En idé om ett modereportage

För ett tag sen satt Lo och jag och tjôtade om Dan Hylander. Lo berättade då om när han i 6-7-årsåldern varit på en spelning med DH och fått hans autograf! Lo var förstås där med sina föräldrar, och menade att hans pappas stil var så här på den tiden (ca 1991): mustasch, jeansjacka, jeans, träskor.

Vi konstaterade att det är en fantastisk stil, och jag hävdade att vi borde göra ett modereportage till Längre inåt landet, på temat: så här klädde våra pappor sig för 20 år sen! Jag satt själv den kvällen på Blue Thai iklädd en av min pappas gamla rutiga skjortor från sent 80/tidigt 90-tal, och jag tror att vi är överens om att det hade kunnat bli ett tungt stilreportage att bara scanna in ett gäng gamla bilder på hur papporna såg ut då. Herrmodet ca 1990 var hett!

Män som längtar bort #2: Into the Wild

Skäggig man läser bok ute i naturen

Sean Penns film Into the Wild från 2007, som är baserad på ett verkligt livsöde som journalisten Jon Krakauer skrivit en bok om, är en vacker och rörande tematisering av ett mycket gammalt tema i mänsklig kultur: försöket att göra sig oberoende av alla andra, av "samhällets" "förljugenhet", att leva i sanning och i absolut frihet, ensam med naturen.

Ett tämligen "manligt" kodat tema, en del av det tema som vi tog upp här på bloggen i mars i år och utlovade en serie om: män som längtar bort.

Innan jag såg filmen var jag rädd att den skulle vara något slags "Cast Away" i Alaska: en skäggig man blir vän med en volleyboll. Det lät rätt tråkigt. Men så var det verkligen inte. Större delen av filmen berättar om huvudpersonens bakgrund, orsakerna till att han bestämmer sig för att ge sig ut i vildmarken för att hitta frihet, och om hans liftande resa på väg till det stora projektet Alaska; på vägen stannar han bland annat i öknen i Nevada (?) där han tältar och blir vän med en gubbe.

Filmen berättar om hans bråkande och hycklande föräldrar, om hans inställning till college, om hans syster som han har en meningsfull relation till, och hans förtjusning för författare som Tolstoj och Jack London.

Jag är själv inte så lockad av den här frihetsidén om att frihet är att vara bortom alla andra; är väl mer kommunitaristisk än så och är ofta tvärtom lockad av en idé om frihet som meningsfullt och ömsesidigt beroende av andra människor (jfr Nina Björk, Fria själar), men den är onekligen ett mer eller mindre konstant inslag i våra samhällen och de flesta har nog i alla fall en liten dragning åt det hållet, och Into the Wild är en vacker och väldigt tänkvärd skildring av en person som tog denna dragning till en extrem.

---
SvD:s recension, av fine & pålitlige Carl-Johan Malmberg.
8 mars "Män som längtar bort"

Kampen mellan städer

Debatten om vad som skiljer Stockholm och Göteborg och vilken stad som egentligen är bäst rasar i många olika former runt om i samhället, inte minst när jag själv är i farten. Det är väldigt spännande att söka utröna skillnader städerna emellan och vad dessa kan tänkas komma av. En sak som de flesta håller med om är att stämningen i Stockholm är en smula stelare och hårdare än Göteborg. Därför blev jag väldigt glad när jag läste DN På stans lista över de 100 roligaste händelserna i Stockholm på 00-talet och fick se vad som rankades som den allra roligaste händelsen:

1. Stockholm hissar Göteborg i luften (2000)
Lördagen den 14 oktober 2000 har förevigats både i Marit Bergmans låt ”Nightlife” och flera texter. Trots att klubben bara har arrangerats ett par gånger är dansgolvet i Dianas källare knökat. Fukten droppar från taket och kön ringlar ner mot Skeppsbrokajen. Andres Lokko spelar skivor med Soulhenrik och ”blandklubben”, med både indierock och hiphop, håller precis på att slå igenom som genre.
Håkan Hellström har släppt sin debutskiva ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” några veckor tidigare och kommer till Nightlife för att festa. Fredrik Strage går till Nightlife när hans egen klubb Panda har stängt, iklädd sitt favoritplagg skinnrock med pälskrage.
– I slutet av kvällen spelade de ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” och dansgolvet hissade Håkan Hellström. Det var ju inte så högt i tak i källaren där så snart hängde han i taket och folk stod nedanför och bara jublade. Jag och min fru Linda blev ihop den kvällen, hon hånglade av mig mina glasögon och jag famlade runt på dansgolvet på jakt efter dem och kände mig ocool, berättar Fredrik Strage.
En vecka senare skriver Fredrik Virtanen en krönika om kvällen i Aftonbladet. ”Håkan (…) är helt uppe i det blå, lycklig, full, kärleksbombad av en stad som aldrig kärleksbombar någon, där alla håller distansen, är coola, svåra, nervösa.”
– Jag hade ingen aning om att Håkan Hellström var där men plötsligt hänger en person och klättrar runt på rören i taket. Jag tror att det var en slump att han kom dit, jag kände honom inte i alla fall, säger Rebecka Lewis som arrangerade Nightlife.
Marit Bergman skrev låten ”Nightlife” om natten: ”It was the strangest night/Fever in the air, the moon unnaturally bright/Kids were crazy/there were madness in their eyes/all these smiling faces/and they lifted you up high”.


Jag blir rörd av Fredrik Virtanens ord om kvällen! Mycket fint!

LIL presenterar briljanta textrader #1

Jag har så länge jag kan minnas varit barnsligt förtjust i starka one-liners eller punchlines i popsånger. Tyvärr kan jag inte hitta några svenska synonymer för dessa ord, men jag tror att ni förstår vad jag far efter. I vissa fall kan det vara en enkel mening som sammanfattar ett större budskap, i andra fall en ren ordvrängning utan djupare innehåll.

Jag tycker det är värt att starta ännu en i bästa fall återkommande serie genom att publicera lösryckta textrader under denna rubrik; lite som dagens ros eller det där tänkvärda citatet som står längst ner på varje sida i ens kalender. Ett ord på vägen helt enkelt.

Först ut är en herre som varit omskriven på bloggen tidigare i höst - Allan Edwall. Jag blir knockad varje gång jag lyssnar på hans visa "Förhoppning" och den gode Allan fullkomligen brölar ut:

"Jag haver slösat bort mitt enda liv / på snus och knulla och travet!"

Globalisering i popen

Jonas Grönlund har en väldigt intressant och klok artikel i Sydsvenskan om globalisering i popen och kulturutbyten åt olika håll.

Jonas Grönlund, "Pop på världsomsegling", Sydsvenskan 11 december

Texter på svenska

"I dag är du väldigt skeptisk till svenska sångare som sjunger på engelska.

– Jo, nittio procent är ju vedervärdigt, fullständigt uttryckslöst. Jag tror att de flesta människor gör det för att de är fega och det är enklare att gömma sig bakom engelska standardfraser. De låter som sångare utan kontakt med sina egna hjärtan. Det blir ju hundra gånger mer på riktigt på svenska. Det är ju det som är så fantastiskt, varje ord väger blytungt. Men det finns ju lysande undantag: folk som skriver och sjunger bra grejer på engelska här också."
Thåström intervjuad i DN

Queen Ida

Det här är så jävla tungt och så jävla bra. Queen Ida, zydecodragspelare från Louisiana. Jag rekommenderar er att logga in på spotify och plocka fram hennes låt "Chere Duloone" (finns inte på youtube) från samlingen C.T. Gator Presents a Zydeco Dance Party!!. Svårslaget!

"while music was important to Guillory, during her young adult years while busy raising her family, she only performed for social occasions. She briefly attended nursing school but left during her first pregnancy. When her children were all school-aged, she became a part-time bus driver. As they grew, Guillory's friends began more strongly encouraging her to perform publicly.

In the early '70s, she began performing with Barbary Coast Band and with the Playboys. She was in demand, not only because of her talent, but also because female accordion players were a rarity. /.../

Despite her popularity, Queen Ida never felt music was stable enough to support her children and so continued bus driving until her youngest daughter went to school. After that, Ida began touring more frequently.

Allmusicguide

"Queen Ida also co-authored a cookbook, Cookin' with Queen Ida in 1990, which featured Creole recipes."

Wikipedia

LIL-kvalitetsmärkta uteställen #5; Nefertiti

Nefertiti är Sveriges trevligaste jazzklubb. Måhända är det inte den kategori av uteställen där det finns hårdast konkurrens men det förtar ingenting av Nefertitis charm!

Beläget i en källarlokal vid Hvitfeldtsplatsen i Göteborg finns förutsättningar för jazzig stämning; denna genre har nämligen en tydlig tendens att trivas bäst i underjordiska lokaler. Klubben är lagom stor och lagom djup, vilket är en väldigt viktig detalj när det gäller lokaler som hyser jazzband, då det inte får kännas ödsligt om det bara är 50 personer där, samtidigt som det bör gå in minst 250 personer utan att det skall bli fullständigt kaos. Detta klarar Nefertiti, samtidigt som det dessutom oftast är bra ljud och trevlig stämning.

Dessa grundförutsättningar finns på flera jazzklubbar jag har besökt runt om i Sverige, men det som särskiljer Nef på ett positivt sätt är att de har en otroligt trevlig personal och på det ett fantastiskt ölutbud. Senast jag var där slog det mig att det nästan är löjligt hur väl synkat deras utbud är med min smak; Samuel Adams lager på fat och Jever, Sierra Nevada Pale Ale, Oppigårds Single Hop Ale, Anchor Steam och Pilsner Urquell på flaska, för att nämna några.

Dessutom finns det en nattklubb som enligt uppgift skall vara riktigt vass, men som undertecknad aldrig har besökt. Trots denna uppenbara brist vad gäller en heltäckande uppfattning om etablissemanget darrar jag icke på min manschett när jag utnämner Nefertiti till #5 av Längre inåt Landets kvalitetsmärkta uteställen!

LIL-kvalitetsmärkta uteställen, #4: Red Lion

Krogen Red Lion i Majorna i Göteborg är å ena sidan inget märkvärdigt, men å andra sidan den perfekta puben för att kolla på fotboll och dricka öl. Den har allt: trevlig personal, god stämning, ett rikt sortiment av god och anständigt prissatt öl (halvliter Jever 45:-, en massa svenska ales, i allmännhet ett grymt utbud helt i våra öltests anda), helt okej mat för godkända priser.

Just det här med extremt god öl till bra priser vill jag lyfta fram. Annars är det ju ofta så att "finöl" prissätts rätt skamlöst på uteställen; ett exempel på det är kedjan som jag inte kommer ihåg vad den heter som har filialer bl a på Järntorget i Göteborg och Vasagatan i Stockholm, där en pint kostar typ 67:-. Så inte på Red Lion där jag förra helgen drack god halvliter svenskt mikrobryggeri-lager som jag aldrig hört talas om förr (man upptäcker saker på Red Lion!) och vars namn jag inte kommer ihåg för ca 50:- och en winter ale från Oppiggårds för ett liknande pris.

För alla oss som gillar öl och fotboll är Red Lion ett 5-stjärnigt ställe!

---

Tidigare kvalitetsmärkningar: Nya Tröls i Malmö, Stage Door i Göteborg, 100 knop (tillfällig) i Göteborg.

Ölkännarbloggen Schnille och Schmak gillar också Red Lion. Svenska Ölfrämjandet (!) har en inte så informativ registersida om Red Lion. Red Lions hemsida. Göteborgs-Posten gav den 12 oktober Red Lion 4 fyrar som fotbollsställe, bäst i test tillsammans med Champ's.

Två till bra fotboll- och öl-ställen i Göteborg, för kommande delar av LiL-kvalitetsmärkerserien: Whoopsie Daisy på Wieselgrensplatsen, och Paddington's vid Redbergsplatsen.

P3-syndromet

Allt är relativt, det vet vi sedan gammalt. Inte minst är det sant när man talar om musiklyssning! Förr om åren brukade jag sommarjobba som bagare och då stod i bästa fall P3 på hela dagarna. I sämsta fall stod Rix FM eller (uuurrkkk...) Lugna Favoriter på, men det behöver vi inte avhandla här.

Det är tacksamt och enkelt att komma med vassa sågningar så jag skall försöka att vara saklig. Problemet med P3, åtminstone som det var för ett par år sedan, är att de allt mer närmar sig reklamradions sätt att pumpa de låtar som ligger på a-spellistan många gånger om dagen . Oftast var det musik jag inte uppskattar så mycket, som exempelvis bling-bling-hiphop och soul, shirley clamp, pink, rihanna, osv. Detta eviga malande av annan musik än den jag uppskattar gjorde att låtar som jag i vanliga fall skulle uppfatta som mediokra fick ett helt annat skimmer, eller att väldigt bra låtar blev himlastormande, kort sagt; P3-syndromet.

Varje sommar var det några skivor som jag smällde av helt på, som jag förmodligen missat helt om jag först kommit i kontakt med dem i något annat sammanhang. Mycket av den musiken gillar jag fortfarande idag, som exempelvis Moneybrother och Christian Walz, men det är ett högt pris man får betala för dessa upptäckter. Jag förde till och med statistik över hur många "bra" låtar som spelades per dag, snittet blev 3 stycken, vilket, eftersom jag jobbade nio timmar, gav o,33 bra låtar per timme.

De senaste åren har jag lyssnat väldigt lite på radio, men på mitt nya jobb är radion ofta ett uppskattat sällskap eftersom jag jobbar ensam. Mest blir det P1, men när man som idag tröttnar på allt prat om försäkringar och städrockar och blir sugen på lite musik händer det att P4 Stockholm åker på. Och innan jag hann säga kvastskaft råkade jag ut för P3-syndromet igen; "Girlfriend in a coma" med The Smiths spelas och efter bara tio sekunder ryser jag i hela kroppen och är nära tårarna. Det är fantastiskt spännande att uppleva hur musik fortsätter att påverka, och påverkas, i alla situationer i tillvaron!