onsdag 7 juli 2010

Män som längtar bort, #3: Ulf Lundells frihetsbegrepp


Frihet = att vara naken i en havsvik? Skivan Kär och galen, 1982


"Jag måste ut innan jag kvävs
Av det trygga liv som levs
/.../
så låt dom bygga sitt torn upp i himmelens höjd
låt dom dyrka sin gyllene kalv
/.../
ta din packning,
sätt dig här bredvid
allt jag vill är att känna mig fri -
ute på vägen igen
"Ute på vägen igen", 1993

...

Ulf Lundell framstod länge för mig som något av det sämsta som fanns i musikväg. En gubbjävel. Som sprungen fix och färdig ur Zeus panna med elgitarr i famnen, en arm vevande i rockpose, det jeansklädda skrevet juckande, skrikandes på Stockholmsdialekt "Kom igen nu då publiken! Är ni med!?" alternativt sluddrande "När jag kysser havet..." eller "Oh la la, jag vill ha dig"...

De senaste veckorna har jag läst Håkan Lahgers bok om Lundells skilsmässoskiva Den vassa eggen från 1985, och de två första delarna av Måns Ivarssons biografi i tre band över Lundell, Vill du ha din frihet får du ta den. Och Lundell framstår då, naturligt nog, i ett helt annat ljus.

Det ska genast sägas att det är två mycket olika böcker, varav Lahgers är väldigt mycket bättre. Lahgers bok är en personlig historia om skilsmässoskivan Vassa eggen, om texterna, om vilken roll skivan spelat i Lahgers egna liv och under hans egna skilsmässa. Den handlar om rockens utveckling, om eventuella djup i rocken, och vilken roll enkel rockmusik kan spela i ens egna själsliv. Ivarssons bok är däremot ett 1500 sidor långt rabblande i kronologisk ordning av vad Lundell gjort i sitt liv, med fokus på turnéer, skivor och böcker. Jag tror inte att den rymmer en enda minnesvärd analys av en låt eller skiva, utan allt avhandlas kortfattat, men i gengäld avhandlas allt: i princip varje låt som Lundell gjort omnämns och karaktäriseras ("den raka Springsteenrockern Chans", "Kyssar och smek är en fulländad ballad med klara drag av Jackson Browne och med ett glänsande gitarrsolo som coda", etc etc). Vi får veta vilka bonusspåren på skivorna är, hur många gånger alkohol eller droger nämns i romanerna, vilka verklighetens förebilder för karaktärer i låtar och romaner är, t o m Lundells taxerade inkomst (!) för varje år.


Rockstjärnan
Den bild som jag får av Lundell, de tankar som läsningen ger upphov till, efter läsningen om hans tidiga år som artist är: Lundell var och är i grund och botten en mycket vanlig person. För oss som inte var med när det begav sig framstår Lundell som en rockens alfahanne, som en bredbent machoman på scen och som en kvinnokarl av format. I Ivarssons skildring av Lundells unga år, jag tänker nu främst på skildringen av kompisgänget med Joakim Strömholm med flera, som också skildrats i Jack, framstår han snarare som en blyg kille, inget givet socialt centrum, även om hans blyghet i någon mån försvann när han drack. En av hans flickvänner från den tiden beskriver honom som tystlåten men väldigt snygg. En rätt intressant episod är också den när han var tillsammans med journalisten Maria-Pia Boëthius. Första gången hon kom hem till hans lägenhet, detta är ca 1975, var den en enda röra, han sov på en obäddad madrass på golvet och hade i princip inget ätbart hemma, och överallt fanns papper som skvallrade om hans kreativa verksamhet. Så framstår den unge Lundell här: blyg, söp en del, en enstöring med ett starkt kreativt driv.

Sedan slog han givetvis igenom stort med skivan Vargmåne 1975 och den rumlande "generationsromanen" Jack 1976. I båda förekommer ett av de inslag i Ivarssons biografi som känns mest sorgliga: nostalgin för 1967 (t ex i låten "Sextisju, sextisju"), de glada hippiedagarna med peace, love and understanding. Redan i mitten av 70-talet var Lundell nostalgisk för något som vi åttiotalister kanske snarare skulle anta fortfarande pågick 1975, och utlevdes i Jack och alla historierna kring den. Med framgången blev Lundell också en symbol för en ung generation och fick stå till svars för väldigt mycket: för supande, för drogromantik med mera.

Hans kompis Joakim Strömholm säger 1988 om en dokumentär som han gjorde om Lundell:
"Tanken var att förklara hur skitjobbigt det blev av att bli geniförklarad i 25-årsåldern, att drabbas av hela Carola-syndromet och inte vilja vara någon Carola, att egentligen vilja leva enkelt som förr. Och att visa människan bakom myten och att framgång kan vara farligt." (II s 200f)
Och Lundell framstår också i Vill du ha din frihet så får du ta den som en everyman, inte som ett rockmonster eller alfahanne utan som en rätt vanlig kille - fast med mer vantrivsel och mer kreativitet - som blev rockstjärna med allt vad det innebär av förväntningar, rampljus, pengar, groupies och sprit.
Lundell säger själv till DN om "pojkarna längst fram" på hans konserter:

"De behöver någon slags ... rockschaman. Jag kan inte säga så mycket om det - jag har varit en sådan där person; en revoltör med flaskan i hand. Det är svårt att ta död på. Jag var ju spritromantiker fram till 1986, 1987. "
När jag läser Ivarsson framstår Lundell då som mycket mer sympatisk än vad jag tänkte förr: inte som en normerande översittare som vill styra och ställa, utan som i grund och botten en individualist som inte vill sätta upp regler för andra utan som håller på med sitt eget projekt och genom berömmelsen fått ett inflytande som han upprepade gånger velat avsäga sig.





Friheten
Lundell verkar som sagt varit en man som vantrivts och som längtat bort, alltid bort, till något odefinierat och till friheten. Han var starkt influerad av Kerouac och av gymnasial läsning av litteratur och filosofi, och längtan till friheten - aldrig klart definierad, men som en riktning bort. Det kan vara att inte vara bunden av det materiella (många är de låtar där han kritiserar vulgära rika, t ex "Posörerna" eller raderna om den gyllene kalven i början av detta inlägg) eller av sociala förväntningar. Något slags rock-existentialist är han nog.


"Jag slänger min Rolex
Värd femtusen spänn
Jag vill ut!"
"På fri fot", 1978

"Och den enda kvinna nånsin
Som jag kunnat ta mig när
Tog mig över bergen ensam
Hon sa hon höll mig kär
Hon var den enda som jag mött
Som frågat:
'Varför denna kamp
varför jaga lyckan
när du kan stanna här i natt?'
Men när natten kom, och hon sov
Sken stjärnorna så klart
Längre inåt landet
Jag tog mig ut på vidderna..."
"Längre inåt landet", 1980

"När jag var sexton så rymde jag
hemifrån en kulen vinterdag
bort från hem och skola ut till friheten
snart så kommer väl min egen son
och längta ut och sticka hemifrån
kanske blir vi fiender om vad som är vad i friheten
Men även om det kan va både svårt och tungt
ska jag göra vad jag kan för att hålla sinnet ungt
jag är äldre nu men jag är fortfarande ett barn
allt är ännu ett mysterium
men det är spännande som fan"
"När jag kysser havet", 1982

"Vill du ha din stolthet får du ta den innan Jante visar upp dej
på sitt torg
Du kan foga dej i flocken. Du kan kuva ner din kraft
Men aldrig se dej i dom ögon du en gång haft

Du har ditt äventyr
och du vet vad och vem som styr
Vill du vara den som alltid flyr
eller stanna och slåss
laglös"
"Laglös", 1982

"Jag vill känna mig fri
Ute på vägen igen"
"Ute på vägen igen", 1993

"Jag kan aldrig vara något annat än en varg i denna vackra värld
Du vet att jag är fången i min frihet
Men det är vägen som är mödan värd"
"Cecilia", 1989

"Det finns män som har vunnit varenda batalj
Men ändå känner att de ingenting har"
"Utanför murarna", 1989

"Jag är en ensamvarg på väg
Önskar att jag kunde va som dom
som alltid samlas tillsammans
som alltid tycks tycka så mycket om
att va många ombord
alla dom som sjunger i kör i samma land

Men jag är den jag är
Jag har min egen väg att gå
Jag har mitt öde att ta hand om
mina hinder att rå på
Jag ta mej an vad det än är
Jag tar mej an det som en man"
"Fyra hjul som rullar", 2002

Lundell är kanske det tydligaste exemplet i världen på fenomenet "män som längtar bort". Bilar, "frihet", "bara dra". Och intressant nog står han också för en av de mest brutala avklädningarna och dekonstruktionerna av denna myt.


skivan Evangeline, 1988

Män som längtar bort
Denna avklädning kom 1988 med hans nyktra, andliga skiva Evangeline. Efter sex års äktenskap skilde sig Ulf och Barbro Lundell 1985. Uffe var alkoholist och krisade, och gjorde den känsloladdade skilsmässoskivan Den vassa eggen. "Jag är inte kär och galen längre, den lögnen kan jag inte pracka på mej själv längre", skrev han till sin producent, anspelande på megasuccén LP:n Kär och galen som kom 1982, sålde 300 000 ex, gjorde honom folkkär på riktigt med "Öppna landskap" och med vilken han gjorde en bjässe-succéturné. Han skulle göra en glad uppföljare Mellan hägg och syrén men istället blev det alltså Den vassa eggen som är full av ångestvrål, ekande trummor och fruktansvärda synthar. Lahger beskriver Lundells livssituation vid inspelningen som "en blodig skilsmässa och ett trasigt liv". Därefter fortsatte Lundell att supa ännu mer. Ivarsson beskriver våren 1987 som: "Vin och video,vin och video. De gånger törsten och tristessen driver honom ut söker han sig till någon av de många oansenliga kinakrogarna i grannskapet."

Oktober 1987 blev han intagen på ett behandlingshem för alkoholister. När han 1988 börjar spela in den skiva som blir Evangeline är Dylans John Wesley Harding ett ideal. I samband med nykterheten och vistelsen på behandlingshem har Lundell också fått en andlig laddning. På Evangeline finns utifrån det några låtar som är gripande som uttryck för vändningen från rock-mannens frihetstörst och projekt. Så här beskriver han sig i "Underbara ting":


"Jag var så trött jag var trött på mig själv
Men jag såg ingen väg ut ur skiten
Jag borde varit en vuxen man
Men i känslorna var jag liten"

Hela skivan är full med såna uppgörelser med sig själv och idealet om den frihets-sökande individen som är ensam är stark, som ständigt är på väg. Allra bäst uttrycks det i den fantastiska "Ett hjärta av sten" som jag räknar till topp3 hans bästa låtar någonsin. Där beskriver Lundell sin väg så här:



"Jag gick min egen väg
Jag sökte friheten
Och jag tog varenda genväg jag kunde ta
Jag gjorde konst och äventyr av kärleken
Och jag trodde jag visste vad jag ville ha
Snart var jag ute på någon vandring över slätterna
Där ingen överlever, där ingen kan bo
Men min frihet var så helig att jag inte kunde se
Att den blivit till en kedja runt min fot
...
Jag ljög för mig själv, jag ljög för min kvinna
Och alla vet att lögnen och rädslan går hand i hand
Men den största lögn jag åstadkom
Var lögnen om mig själv

Som en ensam varg på flykt i ingenmansland

Jag var en stolt och bitter döende i en galen värld
Från min höjd såg jag ner på allt
Idag är det inte längre så självklart att jag lever
Nu törs jag tacka någon annan för varje dag jag får ...
Om du tror att du kan klara allting själv,
Då har du ett hjärta av sten"
"Ett hjärta av sten", 1988

Nästan lika bra är oboe-balladen "Tempel", som också den uttryckligen gör upp med individualismen och idén om frihet.


"Jag antar att jag aldrig nånsin blir fri
Och jag vet inte heller om jag vill det ...
Jag trodde att jag levde av egen kraft
Jag sa 'ensam är stark' och höll mig till mitt
Nu går du bredvid mig som om jag aldrig haft
Något annat mål än det som är ditt"
"Tempel", 1988

Låtar som dessa, tillsammans med mer konstruktiva som "Evangeline" och "Gå upp på klippan" gör skivan Evangeline till ett oerhört intressant, gripande och fascinerande dokument över "män som längtar bort"-individualismens lockelser och tillkortakommanden. Lundell har senare inte återkommit delvis till "män som längtar bort"-estetiken, till "öppen väg"-romantik, men efter Evangeline kan det, tror jag, aldrig vara på samma sätt ("aldrig gå ner i samma flod två gånger").

"- I mina böcker och texter har det alltid funnits en längtan efter nånting. Jag har alltid undrat vad det där är ... hur det skulle se ut. Det har varit allt ifrån kvinnor till ett hus vid havet till jag vet inte vad.
- Jag tror att det här hela tiden varit en längtan efter en verklig frihet. En frihet jag mötte redan runt 1967-68. För mig var det inte en politisk tripp utan mer en andlig och själslig befrielse. /.../
- Det jag tycker positiva rörelser som fredsrörelsen och miljörörelsen handlar om är besinning och försoning. Att se människan i rätt proportion. Att inte vara egotrippad, att inte fortsätta skövla och förstöra och själv leka Gud. /.../ att leva i samklang med naturen."
Lundell intervjuad av Ivarsson, oktober 1988 (cit i del II s 189f)

---
Tidigare delar i serien "Män som längtar bort": nr 1 om själva fenomenet och Jackson Brownes "Sleep's dark and silent gate", nr 2 om filmen Into the Wild.

3 kommentarer:

Arvid Ahrin sa...

Fan vilken bra essä Erik!! Jag tror Uffe skulle vara stolt. Lyssnat på Tempel fyra gånger ikväll, jag är så sjukt peppad på nästa helg! Dags att dyrka, dyrka hårt!

Max Thornberg sa...

Ett av bloggens bästa inlägg hittills. Välformulerat, informativt, koncist, belysande och väldigt intressant. Plus att man nu slipper läsa "Vill du ha din frihet så får du ta den". Tack!!

Anonym sa...

Minns inte längre hur jag hamnade på den här sidan. Men jag är glad att jag gjorde det. Bra, välskrivna och intressanta tankar runt vår frihetslängtan och Lundells förmåga att formulera den. Själv började mitt missbruk av hans musik och böcker när jag hörde albumet Evangeline för första gången nån gång runt -89.