finns de vidriga tabloiderna Mirror och Sun, som liksom Aftonbladet i Sverige mer än gärna reproducerar en totalt icke-tänkande sportnationalism och ställer in sitt kritiska tänkande i förmån för just det. Och det slår mig: the Guardians förhållningssätt till det engelska fotbollslandslaget är som baron Charlus förhållningssätt till Frankrike i det fransk-tyska kriget. "de engelska dumhuvudenas enfaldiga och lidelsefulla försvar av en orättfärdig sak skulle utan tvivel ha retat honom": exakt så retar Sun- och Mirror-idioternas enfaldiga och lidelsefulla försvar av en orättfärdig sak (England über alles) Guardian-skribenterna, och driver dem till att bli allt mer Englandkritiska. En klassiker som anti-nationalisterna gärna påminner om är matchen mellan England och Ungern på Wembley 1953, när ett England som också då trodde sig vara världens bästa lag ("vi uppfann sporten") förnedrades 3-6 av Ungern.

Fem exempel från VM i somras:

• Paul Doyle ironiserar över att the Sun jämfört Englands knappa 1-0 seger över Slovenien med kampen mot apartheid (!)


• Paul Hayward (23 juni) ironiserar över att the Mirror 1996 använde rubriken "Achtung! Surrender!" när Tyskland och England möttes i EM


• Scott Murray (27 juni) inför matchen mot Tyskland - "Anyway, the English papers have been embarrassing themselves today, as you'd expect. It's been war this, blitz that, Churchill speeches the other."


• Kevin McCarra (27 juni), efter att England mosats av Tyskland (1-4): "England leave the World Cup and should take up immediate residence in a museum of football history."
  


• Paul Wilson (10 juli): "Now that Holland and Spain are punching their weight again, England stand alone among the so-called top-tier football nations, unmatched for underachievement. It is highly debatable whether England still deserve to be billed as a leading football nation. The only actual achievement was almost half a century ago and the Premier League that showcases our fondness for football to the world is full of foreigners and debt."

Och ett mycket fascinerande uttalande som visar exakt på vilket självbedrägeri engelsmännen lever i vad gäller hur bra deras fotbollslandslag är, och bidrar till att förklara varför de alltid misslyckas och förvånar i EM och VM. Steven Gerrard, augusti 2010: "Joe Cole är bättre än Messi".

The Summer of Love är över

Finns det någon bild som kan säga "the summer of love är slut" så tydligt som denna:


Skägget, t-shirten, BLICKEN, bakgrunden... Det ser ut som att Littorin tagit lite för mycket LSD och sett bikers spöa hippies för många gånger. Han förtjänar sin avslappning ("forskning") i Palo Alto.

Country strong

När jag fick veta att Gwyneth Paltrow uppträtt på Country Music Awards med en låt som heter "Country Strong" i förra veckan trodde jag först att hon plötsligt hade fått ett inre behov att sjunga country. En stunds efterforskningar på internet (det som bland ungdomar populärt kallas för att 'googla') gav dock vid hand att det snarare är ett sätt att marknadsföra hennes kommande film som råkar heta - just det - "Country Strong". Sådan är kapitalismen.

Nu skall jag dock inte ta heder av Gwyneth bara för att hon (eller apparaten bakom henne) är mästerligt skickliga på att göra promotion - låten är faktiskt riktigt bra. Och det är fortfarande jäkligt charmigt att se en A-list celebrity göra country och dessutom sjunga bra.

Filmen verkar också lovande. Jag gjorde misstaget att se trailern vilket i sann amerikansk tradition är som att se hela filmen. Det verkar vara en riktigt klyschig och überamerikansk film som är av det där oemoståndliga slaget. Gwyneth spelar en countrystjärna med stort och dyrt hår som precis kommit ut från rehab och nu måste återerövra folkets kärlek, det kan bli riktigt fint! Se trailern på egen risk:

Positive outlook

"it's the way i live
my outlook on life is positive!"
Youth of Today, "Positive Outlook"

Det är slående om man som jag ibland läser artiklar på dn.se eller får en flashbackträff på google, hur extremt negativ och hater/troll-dominerad mycket av den offentliga nätdiskussionen är. Därför är det slående när man sedan går in på en receptsida som tasteline.com och varje diskussion i princip bara är "Fantastisk soppa! Hela familjen älskar den! :)". Mer negativt än "god, men jag föredrog att ta soltorkade tomater istället för oliver", blir det inte. Positive outlook är en mäktig kraft!

Truckers + dansband = sant

"På samma sätt som countrymusiken alltid varit en del av den amerikanska truckerkulturen har dansbandsmusiken alltid varit populär bland svenska lastbilschaufförer."

tidningen Transportarbetaren intervjuar Christer Sjögren, november 2009

Fyra fashion-yrken:

• lastbilschaufför, ca 1982: mustasch, skinnväst, träskor, jeans, flanellskjorta
• ombudsman, alltid
• högstadielärare, ca 1999: khaki, birkenstocks, skjorta, alternativt korta jeans, piké och rundhalsad sweatshirt
• professor: tweed!

Crazy Heart

För en tid sedan såg jag den mycket uppmärksammade filmen Crazy Heart, med Jeff Bridges och Maggie Gyllenhaal (en av mina favoriter) i hudrollerna. Även om jag tycker mycket om klyschor började jag ana oråd när jag läste baksidetexten:

"Den avdankade countrystjärnan Bad Blake spelade en gång på de stora arenorna men hans talang har genom åren falnat i samma takt som whiskeykonsumtionen ökat och nu försörjer han sig genom att spela på vägkrogar och motell. Räddningen kommer genom ett möte med den unga journalisten Jean. Sakta börjar Bad hitta vägen tillbaka från avgrunden och till ett nytt liv."

Det som lätt kan verka som en nästan pinsamt klichéartad historia visade sig vara en riktigt fin och hjärtlig film. Det jag tyckte mest om, förutom den mycket njutbara musiken, var hur snyggt man undvek alla de vanligaste pekpinnarna i beskrivningen av en alkoholist. Bad Blake är en djupt tragisk person men man förstod honom och hur han hade hamnat där han gjorde, och han visade prov på både mycket sympatiska drag mitt i all misär. Att med en så stor gråskala mellan "gott och ont" måla ett porträtt av en äldre alkoholiserad mans kärleksaffär med en mycket yngre kvinna visar prov på god fingertoppskänsla. Man känner sympati och förståelse för alla inblandade karaktärer trots de brister de uppvisar.


Förutom fint skådespeleri och manus bjuds man också på mycket fint mode, jeans och skägg i alla upptänkliga former. Efter att jag såg den här filmen har jag tagit steget och vågat bära jeansjacka med jeansskjorta nedstoppad i jeans - helt tack vare Jeff Bridges välklädda karaktär.

Pete Drake - Forever

Veckans vackraste youtubeklipp får den innovative "talking steel guitar"-mannen Pete Drake stå för. Han är främst känd för att ha backat upp storheter som Bob Dylan och George Harrison men hade även en egen hit med den här låten från 1964. Fantastiskt!

Handbollsbloggar

Handboll är, som jag har konstaterat tidigare, en sport som i hög grad står i mediaskugga jämfört med till exempel fotboll. Därför är det så väldigt roligt att det numera finns en hel drös riktigt bra, engagerade och flitigt uppdaterande handbollsbloggar! Faktum är att det finns bara två svenska fotbollsbloggar som jag läser med stor glädje - Tre Hörnor Straff och Bank o Niva (tidigare också Jonas Dahlquists, men han har ju slutat) - men fem stycken handbollsbloggar! De är:

Axnérs blogg på Skånskan
Tomas "attityd" Axnér är tränare i LUGI och bloggar om LUGI men också om Bundesliga och Champions League-handboll.

Sveriges Radios handbollsblogg
Den här bloggen har inte mindre än fyra skribenter och en bred täckning av Elitserien.

Flincks handbollsblogg på Aftonbladet
Den som jag gillar minst av de här fem, för den har varken bra punktmarkering av något lag eller en bredare Elitserietäckning (så är den ju också Stockholmsbaserad), men med en del intervjuer och information som man inte hittar annanstans.

Peter Lindgrens handbollsblogg på Ystads Allehanda
Den kanske bäst skrivna av de här fem bloggarna, och eftersom den är Ystad-baserad handlar den mycket om YIF (och en del om IFK Ystad), men liksom Axnér också med en del tv-handbollsanalyser.

Åsa Josefssons handbollsblogg på Expressen
Riktigt bra elitseriebevakning.

God läsning, alla handbollsfans!

Heja Pure Divine!

Jag trodde inte att jag skulle kunna gilla en dansbandsversion av Jason Mraz sommarplåga "I'm Yours" så här mycket, men det gör jag.

I lördags började årets säsong av SVT:s Dansbandskampen, och jag tycker att det var ett grymt bra program! Underbart att se "professor" Thomas Deutgen i rutan igen, och jag tycker att det var en riktigt bra uppsättning band, med mycket traditionellt dansband, så som jag (och Deutgen) vill ha det.

Dansbandskampen är så mycket feelgood som det kan bli, utan skitsnack och intriger och med en stor samling dansbandsmusiker från olika delar av landet som alla helt uppenbart gillar vad de håller på med. Dessutom tycker jag att Christine Meltzer, som tydligen aldrig lyssnat på dansband själv, klarade sig riktigt bra på programledare, och blir nog minst lika bra som Peter Settman (som i och för sig inte var fantastisk).

Bäst i lördags tyckte jag var Pure Divine med "I'm Yours" och Elisa's med Killers plåga "Human" från 2008. Att Rigo & the Topaz Sound åkte ut tycker jag var rätt; deras version av "Två mörka ögon" var, som Deutgen sa, inte riktigt dansband. Annars tycker jag att Jeppez and the Cowboys fick en omöjlig uppgift i "Inget stoppar oss nu", för den går varken att göra bättre eller mer dansband, och dessutom tycker jag att Jeppe svajade lite väl i sången. Detsamma gäller för Willez som annars gjorde en kosher dansbandsversion (gunget, klinkpiano, synthstråkar) av "Jag ljuger så bra". Donnez tycker jag gjorde en skön version - dragspelet! körerna! - av "I Gotta Feeling". Sweetshots med "I Don't Feel Like Dancing" och C C and Lee med "I Kissed a Girl" var lite för over the top och jag gillar inte låtarna, blir spännande att se om jag gillar deras låtar i nästa program. Patrik's Combo tycker jag har mycket kvar att bevisa; och detsamma nästan för Wizex efter en trad rätt uppenbar version av "Sjumilakliv".

Solomon Burke död

Solomon Burke, mannen med den gyllene strupen, avled på flygplatsen Schiphol i Amsterdam i morse. Han blev 70 år gammal (född samma år som John Lennon som igår skulle ha fyllt just 70 år) och lämnar efter en produktiv karriär drygt 20 skivor, 21 barn och 90 barnbarn efter sig.

Favoritlåtar just nu

Los Angeles-kullar

Jackie DeShannon, "Laurel Canyon" (från skivan Laurel Canyon, 1968)
Stora fills, call and response-körer, rivigt piano - den här låten har det mesta. Svängig rock från Laurel Canyon, det område där förutom DeShannon också Jackson Browne, Byrds, Graham Nash, Canned Heat, Joni Mitchell med flera bodde i slutet av 60-talet. Skivan har flera fantastiska låtar, som "Bitter Honey" och "L.A.".


Kathleen Edwards, "I Make the Dough, You Get the Glory" (från skivan Asking for Flowers, 2008)
Den här låten har på något sätt blivit min musikaliska "comfort zone", en motsvarighet till min mest bekväma rödblårutiga skjorta. Steel guitar-intro, lunktempo, text som namedroppar såväl John Fogerty som gamle hockeyspelaren Marty McSorley... Känns tryggt!

Ludwig Bell, "800 meter" (från skivan Jag har försökt förklara, 2010)
När min lillasyster först spelade den här skivan för mig sa jag: det här låter som alla andra svenska manliga solopopartister. Mer välformulerad var den recensent som sa: Bell är en i raden av de som försöker göra Jakob Hellmans andra skiva. Men bra är det.


Nanci Griffith, "Speed of the Sound of Loneliness" (från skivan Other Voices, Other Rooms, 1993)
Stämningssynthar galore i en mäktig countryballad där stämningssyntharna möter steel och akustiskt plock... Ingen har sagt att detta inte är 90-tal. Låten skrevs av John Prine, som Max nämnde i sitt inlägg häromdagen.

Tom Russell & Gretchen Peters, "Prairie Melancholy" (från skivan One to the Heart, One to the Head, 2009)
Ännu en mäktig countryballad, denna gång dessutom med prärieromantik.



Hüsker Du, "These Important Years" (från skivan Warehouse: Songs and Stories, 1987)
Funkar på något sätt som en pendang till "I Make the Dough, You Get the Glory" - den är comfort zone på så sätt att Hüsker Du är ett band som jag lyssnat på länge och vars hela aura - originell indierock från 80-talet - jag gillar, men samtidigt är det en väldigt deppig låt -

"Well, you get up every morning
And you see, it's still the same
All the floors and all the walls
And all the rest remains
Nothing changes fast enough
The hurry, worry days
It makes you want to give it up
And drift into a haze /.../
These are your important years
You'd better make them last"

Emo när den är som bäst.

Höstmode

Hösten är här på riktigt. Nattfrost, gula löv, mörka kvällar, höga himlar, rotfrukter och mycket annat som hör hösten till gör sig påmint. Då gäller det att klä sig rätt, och som vanligt inspireras jag mest av film. Några exempel:

Motorcykelhippien är min idol på så många sätt i höst. Där förenas skägg, läder, etno, manlighet, naturromantik, äventyrslusta och hopplös frihetslängtan i en och samma gestalt.

Hatt med indianmönster, mockajacka, bruna skinnbyxor, ljusa skinnboots, vaxad regnponcho på pakethållaren. Så här vill jag se ut när jag åker till jobbet i höst.

Rambo är min nästa inspirationskälla. Jacka i tjock grön ull, ljusa jeans, grova kängor, snedväska i tyg och med canvasmadrassen under armen. Det är inte bara rollfiguren Rambo som är snygg, kolla bara på den här bilden från inspelningen:

4 av 6 bär canvas. Välanvänd täckjacka. Röd stickad kragtröja. Uttrampade vintagesneakers och heavy duty boots. Brun Volvo 240.

För en aning mer urbant och akademiskt anstruket mode kan vi vända oss till Kramer vs Kramer, där Dustin Hoffman är så här snygg i sin jeansskjorta och svarta tygväst. Accessoarer: Barn (i jeansskjorta), NY Times, hjälmfrisyr, bok.

Två lite mer uppenbara influenser i höst kanske är de här. Johnny Depp i tegelfärgad bomullsjacka med manchesterkrage och grungefrisyr känns väldigt 2010.

Det gör också Juliette Lewis såklart, crazymönstrad viskos har vi redan sett på stan nu ett tag och t-shirt med rosor - well, det känns åtminstone grymt rätt tillsammans med Gilbert Grapes dammiga präriesmåstadsfeeling.

Och så förstås den uppenbara inspirationen, som ju tycks återkomma varje höst i någon form. Twin Peaks, såklart, och nu i varianten James Hurley. Lammullskragar är ju all the rage i höst sägs det och vem bär upp en sådan bättre än han? Vill du försöka själv, glöm inte att matcha den med en sprucken, jag-har-insett-livets-grymhet-och förgänglighet-blick (och gärna en väldigt vacker kvinna/man under armen med samma blick).

Till slut en stämningsbild. Visst är det väl här vi vill promenera i höst? Inga blanka storstadsgator eller neonljus, bara frisk luft, knastrande grusvägsvemod och vinden som susar i skogen. Så passa på nu - gå utomhus och andas djupt, kom hem och koka te, för snart faller den första blötsnön.

Annan höstinspiration:

Pharrell Williams
Får
Etno

EDIT: Som Max så klokt påpekade i sin kommentar har jag helt glömt ett annat av den här höstens givna plagg: den fodrade skinnvästen.

Såsom redan påpekats är den svårburen, men jag tänker försöka i alla fall. Min fodrade skinnväst fyndade jag för knappa två hundringar på bakluckeloppisen vid Täby galoppbana förra helgen. Kommer att matchas med flottig backslick, järnvägsarbetarkängor och Saab 900.

Bra musik i klädaffärer, igen

I förra veckan var jag en dag inne på Solo för att köpa en mössa. Musiken var det mäktigaste jag hört i en skivaffär sen Jackson Browne och Springsteen live: Peter LeMarc live! Enormt. Så gubbrock att man knappt kan tro det. "Det finns inga mirakel", en maffig liveversion med en massa orgel. I mitt bizarro-universum den coolaste musik som finns. Jag menar: svulstig gubbrock med orgel som låter som en varmare version av nån Dire Straits-livegrej från 1987. Och mannen ser ut så här:

mysgubbe

--
DN På stan skriver om musik i affärer:

"Urban Outfitters meddelar att de bara spelar musik som är till salu i butiken, 'huvudkontoret köper in skivor och så får vi spellistor och order att spela det och det si och så ofta'. American Apparels samtliga butiker streamar den Brooklynbaserade och pitchforkrockiga radiostation, Viva radio, som är knuten till företaget ('jag tycker inte det funkar så värst bra' säger en anställd). H&M har ett musikråd som handplockar den musik som spelas och väljer bort musik med 'kränkande budskap'."

Plura bakom galler

En av Längre inåt Landets största favoriter - både när det gäller gubbrocks-skaldande och mat-tv - blev idag dömd till tre månaders fängelse för narkotikabrott. Låt vara att herr Jonsson är en favorit i många avseenden, men detta är självklart inte mer än rätt. Pinsamt agerat av en man som borde veta bättre!

Det blir emellertid spännande att se hur Plura skall hantera fängelsestraffet. Blir det blogg från andra sidan muren? En ny avskalad platta om upplevelsen? En fängelseturné på svenska anstalter när straffet är avklarat? Vad som än händer kommer Längre inåt Landet att fortsätta bevaka saken.

Feministbandanan

Vi har ju skrivit en del om bandanas här på bloggen, och fått med många coola bandanabärare - från Magnus Lindberg till Pat Benatar, från Waylon Jennings till Suicidal Tendencies - men vi har missat en av de absolut coolaste: feministbandanan, eller som den också kan kallas, Simone de Beauvoir-bandanan!

Få har ju burit bandanan - i bred bemärkelse, här skall vara ingen skillnad mellan sjalett och bandana - så stolt som den franska filosofen och författaren de Beauvoir (1908-86), författare till bland annat Det andra könet (1949) och Mandarinerna (1954). Se bara på nedanstående bildbevis:

de Beauvoir med Jean-Paul Sartre

de Beauvoir med fans

Och i Sverige bär dessutom den briljanta Nina Björk den stolta feministbandanatraditionen vidare!

Nya tider

Jag har efter ett bedrövligt bloggfacit och ett nedslående valresultat äntligen ryckt mig i den berömda kragen, och har nu tillräckligt med kött på benen för att presentera ett antal nya musikaliska bekantskaper för den kära (men kanske något svältfödda) läsekretsen.

Nya och nya förresten, vi talar, med ett undantag, om musik inspelad på 1970-talet, men nya för mig är de i alla fall.

För några veckor sedan var jag i Malmö och besökte då den mycket sympatiska skivaffären folk & rock, som bland annat är butiken där jag för första gången insåg att countrymusik kan vara bra på riktigt. När jag kom in i butiken spelades en av mina absoluta favoritlåtar, "Willin'" med Little Feat, och jag var tvungen att gå rakt fram till expediten för att framföra mina komplimanger. Det hela slutade med ett långt och innerligt samtal om musik, företrädesvis musik från perioden 1970-75 och jag lämnade butiken med en nyinförskaffad skiva med John Prine och en hel rad matnyttiga tips på skivor jag ännu inte lyssnat på.


John Prine ja, vars fantastiska skivomslag förärades ett eget blogginlägg härförleden, det är en man att räkna med om man gillar singer-songwriters inspirerade av folkrock och country. Det är en mycket bra skiva med lite underfundiga texter som rekommenderas varmt.



Graham Nash - "Songs for Beginners" (1971) är nästa skivtips. Graham Nash var med i the Hollies och senare i supergruppen Crosby, Stills & Nash som efter första skivsläppet dessutom fick sällskap av Neil Young. "Songs for Beginners" är Nashs solodebut och kom till i samband med uppbrottet från hans dåvarande flickvän Joni Mitchell. Det är i mina öron en helgjuten platta med mycket sympatiskt piano-gubbrocksound.



Gerry Raffertys skiva "City to City" från 1978 var ytterligare ett tips från folk & rock-expediten. Jag fick dagen efter detta möte av en slump höra Raffertys debutskiva "Can I Have My Money Back" hemma hos en kompis, och fastnade omedelbart för det sköna soundet. Om debuten präglas av folkrock med mycket fioler är "City to City" mer storslagen men samtidigt slickare och mer välproducerad och innehåller exempelvis brottarhiten "The Ark" med sin omisskännliga brölsaxintroduktion. Soft pop-rock av god kvalitet.



Jesse Winchester fick jag upp ögonen för då han medverkade som gäst i "Spectacle", Elvis Costellos tv-show där han bjuder in olika musiker han gillar för att ha djuplodande och ytterst artiga samtal om musik samt jamma en och annan låt tillsammans. Costello jämställde där och då (givetvis ytterst artigt) Winchester med storheter som Neil Young, Randy Newman och James Taylor. Och viss Elvis, Jesses självbetitlade debutalbum från nådens år 1970 är faktiskt riktigt bra. Det är inspelat i Kanada, dit Jesse flydde från USA för att slippa undan Vietnam-kriget, och medverkar gör bland annat Robbie Robertson och Levon Helm från the Band.



Vi avrundar tipshörnan med en rykande färsk skiva, inspelad så sent som 2005! Låt gå för att skivans upphovsman vid tillfället var 64 år gammal, jag talar om Neil Diamonds "12 songs". Detta är en oerhört stämningsfull skiva producerad av Rick Rubin, och medverkar gör bland annat Tom Pettys gitarrist Mike Campbell och Billy Preston, som en gång i tiden spelade med the Beatles.

Tack och adjö, med hopp om bättre kontinuitet framöver!