Kommande på Albert Bonniers förlag

Lagom till Göteborgs 400-årsjubileum år 2021 kommer vi - Per Beijer och Erik Bengtsson - att sammanställa våra resultat om fotboll i Göteborg ur ett historiskt och sociologiskt perspektiv i en tjock bok. Där vi kombinerar sylvassa statistiska analyser med skrönor och "möten" med göteborgsprofiler, korpdomare, derbykungar från de lägre divisionerna och goa gubbar på Rambergsvallen.
Eventuell försäljningsframgång för boken ligger såklart helt och hållet i att få till en riktigt bra götebossk ordvits i titeln.

Fotbollsjournalistisk språkmisshandel #2: Ulf Stenbergs frågetecken

Här kommer ett inlägg som är LIL:s första gästbloggare - i form av Per Beijer, dribbler, Guldhedenbo, offensiv back - och del två i serien "sportjournalistisk språkmisshandel", som började med ett inlägg om Mats Härds kommatecken. Den här gången handlar det om Ulf Stenbergs frågetecken.

---

Angående ditt blogginlägg om sportjournalisters användning av skiljetecken så stör jag mig, som jag tidigare nämnt, på att GPs sport&spel-krönikör Ulf Stenberg ställer retoriska frågor hela tiden i sina texter och använder frågetecken på konstiga ställen. Sitter på lektion nu och har inte tid att göra någon noggrann genomgång, men typ:

"Det spanska domarteamet riskerar att hamna i oönskade huvudroller när VM-kvalet skall avgöras - och den här gången blir det knappast 0-3?"

"En boråsare har knappast samma definition av ordet "supporterkultur" som en järnkamin eller bajenfan?"


Det är någonting med att han inte tar ansvar för vad han skriver, samtidigt som han kommer med gubbiga påståenden.


""Zlatan och Henke gör inte media i dag" är återkommande besked från Richts Ministerium, där landslagschefen godkänner att utsända medarbetare utestängs från presskonferenser - och gärna skulle styra kritiska åsikter med censur?"

"Viasat gör verkligen allt för att hjärntvätta tittarna med bedräglig reklam: ”Se Sveriges hetaste serie - hockeyallsvenskan!” Har KO tagit kompledigt?"

"Looking for Eric är klart sevärd. Scenen när brevbärargänget ägnar sig åt gruppterapi med hjälp av en gör-det-själv-bok är obetalbar och Cantona gör som levnadsklok rådgivare en överraskande rollprestation. Fotbollsklippen ger Unitednördar bonusnjutning. Vem minns att fransmannens mest geniala prestation var en passning?"

"Det är ingen tillfällighet att det senaste decenniets profiler, som Rivaldo, Ronaldo och Ronaldinho, inte orkat med rampljuset längre än tre, fyra år. Närmast på tur att bli mentalt utbränd står Cristiano Ronaldo – och hur länge trippar Messi runt på skadefria ben?"

"Doktor Havelange blev förmögen på att styra världsfotbollen i ett kvartssekel. Blatter har brassen som mentor – och tänker fylla på bankkontot tills han passerat 80?"

Om att gilla handboll

SvD-serien Stockholmsnatt satiriserar över handbollsfans och hur

smaklösa de (vi) är/hur billiga kläder de (vi) har

I lördags var jag på SM-finalerna i handboll (dam: Skövde mot Sävehof; herr: Drott mot Sävehof) i Malmö Arena. Ett av de absolut roligaste sportarrangemang jag varit på, antagligen det roligaste tillsammans med den 1 maj 2002 då Drott slog Redbergslid hemma och tog SM-guld.

11 500 i publiken: det är väldigt, väldigt mycket med handbollsmått mätt. Tre klubbar, en massa folk, en väldigt massa rött (Skövde), vitt (Drott) och gult (Sävehof). Extremt god stämning, inte mycket att göra för de poliser som var där. En magiskt bra herrfinal med framför allt ruskigt hårt och bra försvarsspel från båda lagen.

Drottklacken i Malmö arena ("Percy arena") i lördags. Bild från heh.nu

Det har i samband med Drotts succésäsong - före i år hade de inte varit i slutspel på sex år och de två senaste säsongerna fick de kvala sig kvar i Elitserien, men i år gick de alltså till final - talats om "handbollsfeber" i Halmstad. Det har byggts en ny arena och Drott kom denna säsong upp till ett publiksnitt på 1986 personer (att jämföra med 1200 för två säsonger sen), en bra siffra. För att vara handboll! För, jämför med stans bästa fotbollslag, Halmstad BK. De publiksnittar den här säsongen kring 3000. Vilket är riktigt, riktigt dåligt för ett allsvenskt fotbollslag. (Jfr Allsvenskan 2009 här.) Men ändå bra mycket mer än Drotts smått lysande siffra. Det illustrerar hur mycket mindre handbollen är jämfört med fotbollen (och med ishockeyn).

Handbollen är alltid en lillebror och lite undanskymd. Handbollsklubbar har inte alls samma grepp om folk som fotbollsklubbar - IFK, AIK m fl - har. Och, som pappa och jag konstaterade i lördags - handbollen har ingen "Nick Hornby". Det finns så vitt jag kan se ingen kulturell förankring för handbollen, det skrivs inte om den på nöjes- eller kultursidorna som det kan göras om fotboll (framför allt) eller kanske hockey. (En googling på "handboll i litteraturen" ger 0 träffar.) Detta gör också handbollen - för oss som har ett tillkrånglande/problematiserande förhållningssätt till sporten - otydligare i konturen än vad fotbollen är. Vad är handboll? Något att fundera på.

ett undantag: handboll i litteraturen

Dragspelets historia

Dragspelet fick sin största framgång i granskogar.

Det var byggt för att överrösta grov tallskog.

Det kunde sättas i knät som en kittlad piga

och rallarhänderna skyndade tapplande fram över dess

tangenter och basar.

Och segern vanns från Smålands Markaryd till

Stora Lule.

Skogarna gav sig och kastade valsen om Hammarfors

och Västanfors

mellan granstupen i Doversfors, Skogafors och Kilafors.

Och bälgspelssådden bar frukt

och den locktångskrusade dragspelskonungen

riknade till på sin glödritarsång,

medan tusenden efter tusenden i dans under livets

surapel

trumpet stampade in hambon i den svenska jorden.

(Harry Martinson, Cikada, 1953)

Gentrifiering av fotbollsklubbar: fallet Hamburg

Hamburg är en hamnstad och har därmed den perfekta förutsättningen för

00-talsgentrifieringen: att staden "vänder sig mot vattnet" och att gamla ruffiga hamn- och varvsarbetarkvarter rivs och blir yuppiefierade

Fina fotbollsbloggen Bank o Niva påminner om att Hamburgs näst största fotbollsklubb FC St Pauli gått upp i Bundesliga, och länkar till en artikel på 11 Freunde om "hur mycket av myten går upp?", hur alternativt är egentligen St Pauli idag?

Förra april-maj var jag på semester i Hamburg och Berlin med en kompis från London och en från Berlin, och Hamburgvistelsen blev bland en del annat också en meditation över fenomenet "gentrifiering", något som är mycket påtagligt i Hamburg (och i Berlin så klart: de senaste årens resor dit, ungefär en om året, har blivit som ett sätt att ta tempen på vilken stadsdel som senast blivit gentrifierad - är Prenzlauer Berg så über-gentrifierat att ingen vill gå dit (2007) eller har det blivit okej igen (2009), hur går det med Friedrichshain, på Simon Dach-strasse hänger nu endast engelska turister som super till medvetslöshet (2009), nu är Neukölln det senaste (2009), nej Lichtenberg är fortfarande inte kul, osv). I Hamburg pågår enligt tyska wikipedias sida om gentrifiering g i Hamburg i stadsdelarna Ottensen, St Georg, St Pauli och Schanzenviertel.

Om själva gentrifieringen i Hamburg har jag inte så mycket att säga, den är rätt lik den i andra städer gissar jag: gamla arbetarkvarter blir hippa då deras slitna hus med patina och inbyggd stämning lockar konstnärer, studenter, alternativa och "den kreativa klassen" dit, priserna drivs upp, husen renoveras, och sen står man där på Söder/i Prenzlauer Berg omgiven av s.k. latteföräldrar. Nedan några bilder från Hamburg i april 2009 som illustrationer:

2009-gentrifieringens cyklande ansikte: fixie-cyklisten; en fixie-butik i Sternschanze, Hamburg

gentrifierings-protest i Schanzenviertel: "Keine Gentrifizierung! Keine Spekulanten!"
(observera FC St. Pauli-flaggan på huset!)

Alternativt centrum i Sternschanze: ockuperade huset "Rote Flora"

--
Men det är ju som sagt inte gentrifering i allmänhet som jag är intresserad av här. Utan vad jag är intresserad av är: gentrifiering av fotbollslag. För i fotboll liksom med stadsdelar så är det ju så att det finns vissa lag som associeras med "arbetarklass", med "det genuina", som har en patina av äkthet. Hammarby i Stockholm och GAIS i Göteborg är nog de mest uppenbara exemplen i Sverige.

Hamburgs största fotbollslag är HSV, Hamburger Sportverein. De ligger trea i tyska maratonligan, har spelat i högsta serien oavbrutet sedan 1919, har blivit tyska mästare sex gånger, vunnit cupvinnarcupen 1976-77 och europacupen 1982-83.

Astra-öl. Snygg logga med hamn-referens

Hamburgs näst största fotbollslag är FC St Pauli. De har aldrig vunnit tyska ligan, aldrig vunnit cupvinnarcupen, aldrig vunnit europacupen. Däremot kommer de från gamla hamnarbetarkvarteren St Pauli mitt inne i Hamburg, där berömda och ökända Reeperbahn ligger, varifrån ölen Astra kommer (gebräut im Herzen Hamburgs, bryggt i hjärtat av Hamburg), de har helt enkelt potential för gentrifiering.

Det skedde så vitt jag förstår på 1980-talet: studenter och "kreativskallar" bosatte sig i arbetarstadsdelen, skriver 11 Freunde, och tog stadens andralag till sig. Dödskallefanan (Jolly Roger) och Che Guevara-fanan började vaja på stadion och fansen engagerade sig antifascistiskt (högerextrema hade då som nu ett fäste bland vissa tyska fotbollsfans). (För denna historia, se också abseits-soccer.com:s sida om St. Pauli.) Antalet besökare på matcherna mångdubblades; år 1981 hade man ett publiksnitt på 1600 - på en stadion med kapacitet på 20 000 - men i slutet av 90-talet sålde man ofta ut matcherna. St. Pauli blev ett "kultlag", ett alternativt lag, ett lag för vänstern, för Szeneleute.

FC St. Paulis dödskallesymbol

St. Pauli-fan firar uppflyttningen till 1 Bundeliga, april 2010. Fanan säger
"St. Pauli gegen rechts", "St. Pauli mot högern"

Detta är en legendarisk tid - i St. Pauli-fanshoppen kan man köpa flera fina böcker om det, men så klart, liksom all gentrifiering, inte utan motstånd och klagan. Abseits-soccer skriver: "Many supporters were attracted by the left-leaning politics and the 'event' and party atmosphere of the games. Hardcore oldtimers accused the new carpetbaggers of not even knowing the player's names."

Idag är St. Pauli ett internationellt känt kultlag, givetvis inte för att de är så bra, utan just för sin vänster- och alternativa profil. Utlänningar kommer till Hamburg för att se St. Pauli spela, t ex så finns det en svensk fanklubb, FC St. Pauli Supporters Sverige.

Både jag och den engelske kompis som var med i Hamburg förra året är väldigt fotbollsintresserade, och vi funderade så klart då på att gå på fotboll, och vilket lag skulle vi då se? HSV med sin topplagsstatus och sina höger-associationer, eller underdoggen St. Pauli? En tysk fotbollsintresserad kompis kom med ett instick: "Hellre St. Pauli, givetvis. Men St. Pauli är inte så 'äkta' längre. Många av de som vill ha vad St. Pauli hade för 20 år sedan, går nu och ser Altona (Altonaer FC von 1893)."

Altona är ett område nordväst om St. Pauli, lite längre ut från city, med i de främre delarna gamla arbetarområden som Ottensen, som sedan början av 1980-talet stegvis har gentrifierats... Och så går fotbolls-gentrifieringen vidare.

---
Max 17 maj 09, "Detta jävla längtande"

Världens bästa låtar

Efter att ha lyssnat extremt mycket på Van Morrisons grejer från 1978 till ca 1995 på sistone (tidigare hade jag bara lyssnat på de mest klassiska skivorna, de tidiga från ungefär 1968 till 1974), så har jag kommit fram till att det är dags att bekänna färg om vad jag tycker är "världens bästa låt". Och jo, jag menar egentligen "min favoritlåt", det är inte så att jag menar att jag har objektivt god smak och kan eller bör bestämma vad andra ska gilla, utan detta är bara mina favoriter, men det låter roligare att säga "världens bästa låt".

Jag har gjort mitt urval i två kategorier: sakralt och profant, inspirerat av Arvids påpekande häromveckan att jag blivit ny-andlig. De två kategorierna reflekterar väl hur jag lyssnar på musik eller vad för slags musik jag lyssnar på: dels tycker jag att musik ska vara gött, medryckande och melodiskt och ska få en på gott humör, dels lyssnar jag också på musik som jag blir mer känslomässigt berörd av.

Profant
1. Bruce Springsteen, "Sherry Darling" (från skivan The River, 1980)

Som ett levande manifest för hur gött det kan vara med pang-på-rödbetan-ingen-eftertanke-rock'n'roll. Saxsolo, underbart lök-dansande i denna liveversion, ja allting med denna hit från Springsteens bästa period är okomplicerat och glatt.


2. Dire Straits, "Walk of Life" (från skivan Brothers in Arms 1985, men min favoritversion är liveversionen från Basel 1992 som ligger på Youtube)

En låt som jag älskade redan på fritids där den fanns på ett kassettband som vi lyssnade flitigt på i lekrummet, och spolade tillbaka bandet efter introt så att man kunde lyssna på den igen. (Jfr Max om Supercutes uttalande om barns musiksmak här.) Dire Straits har jag lyssnat på under hela min uppväxt och jag gillar verkligen Mark Knopfler, engelskalärare, pubrockare, mainstreamrockens "everyman", som besjungit olika ämnen som avindustrialiseringens historia i "Telegraph Road" och vackra kvinnor på TV i "Lady Writer" och gjort country och samarbetat med en mängd olika artister som Eric Clapton och Chet Atkins. Dire Straits har gjort en massa fantastiska låtar men "Walk of Life", lökarnas lök, är ändå min favorit. Lyssna bara på pedal steel-solot efter det talade partiet i liveversionen ovan!

Bubblare: Håkan Hellström, "Brännö serenad" (2003); the Mavericks, "Excuse me (I think I got a heartache)" (1993); Jonathan Richman, "This Kind of Music" (1982)

Sakralt

1. Van Morrison, "Take it where you find it" (från skivan Wavelength, 1978)

Van Morrison är en av mina absoluta favoritartister; han har gjort hur många skivor som helst med välskrivna låtar, mjuka sounds och varierande sättningar, och alltid med en jävla pipa som passar lika bra till hetsiga uptemponummer (t ex refrängen till "Here comes the night", "Moonshine whiskey" eller "Glad tidings") som till ballader (t ex "Madame George" eller "In the garden"). När jag tänker på Van Morrison tänker jag på en artist med glöd, med något att förmedla, och med ett oerhört rikt uttryckssätt, en bred palett. "Take it where you find it" tycker jag är höjdpunkten i hela hans fantastiska utgivning, en av hans typiska "9-minuters som långsamt byggs upp och hetsar kring något andligt-låt" som avslutar en skiva, i detta fallet Wavelength från 1978.
Som så ofta med klassisk rock är temat "att söka efter mening" och själva orden är väl inte så märkvärdiga, inte så ovanliga, men sättet som de förmedlas på är i mitt tycke enormt, få eller inga artister kan som Van Morrison förmedla de allra största känslorna. Vem annars kan på en liveskiva efter en helt enorm riva huset-gospel-rock-version av en låt som på skiva är ballad ("In the garden", på skivan A Night in Francisco från 1993, från andliga oboe-skivan No Guru, No Method, No Teacher från 1986), ha en snbube på scen som skriker till publiken: "Did you get healed tonight?? I can't hear you! Did you get healed!!?!??", och komma undan med det? Ingen! Därför är Van en artist som får Springsteen att framstå som en andra klassens gubbrockare.

"Take it where you find it
Can't leave it alone
You will find a purpose
To carry it on
Mainly when you find it
Your heart will be strong
About it

[Chorus]

Change, change come over
Change come over
Talkin' about a change
Change, change
Change come over, now
Change, change, change come over

I'm gonna walk down the street
Until I see
My shining light"

2. Ulf Lundell, "Kid" (från skivan Det goda livet, 1987)



Lundell själv om skivan, som i Lundells diskografi ligger mellan klassiska, spritindränkta, gubbhyllade skilsmässoskivan Den vassa eggen (1985) och post-rehab-nyfrälsta, fantastiska, andliga skivan Evangeline (1988):

Det goda livet är en besvärjelse från en förvirrad man utan riktning som kastar sig in i nya äventyr både hemma och, för första gången, ute i Europa, samtidigt som han minns de gamla revolutionära dagarna med nostalgiskt skimmer i ”Dagar utan slut”; ”Kid” handlar om kvinnlig vänskap, ”Uppdrag” är en översättning av kontroversielle poeten Ezra Pound och den vackra ”Skyll på stjärnorna” slutar i en kaotisk orgie av gitarrer och synthar innan ”Det goda livet”:s hesa akustiska slut-credo: ”här har du en man / som reste sig och gick/ när alla sa att loppet redan var kört”

Som beskrivningen antyder detta är Det goda livet en väldigt ojämn skiva. En del brötande med synthmattor är på gränsen till olidligt, om än inte lika dåligt som medeltids-Uffe. Men de bästa låtarna - "Klockan och korset", "Danielas hus", och "Kid" tillhör hans allra bästa.

"Ibland bara sitter jag här
Och ser vågorna rulla in
Och jag tänker att en av de där vågorna
Den är snart min

Men du är så full av liv
Du sliter i allt
Du vill skratta och dansa
Tills din hud glittrar av salt

Hey kid,
Du har en vän här
Lita på mitt ord
Så länge vi stannar här på denna jord"

bubblare: Van Morrison, "In the Garden" (live, 1993); Beach Boys, "God only knows" (1966); Johannes Vidén, "Den sista färden" (2009); Jackson Browne, "Too Late for the Sky" (1974)

Ta en öl

"Medelklassen värderar helt enkelt det som den vet att arbetarklassen avskyr - allt för att utskilja sig."

Göran Greider refererar Bourdieu, i Arbetarklassens återkomst (1998, s 33)

I höstas öppnade en bar i källaren på Hagabion på Linnégatan i Göteborg. Baren heter Kino, vilket är tyska för "bio". Kino är inget märkvärdigt. Litet, trevlig personal, rätt bra musik, god öl, inga konstigheter (tvärtom är kanske det mest utmärkande med Kino just hur få konstigheter det är.)

Ändå är Kino "hippt", ett "hipsterställe".

Jag har verkligen funderat på det här. Varför är Kino "hippt"? Vad gör Kino hippt? Som jag ser det är det bara ett litet ställe som har öl och god stämning - väldigt bra alltså - men vad är det som är speciellt med det? Johannes och jag var där i höstas nån dag efter att det hade öppnat, på vardagskvällsöl som vi har för vana att göra varannan vecka eller så. Johannes, som var med på 90-talet med techno och drum'n'bass och sånt som jag bara har hört talas om och hängde i Berlin, pratade om att Kino påminde om "Berlin 1998". Och det tyska namnet på stället kanske har med det att göra. Men också på andra ställen (t ex länken ovan) refereras Kino som ett berlinskt ställe. Och jo - jag kollade nu på bloggarkivet och inser mycket förvånad att vi inte har skrivit så mycket om Berlin-ölställen innan - det här med enkla, nedstrippade små ställen med vardagsrumskänsla och kanske ingen öl på kran utan bara flaskor, det är något som också jag fastnat för med Berlin, jag minns tydligt min lyckorus en kväll i Neukölln (Berlin-gentrifieringens i alla fall då senaste erövring) i början av maj förra året liksom en del andra ställen i Friedrichshain och annanstans under de senaste årens Berlinresor.

I alla fall, återigen: varför är det så gött med ett så enkelt ställe som Kino? (För jag tycker ju lika mycket om det som hipsters gör.)
Och varför är det ett så renodlat hipsterställe? (Förutom att jag och liknande är där ibland.)
En Greidersk hypotes på fråga två: "svenne banan" gillar inte Kino --> hipsters gillar därför Kino.

I lördags var jag på ölrunda på Avenyn + andra och tredje långgatan: Joe Farrelli's (gillade jag inte, dålig & dyr burgare, tacka vet jag Red Lion) --> Stearin (trevligt ställe, trevlig personal, men jag avskyr loungemusik) --> Publik (grymt ställe, inte minst när dj:n är en tjej i jeansskjorta och jeans som spelar bl a "Run through the jungle" med Creedence och "Sextisju, sextisju" med Lundell i ett mycket varierat och eklektiskt set) --> Dubliner, det första och sista i LO-sällskap, och på Dubliner frågade jag en kommunalare: hur kommer det sig att fackliga häng alltid blir på såna här pubar (Bishop's Arms på Järntorget är ett annat standardställe). "De är väl mer arbetarklass" sa hon.

Och jo, Stearin och Kino (inte Publik i lika hög grad) känns onekligen väldigt medelklass, och kontrasten när man på en kväll gör en sån runda som jag gjorde i lördags, blir tydlig. Och kanske inget problem med det: jag gillade alla ställena utom Joe Farrelli's.