Isranunkeln (ranunculus glacialis) tillhör blomfamiljen ranunklar och är därmed släkt med flera vanliga inslag i vår hemmaflora, som smörblomma och vitsippa. Men isranunkeln är väldigt mycket mer hardcore än sina sydländska släktingar.
Den är nämligen en arktisk blomma som växer högt uppe i de svenska fjällen, i norra Ryssland, Alaska och i Alperna där den blommar på mer än 4000 meters höjd. Den trivs bäst i extremt karga och näringsfattiga miljöer, som till exempel i gamla snölegor, där dess frön kan ligga i träda i åratal tills snön plötsligt en dag smälter bort och den börjar blomma.
Jag har fjällvandrat en hel del genom åren, och isranunkeln är i mitt tycke ett av de finaste inslagen i fjällen. Man kan gå en hel dag på någon stenig miserabel högslätt i Sarek där regnbyarna kommer och går och det enda man ser är dimma, block och svarta mossiga gölar. Sinnet försätts lätt vid de tillfällena i ett tillstånd som ibland beskrivs som "vildmarkens tryck" - en känsla av naturens tomhet och skoningslöshet kommer över en, man känner sig väldigt långt borta från mänsklig värme och gemenskap, liksom klämd mellan det dåliga vädret och den oländiga terrängen. Man känner sig nedstämd, ensam och liten.
Och så ser man plötsligt en isranunkel lysa som en ensam stjärna på ett svart himlavalv av mossa och stenblock. Efter att ha halkat fram timmavis i landskap där nästan ingenting tycks kunna leva, är åsynen av blomman smått osannolik och överväldigande. Jag må vara blödig och pretentiös, men jag blir fan tårögd av hur fint det är att något så litet och vackert kan överleva och till och med blomma på så karga och bistra platser.
På så sätt förmedlar isranunkeln ett på samma gång djupt existentiellt och lite banalt budskap: även i de mest hopplösa lägen finns det hopp för livet. Isranunkeln ger fingret åt ett kallt, likgiltigt och obönhörligt universum.
1 kommentar:
Bra skriven Arvid!
Isranunkeln kan kännas som ett "ja" i ett hav fullt av "nej".
Joachim Fisch
Skicka en kommentar