Trädälskaren

Min vana trogen är jag sent ute, men måste ändå tipsa om en riktigt bra dokumentär som jag såg häromdagen.

Platsen för visningen var en tågkupé på nattåget mot Norrbotten. Jag hade blivit medbjuden av en vän att övernatta på Treehotel som ligger i Harads fem mil norr om Boden. Han hade fått övernattningen i trettioårspresent, och det som fick honom att önska sig denna lite udda grej var dokumentären Trädälskaren från 2008.

Trädälskaren handlar om tre män som bygger en stuga sju meter upp i en tall i skogen på stranden av Luleälven. Byggandet av stugan blir den röda tråden i en diskussion om urbanisering, modernitet, rotlöshet och längtan hem till ett ursprung, till naturen. Huvudpersonen Jonas bor i Stockholm och känner längtan tillbaka till sin uppväxts Norrland, till vidderna, skogarna, himlarna och ett till synes mer okomplicerat, mänskligt och långsamt liv.



Klipp från bygget och hur det fortskrider blandas med intervjuer med olika "experter" på trender, livsåskådning, genus, religion osv. Låter det som ett tråkigt upplägg? Alls inte. Bara fotot i filmen är supervackert och musiken, skriven av Loney Dear, skapar en vemodig och finstämd fond för de existentiella samtalen.

Jag fastnade särskilt för hur berättelsen om stugbygget gestaltar existentiell rastlöshet och sökande, utan att detta egentligen någonsin diskuteras explicit. Istället får de intervjuade experterna stå för verbaliseringen av det tillstånd som huvudpersonerna befinner sig i.

Speciellt Owe Wikström, känd religionspsykolog och miljonär på boken Långsamhetens lov, säger saker som jag kan känna igen mig i. Han menar att upplösningen av kollektivets meningsskapande och normerande funktion har lämnat oss i ett förvirrat tillstånd av individualism utan inre, själsliga och andliga riktmärken. Naturen kan sätta oss i kontakt med andliga dimensioner av vårt väsen som inte syresätts i det moderna urbana livet. De här skönhetsupplevelserna är så att säga anti-alienerande, dvs de skalar bort alla lager av kultur, ekonomi och andra samhällsförhållanden som i det dagliga livet ligger mellan vår medvetna tillvaro och ett mera "rent" existentiellt tillstånd. De här upplevelserna svarar mot vårt behov av ett andligt hem, en, med Wikströms ord, helig plats (på latin: Hic locus sanctus est). Att sitta i en stuga i en tall vid Luleälven kan vara att hitta just en sådan andlig plats, ett både geografiskt och metafysiskt betydelsefullt ställe. Men som Wikström också säger: trots att naturens skönhet tillfredsställer det här själsliga sökandet kommer det mitt i allt det ljuvliga alltid finnas en slags rest, ett outgrundligt vemod eller en skärva av sorg som han menar är en upplevelse vars existens kan fastlås objektivt. Trädet aktiverar denna sorg och visar vägen mot något som finns bortom och utanför människan.



Och visst är det väl just detta som Uffe sjunger om i Gå upp på klippan? "Han behöver inga katedraler. Han har sitt tempel där han står. Han behöver inga kardinaler. Han behöver bara vinden i sitt hår."

Nå, Trädälskaren rekommenderas i alla fall till alla naturvurmare som känner sig vilsna i tillvaron mellan varven. Om inte annat för att filmen innehåller så mycket annat gött som vi här på LiL gillar: en grön gammal Saab, långa diskussioner om Eyvind Johnson, rutiga fodrade snickarskjortor och hörselskydd med inbyggd radio, kaffe på fat, brasor, mormödrar, etc.