Dagens svängigaste gitarrlir...

...står den här damen för:

Carina Kågström

Jag har alltid varit ett fan av drastisk humor, framförallt om den är skickligt levererad. Illustratören och konstnären Carina Kågström är för mig en ny bekantskap, men en mycket angenäm sådan. Hon är bland annat aktuell med en ny bok, en utställning på Halmstads konsthall samt som Stockholm Citys nya serietecknare - jag bockar och tackar.

New York City's Killing Me eller Kärlek vid första ögonkastet

Plötsligt händer det.

De flesta av mina bestående romanser har vuxit fram. Efter att inledningsvis ha missat poänger, varit för dåligt inlyssnad på en viss genre eller av annan anledning inte ha varit mottaglig har sedan den berömda polletten trillat ner. Det gäller jazzmusik och country i största allmänhet, det gäller the Beatles, det gäller egentligen mer eller mindre all musik jag älskar idag.

Då och då händer det emellertid att man fem sekunder in i en låt faller handlöst, och då är det inte sällan omständigheterna som spelar huvudrollen. En av mina starkaste musikupplevelser någonsin var när jag hörde Coldplays "In My Place" för första gången. Jag hade då närmast lyssnat sönder deras debutskiva "Parachutes" (2000) och längtat mig halvt fördärvad efter uppföljaren. En lördagsmorgon sommaren 2002 när jag vaknade sent och slentrian-knäppte på TV:n sade radioprataren (det var testbild och ljudet kom från P3) något i stil med att "nu är det äntligen dags för premiären av Coldplays nya singel". Plötsligt klarvaken och väldigt uppspelt satte jag snabbt på stereon, rattade in P3 på radion och vred upp volymen rejält. Redan under introt började tårar rinna nerför min kind och när låten var slut var jag helt omtumlad. Förmodligen hjälpte mitt nyvakna sinne mig till att helt kunna uppslukas av musiken eftersom jag där och då saknade alla de skyddsnät som man annars har hunnit spinna färdigt redan vid morgonkaffet. Detta är ett fenomen jag märkt av många gånger, hur man när man är väldigt trött kan ha mycket lättare att ta till sig musik, men jag har aldrig upplevt det så kraftigt som den gången.

I lördags var jag hemma hos den här bloggens hemligaste medlem för att provlyssna de senaste mixarna från dennes kommande skiva, samt för att umgås i största allmänhet. Efter en rejäl glädjelyssnings-session, två rejäla portioner dillkött, en portion hemgjord blåbärsglass och en stänkare eller två satte Nyström på "New York City's Killing Me" med Ray LaMontagne and the Pariah Dogs och fem sekunder senare var jag såld. En klassisk historia av "Män som längtar bort"-karaktär med fullkomligt lysande pedal steel-passager är allt som behövs för att få mitt hjärta att spira.

There’s just something about this hotel
Got me wishing I was dead
Gotta get outta New York City, son
Somewhere I can clear my head

I was just kicking along the sidewalk
Don’t wanna look you straight in the eyes
Don’t wanna ask you how you’re doing
Don’t seem to care if you live or if you die

Just gotta get me somewhere
Somewhere that I can feel free
Gotta get outta New York city, boy
New York City’s killing me.

Just outside of Nashville
I met the woman of my dreams
Sure would like to get to know her
Maybe find out what it means

Get so tired of all this country
Get so tired of all this noise
Gotta get back up in my country
Have a couple drinks with the good ol’ boys

Just gotta me somewhere
Somewhere that I can feel free
Get me outta outta New York city, son
New York City’s killing me

Just gotta me somewhere
Somewhere that I can feel free
Get me outta outta New York city, son
New York City’s killing me

Ray the Man

Jane Eyre-filmen och en fascination för utvecklingsromaner

Mia Wasikowska som Jane Eyre

"The Brain -- is wider than the Sky --
For -- put them side by side --
The one the other will contain
With ease -- and You -- beside --"
Emily Dickinson, dikt 632

"I wish a woman could have action in her life, like a man."
Jane Eyre

Emily Dickinson, poeten, skrev en gång att "the brain is wider than the sky". Detta är en på samma gång hårdkokt och poetisk formulering. Hårdkokt, för "brain", inte "mind" eller något annat mindre fysiskt ord; poetisk, för tankegången är vacker och mäktig.

Jag kom att tänka på Dickinsons formulering igår när jag såg Cary Fukunagas nya filmatisering av Charlotte Brontës Jane Eyre från 1847. Jane Eyre är en av de bästa böcker jag har läst. Jag kommer ihåg hur jag sträckläste ut den mitt i natten på en synnerligen obekväm buss på väg från Berlin till Prag, påskhelgen 2006, och antagligen störde min sätesgrannes försök att sova med min envist tända lampa: jag kunde inte sluta läsa. Jane Eyre är en mäktig, medryckande roman. Vi följer huvudpersonen som gett boken dess namn från en kärlekslös barndom hos hennes elaka moster - Jane är föräldralös - till en brutal internatskola för flickor som ska bli guvernanter och liknande, och vidare ut i yrkeslivet. Jane får anställning som guvernant för en fransk föräldralös flicka på ett gods; godsets ägare, som tar hand om flickan, är frånvarande men är uppenbarligen rik för på godset bor en hel rad anställda även i ägarens frånvaro. Bokens definierande händelse är Janes slutliga möte med denna ägare, Mr Rochester, som är en ofta surmulen, självsäker intelligent, lynnig karl. Jane är för hennes del (minst) lika intelligent, snabbtänkt, vid behov respektlös, och välformulerad, och relationen mellan Rochester och Jane, husets herre och guvernanten, har en dialog som en elakare, uppriktig screwball.

Jane Eyre är en av 1800-talslitteraturens klassiska briljanta kvinnor. Mycket bläck har använts åt frågan om feministiska perspektiv på Brontës roman - en av den feministiska litteraturvetenskapens klassiker, The Madwoman in the Attic, har till och med sin titel från handlingen i Jane Eyre - och jag ska inte göra anspråk på några stora insikter där. Men vad jag är fascinerad av är detta. Jane Eyre är, det är uppenbart i Brontës skildring, en mycket intelligent och begåvad person. Men hennes omständigheter, i engelskt 1830-40-tal, är i allra högsta grad begränsande: vissa yrken och positioner anses lämpliga för kvinnor, andra inte. Där finns en ren dramatisk dynamik: å ena sidan en individ med stor vilja och förmåga, å andra sidan ett samhälle som säger att hon ska begränsa båda två och underordna sig. En dramaturgiskt fruktbar motsättning. Jane Eyre är en av de klassiska utvecklingsromanerna: romaner som fokuserar på en individs personliga utveckling. En fantastisk genre, tycker jag. Dorothea Brooke, Aurora Leigh, Jane Eyre, Malte Laurids Brigge - några av de mest fascinerande karaktärerna jag stött på i litteraturen.
Den nya filmen har en helt lysande Jane i Mia Kasikowska. Hon spelar minimalistiskt, subtilt; möjligtvis så subtilt att om man inte har läst boken så blir hon svårbegriplig. Det är överhuvudtaget, tror jag, en film som måste ses på allvar och på bio; om man tittar på tv hemma med småprat och prassel med ostbågar kan den kanske framstå som klichéaktig, för där finns engelska hedar, Judi Dench, vankande i trädgården till tonerna av pianomusik och kyssar i ösregn, som i vilken 1800-talsromanfilmatisering som helst. Men i själva verket är de klyschiga bitarna nedtonade i denna version; genom att skala bort en del lull-lull så träder Jane Eyre fram än mer tydligt som den briljanta karaktär som hon är.

Jag skrattade, jag fällde en tår, jag kastades känslomässigt omkring som ett löv på en blåsig engelsk hed - den nya film-Jane Eyre får tio hedfeelings av tio möjliga.

---
En sida med guide till alla JE-inspelningar för tv och bio: The Enthusiast's Guide to Jane Eyre Adaptations.
A.O. Scott recenserar den nya JE-filmen i New York Times:

"This 'Jane Eyre,' energetically directed by Cary Joji Fukunaga ('Sin Nombre') from a smart, trim script by Moira Buffini ('Tamara Drewe'), is a splendid example of how to tackle the daunting duty of turning a beloved work of classic literature into a movie. Neither a radical updating nor a stiff exercise in middlebrow cultural respectability, Mr. Fukunaga’s film tells its venerable tale with lively vigor and an astute sense of emotional detail."

Slate gör en genomgång av Jane Eyre-filmatiseringar och diskuterar särskilt hur de hanterar romanens "creep factor".

Kebnekajse

Måste så här i efterhand passa på att blogga lite om en trevlig konsert jag bevistade i Halmstad för ett tag sedan. Det var de evigt unga progg-folk-rockarna i Kebnekajse som bjöd in till en stunds musikaliskt samkväm på Kajskjulet, som snabbt håller på att etablera sig som Halmstads trevligaste konsertlokal (visserligen i våldsamt svag konkurrens, men dock).

Det var då

Jag är sorgligt dåligt inlyssnad på denna legendariska orkester men den månghövdade, skinnvästprydda och välförfriskade publiken var desto mer med på noterna. För mig var det en lika stor behållning att se trumslagaren Pelle Ekmans outfit (T-shirt med Elvistryck, träningsbyxor, sandaler, flint och enormt skägg) som att höra de olika folkloristiska melodierna smyckas i rockskrud.

Kenny Håkanssons glimrande gitarrspel och Göran Lagenbergs (mannen, myten, legenden) stabila basande var tillsammans med Mats Glenngårds elfiol det som utgjorde de musikaliska höjdpunkterna, men minst lika fint var det att se Ekmans skägg guppa i takt med musiken och andrebasisten Thomas Netzlers gubb-gungande uppenbarelse.

Detta är nu

250 Halmstadbor kan inte samlas i en lokal med utskänkningstillstånd utan att någon börjar ropa okvädningsord på grov halländska, men överlag var det en god stämning som präglade denna afton; Kebnekajse var på spelhumör och lokalen var härligt lagom ruffig. En mycket bra kväll, på min ära.

Halmstad BK 1 - IS Halmia 2

Träningsmatch, Alevallen 23 mars 2011: Halmstad BK 1 - IS Halmia 2
ISH-bloggen: "bäst i stan"
Hallandsbloggen
Hallandsposten: "HBK chockat när Halmia vann"
HBK:s svenska fans-sida

Det jag saknar mest när jag är utanför Sverige är 1) familj och vänner, och 2) sporten. Allt annat kan man ersätta - att följa politisk debatt, kultur etc är ju enkelt över nätet, för att ta ett exempel. Surt att missa en sån fin sport-dag med ISH-seger och Drott-seger på samma dag, men desto mera pepp inför sommarens och höstens matcher.

Till skillnad från den träningsmatch mot Markaryd som jag såg för några veckor sedan så verkar det som att Halmia spelade en väldigt begriplig uppställning den här gången - Welander var inte innermittfältare. ISH-bloggen och Hallandsbloggen listar dock formationerna olika: ISH-bloggen som 4-4-2, Hallandsbloggen som 4-2-3-1. Skillnaden är om Welander placeras som anfallare bredvid Maholi, eller som en av 3:orna i ett 4-2-3-1. Vilket som låter bra i mina öron - om man har båda formationerna intränade till säsongen så har man ju en bra variation att jobba med - och jag tycker att uppställningen ser stark ut, även om det är märkligt att ISH bara hade två avbytare..

Hallandsbloggens noggranne Lars-Gunnar Blom förser också oss halmianer med information om formationer från övriga träningsmatcher: 4-2-3-1 mot Laholms FK med, ser det ut som, Welander bredvid Taube som defensiv mittfältare och Genberg i "nr 10"-positionen, 4-2-3-1 mot Markaryd med Patrik Redo som "nr 10", 4-2-3-1 mot HBK:s U21-lag med Welander som "nr 10". (Om 4-2-3-1-formationen, se till exempel denna artikel från Zonal Marking: "How the 2000s changed tactics, #5: Back to four 'bands' in formations". Taktikgurun Jonathan Wilson säger i sin kommentar till VM 2010 att "This has been the tournament of 4-2-3-1.")

En av anledningarna till att jag intresserar mig så mycket för 4-4-2 vs 4-2-3-1-frågan är att det blir intressant att se hur ISH spelar nu när Peter Lindau slutat spela. De senaste säsongerna har Lindau ju varit bollmottagaren #1 i ISH, som spelade centralt och tog mot och distribuerade passningar till yttrarna och ibland också genomskärare till anfallaren. Så vitt jag kan se har inte ISH någon ny spelare som kan fylla den rollen, så därför borde anfallsspelet förändras något: ISH lär hålla fast vid "possession"-spelet med många kortpassningar, men den centrala anfallskombinationen kommer onekligen bli annorlunda utan Lindau på plan.

Jag har tidigare tänkt att Taube vore det naturliga valet som offensiv centralmittfältare, och blev förfärad förra året när han spelade mittback - han är bra med boll, kan verkligen storma fram, och en intelligent passningsspelare, så jag har inte fattat varför han har flyttats tillbaka i banan jämfört med när han kom till ISH. Men han verkar inte ha spelat "nr 10" alls denna försäsong, utan vara etablerad som defensiv mittfältare nu.

---
Mer Jonathan Wilson om 4-2-3-1: "why has 4-4-2 been superseded by 4-2-3-1?", 18 december 2008. "is the box-to-box midfielder dead?", 22 april 2009.

Humor, 2

The Onions bildtext: "The suave, fantastically wealthy Krieger calls the state 'captivating.'"

Mitt förra inlägg handlade om sexiga saxofoner och att jag tycker det är ett roligt fenomen, utan att jag riktigt fattar varför. Här kommer en till grej som jag tycker är extremt rolig, och jag vet inte riktigt varför, men jag tror att det har med ironi att göra.

Det är en Onion-artikel som heter "Wealthy Swiss Tourist Offers U.S. Government $87 Billion To Buy Indiana's Populace For Just One Night". Den handlar om att USA:s regering är i ekonomisk kris, och att en enormt rik schweizare kommit till landet och gett regeringen ett oanständigt förslag: för $87 miljarder vill han ha Indianas befolkning för en natt. The Onion är en briljant satirtidning, ofta med perfekt ton i sina parodier, och så också här:

"'When I see an object of great beauty, I must possess it,' the wealthy banker said in a televised interview Saturday, explaining how Indiana's 'purity and innocence' set it apart from all the other Midwestern states. 'In all my travels, never have I found anything more beautiful than Indiana.'"

Fantastiskt roligt. Jag vet inte varför, men jag tycker verkligen att det är fantastiskt roligt.

Sexy sax man

En av de roligaste saker jag vet är sexig saxofon. Den åttiotalistiska estetiken kring slow motion-filmning, solnedgångar och sax. Jag vet inte varför, och undrar varför. Är det för att man som åttiotalist är marinerad i ironi, så att genuint o-ironiska saker som sexiga saxofoner automatiskt blir roligt?

Det gör i alla fall att jag gottar mig rejält när jag hittar saxar av rätt sort, som en kompis profilbild på facebook där han med bar överkropp spelar saxofon på en Medelhavsstrand i solnedgång, eller att Patrick Wolf har med en strandsax i videon till hans underbara "The City". Sexy sax man är ingen klockren video, det är svårt att få folk runtomkring att reagera på roliga sätt, men den har i alla fall sina poänger.

Lucinda Williams - Metal Firecracker

Lucinda Williams album "Car Wheels on a Gravel Road" från 1998 var något av hennes mainstream-genombrott och är en hörnpelare i hennes diskografi. Under förra millenniets sista skälvande år lyckades den goda Williams med konststycket att samla ett gäng låtar som både är tidlösa, klassiska och drabbande. Texterna är raka och alla låtar känns så självklara, liksom Lucindas sånginsatser. Det finns inga svaga spår, men en låt har blivit min stora favorit, och återigen handlar det om en uppbrottslåt - Metal Firecracker.

Det coola med den här låten är att den bara antyder en väldigt jobbig separation, men egentligen får vi inte alls veta vad som har hänt. Storheten ligger i hur mycket smärta som förmedlas utan att några detaljer om vad som gått snett nämns överhuvudtaget, ännu ett bevis på att Williams är en fantastisk låtskrivare. Allt den kvarlämnade huvudpersonen begär är att de personliga saker som berättats i förtroende ska förbli hemliga, en otroligt sorglig summering av ett en gång i tiden sprakande förhållande.

Once we rode together
In a metal firecracker
You told me I was your queen
You told me I was your biker
You told me I was your everything

Once I was in your blood
And you were obsessed with me
You wanted to paint my picture
You wanted to undress me
You wanted to see me in your future

All I ask
Don't tell anybody the secrets
Don't tell anybody the secrets
I told you
All I ask
Don't tell anybody the secrets
Don't tell anybody the secrets
I told you

Once you held me so tight
I thought I'd lose my mind
You said I rocked your world
You said it was for all time
You said that I would always be your girl

We'd put on ZZ Top
And turn em up real loud
I used to think you were strong
I used to think you were proud
I used to think nothing could go wrong

All I ask
Don't tell anybody the secrets
Don't tell anybody the secrets
I told you
All I ask
Don't tell anybody the secrets
I told you

Phosphorescent - Here's To Taking It Easy

Phosphorescents "Here's To Taking It Easy" är ännu en skiva som, om undertecknad varit lite mer vaken, borde ha varit med på listan över 2010 års bästa album. Phosphorescent är Matthew Houcks projekt och låter ungefär som om Neil Young, Bon Iver och Iron & Wine skulle ha åkt till Nashville tillsammans för att spela in ett album. Modern amerikansk indiepop när den är som bäst enligt mig, dvs väldigt mycket trestämmiga körer men inga dånande trummor och afropopgitarrer, istället tydliga countryinfluenser och mycket slidegitarrer.

Jag upptäckte skivan genom den fina norska musikbloggen Heartworn Highways (döpt efter den legendariska dokumentärfilmen om den alternativa countryscenen i USA i mitten av 1970-talet) som utnämnde den till 2010 års bästa. Jag tycker att det är en enastående bra skiva, som håller sig tryggt i den lunkande gubbrockfåran men spänner från raka countrydoftande låtar ("It's Hard To Be Humble When You're From Alabama", "Heaven, Sittin' Down") och smäktande ballader ("We'll Be Here Soon", "Tell Me Baby (Have You Had Enough)", "Los Angeles") till flummiga körlåtar där en enda mening upprepas ("Hej, Me I'm Light").

En låt sticker dock ut som den absoluta höjdpunkten, nämligen "The Mermaid Parade". Detta är en klassisk skilsmässolåt, ett amerikanskt svar på Eldkvarns "Man över bord" om ni så vill. Till ett tryggt 6/4-gubbrockskomp med piano och stillsamt ylande gitarrer formulerar sig Matthew Houck svävande men samtidigt med så knivskarp precision att jag ryser i hela kroppen. Framför allt berörs jag av partiet där han kommenterar det misslyckade äktenskapet med "But god damn it, Amanda, oh god damn it all". Det hemska i situationen, oförmågan att säga något vettigt, allting sammanfattas så rysligt bra i Houcks plågade stämma. Ett av det nya millenniets allra starkaste rockögonblick om ni frågar mig.

New York this morning, it was 8am LA time
And I could be there by this evening
Said the girl on the airline line

So I bought that ticket, and I got in that cab
But I didn’t make it babe to the airport like that

No I wound up walking out by the ocean today
And there were naked women dancing in the Mermaid Parade
And ah Amanda did you see me today
Watchin’ those women dancing in the Mermaid Parade
And ah Amanda did you see me today
Watchin’ those women waltz by in the Mermaid Parade

Now our hearts were on fire only two weeks ago
And our bodies were like live wires down on the beach in Mexico
But I came back to this city and you stayed home in LA
And then our two years of marriage
In two short weeks somehow just slipped away

And I know all about your new man
Your new older, old man and I heard that he’s married
Ah you be careful Amanda
And yeah I found a new friend too
And yeah she’s pretty and small
But god damn it Amanda, oh god damn it all

I went out walkin’ out by the ocean today
And there were naked women dancing
In the Mermaid Parade
And ah Amanda did you see me today
Watchin’ those women dancing in the Mermaid Parade
And ah Amanda were you with me today
Watchin’ those women waltz by in the Mermaid Parade
And ah Amanda were you with me today
Watchin’ those women waltz by In the Mermaid Parade

Andra smärtsamt bra skilsmässolåtar:
Man över bord - Eldkvarn
He Stopped Loving Her Today - George Jones
Best of You - Foo Fighters
Metal Firecracker - Lucinda Williams

Vad jag ogillar med Elin Unnes

Jag läste två recensioner i Svenska Dagbladet idag som gjorde mig irriterad. Båda var skrivna av journalisten Elin Unnes. Elin visar prov på en raljant ton och en respektlös hållning gentemot artisterna hon skriver om, något som jag tycker att en professionell recensent borde avhålla sig ifrån. Det är inte första gången hon ger smakprov på dessa sina mindre smickrande egenskaper, men två recensioner på samma dag blev för mycket för mig och tvingade fram detta blogginlägg.

Vi på Längre inåt landet vill egentligen lyfta fram saker vi gillar, bidra till mer kärlek i vardagen och fred på jorden, etc., men eftersom vi i 99% av våra blogginlägg ägnar åt oss just detta anser jag mig själv ursäktad att ägna ett inlägg åt att såga en dryg musikrecensent.

Enligt mig är det en recensents uppgift att verkligen sätta sig in i musiken och artistens syfte och mål med denna, och sedan bedöma hur väl dessa mål och syften lyckas genomföras. Att ägna sig åt ovidkommande prat och namedropping för att i nästa mening i lättsam ton helt avfärda någons hårda arbete är inte god journalistik. Kanske är det för att jag själv är musiker som jag är extra känslig, men jag vet också hur mycket arbete det ligger bakom en skiva, oavsett om man är debutant eller världsberömd artist.

Elin Unnes skriver att texterna på Docenternas nya skiva "Medan vi spelar pop" (som jag inte hört, men däremot har jag lyssnat mycket på den briljanta EP:n som släpptes i somras) är nedlåtande och pekar på singeln "Vanligt Folk", vilket enligt mig är att missa poängen helt med den låten. Vidare kallar hon deras skiva för "lärorik, lite på samma vis som porr kan vara väldigt anatomiskt informativt.".

Lucinda Williams nya skiva Blessed (som är fantastiskt bra) avfärdar Elin som tråkig och klagar indirekt på att Lucinda haft en trygg uppväxt och att hon inte tar några risker. Avslutningsvis tycker hon att "produktionen är lika sexig som blöta yllestrumpor fem kilometer hemifrån".

Jag förstår att det är svårt att göra rättvisa och heltäckande bedömningar när man bara har ett högst begränsat antal tecken på sig, men storheten i Lucinda Williams musik har aldrig legat i hennes förmåga att ta risker, och Docenternas musik har ingenting med porr att göra. Det är såklart effektsökeri, och jag ägnar mig själv åt det ibland, men det är fortfarande grymt dålig och enkelspårig musikjournalistik.

Läs recensionerna här och här.

Saker att se fram emot i april

* Steve Earle släpper en ny platta producerad av T Bone Burnett.
Enligt Steve själv handlar plattan, som är döpt efter Hank Williams sista singel, om dödlighet och har ett tydligare country-sound än hans senaste skivor. Kan bli en riktig höjdare!



* Säsong två av Treme börjar visas i USA
Efter den fantastiska första säsongen är förväntningarna höga på säsong 2. Nyss nämnda Steve Earle kommer att fortsätta dyka upp.

* Mauro släpper ny platta
Visserligen var förstasingeln Adrenalin en besvikelse i mina öron, men jag har fortfarande aldrig hört en svag Mauro Scocco-skiva.

Några tankar om Californication

Californication, den uppmärksammade tv-serien där David Duchovny spelar Hank Moody, en framgångsrik författare med skrivkramp, är vad jag har ägnat de senaste dagarna i sjuksängen åt. Jag var verkligen inte helt förtjust från början, men ganska snart var jag helt fast i de tragikomiska äventyren och kvinnojakterna Hank beger sig ut på. Han är ständigt berusad, ofta drogpåverkad, alltid kaxig på gränsen till otrevlig men också kvick och på något sätt charmig. Samtidigt som han förför kvinna efter kvinna försöker han gång på gång och med varierande framgång vinna tillbaka sin förra flickvän, som är mor till hans enda dotter, och dessutom uppfostra denna dotter på ett ordentligt sätt.

Hank Moody, spelad av David Duchovny

Anledningen till att jag fastnat för serien är att man känner för karaktärerna, även om det är många scener där det gäller att ha skäms-kudden nära till hands, och att manuset och dialogen är välskrivet och ofta mycket underhållande. Vissa scener är roliga nog för att få mig att skratta högt trots att jag ligger ensam i en sjuksäng, och samtidigt innehåller serien många ögonblick som rör mig till tårar. Att soundtracket är grymt bra är heller inte någon nackdel, det innehåller musik av Rolling Stones, Warren Zevon, Steve Earle, Bob Dylan och Soundtrack of Our Lives, för att nämna några få.

Som någorlunda genusmedveten ung man i dagens samhälle var jag inledningsvis väldigt skeptisk till upplägget, med en medelålders man som är så snygg och cool att samtliga kvinnor, från 16 till 60 faller pladask. Dock måste jag säga att Hank är tillräckligt trovärdig för att jag skall köpa mycket av det, samt att han för det mesta sköter det hela relativt snyggt och behandlar sina kvinnor helt OK.

Jag har emellertid fortfarande en rad invändningar som jag inte lyckats bli av med. För det första är alla kvinnor Hank träffar relativt långa, väldigt vackra, smala, vältränade och med stora bröst. Inte riktigt Disney-stereotypt men ofta inte långt ifrån heller. När Hank och hans polare Charlie Runkle köper sex av prostituerade och går på strippklubb skildras detta som något coolt och helt naturligt för en man, vilket får mig att bli lätt illamående. Jag blir samtidigt ledsen eftersom jag tycker det är ett grovt övertramp i en annars sympatisk tv-serie.

Karen (Natascha McElhone ) och Hank

Sedan finns det ett par irriterande detaljer rörande den centrala relationen i Californication, nämligen den mellan Hank och hans ex Karen. På många sätt är det en fin men rörig relation och ofta känner man mycket för dem båda två. Dock är det slående vilket typiskt ojämlikt förhållande det är, till exempel kan Hank träffa 10 olika kvinnor på en vecka utan att behöva bekymra sig för det eller få särskilt mycket skit av Karen (när de inte är tillsammans), men när hon som singel träffar eller ens tittar åt någon annan blir Hank vansinnig och går inte sällan till fysisk attack mot hennes partner, och tvingar henne dessutom att förklara sig och spelar på andra sätt på hennes dåliga samvete. Jag retar mig väldigt mycket på det här, för att inte tala om de ständigt återkommande bögskämten och referenser till mer eller mindre bristande manlighet. Även om många regler och normer bryts på ett intressant sätt är det fortfarande en konservativ syn på manlighet som är rådande för det allra mesta.

Jag vill inte vara en surgubbe, och det jag trots allt först och främst tänker på när det gäller Californication är att det är en bra tv-serie med väldigt underhållande karaktärer och grym dialog. Det var bara skönt att få kommentera vissa saker... Har läsekretsen några åsikter i frågan?

Justin Townes Earle "Harlem River Blues"

Jag har den senaste tiden varit inne i en period där jag lyssnat väldigt mycket på ny musik. Det är ibland lätt att bli en smula luttrad när man lyssnar på musik hela tiden, för även om mycket är bra är det sällan man blir helt till sig. När jag hörde Justin Townes Earles "Harlem River Blues" blev jag helt till mig.


Jag inser att jag är tvåa på bollen här, Arvid hade med skivan på listan över 2010 års bästa skivor, men jag har inte upptäckt Justin förrän nu. För mig passar den här musiken helt perfekt, det finns ingen artist som just nu bättre förenar alla de kvaliteer som jag uppskattar.

Justin Townes Earle står precis som fadersfiguren Steve med båda fötterna stadigt i country-, folk- och honky tonk-myllan, men Justin har något tydligare influenser från Woody Guthrie och gammal gospel. De ständiga jämförelserna med farsan är förstås oundvikliga, men egentligen finns det lika mycket som förenar deras musik som skiljer dem åt. Gemensamt för båda är dock att de är väldigt angelägna artister.

Harlem River Blues innehåller mycket gammal traditionell blues, country och gubbrock, men är samtidigt inte det minsta nostalgisk eller anakronistisk. Tilltalet känns otroligt angeläget och tidlöst, och texterna träffar mig rakt i hjärtat. Nog för att mycket country är otrolig sentimental och känslosvallande, men det finns en hudnära känslighet hos Justin som jag ofta kan sakna i den här macho-orienterade och hårdföra musikstilen.

Inledande spåret är en gospelinfluerad dänga med en text som mycket väl sammanfattar precis det jag försökt formulera ovan. En text som skulle kunna vara skriven för 70 år sedan men som i mina öron samtidigt känns väldigt samtida.

Lord, I'm goin' uptown
to the Harlem River to drown
Dirty water gonna cover me over
and I'm not gonna make a sound

Låtarna på skivan har stor spännvidd, och Justin blandar gospel, bluegrass, rockabilly och country på ett mycket ledigt sätt. Jag kommer emellanåt att tänka på Jackson Browne, inte för att det musikaliskt är särskilt likt men Justins sångröst och känsliga tilltal är i mina öron lika gripande som Jacksons - vilket är menat som allra högsta betyg.

I "Working for the MTA", enligt Earle själv en "modern day railroad ballad", är upplägget detsamma som den klassiska gamla bluesformen, AAB, med inledande påsåtende, upprepning och utveckling. Resultat blir en otroligt rörande beskrivning av en järnvägsarbetares hårda liv, trots att texten innehåller väldigt få ord.

Well, it's cold in them tunnels today
Well, it's cold in them tunnels today
It's cold down in those tunnels today, mama, workin' for the MTA

Harlem River Blues är en helgjuten skiva med uteslutande starka spår, och produktionen är helt oklanderlig med grymt sound och mycket bra instrumentering. Det kan ha att göra med att jag är basist, men någon som förtjänar att lyftas fram i sammanhanget är Bryn Davies, som trakterar kontrabasen på ett alldeles utmärkt sätt. Hennes pumpande basgångar och smattrande slapping bass är ytterligare en lök som gör den här laxen otroligt välsmakande.

Justin och Bryn

Något som är en smula oroande i sammanhanget är att Justin Townes Earle, liksom sin fadersgestalt, har uppvisat en oförmåga att avstå från alkohol och droger, och han fick faktiskt redan som tonåring i början av 2000-talet sparken från sin pappas band pga heroinmissbruk. När "Harlem River Blues" släpptes i september 2010 fick den efterföljande turnén skjutas upp två månader eftersom Justin tvingades in på rehab efter att ha arresterats för fylla och våldsamt motstånd i samband med en konsert. Nu verkar det dock som att han har fått bättre ordning på sitt liv, låt oss innerligt hoppas att han håller sig tillräckligt mycket på mattan för att fortsätta skapa fantastisk musik i många år till!

IS Halmia - Markaryd 5-0

Idag spelade allas vårt favoritlag IS Halmia träningsmatch mot Markaryds IF och glädjande nog vann ISH med fem - noll. Jag var där, för första och enda gången denna försäsong, så jag känner att jag måste blogga om matchen, fastän jag inte såg hela och den egentligen kanske inte var så intressant.

Jag kom i halvtid och då stod det redan 3-0. Gubbarna hävdade att det varit spel mot ett mål, att Markaryd knappt haft ett avslut. Och att döma av andra halvlek kan det mycket väl varit så; i andra gjorde inte MIF ett dyft. ISH spelade riktigt fin fotboll men Markarydspelarna verkade ha gett upp och pressade inte särskilt hårt, vilket såklart gav Halmiaspelarna utrymme för att glänsa. ISH spelade 4-4-2, något som jag inte sett dem göra tidigare under Lindau, och med massvis med nya spelare som jag inte sett förr, så jag kan inte uppge namnen. En ny blond kille med nr 18 spelade vänsterback och var riktigt lyckad som överlappande lateral, med många små link-up-spel med Viktor Welander som spelade innermittfältare (!) och nr 26 som var andra halvleks bästa spelare, först som vänsterytter och sen högerytter och anfallare. Nye Calle Genberg på topp såg också riktigt bra ut med bl a ett distinkt avslut till 4-0 efter ett inlägg från höger. Gasslander spelade bra som mittback, Markaryd anföll visserligen inte så intensivt men han hade några en-mot-en-lägen som han löste bra och stod för helt ok uppspel.

Markaryd spelar i division 3 och var antagligen årets enklaste träningsmatch så man ska inte dra för stora växlar på denna 5-0-seger, men ISH spelade i alla fall riktigt fin fotboll, vägvinnande och med många skapade chanser, och det är allt man kan göra när man möter ett sämre lag. Som sagt stod flera av de nya för fina insatser, så även om man kan bli lite oroad över manfallet (Doffe, Pettersson m fl) framför allt bland backarna, så ser den kommande säsongen skaplig ut sedd från idag.

Inför säsongen: seriemotståndarna-guide på svenska fans; ISH-bloggen; Halmias ekonomiska läge enligt HP.

Hockey - ingen litterär sport?

Jag har tidigare här på bloggen spekulerat om att handboll, till skillnad från fotboll, inte har någon rikedom av litterära skildringar - kort sagt, inte har någon Nick Hornby. Hur är det då med ishockey? Enligt en artikel i New York Times häromdagen om en ny pjäs om hockey, så har ishockey här mer gemensamt med handboll:

"Unlike baseball and golf, say, the sport of hockey has not inspired a particularly illustrious body of literature. There are only a handful of decent hockey novels, chief among them “King Leary,” by the Canadian writer Paul Quarrington, and “Amazons,” by one Cleo Birdwell, supposedly the first woman to play in the National Hockey League. “Amazons” is actually by Don DeLillo, but for years now he has disowned the 1980 pseudonymous work, which may indicate something of hockey’s status among American literati, at least. By far the best book about hockey is still “The Game,” a memoir by the Hall of Fame goalie Ken Dryden that was published almost 30 years ago.

Hollywood has mostly mangled hockey, when it hasn’t ignored it, and the best-known hockey flicks are pretty bad, except for “Mystery, Alaska” (marred by Russell Crowe’s atrocious skating) and “Slap Shot,” which did little to improve hockey’s image as a game for goons."

Detta förvånar mig; jag tänker mig att hockeyns estetiskt tilltalande utomhusursprung från kalla ställen som Kanada och New England skulle ha tilltalat litteratörer.

Charles McGrath, "Relocating Drama From Ice to Stage", NY Times 28 februari

---
Uppdatering 30 augusti
Baseball är som sagt en mer litterär sport än hockey, och nu skriver Matt Weiland om det i NYT utifrån en nyutgåva av Robert Coovers roman The Universal Baseball, Inc., J. Henry Waugh, Prop.Association från 1968.
Matt Weiland, "A Veteran Baseball Novel Comes Off the Bench", NY Times 26 augusti