1970-75

När jag gick på gymnasiet var jag ett tag väldigt inne på 1967, och köpte nästan bara plattor som kom ut detta år (Love, Hollies, Kinks, Beatles, Rolling Stones, Tages). Senare var det 1980-talet som gällde med New Romantic-vågen, Depeche Mode, O.M.D, och Cindy Lauper. Ett tag var jag väldigt förtjust i punk- och new wavevågen från slutet av 1970-talet och lyssnade mycket på bl.a. the Clash och the Jam.

Nuförtiden blir jag en större allätare för varje dag som går, men om jag skall välja en favoritperiod i musikhistorien blir det nog första hälften av 1970-talet. Det är lite ironiskt, för just denna tid dissade jag hårt under mina tonår och jag minns hur jag oblygt hävdade att det var den enda period under 1900-talets senare hälft som inte bjudit på någon ny bra musik. Jag hade fel.


Fördelen med att snöa in på en period som jag själv inte upplevt är att det finns så mycket jag har missat, vilket gör att jag hela tiden upptäcker nytt. De senaste månaderna har jag lyssnat en del på Tom Waits tre första album och kunnat konstatera att både soundet, låtarna och stämningen är underbar, vilket givit mig ännu mer vatten på min 1970-talskvarn. För några dagar sedan snubblade jag över inspelningar med America, som på sina två första album bjuder på ett härligt och tidstypiskt sound. Sedan är det klart att Jackson Browne och Neil Young gjorde ett par plattor under den här perioden som definierar bra rockmusik, vilket har gjort grovjobbet för accepterandet av min nya favoritperiod. Nick Drake, David Bowie, the Kinks, the Who och Led Zeppelin gjorde också mycket minnesvärd musik under den här perioden.

Det är nästan komiskt när jag tänker på vilken kovändning jag har gjort vad beträffar min uppfattning av det tidiga 1970-talet. Till mitt försvar kan jag säga att jag var ett så stort Beatles-fan att jag tyckte att allt dog ut när Beatles splittrades 1970. Än en gång är det skönt att bli av med sina fördomar!