Owe Thörnqvist är en levande boogielegend inom svenskt musikliv, och igår hade jag äran att få bevittna turnéavslutningen på höstens turné "E Ba JA Ba åsså Ni Ba" (sic). 82 år ung är Owe still going strong och uppvisar en imponerande vital upplaga av sig själv. Det blir mycket botaniserande i och kring Owes liv, både som artist och människa, och själva musikframträdandena blandas med långa utläggningar, bildspel och filmklipp. Jag kommer osökt att tänka på programförklaringen av Bosse Parneviks tv-program "P som i Parnevik" från 1993 som löd:
Ett program AV Bosse Parnevik, MED Bosse Parnevik, OM Bosse Parnevik, KRING Bosse Parnevik och framför allt FÖR Bosse Parnevik. Byt ut namnet Bosse Parnevik mot Owe Thörnqvist och ni har en adekvat programbeskrivning av "E Ba JA Ba åsså Ni Ba".
Owe som ung
Som relativt oinsatt inom ämnet Owe Thörnqvist får man alltså en rågad skopa information, och det är lätt att inse att mannen är en stor talang och väl värd sin status som legendar inom svensk underhållning. Han sjunger bra, drar dåliga ordvitsar, spelar fantastiskt bra munspel och fyrar liksom i förbifarten av ett välformulerat solo på vibrafon på ett utmärkt sätt. Att han har skrivit otroligt mycket musik framkommer också det, programmet är brett och innehåller visor, kupletter, boogie, jazz, rock'n'roll och country. Dock blir det emellertid stundvis något för mycket information, som exempelvis det talade partiet i den för övrigt mycket vackra balladen "Genom dina ögon", där Owe i detalj redogör för sina ögonskador och dess latinska titlar.
Hillevi Rombin
Ont om damer verkar den gode Thörnqvist inte ha haft, och han skäms inte för att kokettera över hur han har förvärvat en handfull av dessa, däribland fd miss universum Hillevi Rombin och hans nuvarande kvinna Berit Gullberg. Personligen blev jag något förvånad över den höga halten av erotik i hans sånger, men att han på sin ungdoms tid var sedd som en rebell är idag ändå svårt att greppa med tanke på den oerhört käckt godmodiga stämning som råder i de allra flesta sånger. En annan sak som överraskar är hur uppdaterad den gamla rockaren är, han talar nästan otvunget om facebook och ipad 2 och lyckas till och med klämma in en nyskriven vers om Carema-skandalen, som uppdagats så sent som i veckan.
På det hela sammantaget måste man konstatera att Owe med orkester levererar en gedigen underhållning en kulen söndagskväll, och få om någon i den bedagade men månghövdade publiken verkade vara beredd att invända mot detta.
När man som jag konsumerar, spelar och skriver musik i stort sett varje dag är det några frågor som dyker upp med jämna mellanrum. Vad är det som gör att man gillar viss musik och inte annan? Vad skiljer en bra låt från en dålig? Självklart finns det inget entydigt svar på detta eftersom det är en högst subjektiv upplevelse att lyssna på musik, men trots detta finns det objektivitet att skönja. Vad är det som gör att fler människor berörs av Beach Boys "God Only Knows" än av Tommy Nilssons "Vill du ha sex med mig"? Frågan kan tyckas raljant men jag är faktiskt allvarlig; vi talar här om två låtar skrivna med ett åtminstone jämförbart mått av seriositet, även om den förstnämnda kanske siktar något högre, som båda är framförda med innerlighet och känsla. Av "God Only Knows" får jag svindlande känslor av evigheten, universum och alltings förgänglighet, medan Tommys låt ger mig illamående och obehag. Som sagt är detta en subjektiv upplevelse, men jag är övertygad om att en övervägande majoritet av en tänkt testpanel skulle hålla med mig, kanske inte just om att man blir illamående av sex-låten men åtminstone om att Brian Wilsons låt håller högre verkshöjd. Men hur kan man egentligen komma fram till något sådant när det handlar om toner och ord som är satta tillsammans i ett sammanhang (popmusik) där det egentligen inte finns något uttalat rätt eller fel? Frågan är naturligtvis något naivt formulerad och jag har egentligen inga svar att ge, men jag tycker det är en oerhört intressant diskussion. När man jobbar med musik känner man ofta en instinktiv skillnad mellan det som funkar och det som inte alls känns bra, trots att det skulle vara nästan omöjligt att sätta ord på vad som skiljer det ena från det andra.
Med denna något svamliga inledning avklarad är jag så framme vid huvudämnet för detta inlägg, som handlar om musik jag tycker oerhört mycket om. Jag talar om Brian Blade Fellowship.
Brian Blade och hans Fellowship
Brian Blade (född 1970) är en amerikansk trumslagare som har varit en av den moderna jazzens främsta namn i snart 15 år, och som har samarbeten med bland andra Wayne Shorter, Joshua Redman, Herbie Hancock, Brad Mehldau, Chris Potter och Joni Mitchell på meritlistan. 1998 bildade han tillsammans med pianisten Jon Cowherd bandet Fellowship, som förutom Blade själv på trummor då bestod av Marvin Butler och Myron Walden på saxofoner, Dave Easley på pedal steel och Chris Thomas på bas. Till bandets andra skiva "Perceptual" (2000) förstärktes manskapet med den briljanta gitarristen Kurt Rosenwinkel, och det är just den plattan som jag tänkte skriva lite om. Faktum är att det är en av de skivor jag lyssnat mest på någonsin.
Det är något med Brian Blades musik som samtidigt inspirerar mig och berör mig på djupet. Musiken har rötter i den amerikanska jazztraditionen men är inspirerad av både pop och country och där möts tre av de genrer som jag tycker allra mest om. Låtarna är väldigt långa och består ofta av sviter av flera kompositioner som flyter in i varandra. Det är oerhört välskrivet, välarrangerat och väl utfört, låtarna är oftast svindlande vackra men ibland hårt svängande, och just hur de olika delarna hänger ihop bidrar till att summan av allt detta blir större än de enskilda beståndsdelarnas värde. En av de mer slitna klyschorna när det gäller att beskriva modern jazz som påverkats av pop och rock är att 'gränsen mellan komposition och improvisation suddas ut', en klyscha som jag tycker om och som aldrig har varit sannare än i det här fallet.
Blade himself
Alla låtar på skivan är fantastiska, och det är inte något jag bara slänger ur mig utan något som jag har kommit fram till efter år av uppmärksam lyssning. Det finns så mycket att upptäcka, förutom de vackra melodierna så finns det så många små stämmor och bakgrunder som man lätt missar vid de första genomlyssningarna, men som bidrar till att bibehålla en stark riktning i musiken genom hela albumet. Just hur de olika delarna obemärkt glider in i varandra, som exempelvis hur ett glödande pedal steel-solo överlappas av en liten upprepande fras i saxofonerna som sedan leder in till nästa del, är det unikt starka med den här musiken. Att allting kryddas av gästspel av två av mina absoluta favoriter Daniel Lanois och Joni Mitchell gör inte heller saken sämre. Alltsammans är inramat av Brian Blades fullkomligt fantastiska trumspel; jag lovar att det hade varit en stark upplevelse att bara lyssna på trumspåret från hela plattan!
Bästa låten, om man nu nödvändigtvis måste välja ut en sådan, är "Crooked Creek", som börjar med ett tassande gitarkomp i 5/4-takt, varpå trummor, steel-gitarr och piano fyller i innan temat börjar. Snart växer den inledningsvis vackra och återhållsamma melodin till ett storslaget crescendo som leder in till ett styggt svängigt gitarrsolo av Kurt Rosenwinkel, innan Dave Easley tar över ledartröjan med ett av de märkligaste och mäktigaste pedal steel-solon jag någonsin har hört. Saxofonbakgrunderna som kommer in efter hand hjälper till att bygga upp en episk stämning, och efter att bandet har kokat ett tag tas allting ner och det inledande temat upprepas. När man tror att låten snart är slut leder ett pianointerlude in till ett altsaxofon-solo av Myron Walden som efter en försiktig inledning bygger upp till ett nytt mäktigt crescendo där Brian Blade smiskar trummorna som aldrig förr, innan en glimrande coda rundar av hela stycket och lämnar lyssnaren skakad och urblåst.
För att knyta an till inledningen så tror jag att det är en kombination av en mängd saker som gör att jag aldrig tröttnar på "Perceptual". Först och främst är det naturligtvis de vackra melodierna och de starka låtarna, men dessa blir så mycket starkare av de snygga och smarta arrangemangen, som i sin tur blir så mycket starkare av det förnäma framförandet, och att samtliga musiker är otroligt skickliga på sina instrument. Allt detta sammantaget tror jag ändå att det som verkligen gör att den här skivan sticker ut är stämningen. Oavsett vilken låt man talar om så är det en väldigt specifik stämning och känsla som genomsyrar hela skivan, och som får mig att ögonblickligen minnas den gång då jag hörde den för första gången. Just den här unika stämningen, smaken, färgen, eller vad man nu skall kalla det, gör att jag aldrig slutar att återvända till den här plattan, och utan den hade de enastående enskilda prestationer och vackra melodier som "Perceptual" består av inte alls varit lika berörande.
---
Bonus: Brian Blade Fellowship framför Evinrude-Fifty (Trembling) live 1998
Van visar var det andliga rockskåpet ska stå med den här rökaren som på skiva - Common One från 1980 - är femton minuter lång. En rockdikt (?) om Coleridge och Wordsworth som får feeling uppe i Lake District.
"Can you meet me in the country In the summertime in England Will you meet me? Will you meet me in the country In the summertime in England Will you meet me? We'll go riding up to Kendal in the country In the summertime in England. Did you ever hear about Did you ever hear about Did you ever hear about Wordsworth and Coleridge, baby? Did you ever hear about Wordsworth and Coleridge? They were smokin' up in Kendal By the lakeside Can you meet me in the country in the long grass In the summertime in England Will you meet me /.../"
Häromveckan kom jag över en bok som sällsynt väl passar in på vad jag har försökt göra här på LiL de senaste åren. Jag har ju blivit intresserad av - andlighet. Nej inget religiöst, jag ser mig som ateist, men en sekulär andlighet. Jag har bloggat om Van Morrisons och Uffes andliga sökande och intresset har inte avtagit. Vi skojar mycket om det här med andlighet så klart, för det är ju svårt att ta "andlighet" på allvar, men det finns också något ärligt menat och känt i det hela. Och så nu härförleden i Stockholm så kom jag över en bok som kombinerar min fascination för andligt sökande idag med min fascination för fackföreningsrörelsen: den tidigare LO-ombudsmannen Olle Sahlström, som har skrivit böcker om den patriarkala traditionen i arbetarrörelsen såväl som om Transportarbetareförbundets globaliseringsstrategier, har nu skrivit en bok om sitt andliga sökande!
Närmare bestämt har Sahlström, som för några år sedan lämnade arbetarrörelsen efter ett liv av aktivism, skrivit en bok utifrån tre (pilgrims-)vandringar i Frankrike och Spanien. Det är anteckningar från vägen och pauser, med tankar om hans liv, om politiken, och framför allt om det andliga och specifikt kristna sökandet. Sahlström karaktäriserar sig själv: "Jag är en pilgrim och har varit det sedan många år utan att förstå det."
Det parti i boken som jag kanske tycker passar allra bäst in på hur jag själv tänker kommer - och det känns bisarrt att säga det - från läsningen av en karmelitmunk och katolsk präst; sittandes i en kyrka läser Sahlström Wilfrid Stinissen och reflekterar:
"Jag stannar här under förmiddagen. Sitter i ett av sidoskeppen och läser Wilfrid Stinissens bok 'Kristen djupmeditation'. Genom att människan är bunden vid jorden, skriver han, 'står hon i tiden'. Hon flyger inte över jorden, hon går på den, steg för steg. Hon bör därför erövra världen och sig själv, bit för bit, ögonblick för ögonblick, i tiden. Samtidigt som vi är bundna vid jorden och i tiden genom vår dödlighet, är vår horisont också oändligt vid, fortsätter Stinissen. Vi kan med vår tanke omfatta hela universum. Och vi är förmögna att uppfatta ett evighetsperspektiv. Det innebär att vi tvingas uthärda och acceptera en 'existentiell spänning' i våra liv; i tiden och rummet tar vi steg för steg. Men på den obestämda längtans nivå söker vi efter helhet, mening, fullhet. Därför kan vi aldrig riktigt bli helt tillfreds. När jag nu går kan jag också, i vissa stunder, förena ögonblickets skärpa, närvaron mitt i steget, med en känsla av evighet. Stunden utmed vägen står i förbindelse med något annat, bortom tid och rum. Något jag berör och som berör mig, men som jag inte kan sätta ord på. Vandringens sällhet."
Jag tror inte att man behöver vara kristen/troende i allmänhet för att kunna hålla med om värdet av en sådan karaktärisering: å ena sidan ens ytterst ändliga, markbundna liv, å andra sidan ens förmåga att föreställa sig det oändliga; spänningen däremellan. (Jfr Dickinson: "the brain is wider than the sky".) Och även om man inte är troende, och det tycker jag inte att man ska vara, så måste man på något sätt tampas med denna spänning: förtiga den kanske, men åtminstone för min egen del skulle en sådan strategi inte fungera.
Spänningen mellan mondänt och andligt framkommer också i mer banal form i följande passage som i sin lite tonåriga trotsighet jag ändå tycker är fin:
"Thviers. Den lilla staden högt uppe på kullen har inte vaknat. Yrvaket läser jag av min mobiltelefon, under dagen och natten är den alltid avstängd. Ligger där och bläddrar sömnigt bland sms:en. Det är 'Wanjakris', 'Monakris', facklig och socialdemokratisk kris. Och jag hör de välbekanta ropen, långt där borta någonstans, som från en annan värld. Radio, teve och tidningar vill att jag ska uttala mig. Analysera krisen. Men jag säger nej. Jag har en annan väg att gå."
Jag har kommit på mig själv - och jag har en del vänner som är ytterst politiskt aktiva, "politiker" t o m - på sistone att åtminstone någon gång referera till politiken som "andefattig". Och det tror jag att den är, och att den också i någon mån bör vara. (Fan ta intellektuella skönandar som även i och från politiken värderar poesi högre än reella resultat för jämlikhet och frihet.) Denna andefattighet gör också att idén på en människa som är blott politiker, en ren politiker, är så skrämmande: en nihilistisk (ett ord till som jag börjat använda som värdeord!) röstmaximerare vars hela referensvärld utgörs av dagens slaskpress med deras opinionsmätningar och påståenden om vad "medelklassen vill ha".
Mitt andliga intresse är tunt. Det uttrycker sig mest i form av Van Morrison-lyssnande, skogspromenader på söndagar och amatöristiska försök till mindfulness. Och jag är glad så länge det är så. En sekulär, Uffeistisk motsvarighet till Sahlströms:
"Min kyrka finner jag på vägarna. Och jag skulle önska att mässor kunde äga rum där. Vid vägkanten, i en skogsdunge, på en äng, på torget i en by. Hemma hos någon som bjöd in oss att delta. Dit skulle jag skynda."
Om Ulf Lundell är man 1.0 så är DLK:s Mart Hellgren minst man 1.5; efter Uffes odlande av myten om den oberoende, starke mannen som inte behöver nån kommer DLK med den i nyliberalismens tider mest geniala svenska låttiteln, den ironiska: "Vem behöver nån som behöver nån?"
"hård helg, jag hade varit i göteborg nu var jag hemma, och ensamheten strök mig på min kind jag ringde runt, men vad var det jag ville? jag borde varit lycklig, men jag kunde inte det då känslan av att inte behövas gav mig en hård spark
var glad och stark, var glad och stark för vem behöver nån som behöver nån? (x3)
/.../ jag har ju musiken och musiken den är jag ny dag, men när publiken har tröttnat vem ska ge mig självförtroende då? känslan av att dansa på slak tråd ger mig ingen nåd
var glad och stark, var glad och stark för vem behöver nån som behöver nån? (x3) /.../"
Nu tycker jag att det är dags för ett skamlöst självupptaget modeblogginlägg igen. Det handlar såklart om den ständiga frågan om frisyr.
Jag bloggade i våras om några frisyrförebilder jag hade då, och nu är det dags för en status på hur det går. Jag har numera, ungefär, ett mellanting av följande frisyrer:
Gibson
Dylan
Stone
Rogen
Bra eller dåligt? Det får framtiden utvisa, men jag trivs med min frisyr och än så länge är de positiva kommentarerna något fler än de skeptiska blickarna. För jag antar att det trots allt syns på mig vartåt det hela barkar:
På en "sno stilen"-modeblogg, visst vill man då ha såna här goa popkulturella referens-stilar att inspireras av:
Frasier Crane i Cheers
Sidney Poitier med Gene Wilder och Richard Pryor
Jack Nicholson
Dessa hittar man på den lysande bloggen Nerd Boyfriend! Kombinationen av härliga popkulturella inspirationskällor och bra koll på vad för kläder som finns att köpa därute gör NBF til en riktig höjdare. Men jag väntar fortfarande på att de ska börja ta med gamla CSNY-omslag...
Gör det igen för oss Kathleen Edwards! Det var den tanke som gick på repeat i min hjärnas rostiga rullbandspelare efter kanadensiskans magiska gig i Stockholm i fredags.
Det är en skam att hon bara gavs en ynka halvtimme att breda ut sin vackra singersongwritermelankoli över. Men är man uppvärmningsakt till Bon Iver får man tydligen inte mer än så.
Vi var en tapper och entusiastisk skara rutiga skjortor som samlats framför scen i Annexets opersonliga flyghangar till konsertlokal. Kathleen Edwards var på ett strålande humör, lycklig över att vara tillbaka i Stockholm sa hon. Tillsammans med två kompmusiker broderade hon ut sina på skiva ofta relativt ordinärt producerade men oerhört välskrivna låtar till ett skirt täcke av lunkande, avskalade toner av fiol, steel guitar och sin fantastiska röst. Jag kan/minns bara vissa låttitlar, som fina Six O'clock News från debuten Failer från 2003 och magiska Bon Iver-proddade Change The Sheets, men det känns inte heller så viktigt. Det var helheten som var styrkan.
Och alltmedan publikhavet växte framför scen tilltog konserten i intensitet och i den avslutande låten var Annexet som vax i hennes händer. Jag längtade efter mer, och jag längtade bort till kanadensiska småstäder, skogar och landsvägar.
Och som tur är kommer hon att göra det igen för oss - Kathleen Edwards kommer till Sverige på en egen turné våren 2012. Vi ses på Nalen den sjunde mars, Kathleen. Vi längtar!
LIL:s serie Proustpassager fortsätter med ett resonemang ur del 2, I skuggan av unga flickor i blom. Det handlar om ett av PSEDTSF:s stora teman, nämligen Marcels vilja att bli konstnär (närmare bestämt författare), och funderingar om hur man blir en sådan. Jag kommer säkerligen att återkomma till några av resonemangen om konstnärskapet - vad baron Charlus fäbless för dammode säger om vilken stor författare han hade varit, och hur hushållerskan Françoise arbete med en köttgryta inte står Michelangelos skulpturer efter i komplexitet, osv - men denna gång utgår funderingen ifrån Marcel själv och hans inre arbete, inte från potentiella konstnärer som Charlus och Françoise eller någon av de många faktiska konstnärer som befolkar boken: violinisten Morel, tonsättaren Vinteuil, författaren Bergotte eller målaren Elstir.
stranden i Cabourg, den badort som stått modell för romanens Balbec
Marcel är ung, i övre tonåren (?) och spenderar sommaren på (den fiktiva) badorten Balbec i Normandie. Han har blivit vän med en grupp tjejer, titelns "unga flickor i blom", och har ett livligt socialt liv. I dagens passage funderar han över strategier på hur han ska kunna bli en stor författare, och motsättningen som han ställer upp är: umgås med vänner i ytligt prat, eller utforska sin egen inre värld? I Proust är varje individ till synes oändligt komplicerad och mångfasetterad; att känna sig själv är ett svårt projekt såväl eftersom man ständigt förändras som att man, enligt Proust, har än större anledning att ljuga för sig själv än för andra. Så även om jag kan tycka att detta solipsistiska utfall är oväntat, och knappast något som Proust skulle kunna skriva under på (betänk att det är en mycket ung Marcel som tänker i denna passage), med tanke på den oerhörda materialinhämtning till PSEDTSF som verklighetens Proust sysslade med innan han isolerade sig och gick upp i sitt skrivande, så är detta ingen isolerad eller obegriplig passage i Proust.
Here goes:
"De människor som har möjlighet att leva för sig själva - det vill säga konstnärerna, och visserligen var jag ju sedan länge övertygad om att jag aldrig skulle kunna räknas till dem - är också förpliktade att göra det, och vänskapen är ett avsteg från denna plikt, ett uppgivande av det egna jaget. Till och med de samtal som utgör vänskapens uttrycksmedel är ett ytligt prat där man inte har något att inhämta. Man kan prata ett helt liv utan att någonsin göra annat än att i oändlighet upprepa ögonblickets tomhet, men under konstnärens skapande i ensamheten tränger tanken inåt, på djupet, den enda riktning som inte är spärrad och där man, visserligen med större ansträngning, kan nå fram till ett resultat av verkligt värde. Och vänskapen är inte endast värdelös liksom konversationen - den är dessutom förödande. Ty människor som utvecklas efter enbart inre lagar kan inte undgå att känna leda i sina vänners sällskap, det vill säga när de lever på ytan av sig själva i stället för att fortsätta sin upptäcktsresa på djupet - och denna känsla av leda tvingas man av vänskapen att söka utplåna så snart man åter är ensam; man påminner sig med rörelse de ord ens vän yttrat och vill övertyga sig om att de har något väsentligt att ge en. Men vi liknar inte byggnader som man kan öka på med stenar utifrån, utan träd som ur sin egen sav hämtar näring till nästa knöl på sin stam, till sitt lövverks översta våning. Jag lurade mig själv och avbröt växandet i den enda riktning i vilken jag verkligen kunde utvecklas och vara lycklig, då jag lyckönskade mig till att vara älskad och beundrad av en så god, intelligent, och eftersökt person som Saint-Loup, och när jag inriktade min intelligens inte på mina egna dunkla intryck som det egentligen varit min plikt att reda ut, utan på de ord min vän yttrade." (s 532f)
Här finns några formuleringar som jag verkligen tycker om:
"Man kan prata ett helt liv utan att någonsin göra annat än att i oändlighet upprepa ögonblickets tomhet"
"vi liknar inte byggnader som man kan öka på med stenar utifrån, utan träd som ur sin egen sav hämtar näring till nästa knöl på sin stam, till sitt lövverks översta våning"
Som sagt så håller jag nog inte helt med om andemeningen i passagen; även om ytligt prat som går runt, runt är frustrerande så tror jag att det, även inom På spaning, finns mer av den sociala samvarons betydelse för det konstnärliga skapandet än vad som framgår här. Men som en pusselbit - även om det är en opassande o-dialektisk metafor - i den proustska konstdiskussionen är det ändå en göttig och fascinerande passage.
Det var de fem orden som gång på gång malde i min hjärna klockan 22.35 igår kväll, när maratonspelningen med amerikanska duon Gillian Welch var över.
Trogna läsare av den här bloggen vet att vi skrivit om Gillian Welch flera gånger tidigare, så förväntningarna hos er korrespondent var höga när han tog Djurgårdsfärjans sista tur från Slussen till Gröna Lund. Ett potpurri av låtar från duons fem fantastiska plattor surrade i huvudet och var ett perfekt soundtrack medan vi klöv neonljusen som speglades i den mörka saltsjön.
Efter en inledande besvikelse i form av att er korrespondents kamera inte fick följa med in i konsertsalen, började giget. Första set var lovande men lite trevande. Lejonparten av låtarna kom från GW:s senaste alster The Harrow and the Harvest, men vi bjöds också på pärlor som Orphan Girl från debutplattan Revival, och superhitten I Want To Sing That Rock n' Roll mest känd från soundtracket till Coen-filmen O Brother Where Art Thou. Publiken var nästan misstänkt entusiastisk.
Andra set byggde vidare på den solida uppladdningen från första, och kvalitets- och intensitetskurvorna steg exponentiellt kring varandra som en DNA-spiral in i himlen. Vi togs med från en fantastisk specialversion av Six White Horses med hambone-dans av Gillian, över en helt knäckande Revelator med en David Rawlings i absolut världsklass som bland annat citerade Princes Purple Rain i sitt typ fem minuter långa gitarrsolo ("det bästa gitarrsolo jag hört i hela mitt liv", sa yrkesbasisten Fredrik efteråt), till avslutningen med en gåshudsframkallande Caleb Meyer och de två slitna örhängena Jackson av Johnny Cash och Jefferson Airplanes White Rabbit (!!!!!) som i GW:s versioner blev som helt nya låtar. Och publiken? Ja, vad ska man säga. Kollektiv orgasm.
Så till några slutsatser dagen efter. Gillian Welch och David Rawlings behärskar ett makalöst brett register. Hela vägen från ett mycket finkänsligt, lågmält och vemodigt uttryck till ett rent djävulstecken-och headbang-framkallande rock n' roll-sound. De har en fantastisk personkemi som verkligen smittar av sig på publiken och sannolikt är en väldigt viktig beståndsdel i deras konstnärskap. Och de har inte minst en låtkatalog av Guds nåde, en tidlös, outslitlig och stundtals bibliskt tung skara sånger som verkligen bränner sig fast i lyssnaren.
I korthet: den andra november 2011 var en sinnesutvidgande kväll.
gubbrock, hedfeeling, ethos, öl, tallar, folket som bygger landet, husmanskost, "Fearless Heart", sandstränder, sunkhak, jazz, Saab, Van Morrison-andlighet och ljudet av regn som smattrar mot ett altantak en julinatt.
Owe som ung
Hillevi Rombin
