Midsommar i Meny

Midsommar är den vackraste av högtider. Inte blev det mindre vackert av att lyssna på det utmärkta radioprogrammet Meny i P1 där den svenska mästaren i pizzabakning, Hassan Saraoe, och Karin Fransson berättade om sina första upplevelser av den svenska midsommaren.


Hassan är bördig från Iran och kom till Sverige strax före midsommar för tjugo är sedan, och hamnade då på en midsommarfest i Varberg. Han blev förvirrad men förtjust, och nu talade han om att ta med sig midsommartraditionen ner till Iran och sade att hans barn dansar små grodorna varje år. Karin berättade om hur hon under sin första midsommarafton i Sverige trodde att hon kommit till paradiset; alla vitklädda vackra människor med blommor i håret, den fantastiska sillen, nypotatisen och gräslöken och som om inte det vore nog träffade hon sin blivande man denna kväll.


Inte ett enda av mina ögon var torra när jag lyssnat klart på deras redogörelser, och min kärlek till midsommar växte sig ännu lite starkare. Själv spenderade jag midsommarafton i Göteborgs skärgård på en underbar tomt med utsikt över Björkö och med dragspelsmusik hela natten lång. Vackert.

Community

Om ni inte redan har sett den, gör det pronto: Community.

Serien hade premiär på NBC 2009 och smälter samman det mesta av det jag gillar med amerikansk komeditradition: misslyckade vita män (se även här) i olika åldrar, highschoolmiljöer, genial ironi, grym och rapp dialog, etc. etc. I centrum för handlingen står ett antal elever på ett community college i Colorado, alla mer eller mindre genomneurotiska.

Bäst är Chevy Chase som spelar Pierce Hawthorne, en avdankad vd för ett våtservettföretag som varit gift sju gånger. Chase har verkligen mognat med åldern, taggat ner precis lagom mycket, spelar med lite mer smärta och visdom - han är grymt bra. Scenen där han byter sin hjärtmedicin mot ecstacy på skolmaskeraden, snedtrippar och bygger ett självmordshus av all inredning är episk.





Det hela är lite som en uppdaterad John Hughes för 2010-talet, men med mer satir och ironi. Minst lika bra som 30 Rock, om du frågar mig.

LiL hyllar, #6 - Lucinda Williams

På min soffa i Hammarbyhöjden, när otaliga bakiseftermiddagar långsamt övergått i skymning, då har en särskild kvinna ofta hållit mig sällskap: Lucinda Williams.

Lucinda Williams platta West från 2007 är en samling långsamma, repetitiva sånger om uppbrott och försoning. Ljudbilden i låtar som Are You Alright, Mama You Sweet, Where Is My Love och West är ödslig och vemodig men samtidigt värmande, som den sista sneda kvällssolen precis innan det blir kallt. Det är mer eller mindre en temaskiva - i fantastiska, tidlösa melodier sjunger Lucinda om sorgen efter en kärlek som dött.

I'll take the best of what you had to give.
I'll make the most of what you left me with.
I'm learning how to live.

Lucinda Williams har gett ut musik sedan tidigt åttiotal och nådde världsframgångar med plattan Car Wheels On A Gravel Road 1998, men för mig står West ut som hennes bästa verk. Hon har en frasering i sången och ett musikaliskt tilltal som är direkt och okomplicerat samtidigt som det är en väldigt visuell upplevelse att lyssna.

Lucinda Williams frammanar klassiska bilder - av bilvägar utan slut, av långa blickar, blåjeans och tomma ölflaskor i dammiga sommarkvällar. Men det är befriat från klichéer, det är istället en gestaltning av något helt centralt i upplevelsen av att vara människa, att älska, och att förlora.

Brölsaxen i våra hjärtan #1: Born To Run

Även om det kan tyckas en smula uppenbart vore det tjänstefel att inleda en serie om brölsaxofon - ett av min favoritinstrument - med något annat än Bruce Springsteens makalösa hit "Born to run". Saxsolot i "Born to run" är alla brölsaxofonsolons moder och talar för sig självt. Självklart framförs det av Clarence Clemons, mannen som förkroppsligar fenomenet brölsax, och som Bossen sade när jag såg honom med E-street Band på Ullevi för några år sedan: "He's probably the biggest man you'll ever see".

Amen to that, Bruce!

Perspektiv på saker och ting

Det här gillar jag.

"Prousts roman är det yppersta litteraturen har utfört – jag skulle drista mig till att säga att det rentav är bättre än tv-serien 'Mad Men'"

Bernur, om Stéphane Heuets serieversion av Prousts Combray, 14 juni

Katherine Heigl om På smällen: "sexistisk"

"Marriage is like a tense, unfunny version of Everyone Loves Raymond. But it doesn't last 22 minutes. It lasts forever."

Ben i Knocked Up (youtube)

Heigl: Knocked Up är

“a little sexist. It paints the women as shrews, as humorless and uptight, and it paints the men as lovable, goofy, fun-loving guys. It exaggerated the characters, and I had a hard time with it, on some days. I’m playing such a bitch; why is she being such a killjoy? Why is this how you’re portraying women? Ninety-eight percent of the time it was an amazing experience, but it was hard for me to love the movie.”

källa: Vanity Fair

Megan O'Rourke, "Katherine Heigl's Knocked Up: The demise of the female slacker", Slate 11 dec 2007
Feministing.com, "Katherine Heigl says Knocked-Up was sexist"
Sunsara Taylor, "Knocked up is f**cked up", Revolution (! tidskrift för Revolutionary Communist Party of USA..) 2007

Will Ferrells mansroller

"I will argue that part of Ferrell’s appeal (and ultimately why he is so funny) is his willingness to pierce traditional notions of male power, to put his naked body in the service of destabilizing concepts such as attractiveness, and ultimately his association with eras that he has obviously lived through, representing the full range of childish or adolescent sexuality from the perspective of absurd critique."

R Colin Tait, "Absurd Masculinity: The Time-Bending Comic Persona of Will Ferrell", 16 november 2009

"Increasingly visible since the late 1990s, what I will call 'Dude Flicks'-such as these with Vaughn which feature desperate, anxious white men-are nearly always comedies, and construct their humor from the inadequacies and failures of white male masculinity."

Peter Alilunas, "Male Masculinity as the Celebration of Failure: The Frat Pack, Women, and the Trauma of Victimization in the 'Dude Flick'", Mediascape vår 2008

"Will Ferrell Movies: Sexist? Homophobic?", youtube

--
tidigare inlägg om genus här på bloggen: "Topp 5 manlig genuspunk", oktober 2008.

Verklighetens folk

Jag kan redan nu avslöja vad 2010 års sommarhit heter: "Sheena" av och med Docenterna.

Jag har ruskigt dålig koll på Docenterna, i ärlighetens namn vet jag inte mer än att Joppe Pihlgren är programledare på UR. Deras nya ep "Vanligt folk" där "Sheena" finns med kommer dock att få mig att rota i arkiven. Första singeln från EP:n är emellertid titellåten, som också är fantastiskt bra:

Öltest: Philadelphia och New York

vid ingången till Nodding Head-bryggeriets brewpub

ett hörn på Nodding Head-bryggeriets pub och restaurang

Förra veckan var jag i Philadelphia och New York City på semester och ägnade den bland annat åt att dricka öl. När jag kom till Philadelphia, en stad vald som turistmål på grund av rik historia och närhet till NYC, så hade jag till och med sån tur att jag kom till en stad som stolt kallar sig (med viss tävlan förstås) "the #1 beer city in the U.S.", och som dessutom de dagarna som jag var där var mitt uppe i sin ölvecka.

Så här kommer lite blandade omdömen om öl druckna på mikrobryggeriet Nodding Head, på Monk's som utsetts till ett av världens bästa ställen att dricka öl på, på hak och bowlinghallar i Philly och New York, och på stranden i fina strandorten Montauk utanför New York.

--

Nodding Head Monkey Knife Fight lager
betyg: 2
smakar thaimat - är smaksatt med udda kryddor och citrongräs. En riktig experimentöl, en outlier, inget att lita på. Erbjöds också i drinkversion - Monkey Mimosa.

Nodding Head Ich bin ein Berliner Weisse
betyg: 1+
sur/syrlig i sin karaktär (om man dricker den utan sirapen som hör till), som en syrlig, blaskigare elak kusin till Jever. Dracks till toner av Public Enemy och the Clash på Nodding Head-brewpuben.

Nodding Head Zephyr
betyg: 4+
rik, mörk bärnsten, låååång eftersmak. Om sheriff Harry Truman var en öl... "en hand i stormen". Kopparfärgad. Inspirerad av Düsseldorf-specialiteten Altbier.

Stone Oaked Arrogant Bastard
betyg: 3-
standardale, sötbesk, smakrik

Stone Leviathan Ale
betyg: 3-
mörklig - mörkbrun men "blaskig", åt IPA-hållet

Flying Fish Summer Ale
betyg: 1+
blaskig

Yuengling
betyg: 4
bästa billiga lagern i USA??? Jag tror det. (Den och Bud.) Från Pottsville, PA.

Oscar's, mycket bra hak i centrala Philadelphia. $2,75 för en pint Yuengling

kult-blask

Pabst Blue Ribbon
betyg: 1
visst, PBR är kult, ("in the movie Old School, Will Ferrell's character wears a Pabst Blue Ribbon t-shirt and drinks a PBR while working on his car") den är hipp*, den har en vacker burk, allt det där, men den är jävligt äcklig. Som skolboksdefinitionen av riktigt, riktigt blaskig lager som oavsett temperatur så att säga smakar "ljummet", avslaget. På haket Oscar's drack jag en pint PBR direkt efter en Yuengling, i sällskap med en svenskättling till burgarbarkock som tyckte att vi skulle gå på strippklubb - "strip clubs are dirty man, but The Gold Club is the DIRTIEST!" - efter hockeymatchen som vi kollade på (Flyers mot Blackhawks i Stanley Cup-final), och det borde väl om något vara den perfekta situationen för att dricka Pabst, men inte ens då var den god. Direkt efter Yuengling - en riktigt god billighetslager - smakade PBR smutsvatten.

Men själva fenomenet med ett öl som så att säga "gentrifieras" (likt en stadsdel eller ett fotbollslag), som alltså går från att vara ett "fulöl" som dricks av "smaklösa" människor till att vara ett hipster-öl är intressant! Wikipedia:

"The beer experienced a sales revival in the early 2000s after a two decade-long slump, largely due to its increasing popularity among the 20-something demographic in cities such as Philadelphia, Pennsylvania, Portland, Oregon and New York City. As a result, it has become popularly associated with the contemporary hipster counterculture. A possible contributing factor to the resurgence of Pabst Blue Ribbon is the lasting popularity (particularly among hipsters) of the cult film Blue Velvet, in which antagonist Frank Booth (played by Dennis Hopper) profanely declares its superiority over rival beer Heineken, in which he shouts out 'Heineken?! Fuck that shit! Pabst Blue Ribbon!'. Analysts have suggested that these new, young consumers have fueled PBR's considerable rise in sales over the course of the last decade. Although the Pabst website features user-submitted photography, much of which features twenty-something Pabst drinkers dressed in alternative fashions, the company has opted not to fully embrace the countercultural label in its marketing, fearing that it could jeopardize the very 'authenticity' that made the brand popular. Pabst instead targets its desired market as an authentic American beer through product placement in films such as Gran Torino, as well as targeting its niche through the sponsorship of indie music concerts, local businesses, post-collegiate sports teams, dive bars and radio programming like National Public Radio's All Things Considered."

Ursprungligen från Milwaukee, Wisconsin, en stad med tyska kopplingar och en de klassiska bryggeriernas huvudstad i USA, det är till och med så att baseballaget heter Milwaukee Brewers! (Jfr Pittsburgh Steelers.) Några andra kända ölmärken som kommer från Milwaukee är Miller och Schlitz.
Lista: Top 5 PBR Appearances in Pop Culture.
Washington Post, 2003:

"Pabst Blue Ribbon, a forgotten if not forsaken brand, once the solace of the beleaguered working man, and, regrettably, a beer often associated with what people in polite company call 'trash,' has staged a surprising comeback. The resurgence is mostly among young adults, led by colleagues such as snowboarders and indie filmmakers.

Perhaps it's a sign of the times, or a remembrance of the way it was, or a toast to blue-collar virtue. However you pour it, PBR is America's new beer for a simple reason: It is not new at all.

Melissa Brown, a 28-year-old New York artist, recently served PBR at the opening of her art show at the Bellwether Gallery, located in the fashionable and hip Brooklyn neighborhood of Williamsburg. She explains her choice by saying that 'it's time to get back to the basics.' Others seem to agree. The owner of the gallery says that requests for PBR have become so common it's now 'the official gallery beer.'"

Gallerier i Williamsburg...
NYT år 2003 om PBR:s hipphet, "The Marketing of No Marketing".
Advertising Age 2009, artikel om PBR:s märkliga försäljningsboom.
*"According to several interweb publications, Pabst has been sold for $250 million. Experts agree, majority of the value is attributed to “post-bohemian hipsterness” premium." Källa.

Allegash White (från Portland, OR)
betyg: 2
veteöl åt det blaskig-sura hållet (motsatt det fruktig-fylliga hållet)

Russian River Pliney the Elder
betyg: 3+
Kraftig (8%) bitter lager från ett bryggeri som tydligen är ett riktigt finlirarmikro, Russian River från Santa Rosa, CA, grundat 1997. Kanske lite typiskt för de här "fina" mikrobryggerierna att det här är kraftigt och fränt, så långt från det "blask" som ölsnobbar föraktar som man kan komma.

Port Hot Rocks Lager
betyg: 1
mörk söt (yuck!) lager, karamellig (yuck!), lite kolsyra, som avslagen coca cola

Samuel Adams Summer Ale
betyg: 2
okaraktäristisk för Sam Adams - blaskig, citronig - det kanske är så jänkarna vill ha sina summer ales? (jfr Flying Fish Summer Ale ovan)

Saranac Pale Ale
betyg: 3
standardale från Utica, NY

Beachbum Blonde Ale
betyg: 3-
söt, inte så besk - lite som Bud fast med lite mer smak

Southampton Publick House IPA
betyg: 4
bryggaren beskriver den som en blandning av hopped-up California style och Gamla världens stil. Lysande IPA, just som jag vill ha en IPA: smakrik men fortfarande frisk. Och roligt nog lokal (jag drack den i Montauk), från en by på Long Island.

Blue Point Summer Ale (från Patchogue, Long Island, NY)
betyg: 3
lik Beachbum, somrig jänkarale

Ballant Point Big Eye IPA (från San Diego, CA)
betyg: 4
slogan: "get the point!". Frän! Feisty! Bra rejäl IPA med 7% alkohol.

Long Trail Double IPA
betyg: 3+
Mycket vacker djup, ljus bärnstensfärg och smaken är motsvarande: djup, rik, utan att vara söt eller mastig. Ekologisk produktion från Vermont, mikrobryggeri grundat 1989.

---
tidigare internationella öltest: Nottingham, Island, Budapest och Sydney (!), Tyskland #1, Danmark, Serbien, Tyskland #2.

Summer Time - The Roughest Time

I torsdags fick jag ett gästpass till Stockholm Jazz Fest och fick då bland annat se Michael Ruff spela sin slentrian-kristna-västkustpop och Håkan Broström New Places Orchestra leverera ett mycket bra gig med Victoria Tolstoy och Meja (!) som gäster.

Höjdpunkten på kvällen var dock Jenny Wilsons spelning. Med sig hade hon sitt band, plus sju sångare från Tensta Gospel Choir. Jenny Wilson är en otroligt begåvad låtskrivare, musiker och scenpersonlighet och lyckades med bedriften att låta 2010, tidlös och personlig på samma gång. Med sinnrika och ofta smart orkestrerade låtar och maffiga körer plockade hon poäng efter poäng av den något avvaktande Stockholms-publiken.


Mitt första minne av Wilson är från en kväll på Gyllene Prag i Helsingborg under våren 2005, då hennes låt "Summer Time - The Roughest Time" spelades och fick mig att spetsa öronen. Inget mer hände då än att jag antecknade titeln i mobilen, jag visste inte ens vem som sjöng men jag spontant gillade jag låten väldigt mycket. Sedan har inte så mycket mer hänt än att hennes namn legat och grott i bakhuvudet - men så fick jag då se henne spela live i torsdags och det var precis den injektion jag behövde för att äntligen införskaffa hennes debutskiva där denna nyss nämnda låt finns med.

Jag har under de senaste dagarna lyssnat väldigt intensivt på just denna låt. Hela skivan är bra, men "Summer Time - The Roughest Time" är sublim. Det märks på något sätt att den är från mitten av det gångna decenniet, produktionen har en del gemensamma nämnare med Christian Walz (som ju bekant regerade under den här tiden) med lite 'crazy' inslag och talade partier.

Texten ger lite perspektiv på sommaren och hävdar att det är tufft att leva just då eftersom alla förväntar sig att allt plötsligt skall vara så enkelt. Det ryms en del kluriga formuleringar på de 3.30 som låten varar, som t.ex. "I've slept more films than I have seen" eller "My nose is bleeding from rubbing it into books / I'm working hard on an intellectual look".

Jag kan inte riktigt sätta ord på vad det är som gör att jag går i mål så fullständigt på den här musiken, men säkert är att jag efter att ha lyssnat intensivt på denna låt i fem dagars tid bara gillar den mer och mer. Hennes timing och frasering är helt fantastisk, produktionen är cool och refrängen sitter som en sådan där berömd smocka. Faktum är att det är på den nivån att den här låten ensam har fått mig att må mycket bättre de här dagarna än vad jag skulle ha gjort annars - och det är det finaste betyg en låt kan få i min bok.

En krönika om the Runaways

För snart två månader sen läste jag en krönika av musikjournalisten Elin Unnes i Svenskan. Jag har funderat mycket på det här med krönikor de senaste åren för jag tycker att det är ett mycket svårt format, att mycket av de krönikor som skrivs är väldigt dåliga. Man måste på mycket få tecken förmedla något - en anekdot, en analys, en fundering - utan att bara bli en gaphals (som många krönikörer blir).

Utifrån detta blev jag så imponerad av Unnes krönika. Hon berättar en anekdot ur sitt liv på ett humoristiskt och effektivt sätt, och diskuterar något mycket mer allmängiltigt som också det är intressant, i en kort liten krönika. Huzzah!

Elin Unnes, "Allt förändrades av The Runaways", SvD 28 april

LIL kvalitetsmärkta uteställen #8; Hornstull Strand

Gårdagskvällen avrundades på Hornstull Strand, en värdig final på en kväll som inleddes med middagshäng i Årsta och fortsatte med Reggaefestival i Aspudden. Strand är ett av de trevligaste ställen jag varit på i Stockholm. Tillåt mig att motivera varför:

Sedan drygt ett år tillbaka finns det en regelbundet återkommande jazzklubb under ledning av den eminenta saxofonisten Nils Berg, och överlag måste konsertutbudet betraktas som väldigt vasst. Klubben är väldigt bra, med bra musik och - inte minst - rundpingis. Det finns få aktiviteter som skapar så god stämning ute på krogen som rundpingis. Ge mig ett pingisbord och ett trasigt racket och jag skall visa dig en god kväll. Musiken i pingisdelen var sublim igår; Totos "Africa", Steely Dans "Peg", Doobie Brothers "What a fool believes" - det lämnar inte mycket övrigt att önska. Även klubb-dj:n bjöd på ett mycket bra set.
Dessutom är både vakter och personal väldigt trevliga. Vi kom direkt från reggaefestivalen och några av oss bar på otympliga instrument, men vi hade knappt hunnit börja leta efter en lämplig plats att dumpa dessa på innan en vänlig dam från personalstyrkan kom till undsättning och lät oss lägga in utrustningen i logen - onekligen service utöver det vanliga.

Överlag är Hornstull Strand ett toppenställe med alla de ingredienser man önskar av ett uteställe och självklart förtjänar det LIL:s kvalitetsstämpel.

2010 - det höga hårets upprättelse

Som stolt bärare av en hög herrfrisyr och självpåtagen modebloggare på LiL måste jag bara slå ett slag för den här analysen av det rådande hårmodet bland män i Stockholm. Stockholm city våren 2010 skickar in ett rejält tillskott på dessa gubbars modeförebildskonton:

David Lynch

Morrissey

Eraserhead

Hur mår globalfilmen?

Vi har just klivit över tröskeln till ett nytt decennium, och jag måste bara fråga: hur mår egentligen globalfilmen?

Det var längesen jag såg en riktigt bra globalfilm. Jag saknar den upplevelsen i mitt liv. Den senaste var nog, om jag tänker efter, Charlie Wilson's War som hade premiär i Sverige våren 2008. Där spelar Tom Hanks en hårdför republikansk politiker som efter att ha sett flyktinglägren i Peshawar bestämmer sig för att förse den afganska befolkningen med vapen för att de ska kunna försvara sig mot Sovjet. Politiskt spel, internationella pengaflöden, otrohet och cyniska CIA-agenter i en oemotståndlig blandning.



Den okrönte kungen bland globalfilmer är i mitt tycke Syriana från 2005, som handlar om olika aktörers försök att få kontroll över oljetillgångar i Mellanöstern. George Clooney spelar en, japp, CIA-agent som iklädd khakifärgad slafsig kostym dras in i spelet om oljan. Öknens svett, hetta och sand blandas med svalkan och intrigerna från maktens korridorer i USA och den smutsiga, meningslösa döden på Beiruts bakgator.

En ofta förbisedd globalfilm är The Quiet American från 2002. Vi befinner oss i Saigon 1952, mitt under det vietnamesiska befrielsekriget mot den franska kolonialmakten. Brendan Frasiers amerikanske hjälparbetare blir polare med Michael Caines brittiska krigskorrespondent, och det leder till ett triangeldrama som också skildrar rötterna till USA:s krig i Vietnam på 1960- och 70-talen.

Det finns säkert andra globalfilmer som är värda att nämnas men som jag inte känner till. Men - hur står det egentligen till med globalfilmen på det tidiga tiotalet? När får vi se filmen om den brittiska Economist-korren som i jakten på sitt livs scoop dras in i den smutsiga vapenhandeln mellan Iran, Ryssland och Kina, och förlorar sitt livs kärlek på kuppen? När kommer thrillern om de illegala regnskogsavverkningarna i Honduras, skildrad genom en amerikansk aktivists fall från idealistisk miljökämpe till korrumperad medlöpare? När har nästa svenska globalfilm premiär - vi ska väl inte bara få Lukas Moodyssons Lilja 4-ever? Jag vill se en science fiction-film om Jan Björklund, som efter nästa val är vice statsminister och avslöjas stå i centrum av en stor vapenexportskandal med förgreningar till Lundin Oil och konflikten i Sudan. När kommer den filmen?

Tre hörnor straff

Vill gärna, så här i fotbollstider, tipsa om bloggen Tre hörnor straff. Det är en välskriven och oftast väldigt rolig blogg med lite annorlunda perspektiv på fotbollen. Inlägget med tio ordvitsar som sportjournalister kommer använda apropå att Kalmars nya arena skall heta Guldfågeln Arena är lysande, jag kan inte låta bli att publicera listan även här:

10 ordvitsar om Guldfågeln Arena

10. Billig: Kalmar spelade som yra höns

9. Bildlig: Spelarna sprang runt som nackade kycklingar

8. Sannolik: Rydström kacklade mest på Guldfågeln Arena

7. Given: Det blev lite tuppfäktning mellan spelarna

6. Brutal: Motståndarna blev slaktade på Guldfågeln Arena

5. Osannolik: Spelet fick huden att knottra sig som kycklingskinn

4. Dålig: En fjädra skitmatch

3. Poetisk: Om Kalmar kommer fyra: Bronsfågeln Arena

2. Miljövänlig Djurvänlig: X har fått en roll som frigående höna på Kalmars mittfält

1. Elak: Selakovic gick runt som en sprätthöna på planen

http://trehornorstraff.wordpress.com/

Voxpop

När jag ändå är inne på 1990-talsnostalgi måste jag få utveckla några tankar om Voxpop. Sicket program! Det var för min del det sista TV-program som gjorde en skillnad i tillvaron. Onsdag kväll kl.19-20 var en helig tid, en tid då man fick bekanta sig med ny musik och lära sig vad som var på gång i underhållningsbranschen.

Jag kanske drar för stora växlar nu men jag tror att jag därmed tillhörde den sista generation som lät sig trollbindas av ett enskilt program på teve; strax efter exploderade internet med ständiga uppdateringar, napster och andra mp3-sajter slog igenom stort, cd-brännaren introducerades i de svenska folkhemmen, och telefoner mobiliserades. Vi började bli en del av ett allt snabbare informationsflöde som ännu, ett decennium senare, fortfarande inte visar några som helst tecken på avtagande och där man konsumerar kultur på ett helt annat sätt än vad man gjort tidigare.

På Voxpops tid (jag har ytterst svaga minnen av Magnus Karlsson, så för mig är programmet i första hand associerat med Henrik Olsson, och till viss del med hans efterträdare Josefin Sundström) fanns det som jag minns det i princip inga andra naturliga sätt att komma i kontakt med ny musik. Det är klart att man kunde läsa om artister i Hallandsposten eller lyssna på radio, men det var alternativ som kom väldigt mycket längre ned i prioriteringsordningen.

Så många klassiska låtar (och videor) som passerade revy! The Offspring med "Pretty fly for a white guy", Aqua med "Barbie Girl", "Save Tonight" med Eagle-Eye, "Big big girl" med Emilia, Spice Girls, Backstreet Boys, Markoolio, Celine Dion, Bloodhound Gang, m.fl, m.fl. Egentligen var inga av dessa band mina favoriter, men det är de jag minns bäst och associerar med programmet. Jag brukade sitta med videospelaren laddad och redo och spela in mina favoriter som då var Kent, Beatles (videon till Hey Bulldog släpptes i samband med nylanseringen av Yellow Submarine), Radiohead, Oasis, No Doubt och Cardigans.

Intervjuerna med alla artister var en höjdpunkt i programmet, och då inte minst när de på stapplande svenska, alltid med ett plikttroget leende på läpparna, fick haspla ur sig: "Det är du som bestämmer hur listan i Voxpop ska se ut. Ring och rösta!". Detta var ett mantra som upprepades många gånger varje program, och än idag minns jag exakt hur Kevin i Backstreet Boys eller sångaren i Savage Garden uttalade orden. 1.57 in i detta klipp får ni höra hur två snubbar från Boyzone uttalar denna legendariska slogan:



Jag är inte säker på att det var ett lika fantastiskt program som det är i mina minnen, men när jag tänker på 1990-talet är Voxpop den ultimata symbolen för den tiden.

You get what you give

Jag fick närapå en aha-upplevelse nyligen när jag i flera olika sammanhang (bland annat i Mauro & Pluras kök) fått höra den gamla favoriten "You get what you give" med New Radicals. Dels insåg jag vilken fantastisk låt det är, dels insåg jag att nostalgi kan drabba även min generation.

Missförstå mig rätt nu, jag är en nostalgisk person och har så länge jag kan minnas fått en av lika delar ångest och glädje uppbygd knut i magen så fort jag tänkt tillbaka på "gamla" tider, men vad gäller musik har jag på något sätt lyckats inbilla mig att nostalgi endast är förbehållet 1960-talet och tidigare. En ologisk och korkad tanke, men jag har egentligen aldrig tänkt igenom det utan bara haft en förnimmelse av hur det ligger till. När jag nu hörde New Radicals monsterhit från 1998 igen så var det första gången på nästan tio år den nådde mina öron. Jag hade deras debutskiva och lyssnade dessutom väldigt mycket på den, men jag hade nästan helt glömt bort dem. Plötsligt var jag tillbaka i tiden precis före millennieskiftet, en tid som regerades av musikvideor i allmänhet och voxpop i synnerhet. Det är nog första gången jag fått en så stark nostalgisk upplevelse av en låt, i alla fall av just själva musiken. Klart att det finns låtar som för alltid är associerade med vissa ögonblick, men i det här fallet handlade det bara om nostalgi inför musiken. Videon ja, den är för övrigt fantastisk, och som Arvid sa: "scenen med huvudet under glassmaskinen är episk". Se själva:



Jisses vad populära sådana där fiskarhattar var förresten!

För övrigt...

...gillar jag den telecom-jättes reklam där man manifesterar sin överlägsna mobila täckning med hjälp av gamla reklambilder från bortglömda städer i Sverige och dess tillhörande slogans (I love HJO, When in Europe don't miss Skurup). Även om glädjen dämpas något av att man kan ana ett visst mått av Stockholm-överlägsenhet är det så dumma och fåniga slogans (jag säger bara: "Grums - så mycket mer än du tror") att de förtjänar att drivas med.



...har Stockholm City sedan beslutet att endast utkomma två gånger i veckan undan för undan blivit en allt bättre tidning. Plura skriver om mat, sunkhak hyllas, Natalia Kazmierska skriver om konst, Jan Stenmark och Kerold Klang återfinns på seriesidan; överlag är det faktiskt en riktigt go tidning.

...har jag kanske lyssnat för mycket på Mauro Scocco för att imponeras av hans nya singel "Adrenalin", som släpptes för nedladdning på iTunes idag. Det är snyggt producerat och väldigt stabilt komponerat, men det känns lite för mycket som ett hopkok på valfri låt från "Herr Jimsons äventyr" blandat med lite Pet Shop Boys-nittiotal. Egentligen älskar jag ju den här musiken, men jag har hört den här låten göras lite för många gånger förut - sedan kan jag inte neka till att besvikelsen över att han låter bli att fortsätta på det gubbrocks-spår som inleddes på senaste skivan "Ljudet av tiden som går" bidrar till min brist på entusiasm.

Mönsterås Bluesfestival

I fredags lämnade vi Halmstad bakom oss och reste rakt genom regnet med siktet inställt på ostkustens bluesmecka Mönsterås. Fem mer eller mindre unga män utrustade med cymbaler, gitarrer, kontrabas och tre ackord.

Att vara på bluesfestival är mycket speciellt; det finns få andra platser där det går att komma undan med en så sjukt sliten look. Publiken är i regel övervintrade bluuuesmän som ligger i ide större delen av året men plötsligt vaknar till liv, tar fram midjeväskan och skinnvästen alternativt jeansjackan, plockar med sig fyra dosor lössnus och en flaska whisky och kör lite för fort hela vägen ner till Mönsterås.

Gubbar som dansar ensamdans (stående som sittande), finska gitarrister som har solglasögon på sig inomhus en hel kväll, arrangörernas lite för unga döttrar som säkerhetsvakter, ljudtekniker i cowboyhatt och hästsvans, allt detta är inslag som gör en bluesfestival till en bluesfestival.

Mönsterås på den gamla goda tiden

I år fick vi bo på ett vandrarhem en knapp mil från spelstället; jag fick själv ringa och ordna med skjuts av en uppenbarligen ofrivilligt kontrakterad transportansvarig man som på slö småländska undrade om inte någon av oss kunde hålla sig nykter. Svaret (vad tror han egentligen, vi spelar bluuues) blev ’nej’. Efter spelningen var det backstagehäng med samtal om nyktra upplagor av Lundell och Tomas Ledins beteende. Innan vi åkte tillbaka till vandrarhemmet – utsökt vackert beläget precis vid havet – stod vi och tjötade med Lisa Ekdahls exman som tydligen en gång i tiden fått erbjudande om att ta över som sångare i the Who – och tackat nej.

Väl tillbaka på hemmet blev det jam halva natten tillsammans med ett bluesband från Stockholm som bjöd på öl och päroncognac. Gamla rävar de också; alla är mer eller mindre gamla rävar på en bluesfestival.

Festivalbild från 2009

All the roadrunning

But if it’s all for nothing
all the roadrunning’s
been in vain

Dessa bitterljuva ord möter den som lyssnar till titellåten på Mark Knopfler och Emmylou Harris duoskiva ”All the Roadrunning” från 2006.

Jag minns när jag först fick nys om detta album, det var under våren 2006 och på väg ner till Berlin spenderade jag och E en eftermiddag i Malmö i väntan på tåget mot Kastrup. Inne på Folk och rock upptäckte jag till min stora glädje att Donald Fagens nya soloplatta hade kommit, jag som inte ens visste om att han hade tänkt släppa en sådan! Man tenderar att bli ganska isolerad när man går på folkhögskola, bland annat lyckades jag under samma period helt missa att min stora favorit Andrew Bird fått ett mindre genombrott i Sverige.

Nå, inne i skivbutiken spelades en behagligt tillbakalutad och välproducerad countryplatta som fick mig att spetsa öronen. Jag hade då i princip i hela mitt liv betraktat country som ett skämt, musik för hjärndöda och superkonservativa män i amerikanska södern som man omöjligt kunde uppskatta utan att vara ironisk. Jag hade emellertid precis börjat mjukna lite och den här skivan blev startskottet på en djup och innerlig kärlek till countryn. Jag insåg där och då, på Folk och rock i Malmö, att det finns country som kan beröra mig.

Väl på plats i Berlin fanns det enorma affischer över hela stan med reklam för Mark & Emmylous nya epos, och så fort jag var hemma igen införskaffade jag skivan.

Jag har alltid varit svag för duetter mellan man/kvinna eller pojke/flicka, och den här skivan utgör inget undantag. Låtarna är otroligt snygga och välproducerade, de båda titanerna sjunger inspirerat - och dessutom fantastiskt samspelt - och Knopflers gitarrspel sparkar rumpa. Kanske tycker vän av oordning att det är något för perfekt och tillrättalagd produktion, men även om det skulle kunna vara ett adekvat påstående stör det mig inte alls i det här fallet.

Det är som ordentligt insnöad musiknörd med ganska bred musiksmak ofta väldigt svårt att avgöra vad som är hippt eller inte, men rent spontant känner jag att ”All the Roadrunning” är en ganska ohipp platta, exempelvis jämfört med den betydligt mer erkända plattan som Alison Krauss och Robert Plant gjorde några år senare, men jag skulle vilja hävda att den är väl så bra. Jag är väldigt förtjust i det slätstrukna countryrock-sound som manifesteras på den här skivan.