lördag 3 juli 2010

Brölsaxen i våra hjärtan #2: Really Dave Matthews

En av mina inkörsportar till att börja uppskatta detta ibland kontroversiella instrument var Don Lennons fantastiska sång "Really Dave Matthews". När man skall lära sig att uppskatta något som man förut bara skrattat bort är ironi ofta ett bra hjälpmedel, så gick det i alla fall till i det här fallet.


Don Lennon är en lustig indiepop-figur som befinner sig i ett ganska svårdefinierbart gränsland mellan ironi och allvar. Hans texter är ofta väldigt komiska, men det är svårt att avgöra hur mycket han egentligen skämtar. På hans andra skiva sjunger han om sin debutskiva och förklarar bland annat hur en bas låter ("boom boom boom boom"). Det här är en ganska bra beskrivning av honom:

“As the Jerry Seinfeld of songwriters, Lennon makes singing about nothing sound downright philosophical: His first album was about going to parties and grad school, while his self-titled second effort concerns, well, playing that first record in clubs. If he didn't sing in such a deadpan way, you probably wouldn't get the joke; if he didn't play such catchy melodies, you wouldn't want to get it.”
-Dan Strachota, SFWeekly on Don Lennon


På tredje plattan, "Downtown", sjunger han mycket om pop- och rocklegender, bland annat figurerar John Cale från Velvet Underground och Lenny Kravitz i texterna. Dave Matthews Band föräras hela två sånger, och det är alltså i en av dessa som en av de första brölsaxar jag verkligen gillade förekommer.

Texten är underbar, han beskriver en tid då Dave Matthews Bands musik fyller luften. "I couldn't say I liked it but it had a real distinctive sound", sjunger Don. Sedan träffar han en flicka som gillar Dave, och han tvingas modifiera sanningen en smula för att vinna hennes gunst:

"I had a hard time making friends
until this girl just down the hall
asked me to come into her single
she had dave's poster on the wall.

When we were talking on her bed
she accidently touched my hand.
I was so happy that I lied
and said 'I like Dave Matthews Band'"

Brölsaxen i den här låten illustrerar Dave Matthews röst, det följer ett ganska långt solo med inte mindre än två (!) saxofoner inblandade efter de lysande textraderna:

"When the lights go down
and the crowd goes wild
and he steps on stage
and he puts on his guitar
and the bands already playing
as he steps up to the mic
that's when you hear Dave's voice
and there's no mistaking it

*långt brölsaxsolo*"

Först tyckte jag mest det var kul att de lät Dave Matthews röst illustreras av något så osmakligt som två brölsaxar, men efterhand märkte jag att jag verkligen gillade solot och det blev faktiskt småningom en inkörsport till Clarence Clemons och övriga titaner inom genren.

4 kommentarer:

Erik Bengtsson sa...

Gott! Det var inte igår man såg nåt om Don Lennon. Rolig låt också.

Men jag håller inte riktigt med om din historieskrivning att det vore "tjänstefel att inleda en serie om brölsaxofon /.../ med något annat än Bruce Springsteens makalösa hit Born to run."

Jag skulle nog säga att bossens/Clemons brölsax föregicks av Phil Spector/wall of sound-brölsaxen, och att den möjligtvis var den viktiga förstapunkten i brölsaxens historia. T ex så har ju "Da doo ron ron" med Crystals ett saxsolo. Inte lika bröligt som Clemons så klart, inte lika köttigt, inte lika framträdande, men ändå en klar föregångare, tycker jag.

När jag var med i "Brölsax"-gruppen på skunk för länge sen så pekade ju förresten Roger G mycket sant ut CCR:s "Molina" som ett exempel på bra brölsax. Den har ett rätt rejält saxsolo, och är typ fem år äldre än "Born to run". Jag tänker mig att sax spelade en rätt stor roll i 50-talets populärmusik också (ska fundera på exempel), och att Springsteen delvis återupplivar såna grejer i sin musik. Att han på "Born to run" var influerad av Spector, vars wall of sound sprang ur den tidiga popen, kan man väl inte förneka?

Erik Bengtsson sa...

Lyssnar nu på "He's sure the boy I love" med Crystals, och den har ett barytonsaxbreak! (tror jag att det är). Mellan 1:26 och 1:55.

Erik Bengtsson sa...

Också "He's a rebel" har ett saxsolo..

Max Thornberg sa...

Du har rätt Erik! Som vanligt bloggar jag utan att göra ordentlig research, vilket lätt straffar sig. Och det skall straffa sig, om man har vakna bloggkollegor...
Den här serien är mest tänkt som min personliga resa genom brölsaxens förlovade land och jag tänkte på "Born To Run" mest som det ultimata brölsaxsolot, snarare än det första i historien.