Jag läste två recensioner i Svenska Dagbladet idag som gjorde mig irriterad. Båda var skrivna av journalisten Elin Unnes. Elin visar prov på en raljant ton och en respektlös hållning gentemot artisterna hon skriver om, något som jag tycker att en professionell recensent borde avhålla sig ifrån. Det är inte första gången hon ger smakprov på dessa sina mindre smickrande egenskaper, men två recensioner på samma dag blev för mycket för mig och tvingade fram detta blogginlägg.
Vi på Längre inåt landet vill egentligen lyfta fram saker vi gillar, bidra till mer kärlek i vardagen och fred på jorden, etc., men eftersom vi i 99% av våra blogginlägg ägnar åt oss just detta anser jag mig själv ursäktad att ägna ett inlägg åt att såga en dryg musikrecensent.
Enligt mig är det en recensents uppgift att verkligen sätta sig in i musiken och artistens syfte och mål med denna, och sedan bedöma hur väl dessa mål och syften lyckas genomföras. Att ägna sig åt ovidkommande prat och namedropping för att i nästa mening i lättsam ton helt avfärda någons hårda arbete är inte god journalistik. Kanske är det för att jag själv är musiker som jag är extra känslig, men jag vet också hur mycket arbete det ligger bakom en skiva, oavsett om man är debutant eller världsberömd artist.
Elin Unnes skriver att texterna på Docenternas nya skiva "Medan vi spelar pop" (som jag inte hört, men däremot har jag lyssnat mycket på den briljanta EP:n som släpptes i somras) är nedlåtande och pekar på singeln "Vanligt Folk", vilket enligt mig är att missa poängen helt med den låten. Vidare kallar hon deras skiva för "lärorik, lite på samma vis som porr kan vara väldigt anatomiskt informativt.".
Lucinda Williams nya skiva Blessed (som är fantastiskt bra) avfärdar Elin som tråkig och klagar indirekt på att Lucinda haft en trygg uppväxt och att hon inte tar några risker. Avslutningsvis tycker hon att "produktionen är lika sexig som blöta yllestrumpor fem kilometer hemifrån".
Jag förstår att det är svårt att göra rättvisa och heltäckande bedömningar när man bara har ett högst begränsat antal tecken på sig, men storheten i Lucinda Williams musik har aldrig legat i hennes förmåga att ta risker, och Docenternas musik har ingenting med porr att göra. Det är såklart effektsökeri, och jag ägnar mig själv åt det ibland, men det är fortfarande grymt dålig och enkelspårig musikjournalistik.
Läs recensionerna här och här.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Jag har själv inte läst vad Elin skrivit, varken nu eller innan, känner bara igen hennes namn. Problemet är förmodligen att du är musiker och inte hon (För de flesta recensenter är väl misslyckade musiker, eller är det bara mina fördomar?). Det är klart, vissa är mer kunniga än andra, men det är svårt att skriva om musik på samma språk som musikerna själva.. Speciellt när man vill såga antar jag. Själv sitter jag alltid tyst när musik diskuteras tillsammans med musiker, jag har liksom inget att tillägga, mer än "bra" eller "dåligt"..
Oj vilken rörig kommentar. Men kul att jag hittat hit! :)
Hej Maria! Ja, kul att du hittat hit!
Min poäng är inte att man måste skriva om musik på samma språk som musikerna själva. Min poäng är att när man har i uppgift att professionellt bedöma och betygssätta något som är så abstrakt och subjektivt som upplevelsen av musik så måste man vara försiktig och noggrann. Jag tycker att man bör se till musikens syfte och sedan så gott det nu går försöka sätta sig in i hur väl artisten i fråga lyckas med detta sitt syfte.
Det är fortfarande väldigt svårt så klart, men jag tycker i vilket fall att man bör avhålla sig från raljanta och respektlösa omdömen.
Hehe, jag förstår att det kan kännas kämpigt att diskutera musik med musiker, men det är egentligen en annan fråga enligt mitt sätt att se på det hela...
Absolut är det en annan fråga, jag ville bara få det sagt. :)
När jag pluggade journaliatik hatade jag att skriva recensioner, och gör det fortfarande. Det är för svårt liksom. Jag vill inte försvara recensenterna, men jag förstår om det blir dåligt skrivna resensioner pga tidsbrist. DOCK, så slog det mig nyss att det ligger en stor poäng i det du skriver. Borde inte recensenterna vilja skriva bättre, även om det är en kort notis? Så det är bra att du tar upp det här!
(mitt i natten nu och hjärnan kommenterar förmodligen osammanhängande)
Lustigt att du skriver detta, för just Elin Unnes har jag faktiskt tidigare hyllat här på bloggen!
http://langreinatlandet.blogspot.com/2010/06/en-kronika-om-runaways.html
Jag gillar oftast hennes texter, även om jag håller med om att hon avfärdar Williams lättvindigt. Men ja - på så få tecken som de har på sig blir det svårt att inte göra grova förenklingar. Ska man dessutom försöka vara lite rolig så blir det gärna lite småelakt klyschigt.
Erik: Ja det är faktiskt komiskt! Jag kommer ihåg ditt inlägg men jag kom inte ihåg att det var Elin Unnes som hade skrivit den krönikan. Håller med om att den är fin, men det är också skillnad på att skriva krönikor och recensioner. Även om det i båda fallen handlar om uttryck för personliga åsikter är recensioner mer definitiva, en dom, en siffra som kommer att figurera i många sammanhang och som definitivt upplevs mer som 'ett facit' än vad en krönika gör. Därför är det enligt min åsikt extra viktigt att skriva recensioner med respekt och utan att göra alltför svepande och grova generaliseringar och liknelser.
Elin Unnes är ju helt klart en skribent som sätter den egna profileringen framför en saklig beskrivning av den musik hon är satt att recensera. Åtskilliga gånger så häpnar jag över hur ytligt hon skriver om skivor som artister lagt ner kanske ett års tid på. Sarkasmer och billiga poänger som hon strör omkring sig med en axelryckning efter att ha pliktskyldigast ha zappat igenom en mp3-fil blir med det skrivna ordets makt en kvarnsten runt halsen på många artister som dom kanske aldrig blir av med, åtminstone inte
inom sig själva.
Oansvarigt, taskigt, ja stundtals rent ut sagt elakt.
Unnes får dock förnyat förtroende, troligtvis pga att ledningen förstår att hon drar till sig allmänhetens uppmärksamhet med sina kränkningar och personliga påhopp.
Så kan man tydligen också göra karriär, tragiskt nog.
elin är väldigt förströdd i sina kommentarer och har fallit in i typisk journalistik som bara nosar på saker som folk jobbat hårt med i många år-dom står helt enkelt utanför samhället?
elin borde ägna sig åt nåt mer krävande än detta nosande?
Jag anser att en del av att vara musiker/artist är att bli kritiserad och bedömd. Världen är fullproppad av tyckare. I alla möjliga former. Recencenter SOM musiker. ("God save the queen", "Sverige Jobbar!", "Hurricane" "Internationalen", ja du fattar även om exemplen här blev lite extrema.) Ska hon inte uttrycka sitt otycke pga rädsla för att såra eller stöta sig med folk? Ska musikerna och textförfattarna göra detsamma, vad händer då?? Vänd på steken.
All musik är olika och allas smak är icke densamma.
Det är väl ändå det som är det underbara med musik! Ville bara dela med mig med ett annat perspektiv.
Väl skrivet och all respekt.
/S
Tack för din kommentar, S!
Jag vill inte på något sätt ta bort konsumenter eller recensenters rätt att kritisera eller bedöma, och inte heller musiker och artisters rätt att framföra en åsikt. Självklart skulle musik bli betydligt mindre intressant om man inte fick uttrycka sig fritt! Jag håller helt med dig om att smaken är olika och att det är en stor del av charmen med musik i allmänhet.
Det jag däremot vänder mig mot i det här fallet är HUR man som professionell recensent för en av landets största tidningar utformar och formulerar sin kritik. Jag anser att man i den roll som Unnes har i det här fallet har en skyldighet att så sakligt som möjligt bedöma hur väl en artist lyckats med ett album, och att man i så stor mån som möjligt tar hänsyn till förutsättningar, genre, anspråk, etc. Jag vet att det är en närmast utopisk önskan från min sida, och att det fortfarande handlar om abstrakta värden som inte går att mäta exakt, men i de exempel som jag tar upp tycker jag att recensenten i fråga är alldeles för osaklig och svepande, vilket jag anser vara olämpligt.
Att Elin Unnes på grund av rädsla för att stöta sig med musiker skall avhålla sig från att säga sin åsikt är det absolut sista jag vill uppnå. Jag hoppas att du förstår skillnaden.
Mvh
/Max
Elin unnes är riktigt bra på att dissa saker på en armlängds avstånd, förolämpa fans av ett band, namedroppa hennes egna coola musiksmak och helt enkelt få en recension att handla om henne själv. Det är patetiskt att det ska vara så nu.
Skicka en kommentar