Björndans

Denna märkliga björndans från Hedemora är ett stycke svensk kulturhistoria som med sitt kraftfulla uttryck är alltför intressant för att inte dela med sig av:

Proustpassager, 5: en fristående och fortlöpande essay i subjektiv psykologi

"Själens långa klagan när den tror sig leva instängd i sig själv är alltså endast skenbart en monolog, eftersom ekot från verkligheten förändrar den, och en människas tillvaro är som en fristående och fortlöpande essay i subjektiv psykologi, som ändå på visst avstånd påverkar en annan människas tillvaro och formar 'handlingen' i dess rent realistiska roman, varefter vändpunkterna i denna roman i sin tur påverkar den psykologiska essayen och förändrar dess inriktning."

LiL-kvalitetsmärkta uteställen, #10: Vagabond

Under min resa hem från Schweiz nyligen fick jag efter en helt problemfri resa upp längs Autobahn såklart punktering strax söder om Köpenhamn. Det blev en färd på reservhjulet i sjutti över Öresundsbron, och raka vägen till en kvällsöppen däcksfirma som på tjugo minuter gav mig fyra nya fina vinterdäck till Saaben.

Smått omtumlade av upplevelsen gav vi oss, efter att ha lagt beslag på de två sista sängarna på ett fantastiskt STF-vandrarhem i Malmö, ut för att stilla hungern. På ren instinkt valde vi det första haket vi såg - Vagabond.

Och vilket ställe. Med sin snudd på osynliga belägenhet i ett villakvarter/industriområde i Malmös utkanter var våra förväntningar inte höga, men de kom verkligen på skam. Källarmästaren bakom baren hade en härlig uppsyn när han på frågan vilken öl man borde välja till maten svarade, "klart du ska ha en fatöl, det är godast". Med varsin Falcon i handen lyssnade vi på lokalbornas tugg om Malmö FF och från rummet intill hördes sång och hurra-rop från ett födelsedagsfirande. Våra pannbiffar med grönpepparsås var perfekta, luftiga och smakrika och inte överstekta.

Middagen på Vagabond hjälpte till att vända misär till trivsel, och nästa gång jag är i Malmö kommer jag säkerligen tillbaka. Det är således med varm hand jag ger Vagabond sin LiL-kvalitetsstämpel.

Trädgårdsstad, trevåningssystemet och första och andra höghusperioderna

Johan Rådberg, Doktrin och täthet i svenskt stadsbyggande 1875-1975. Statens råd för byggnadsforskning, 1988

När jag häromveckan gick till universitetsbiblioteket och lånade hem ett par volymer om funktionalism och stadsplanering i Sverige, så väckte böckernas varierade ålder en undran om funktionalismens konjunkturer - en bok från 1972, kommer den fortfarande vara i grund och botten starkt positiv? En bok från 1980 som heter Farväl till funktionalismen, kommer den helt döma ut F? En avhandling från 1988, kommer den vara helt pomo och anti-funktionalistisk? Denna avhandling från 1988, Johan Rådbergs från KTH, har jag nu kommit till, och dess förord gav mig i denna tid av härliga promenader i gamla Enskede vatten på min konjunkturspekulationskvarn:

"/.../ Min förhoppning är att den här avhandlingen skall vara en ledtråd i sökandet efter en annan modell i stadsbyggandet än den som präglat efterkrigstiden. En modell som tar upp en av de bärande idéerna i 1910- och 20-talens svenska stadsbyggande, idén om en lågbyggd måttligt tät stad - trädgårdsstaden. /.../
Enskede i januari 1988
Johan Rådberg"

Doktoranden Rådberg har alltså ett tydligt budskap och ärende: ut med "hus i park"-funktionalismen och in med, otippat nog, 10- och 20-talens trädgårdsstad! Och detta skriver Rådberg i den kulturella gottegrismedelklassens Enskede: det passar ihop så fint; Rådberg levde som han lärde. Avhandlingen rymmer också en del tydligt normativa uttalanden, till exempel så utnämner Rådberg perioden 1905-30 till den svenska stadsbyggnadens "guldålder" (s 35).

Jag ska här redogöra för vad Rådberg menar med "trädgårdsstaden" och varför han ser denna som ett ideal för svensk stadsplanering, och därefter gå över till att sammanfatta Rådbergs skildring av svensk - framför allt Stockholms - stadsplaneringsutveckling från ca 1930 till ca 1970.


Trädgårdsstaden, Rådbergs ideal

Enskedestugan, typhus IV i Gamla Enskede (bild: Wikipedia)

"Trädgårdssstaden", kan man tänka, "är väl en fin idé men det handlar ju bara om dyra villor, så hur skulle det kunna vara ett ideal för stadsplanering generellt?" Jo, områden som Gamla Enskede är idag mycket dyra att bo i, men Rådberg skulle gentemot den invändningen nog säga att a) ts ska inte bara innehålla enfamiljshus, och b) ts var från början till för arbetarklassen. Trädgårdsstaden är i Rådbergs skildring inte exklusivt ett villaområde, utan ett område som kombinerar villor med två-tre våningars hyreshus (s 101f). Och han gör också en poäng av att skilja trädgårdsstaden, med mindre enfamiljshus ("småstugor"), från villastäder som Djursholm (s 171).

Trädgårdsstaden som typ i svensk stadsplanering springer enligt Rådberg ur "arbetarbostadens kris" i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet (s 109). I industrialismens växande storstäder som Berlin, Paris och Stockholm så debatteras för- och nackdelar med "hyreskasernen" som bostadsform flitigt av socialreformatorer, och många ställer sig kritiskt till det spekulativa privatkapitalistiska byggandet med hög täthet för att höja avkastningen, och små lägenheter. För att komma undan denna situation ansåg en del reformatorer att man skulle från det offentliga stötta byggandet av "småstugor" för arbetare utanför stadskärnor; denna typ av bostad sågs som bra för livskvaliteten och inte minst bra för barnen. I denna anda byggdes till exempel delar av Gamla Enskede i Stockholm och Lundby egnahem i Göteborg - Enskede enligt stadsingenjören Albert Lilienberg 1916 "för de bättre situerade arbetarna" och Lundby för "de mindre bemedlade" (s 191).

Den centrala spänningen i Rådbergs avhandling, som ju formellt sett handlar om täthet i stadsplanering under hela perioden 1875-1975, handlar i min uppfattning om motsättningen eller dialektiken mellan trädgårdsstadska och funktionalistiska program för Stockholms planering, med 1930-talet som en ideologisk brännpunkt. Den mer trädgårdsstadska falangen, som utanför tullarna ville bygga låg- till medeltätt med stor andel småhus och med två-tre våningars flerfamiljshus, hade företrädare som Lilienberg (stadsplanedirektör 1928-1944), Axel Dahlberg (fastighetsdirektör 1930-1946) och borgmästare Carl Lindhagen. Lindhagen formulerade fint 1931 sin idé om hur förorterna, då kallade "drabantstäder" och av honom "hembygder", skulle planeras:

"I varje hembygds centrum läggas hyreshus i högst tre våningar. De må gärna, där så lämpligen kan ske, utföras i stora, dock smakfullt komponerade komplex /.../ Närmast hyreshusen vidtaga smärre kulturparker eller eventuellt stycken av vildparker. Bortom dessa komma egnahemmen de mindre och större var för sig eller blandade med varandra. Utanför egnahemmen ligga koloniträdgårdarna. En sådan hembygd inramas till sist av ett skogsbälte såsom parkområde med anknytning särskilt till trädgårdskolonierna. /.../
Människorna drunkna enligt schemat ej helt i storstadens kollektivism. Hembygden sammanhåller olika människor till en gemenskap." (s 194)

I Rådbergs tolkning står trädgårdsstaden till synes paradoxalt för en "stadsmässig" planering, där tätheten inte ska bli villastads-låg utan det ändå ska finnas utrymme för lite lokala affärer och torg baserade på att småhus, radhus och mindre flerfamiljshus ska leda till hyfsad täthet.

Utvecklingen 1930 till 1970, mest i Stockholm
Boven i Rådbergs drama är funktionalismen, eller åtminstone utspårade versioner av den. Han framställer funktionalistisk stadsplanering som en produkt av teknologisk hybris och byggföretags och handelskammares snöda egenintressen (jfr s 330). Här på bloggen har vi tidigare hyllat Hammarbyhöjdens smalhus, byggda i funkis-stil på 1930-talet, och i Rådbergs avhandling ter sig sådana områden - Hammarbyhöjden, Traneberg, m m - som resultat av en fusion av funktionalism och Axel Dahlbergs vision, snarare än renlärig funkis. Modernisterna ville nämligen ofta bygga på ett annat sätt; här är Bauhaus-ideologen och arkitekten Walter Gropius, tillsammans med Le Corbusier den på svenska funktionalister mest inflytelserike arkitekten, år 1931:

"I den kraftiga propagandan för enfamiljshuset mot hyreskaserner tycks man oftast ha glömt att skulden till dessa ovärdiga existerande bostadsformer inte alls ligger i byggnadsformen flervåningshus i sig utan uteslutande i den lagstiftning som tillåter byggandet av dylika hyreshus utan kontroll och utan social garanti emot spekulation. Hyreshuset har blivit impopulärt främst därför att det i sin gamla form - 3 till 4 våningshusblock, erbjuder så få fördelar. Mestadels äro avstånden mellan husblocken alltför knappt tilltagna, solflödet för ringa och tomtytan alltför begränsad. Bygges däremot tio- till tolvvåningshus, så förvandlas i dessa den gamla hyreshustypens nackdelar till lika många fördelar. Den med ansvarskänsla planerade och med rikligt tilltagen tomtyta, som ger möjlighet till inströendet av breda gröna fläckar, försedda moderna storkomplextypen kan fylla alla rimliga krav på ljus, luft, hemro och yttre trevnad och ger dessutom en mängd fördelar, som i enfamiljshuset äro praktiskt outförbara.
I det på rätt sätt planerade och uppförda höghuset får varje familj i vilken våning det än gäller möjlighet att se ett stycke himmel. Från de breda ljusinsläppande fönstren bjudes utsikt över ett något 100-tal meter trädbevuxet parkbälte, som skiljer från nästa huskomplex och erbjuder en härlig tummelplats i ren och frisk luft för barnen. Här kan naturen riktigt tränga in i storstaden och göres så därtill alla tak och balkonger till trädgårdar - något som tyvärr endast undantagsvis skett - kan faktiskt staden ovantill återerövra vad som går förlorat av naturen på markytan genom husens uppförande. Takträdgården måste emellertid bli mera kultiverad än hittills och komma i bruk mera, ty den erbjuder husets invånare en bekvämt tillgänglig solbad- och viloplats, med vidsträckt utsikt, avskild från stadens larm. Den gamla skräcken för hyreskasernerna kommer då att försvinna och människorna får i stället känslan av att leva i en grönskande stad, med naturens under dagligen - och inte blott under sparsamma söndagspromenader - inom räckhåll." (cit i Rådberg s 241)

Detta kommer ur artikeln"Framtida bostadshus", publicerad i kooperativa HSB:s tidning år 1931. Vi ser hur Gropius förespråkar riktigt stora hus - tio, tolv våningars lameller - med gemensamma grönytor snarare än privata såsom i en villa- eller trädgårdsstad, och att han också är starkt kritisk till små flerfamiljshus. Men inte desto mindre var det just som små flerfamiljshus som funkis-arkitektur i mångt och mycket kom att ta uttryck i Stockholm på 30- och 40-talen, när funkis-influenserna filtrerades genom axeln Lindhagen - Dahlberg - Lilienberg. Då byggde man till exempel dessa trevåningars smalhus i Hammarbyhöjden:

foto från Wikimedia Commons

Och dessa i Traneberg:

foto från Wikimedia Commons

Och dessa i Hjorthagen:

foto från Wikimedia Commons

Rådberg redogör fint för debatterna mellan de två olika sidorna på 20- 30- och 40-talen. Den funktionalistiske byggmästaren Olle Engkvist skriver i Byggmästaren år 1927:

"Redaktören frågar om man bör lätta på koncentrationen i centrum. För egen del är jag fullt övertygad om behövligheten och önskvärdheten av fortsatt och förtätad koncentration. Jag kan ej finna något skäl för en decentralisation, att skapa fram en konstlad småstad i hjärtat av en modern storstad. Skola vi nu med allvar arbeta på att av Stockholm få en storstad, då går säkerligen vägen dit genom centrums modernisering. Ett av medlen är att gå med på det fulla utbyggandet av sjätte våningen och varför ej även den sjunde? Genom detta skapas ökade möjligheter och nya värden. /.../
Mig synes att Stockholm nu i det närmaste befinner sig i det utvecklingsstadium, som Paris befann sig i under 1850-talet, då parisarna insågo att något måste göras om de ville stadens sunda utveckling. De löste ej problemet genom låga hushöjder utan genom Haussmanns hänsynslösa husslakt och storartade stadsplan." (cit s 255)

Engkvist talar om "sjätte våningen" och "sjunde": i 1874 års byggnadsstadga, som inte ersattes förrän 1932, var det förbjudet att bygga högre än fem våningar i Stockholm. Och Lilienberg, som tillträdde som stadsplanedirektör 1928, hade inget emot detta: han hade gjort sig känd i motsvarande funktion i Göteborg med att bygga låga områden, i regel trevåningars, som Kungsladugård, och ville göra motsvarande i Stockholm. Hans första stadsplan för Stockholm från 1928 blev ett stridsäpple, när funktionalisterna - Åhrén, Gahn m fl - enade sig emot den.

I fråga om generalplanen hade de ingen framgång, men på sina punkter hade de definitivt det: Lilienbergs plan för Fredhäll 1927 var traditionell kvartersstad, men efter den funktionalistiska kritiken ändrade sig Lilienberg och byggde istället lamellhus enligt en funktionalistisk plan (som tidigare tagits upp på bloggen). Husen i Fredhäll blev dock klart lägre än vad utopister som Gropius eller Åhrén (som 1928 föreslagit sanering av nio kvarter i Vasastan med rivningar och byggandet av 10-12 våningars lameller. s 261) ville ha. Också för Traneberg segrade år 1932 den Dahlbergska linjen: man byggde 3 våningars smalhus (10 m djup) snarare än de högre och tjockare hus som funktionalisterna t ex på HSB ville se (s 270). Samma år, 1932, utlyste fastighetskontoret en tävling om "billiga bostäder". Funktionalisterna hävdade ju att det skulle vara mer ekonomiskt att bygga högre och tjockare, men Dahlberg hävdade att så inte behövde vara fallet. Han fick rätt, och "de nya smala husen kom att bli den allenarådande hustypen för flerfamiljshus på stadens mark i ytterområdena under den närmaste 15-årsperioden" (s 271).

Trevåningssystemets dominans befästes ytterligare under andra världskriget, när starkt reglerade kreditmarknader gjorde att staten blev allt viktigare för att förse byggmästare med krediter för att kunna bygga. Socialdemokraterna såg krav på byggandet i samband med sådana lån som ett steg på vägen mot starkare politisk styrning av byggbranschen, och den s k "Westholms bibel" är ett exempel på hur statliga normer spelar roll i byggandet. Sigurd Westholm som 1916-1940 var stadsarkitekt i Stockholm skrev 1942 en skrift för bostadsbyggnadsbyrån om bedömningsgrunder vid utlåningsbeslut, och denna befäste ytterligare trevåningssystemet (s 296f). Rådberg: "40-talets trevåningssystem kan betraktas som en kompromiss melllan den funktionalistiska stadsplanetypen med fritt liggande hus och trädgårdsstadsdoktrinens krav på låga hus och måttlig exploatering" (s 299). Han talar också om "det smala trevåningshuset i sin funktionalistiska stildräkt" (s 301).

Men förstås byggdes också några hus högre än så. De första höghus som byggdes i Stockholm efter att 1932 års byggnadsstadga tog bort förbudet mot byggnader högre än fem våningar var HSB-hus på Kungsklippan på Kungsholmen:

HSB-hus i kvarteret Kungsklippan på Kungsholmen i Stockholm, bild från 1936 (wikipedia)

Därifrån gick man också vidare med högre hus, som dessa åttavåningars punkthus i Årsta byggda 1946:


Årsta var, påpekar Rådberg (s 315n) ett område där Dahlberg förlorade diskussionen om hur man skulle byggas: i stadsplanen för området inkluderades femvåningshus snarare än trevånings som han ville ha (och som vi ser blev en del hus än högre när man började bygga.) Och de punkthus, jag tror att de är från slutet av 50-talet, som syns i bakgrunden på denna bild från Rågsved, en förort som kan misstas för "miljonprogramförort" men är äldre än så:


Funktionalisternas idéer om det önskvärda i att bygga högre än 3-4-5 våningar hade ju funnits där sedan slutet av 20-talet. Men de fick inte fäste i Stockholms stadsplaneringspolitik förrän andra halvan av 40-talet, när Lilienberg slutat som stadsplanedirektör och Dahlberg som fastighetsdirektör och ersatts av funktionalisten Sven Markelius (s 316). Mellan 1945 och miljonprogrammets början 1965 byggdes höghus i områden som Årsta, Rågsved, Vällingby och Farsta. Här ser vi Vällingby, som blev normerande, från luften år 1960:

Vällingby. Foto från Wikimedia commons

Och här ser vi 17 våningars punkthus i Farsta, byggda 1961:

Punkthus i Farsta. Bild från Wikimedia commons

Vid detta laget, menar Rådberg, hade byggintressena, handelsintressena som företrädda av Stockholms Köpmannaförbund med dess direktör Gösta Bohman, och funktionalisterna fått som de ville: man byggde nya förorter med höga hus, öppen planering och trafikseparering. Han klassificerar perioden 1955-65 som "första höghusperioden", att skilja från miljonprogrammets period 1965-75 som blir "andra höghusperioden". Exempel på den första av dem är Rågsved, exempel på den andra är Bredäng (s 301). Redan Västertorp, som planerades 1946, fick 21 % punkthus 6-8 våningar, 60 % trevånings smalhus, och bara 19 % i radhus (s 327). Västertorp var också en av de första stadsdelarna med genomförd trafikseparering, något som blev mönster för senare höghus-förorter.

Rådbergs avhandling
Doktrin och täthet i svenskt stadsbyggande 1875-1975 är matnyttig läsning, inte minst om man som jag kommer till den med en positiv inställning till funktionalismen. Den är mer struktuerad och mer "samhällsvetenskaplig" i tillvägagångssättet än vad Per G Råbergs avhandling var, och det är framför allt väldigt fascinerande att följa motsättningarna inom stadsplanerings- och byggnadsfrågorna från funktionalismens debut på 1920-talet till höghusplaneringens dominans i slutet av 60-talet.

LiL:s krogtest i Söderort, #2: Jesses krog

Som del två i vår långsamt startande serie "LiL:s krogtest i Söderort" - del ett om Kärrtorps krog kom i maj 2010 - kommer nu ett test av Kärrtorpsstället Jesses krog. Ett ställe som vi vårt förra test gissade var "ett anständigt ställe där medelålders människor äter gott".

Och det verkar inte helt missvisande. LiL-familjen har utökats med Karin, Kärrtorp born and bred, och hon visste att berätta om uppväxtens besök med familjen till Jesses krog, där favoriträtten för familjens köttätare var och är älgfärsgratängen, som också jag provade. Hon kunde också förnöjt konstatera att vissa saker förändras väldigt långsamt på Jesses - salladen (isbergssallad, tomat, gurka, dressing) såväl som mintchokladen som man får till kaffet är exakt som de var när hon senast var där, för en åtta år sedan. Mitt intryck av Jesses blir därmed just: stabil husman med helt okej priser och utan alltför mycket föränderlighet. Att en gäst dessutom beställde in grappa just när vi skulle gå igår kväll ser jag bara som ett plus. Det övriga klientelet denna söndagkväll var blandat - ett par mitt uppe i någon märklig och illvillig uppgörelse, en familjetrio som tagna ur en SVT-humorserie, och två härliga medelålders manliga livsnjutare varav den ene höll på att ta jägarexamen men börjat inse att "jag är för blödig för att kunna skjuta ett djur".

Till det goa helhetsintrycket kommer att maten vi åt var väldigt god. Såsiga, mättande gratänger med mycket potatismos och inga krusiduller: vi var båda väldigt nöjda.

Karin åt fiskgratäng. Betyg 4
Erik åt älgfärsgratäng. Betyg 4

Anna Järvinens stockholmspromenader

Om någon undrar varför man ska se Musik Special med Anna Järvinen som ligger ute på Svt Play just nu, bortsett från all fantastisk musik såklart, räcker kanske det här citatet om Årstaviken:

"Ända sen jag läste Friheten av Ulf Lundell för en massa år sen, jag älskar ju hans böcker, så har jag promenerat jättemycket, och det här är ett av mina stråk".

Och om vad som är framgång:

"Att få ha ett vardagsliv med någon man älskar".

Kunde inte sagt det bättre själv.

Funktionalismens ideologi i Sverige 1925-1931

acceptera - funktionalistiskt manifest från 1931. Bild från Wikipedia

Fredhäll i Stockholm: ett tydligt exempel på tidig funktionalistisk stadsplanering

funkishus i Fredhäll. bild härifrån

Per G. Råberg, Funktionalistiskt genombrott: Radikal miljö och miljödebatt i Sverige 1925-1931 (Norstedts, 1972)

Vad är det som gör den arkitektoniska funktionalismen så fascinerande? Per G. Råbergs avhandling i arkitekturhistoria från KTH från 1972, Funktionalistiskt genombrott, ger mig tillfälle att fundera. Funktionalismen fick givetvis ett stort genombrott och inflytande i Sverige, och tillskrivs både det ena och det andra; i På spåret i fredags förklarades Le Corbusier som att ha inspirerat Miljonprogrammets byggande i Sverige, ett byggande som förstås började fyrtio år efter funktionalismens genombrott och tidiga ideologiska fas, så begreppet kan innefatta en hel del. Men jag tänker mig detta: utöver att jag helt enkelt djupt uppskattar hur husen ser ut i Hammarbyhöjden och Kortedala, och stadsplaneringen där, så är det fascinationen över hur funktionalisterna i stadsplanering och arkitektur ville artikulera två samhälleliga omvandlingar på andra plan: industrialiseringen på det ekonomiska området, och demokratiseringen på det politiska området. Funktionalisterna nedtonade betydelsen av konstnärskap och individen inom arkitektur och stadsplanering (s 293, 301), och lyfte istället fram massproduktionen, det funktionella och det anonyma. De gjorde också anspråk på att uttrycka en tidens anda och en tidens tvång, vilket gjorde dem intoleranta mot andra stilar och deras företrädare (s 224); så övertygade var de om att de hade rätt och var på, för att ta ett begrepp någon annanstans ifrån, på toppen av tidens våg. Råberg skriver fint i början av sin bok:

"Aldrig har väl heller en riktning framträtt inom miljökonsten på vilken beteckningen 'radikal' varit så adekvat. Funktionalisterna genomför en total estetisk revolt, men deras program är vidare än så. I målsättningen ingår stadsplaneringens reformering, bostads- och bohagsproduktionens industrialisering, införandet av en ny klasslös kultur efter den hierarkiska representationskulturen. Man uppträder med ett avsiktligt provokativt program, man är demonstrativt revolutionär, men ändå är det mindre än man kan tro yttringarna av en utopistisk idealism. Funktionalisterna är realister, de är fullt medvetna om den omvälvning i samhället som industrialiseringen och demokratiseringsprocessen medfört och inser att de nya förhållandena kräver en ny mentalitet och en ny miljö."

Visst är det fint - "införandet av en ny klasslös kultur efter den hierarkiska representationskulturen". Medelst förändrad arkitektur och stadsplanering! Och det ytterst intressanta förhållningssättet till samtiden och dess tendenser - å ena sidan en fullständig övertygelse om att man kunde omdana samhället, å andra sidan den uttalade acceptansen av vissa tendenser (industrialismen, kommersialismen), som man bara ville spela med snarare än förändra. Som till exempel tar sig uttryck i det svenska 20-talet genom att funktionalisterna intar den för en radikal/progressiv idag otippade positionen att vid kommersiell bebyggelse kan konventionella utsmyckningar ersättas av reklam för att ge variation i gatubilden! Samtidigt som man, med den kanske mest radikale svenske funktionalisten Uno Åhréns ord från 1927, tänkte att "För oss blir mer och mer allting möjligt och ingenting heligt." (s 51) Arkitekturskribenten Gotthard Johansson, positivt inställd till den nya rörelsen, rapporterar i december 1929 från en studieresa på kontinenten:

"Europa håller på att byggas om. Det är inte bara herrarna i Genève, som med tvivelaktigt, eller åtminstone betvivlat, resultat syssla med den saken, utan en rad unga och målmedvetna arkitekter i alla länder, som i bokstavlig mening hålla på att bygga ett nytt Europa. Icke sedan renässansens dagar har det europeiska huset och den europeiska staden stått inför en så radikal omgestaltning. I själva verket är det också den europeiska renässans- och barockstaden, av senare århundraden endast påbyggd - på bredden, höjden och djupet - som inför nya krav - tekniska, ekonomiska och sociala i ännu högre grad än estetiska - visat sig alltmer otidsenlig, och utan tvivel stå vi nu inför en liknande förändring som när den själv ersatte den medeltidsstad, som den ännu ofta sluter som labyrintisk kärna, en trång och smutsig, historiskt intressant men sanitärt besvärlig Altstadt, inom sig. Det nya Europa är - man tvekar, innan man uttalar det farliga ordet - funktionalismens." (s 133)

Funktionalismen uppstår på 1920-talet med Le Corbusier i Frankrike, Bauhaus i Tyskland och De Stijl i Holland; framför allt de två första får starkt inflytande på den svenska riktningen. Vad Råberg gör i sin avhandling är att följa dess första år i Sverige, från introduktionerna av Åhrén med flera ca 1925, till dess två manifest i form av Stockholmsutställningen 1930 och skriften acceptera! från 1931.

Funktionalisternas kritik rörde sig på flera plan - och som Råberg visar så var deras ståndpunkter inte alltid så sakligt grundade som de ville ha det till. Men grundläggande var att man förkastade (1) 20-talets ornamenteri och historiserande eklekticism i estetiken, och (2) kvartersstaden som princip för stadsplaneringen. På den första punkten kan man konstatera att funktionalisterna ansåg att prydnad var överskattat som syfte för vardagsvaror såväl som husfasader, och ville ha ett sakligare och mer industriellt uttryck. De menade att en förståelse av tingets funktion i sig kunde ge en skönhetsupplevelse, bortom ytans spel. Som vanligt så levererar citatmaskinen Åhrén, här i en artikel i Svenska Slöjdföreningens Tidskrift år 1925, om Parisutställningen:

"Blev man inte rent av rebellisk mot alltsammans och färdig att hata all konstnärlig omsorg om de praktiska tingen! Prydnadsform på varje millimeter av tillvaron - hur outsägligt äcklig bleve icke till slut en sådan miljö! /.../
Vilken vild längtan efter luft, rymd, frihet grep mig icke. Vilken tacksam tanke skänkte jag icke allt det som blott sköter sitt arbete utan att bry sig om sitt utseende. Glödlampan, tvättstället med varmt och kallt vatten, hisskranen vid Seinekajen, den franska boken av normaltyp. Den renodlade teknikens form som helt enkelt är anpassad efter det arbete den har att utföra och struntar i konsten!" (s 29, 48)

Ett annat roligt uttryck för denna utställning kommer från Åhréns recension av Gunnar Asplunds nya - och nu oerhört kanoniserade - stadsbibliotek i Stockholm, i 20-talsklassicistisk stil:

"Nedtill på stadshustornet sitter det en klocka. Man kan aldrig se vad den är ty den är ett enda konstrikt ornament. Ibland går det emellertid tre små figurer ut genom en dörr och in genom en annan medan från spelverket uppe i tornet ljuder en medeltida vemodig hymn. I stadsbibliotekets utlåningshall sitter en klocka som har distinkta former utan några ornament, som har den praktiska indelningen i 24 timmar, men romerska siffror, radiellt placerade. Vi längta nu alla mycket efter en klocka med vanliga arabiska siffror placerade med hänsyn till de personer som skola avläsa tiden. Vi tycka att IIIVX är ett opraktiskt sätt att skriva 18. Vi stå även frågande inför detta skrivsätts skönhetsvärde." (s 90)

Åhréns ironi är elegant, det är svårt att säga något annat. Men självklart hamnade funktionalister som Åhrén på kollisionskurs med designers som i högre grad ville betona behovet av sköna ting: Carl Malmsten var en av dem som skrev på upprop mot funktionalisternas anspråk på hegemoni inom arkitektur- och designvärlden.

lägenhetshus av Mies van der Rohe i Weissenhof, Stuttgart, från utställningen 1927

Den andra punkt som jag lyfte fram var stadsplaneringen. Som Gotthard Johansson lyfte fram i citatet ovan ville man bygga en ny typ av stad. Rymligare, luftigare och mer utspridd: en föregångare till vad Per Wirtén fint kallar "tunnelbanestaden". Man ville bygga bostäder som folk i gemen skulle ha råd med, och dessa bostäder skulle samtidigt uppfylla vissa mål: berömt är funktionalisternas fixering vid solinflöde i bostäderna. Den starka betoningen av ljusets betydelse i lägenheter gjorde fritt stående lamellhus snarare än gårdshus till den perfekta lägenhetstypen, och man argumenterade också starkt för "smalhus", 10 meter djupa snarare än 15, där man skulle ha genomgångslägenheter som alltså skulle ha ljus från två sidor. Åhrén formulerade sig så här i programbladet till Stockholmsutställningen 1930:

"En utställning av bostäder för vår tids människor bör, om den verkligen skall ge någon behållning, angripa bostadsbyggandets och bostadsinredningens problem från grunden. Den måste ta ett radikalt tag i frågorna. Men samtidigt får den icke släppa kontakten med dagens ekonomiska realiteter. /.../
Man kan formulera den ledande tanken så: bygga de bostäder vi behöva till de pris som passa oss. Med 'vi' menas då den stora allmänhet som rör sig med så små inkomster att deras bostadsfråga verkligen blir ett problem." (s 148)

Funktionalister som Åhrén ville att nationalekonomi och liknande ämnen skulle införas på arkitektutbildningarna (s 99), och i samband med Stockholmsutställningen konstaterade de att många hushåll i Stockholm lade ner halva sina inkomster på hyra, en siffra som man genom billigt, effektivt, rationellt, industriellt byggande ville pressa ner till en fjärdedel-tredjedel. (Även om man just på Stockholmsutställningen misslyckades rejält - i princip alla modellbostäder som presenterades där överskred kostnadsmålen. s 153) Funktionalisternas stadsplaneringsideal uppträdde programmatiskt i den svenska debatten första gången kring idétävlingarna om bebyggandet av Kristineberg år 1927 och Gärdet år 1929. Sven Markelius, Uno Åhren med flera funktionalister deltog i tävlingarna med lamellhus-förslag, och de lade också fram sin teoretiska argumentation. Råberg beskriver arkitekten Wolter Gahns diskussion av Kristineberg-tävlingen:

"Gahn gör gällande att ett rationellt stadsbyggande med högt ställda fordringar på hygien, ekonomi och trevnad logiskt för fram till en radikalt ny bebyggelsestruktur, och han genomför ett resonemang som skall visa hur den öppna stadsformen är frukten av ett sådant tänkande. Utgångspunkt är kravet på största möjliga solmängd åt alla bostäder, vilket leder till en bestämd optimal orientering av huslängorna. Fordran på ljus även i de lägst placerade lägenheterna framtvingar vidare ett relativt stort husavstånd i förhållande till hushöjden. Den logiska konsekvensen blir lamellsystemet med uppradade bostadslängor." (s 100)

Och i acceptera fortsätter argumentationen i samma stil:

"Numera måste vi oavvisligt ställa den fordran på ett bostadsområde, att det så planlägges, att varje lägenhet får tillräcklig tillgång till sol och luft, ett krav, som helt och hållet omkastat de äldre stadsplanebegreppen, vilka laborerade med slutna kvarter och rumsbildande gatuanläggningar /.../
Den sociala rättvisa, som vår tid kräver, och medvetandet att det ej längre duger att låta människors hem först och främst bli motiv i en stadsbild, har emellertid haft till konsekvens, att vi måste överge det slutna kvarterssystemet för nya bostadsområden. /.../
Om vi måste kräva i hygieniskt hänseende likvärdiga bostäder för alla, blir den sämsta, ej den bästa bostaden normerande för stadsplanen. På så vis har kravet på tillgång till direkt solljus för alla bostäder kommit att sätta en helt ny prägel på moderna bostadsområden. Det har framtvingat ett öppet byggnadssätt med parallella huslängor, vilkas riktning bestämmes med hänsyn till solen." (s 101)

Och som vanligt är det Uno Åhrén som uttrycker sig argast och mest kategoriskt:

"Lamellhussystemets riktighet behöver knappast diskuteras. Visserligen har ännu icke någon utredning verkställts över dess ekonomi i jämförelse med den slutna kvartersbebyggelsens. Men en sådan utredning skulle endast ha teoretiskt värde. Tillräckligt starka skäl tala för att i praktiken tillämpa lamellsystemet, även om det skulle visa sig att det är dyrare. Det är då naturligtvis främst belysningssynpunkten som är avgörande. Det är brottsligt - det är icke för starkt ord - att icke försöka göra allt vad som kan göras för att alla människor, som bo i ett bostadsområde, få i möjligaste mån lika tillgång till sol och luft." (s 101)

Och vi ser här också bra exempel på en sak som jag tagit upp tidigare: funktionalisternas övertygelse om att de stod i förbund med tidsandan, och den intolerans mot andra möjliga uppfattningar som medföljde. En intressant aspekt som Råberg kunde ha diskuterat mer är också: varför fäste de så oerhört stor vikt vid just ljusaspekten? Jag håller helt med om att detta är en viktig faktor för människors välmående och att det är viktigt att planera bebyggelse så att folk kan få så mycket solljus som möjligt, men det måste ju finnas fler möjliga aspekter att betona och som funktionalisterna också måste ha diskuterat?

De tidiga svenska funktionalisterna byggde mycket i Stockholms city - affärsbyggnader bland annat på Drottninggatan och Sveavägen, bostäder på Norr Mälarstrand och på Norrmalm, skolan Katarina Real, med mera. Men deras planeringsideal med lamellhus och "öppen stadsplan" (vad kritiker som yimby idag refererar till som "hus i park") lämpade sig också väldigt bra för förortsbebyggelse. Råberg: "lamellsystemet framstår på många sätt som den lämpliga övergångsformen mellan tät citybebyggelse och öppen landsbygd i en expanderande stadsregion." (s 102) Inspiration tas från tyska Siedlung-bebyggelser som vid Stuttgartutställningen 1927, med klungor av lägenhetshus omgivna och avskilda från omvärlden av grönska. Med denna typ av bebyggelse ska man kunna uppnå en ny livsstil för den nya demokratiska människan; Mies van der Rohe uttryckte det som att "Das Problem der neuen Wohnung ist im Grunde ein geistiges Problem" (s 15). Men den tidiga svenska diskussionen, Råbergs 1925-31, var ändå outvecklad i stadsplaneringshänseende: man lanserade med buller och bång lamellsystemet som ideal, men frågor om trafikdifferentiering med mera lämnades olösta (s 307).

Det ofullständiga är också något av mitt intryck av den tidiga funktionalism som Råberg introducerar och diskuterar. Åhrén med flera hävdade mycket och hävdade det med stor övertygelse, men inte alltid med helt saklig grund, och inte heller alltid med helhetstänkande. Vilket heller inte är så konstigt, att en så ung rörelses tänkande var just ofullständigt. Ofullständigt - men djupt fascinerande. Ambitionerna att nedvärdera krusiduller och myten om det romantiska konstnärsgeniet, och istället uppvärdera industriellt och jämlikt byggande, det är funktionalistiska tendenser som jag sympatiserar med. Råberg relativiserar på några punkter funkis-pionjärernas anspråk. Han visar till exempel att det redan i den existerande 20-talsarkitekturen fanns tendenser till sådana förenklingar som funktionalisterna förespråkade, och att deras anspråk på originalitet och klart brott med historien var överdrivna (s 306). Han visar också det paradoxala i att de tidiga funktionalisterna såg sig själva som ståendes bortom frågan om stilriktningar, att de endast levererade en objektivt korrekt arkitektur utifrån de tekniska och sociala förutsättningarna, samtidigt som de i realiteten givetvis lanserade just en ny stil. Deras förhärligande av tekniken och industrialismen blir, visar Råberg vidare, också ironiskt nog en romantik i sig själv, i motsats till deras anspråk på att vara rationella och slänga romantiken på historiens sophög:

"Benämningen ingenjörsromantik är mer adekvat och djupare förankrad än funktionalisterna själva i allmänhet vill medge.
Betraktad ur denna aspekt framstår den funktionalistiska estetiken som en symbolestetik av samma slag som jugend och nationalromantik, med samma ambition att finna en 'stil' som förkroppsligar vissa högre egenskaper i tiden." (s 297)

Nej, den tidiga funktionalismen i Sverige levde givetvis inte upp till sina mycket högtravande mål. Men inte desto mindre var den ett stort framsteg arkitektoniskt och socialt, och erbjuder idag också ett mycket fascinerande stycke kulturhistoria.

Elmbrants Hjalmar Mehr-biografi

Hjalmar Mehr. bild från Wikipedia

Björn Elmbrant, Stockholmskärlek: En bok om Hjalmar Mehr (Atlas, 2010)

Hjalmar Leo Mehr, döpt efter Branting och Tolstoj, föddes 1910 i Stockholm som son till två rysk-judiska invandrare som var mensjeviker och träffades på en förstamaj-demonstration år 1905. Han kom att bli en av Stockholms stora kommunpolitiker under 1900-talet: borgarråd i 23 år varav finansborgarråd (stadens högsta höns) 1958-66 och 1970-71, Kommunförbundets första ordförande och landshövding i Stockholms län 1971-77. Han utbildade sig till jurist och arbetade innan han blev heltidspolitiker inom stadsförvaltningen.

Hans eftermäle är djupt präglat av hippie-aktiviteten "Almstriden" från 1971, och Björn Elmbrants biografi Stockholmskärlek är uttalat ett försök att skriva om historien om Hjalmar Mehr, att nyansera och komplettera bilden av Mehr som en trädhatare och inget mer. Detta lyckas han alldeles utmärkt med, och det är inte så svårt: få människor är så endimensionella. Det är tre politikområden som jag fastnar för här: socialpolitiken, kulturpolitiken och stadsbyggandet.

Socialpolitik. Inför valet 1958 ville Folkpartiet, som då var S främsta konkurrenter i Stockholm, stävja konkurrensen från Högerpartiets populära partiledare Jarl Hjalmarson och betonade därför i valkampanjen vikten av att markera sparsamhet med offentliga utgifter. Mehr, S ledare i stan, ville däremot att kommunen skulle satsa mer. I kommunfullmäktige kunde han formulera sig så här: "Vi begärde av Huss [folkpartistiskt finansborgarråd] 35 tv-apparater på ålderdomshemmen, var beredda att pruta till 20, men fick noll". De borgerliga attackerade S för att vilja spä på "slöseriet på socialroteln". Men i april 58 visade tv dokumentären Strövtåg i folkhemmet, om den 21-åriga rullstolsbundna Maj-Britt Stenberg som placerats på ett ålderdomshem (sic!) i Stureby, och i programmet förklarade att hon visserligen trivdes på ålderdomshemmet men att det vore roligt att komma ut mer. Personal förklarade det hela med att det saknades pengar, och programledaren berättade att det fanns 500 sådana fall i Sverige, där kroniskt sjuka unga placerats på ålderdomshem. Socialdemokraterna bjöd in Stenberg till ett offentligt möte några veckor senare, tillsammans med handikapporganisationer som Hörselfrämjandet, Blindföreningen och Riksföreningen mot polio. Elmbrant beskriver Mehrs tal på mötet:

"I sitt tal inpräntade han, att det vid sidan av alla stora försäkringssystem, måste finnas en omsorg om individen, och att dessa individer har rättigheter, inte bara att överleva, utan också till ett rikt liv. 'Att få vara som andra' var nyckelordet.
- Det är en socialpolitik för en minoritet, och en minoritet må vara hur liten som helst. Dess mänskliga och moraliska rätt får inte nonchaleras eller försummas på grund av kvantitetstänkande.
Talet var fullt av konkreta exempel på samhälleliga skyldigheter.
- Någon lyx är inte tv för handikappade, sa han.
Expressen kände sig dagen därpå tvingad att instämma på ledarplats. Och Stockholms-Tidningens rubrik var 'Maj-Britt i fullsatt konserthus/fick fina löften för framtiden'. Hon hade kvällspermission från Stureby och fanns på bild med en entusiastisk Hjalmar.
Det var inte bara kärnan i handikapprörelsen som den här kvällen kände sig sedd. Mehr hade antagligen vunnit slaget om åtskilliga icke-handikappade väljare också, huruvida det snålades eller slösades på det sociala området." (s 125f)

I ett läge där kommunalskatten i Stockholm låg runt 10 procent och 21-åriga handikappade sattes på ålderdomshem, ansåg alltså FP och M att det "slösades" för mycket i socialpolitiken i stan. All heder åt Mehr för att han gick emot den dumsnålheten och för en solidarisk politik.

Kulturpolitik. Göteborg byggde en stadsteater på 1930-talet, Malmö skaffade en 1944, men i Stockholm gjordes detta inte förrän efter S valseger 1958, med Mehr som finansborgarråd. Högern var emot, ville inte ha konkurrens för privatteatrarna, och motionerade under 60-talet flera år om att lägga ner stadsteatern. Det var också Mehr som ordnade byggandet av kulturhuset på Sergels torg, och han brann för kulturpolitik som t ex stöd till teatrar. Elmbrant konstaterar:

"Och Mehr slogs för att Michael Meschke skulle få en fast dockteaterscen i Stockholm, en filial till Stadsteatern.
Det var inget han behövde göra, det fanns inga folkliga krav på en dockteaterscen som måste uppfyllas. Men han gjorde det ändå, utifrån något slags kall - vi kan väl eventuellt säga så - att sprida ljus och bildning." (s 161)

Stadspolitik. Med almstriden i åtanke och förförståelsen är detta förstås ett huvudtema i ens läsning av Stockholmskärlek. Jag förknippar här stadspolitiken med Mehrs marxism. Hans föräldrar var som sagt ryska flyktingar och socialister; Lenin hälsade på hemma hos familjen Mehr samma år som Hjalmar föddes och även Bucharin och Kollontaj var bekanta. Mehr ledde under SSU-tiden studiecirklar i marxism, och Elmbrants skildring av å ena sidan Mehr som en politisk "doer" som kommunicerade och samarbetade synnerligen vänskapligt med näringslivsdirektörer som Handelsbankens Browaldh, å andra sidan en person med en marxistisk och historiematerialistisk grundförståelse, är fascinerande och tankeväckande. Elmbrant: "Hjalmar Mehrs marxism. Inte något tuggande av teser, men en klar klassidentifikation, och en vilja att historisera sin samtid, det vill säga försöka se den med eftervärldens ögon." (s 204) Det är en klyscha det där med "inte något tuggande av teser", "testuggande" nästan måste nämnas i samband med ordet "marxism" i rumsrena sammanhang i högervindens Sverige, men kanske sant i fallet Mehr. Elmbrant ägnar förvånande nog ett helt kapitel åt Mehr som "lånekungen", en kommunpolitiker som tog stora lån för att kunna bygga tunnelbana och bostadsområden. "Lånekung" är lite missvisande, för någon stor makt framställs Mehr inte som att ha här, utan snarare beskriver kapitlet hur svårt det var för Stockholms stad att få de stora lån som behövdes: kapitalrörelserna över gränserna var vid denna tid starkt begränsade och trots Mehr tjat och kamp mot Riksbanken vägrade de tillåta honom utlandslån. Också staten - styrd i detta fall av Erlander och Sträng - var enligt Elmbrant ogin gentemot Stockholms kommuns behov. Och Mehrs relationer till de stora bankerna därför viktiga. Här finns fascinerande passager som när Mehr 1962 får ett stort lån, 300 miljoner kr, till stan beviljat från Handelsbankens VD Browaldh, och skickar ett brev till kommunfullmäktiges ordförande och ber honom tilldela Browaldh S:t Eriks-medaljen, och motiverar:

"Utan Browaldhs hjälp skulle vi idag befunnit oss i en djupgående kris ifråga om alla våra investeringar och hela vårt program beträffande Sätra-Vårby, sjukhusutbyggnad, T-bana m.m." (s 233)

Staten - och kommunen - är strukturellt beroende av kapitalet. "Lånekung"-kapitlet är märkvärdigt långt (20 s) och torrt, men något fascinerande är det här med Mehrs nödvändiga och högst praktiska klassamarbete. Det är här jag ser sambandet mellan stadspolitik och Mehrs marxism. Socialdemokratisk politik måste handla om att undantagslöst gynna folkflertalet - alla reformer, alla policies måste ha det målet. Det finns klassmotsättningar i samhället, det visste Mehr, men han var bevisligen inte feg för att samarbeta och söka win-win-situationer. När tunnelbanebygge och omstruktureringen av Norrmalm skulle genomföras, behövde stan pengar, och Mehr träffade de olika bankdirektörerna och bad dem om lån till stan i utbyte mot att de fick fina adresser i det nybyggda Norrmalm för sina bankkontor. Det är ingen revolutionsromantik i det där, och den socialdemokratiska skepsisen mot kapitalisterna skiner också igenom här och där i skildringen av dessa expansionsår, som när borgarrådet Joakim Garpe argumenterade för rivningar och ombyggnad i innerstan bland annat med den odödliga formuleringen "gamla äckliga Strandvägen". (s 170) Men det viktiga, från ett socialdemokratiskt perspektiv, måste vara att få saker gjorda för folkflertalet. En arg Mehr 1969, när han debatterat cityomvandlingen med skönanden Lars Gyllensten:

"Hjalmar, som han själv uttryckte det, kände en inte ringa avsmak inför 'den oerhört småborgerliga esteticism som grasserar, utövad av dilettanter och känslotyckare, som alla har det så förbannat mycket bättre personligen ... än de människor för vilka vi bygger och skapar.'
Så skrev Mehr i ett privat brev till Olof Lagercrantz på Dagens Nyheter." (s 277)

Det finns kanske ett element av osaklig populism i det där. Men också ett element av en sund socialdemokratisk grundinställning, vad Elmbrant annanstans kallat "klasskänsla": att veta att socialdemokratisk politik alltid är till för folkflertalet, inte för att behaga författande disponentsöner till läkare som skriver på DN Kultur.

Jag går därför ifrån Stockholmskärlek med en ny respekt för Mehr och den fantastiska gamla rörelse som är socialdemokratin. Elmbrant är en duktig skribent, det visste jag redan, och detta är en lättläst - om än som sagt här och där lite väl detaljerad - och behaglig biografi, med mannen Mehr ständigt i rummet, utan den typ av djupare kontextualiseringar som t ex Henrik Berggren eller Kjell Östberg på olika sätt genomfört i sina Palmebiografier. Men inte desto mindre undrar jag om inte Stockholmskärlek ändå är lite svagare som litteratur sett, än vad Elmbrants egna briljanta Palmebiografi är.

Stockholmskärlek uppvisar här och var en märklig imprecision. Till exempel:

"Hjalmar och många andra av de kommunpolitiker som senare skulle kallas 'de röda patriarkerna' hade tumregeln att hellre handla än att inte göra det.
- Man måste uppvisa resultat, annars sopar man bort. Det är vårt dilemma, kunde Mehr efteråt erkänna." (s 251)

"Kunde efteråt erkänna"? När? I en intervju i en tidning mitt i skeendet, eller i nedskrivna opublicerade memoarer, eller vad? Också:

"Hjalmar var inte dummare än att han i sin kammare insåg att några verkligt 'rena' kommunalval [som inte påverkas av rikspolitiken, EB anm] kanske aldrig funnits och inte heller skulle finnas.
Men med en gemensam valdag, som nu drivits igenom, skulle det inte bli lättare, utan säkerligen svårare att hävda de lokala frågorna.
- Man blir som en jolle efter den stora skutan, sa han på ett seminarium några år senare." (s 259)

"På ett seminarium några år senare". Kanske är det väl hårt att reagera på dessa sätt att sammanfoga skeendebeskrivningar med Mehrs egna omdömen avgivna här eller där. Men det är något som skaver och jag undrar om Elmbrant inte kunnat förmedla det här bättre. Jag får ett intryck att själva skrivarhantverket i Stockholmskärlek är utfört med lite mindre geist än i Palmebiografin eller Fälldinbiografin, att miljöskildringarna här inte kan mäta sig med skildringarna från Ångermanland i boken om Fälldin. Detta trots att jag är bra mycket mer intresserad av Stockholm på 50- och 60-talen än Ångermanland på 30-talet. Så här kan en klick av lokalfärg utformas i det aktuella verket: "Han hade en brinnande cigarett i handen, för detta var på den svart-vita tid, när man ännu kunde röka i tv." (s 241) "Den svart-vita tid, när man ännu kunde röka i tv"? Är inte detta en lite lam beskrivning, klyschig? Är inte glöden i berättandet mindre än vad t ex Per Wirtén uppvisar när han beskriver ett gammalt fotografi i Där jag kommer från? I Stockholmskärlek finns också inslag av talspråk - "landshövdingens representationsplikter var inte Mehrs grej" (s 324), "för redaktionerna i Stockholm var Hjalmar många gånger som en tagg i röven" (s 312) - som inte gifter sig väl med stilen överlag, och som förstärker intrycket av att boken hade mått bra av starkare redigering.

Det är en bra bok ändå, Stockholmskärlek. Lärorik och man får perspektiv på saker och ting, blir påmind att ännu på 1960-talet hade Sverige inte mycket till välfärdsstat (eller välfärdskommun): väldigt mycket positivt som man idag tar för givet tog fart först då. Och att rädda Mehr undan det simplistiska eftermälet om almstriden, det är hedervärt om något. Samhällsingenjörer och folk som verkligen vill förbättra för folkflertalet, även om några träd i innerstan får stryka på foten: det är en grupp vars anseende står alltför lågt.

---
fin artikel om Mehr: Pontus Dahlman, "Hjalmar Mehrs hemliga sidor", DN 19 maj 2002.
SVT Play: Mehr om almstriden.

Per Wirténs förortsbok

Per Wirtén, Där jag kommer från: Kriget mot förorten (Bonniers, 2010)

Panelákhus i Hostivař, Prag: här bodde jag januari-juni 2006

"Luft, ljus och susande tallar skulle bekämpa kriminalitet, tuberkolos, alkoholism, asocialitet. Det skulle göra slut på bostadseländet. Det var nu en vacker tanke. Andra länder har haft sina revolutioner och krig. Vi skulle visa att den fredliga samhällsomvandlingen skulle försiggå i stadsplaneringens tecken. Vi skulle inte som de behöva giljotiner, galgar och expropriationer i vår revolution. Det skulle räcka med Kärrtorp."

Jan Myrdal i Expressen, 1968

Större delen av mitt liv har jag bott i förorter av en eller annan sort. När jag föddes bodde vi inne i stan i en liten bruksort men när jag var fyra-fem år flyttade vi till en miljonprogramsförort i en mellanstor stad och därifrån till en medelklass-villaförort i samma stad. När jag flyttade till Göteborg hösten 2003 var det till en etta i Kvillebäcken på Hisingen, sen bodde jag nära stan i Johanneberg och Masthugget och därefter i närförort och förort i Olskroken och Kviberg. När jag bodde i Prag bodde jag vid spårvagnslinjen tjugosex ändhållplats, bortom tunnelbanans slut, och stormtrivdes: när majoriteten av mina utbytesstudentvänner flyttade ut ur vårt sextiotals-tiovåningshus (panelák), så stannade jag och min bäste vän där Ben i huset med korridorens osannolikt smutsiga heltäckningsmattor, smutsiga och trånga kök, buttra husvärdar, usla tvättstuga och gammeldags spetsgardiner. Jag trivdes som fisken i vattnet där, spelade fotboll på en skolplan på söndagarna, gick på bio i förortsköpcentrat Park Hostivař, och åt på Hotel Kanárek. När jag bodde i Hong Kong bodde jag på ett berg långt ute i förorterna New Territories, och även om jag tyckte mycket om att åka in till stan, till Mong Kok och Tsim Sha Tsui på Kowloonsidan, så var jag också väldigt glad över att inte bo där i hetsen, trängseln och stressen, utan istället kunna åka hem när som helst, upp på berget och sätta mig på soffan på balkongen och läsa, dricka en Hof och kolla ut över grönskan och havet. Också i Los Angeles, en stad som bara består av förorter, bodde jag förstås i en förort: Mar Vista, ett ljuvligt lägremedelklassområde med trevåningarshyreshus och små villor, där Jackson Browne-alienationen tog sig ett helt nytt och konkret uttryck för mig. Genom alla flyttar hit och dit har jag börjat fundera över: vad gör att man trivs på ett ställe och inte ett annat? Jag trivdes väldigt bra i Kvillebäcken men gillade inte Johanneberg lika mycket, och vad som slog mig var att Kvillebäcken ligger tillräckligt långt från stan för att ha ett eget centrum (affärer, lokal pub, bibliotek, etc) och en egen identitet, och att detta var något jag uppskattade väldigt mycket. Eftersom jag också gillar mycket att promenera, cykla runt och ha gott om plats så har det slagit mig med åren att jag inte alls vill bo i innerstan. Jag är alltså en förortsvän: jag älskar funkisen i Kortedala, hundpromenader i Bergsjön, det gula teglet i Olskroken, och tallarna i Söderort. När jag titt som tätt hälsar på mina föräldrar i medelklassförorten så växer min kärlek till den för varje gång med någon slags proustsk multiplikatoreffekt av lyckliga minnen: när jag går och cyklar omkring i det lummiga, barnvänliga, havsnära villaområdet så tänker jag varje gång hur gött det är och hur förmånligt det är att få växa upp där, som jag gjorde. Och när jag under de senaste åren skojat om att flytta till Stockholm så har det aldrig varit centrum som intresserat mig, utan alltid Kärrtorp, Bagarmossen, etc: luft, ljus och susande tallar.

vid Wieselgrensplatsen, Hisingen. Bild från Wikipedia

Jag är därför en vänlig publik när kulturjournalisten och författaren Per Wirtén skriver en bok om just förorter: Där jag kommer från. Och det är en mycket fin och tankeväckande bok. Men inte desto mindre med mycket som jag vill invända emot, rentav protestera. Dessa trådar ska jag försöka nysta ut här. Jag ska börja med bokens stora problem – Wirténs bisarra tes om ett ”krig mot förorten” – för att stöka undan detta och sedan ägna mig åt bokens styrkor, det medryckande berättandet, den fina stilen, och vad man lär sig framför allt om Stockholms historia.

Till att börja med, det mest uppenbara: en huvudtanke som jag inte håller med om. Som uttrycks tydligast och vulgärast i den kvällstidnings-sensationalistiska underrubriken, ”Kriget mot förorten”. Något krig mot ”förorten”/förorter försiggår givetvis inte och det vet Wirtén, men ändå tillåter han en så tramsig del av titeln. Vad han syftar på är: förorter har oförtjänt dåligt rykte, framför allt bland kulturskribenter och en del av dagens urbanister. Låginkomst-förorter (en specifikation som Wirtén sällan bryr sig om att göra, trots den fundamentala skillnaden mellan Bergsjön och Långedrag, Ålsten och Rinkeby) har sedan sextiotalet, visar han i en fin socialhistorisk exposé, tillskrivits en rad av problematiska figurer: den ensamma och olyckliga hemmafrun, den utslagne missbrukaren, och ”invandraren” (s 34). Detta är sant: det görs ofta svepande generaliserande och nedlåtande uttalanden om förorter. Men ett ”krig mot förorten”?!?!? Och att alla förorter – Danderyd, Saltsjöbaden, Örgryte, Torslanda – är lika utsatta?!?!?! Du skojar med mig. Visst finns det en tradition av att kulturradikaler/skribenter på kultursidor uttalar sig nedlåtande också om livet i villaförorten, om att det á la Richard Yates Revolutionary Road är tråkigt, själlöst och deprimerande, men att denna kombinerad med det mer reella problemet med nedlåtande attityder mot låginkomstförorter tillsammans skulle utgöra något ”krig mot förorten”, det köper jag inte. Jag köper över huvud taget inte premissen att ”förorten” i denna diskursiva bemärkelse skulle vara en enda – för det är de alltför heterogena, framför allt i aspekterna inkomst och inflytande. Visst, efter nästan 300 sidor kommer en komplicering av detta –

”Att säga att villaområdena omfattas av samma förortsförakt som miljonprogrammets stadsdelar, eller de gamla kåkstäderna, skulle vara en förenkling. Men de utgör ändå en viktig del av den övergripande beskrivningen av förorter som ickeplatser och ingentingheter. Villastadens känsla av skam är nämligen ett internationellt och starkt inpräglat fenomen.” (s 284)

Men detta är då efter 284 sidor, och också detta en klen kvalificering, och med det bisarra tillägget att ”villastadens känsla av skam är nämligen ett internationellt och starkt inpräglat fenomen”. Gå ut i Danderyd eller Långedrag och säg det till folk så får vi se hur de reagerar. Jag tvivlar på att de är särskilt fulla av ”skam” för att tjugo kulturskribenter som bor på Söder inte tycker att villalivet är eftersträvansvärt.

Kulturskribenters förakt är förvisso bara den ena av Wirténs måltavlor. Den andra är den vurm för ”urbanism” – täta innerstäder á la Manhattan – som t ex Moderaterna i Stockholm står för i stadsplaneringspolitiken idag. Där kan det vara mer relevant att tala om en generell motsättning mellan innerstad och förorter (även om M i Stockholm nog verkar villaförortsvänliga i sin försmak för stora satsningar på bilvägar). Överlag tycker jag att Wirténs överpolemiska och förenklande retorik om hur oerhört impopulär ”förorten” är, försvagar boken. För mycket av ”bevisen” för hans tes om att det finns ett ”krig mot förorten” är av typen ”när jag jobbade som radikal rockjournalist på 80-talet så tyckte mina kollegor att det var obegripligt att jag bodde i förorten och inte på Södermalm”. Jaha? Varför är då just (vänster)radikala kulturskribenter så oerhört viktiga som tyckare? Nog för att de per person är mer inflytelserika än folk i gemen över vår kultur och våra förhållningssätt, men de är ju också en mycket liten grupp och med mindre makt än t ex kapitalistklassen. Det finns faktiskt ett drag av Göran Hägglunds ”verklighetens folk”-retorik i Wirténs tal om ett ”krig mot förorten”. För mycket av hans belägg består dels av den typen av personliga anekdoter från hans kulturskribents-umgängeskrets, dels av förvisso förortsföraktande citat men från källor som kanske inte väger så tungt när man ska bedöma om det pågått ett retoriskt ”krig mot förorten” de hundra åren eller inte. Revolutionary Road, visst, och att Betty Draper blir deprimerad i förorten i Mad Men, och att George Orwell inte gillade förorter. Där är tre välkända exempel som kan tänkas ha haft något inflytande över hur folk i gemen tänker om förorter. Men en del andra historiska exempel framstår för mig som helt utan tyngd och bara valda för att upprätthålla Wirténs ohållbara tes.

Det lustiga är att bjälken i Wirténs öga stundtals dinglar fram och tillbaka i texten. Fyrtio sidor in (s 41) tar han upp den US-amerikanske sociologen Herbert Gans begrepp ”övremedelklass-etnocentrism”, som Gans använde i sin studie av lägremedelklass-förorten Levittown för att förklara varför den övre medelklassen utan närmare eftertanke avfärdade Levittown som själlös, monoton etc. Men passar inte ”övremedelklass-etnocentrism” i själva verket också in väldigt bra som förklaring till varför Wirtén hävdar att det finns ett ”krig mot förorten” på grundval av att en rad intellektuella – Orwell, personerna som gjorde Stepford Wives, Wirténs kollegor på rocktidningen Schlager – avfärdat livet i förorten? Att hans närhet till gruppen intellektuell övre medelklass gör att han grovt överskattar denna grupps betydelse i samhället? Att om han relativiserat dess betydelse och reflekterat över att helt uppenbart en stor andel av överklass, lägre medelklass och arbetarklass mer eller mindre väljer att bo i helt olika förorter, så hade han kommit fram till att ”nej, det finns inget krig mot förorten, däremot är vissa sociala grupperingar mer benägna än andra att ha grova fördomar mot förorter och förortsliv”?

Som arkitekten Göran Johnson konstaterar i sin bloggrecension av boken:

”Det är ju faktiskt så att omkring 85 procent av stockholmarna bor i det som Wirtén definierar som ’förorten’. Inte kan väl 85 procent av stockholmarna förakta sin egen hembygd? Och det gör de nog inte heller.”

Visst, om Wirtén hade hejdat sig lite och tänkt efter så hade han inte fått en lika klatschig undertitel. Men mer sanningsenlig. Och Wirtén hade kunnat minska lite i skenheligheten i passager som:

”Jag arbetade som rockjournalist på politiskt radikala Schlager och idealet bland alla jag mötte var att bo med begagnade möbler i sliten lägenhet på Södermalm. Förorten kunde man möjligtvis skriva om, men inte bo i. Kulturjournalistikens radikaler hatade förorterna. Jag kände mig som en främling. Det är en känsla som aldrig försvunnit men ständigt förstärkts. Varjet gång jag talat om min adress har det skett med ett självmedvetet uttryck av trots, som om den automatiskt placerade mig i underläge.” (s 164)

(ang. underläget, märk väl att i större delen av Wirténs tid i förorten har han bott i radhus och villa…)

Och:

”Vi förväntas bo på Södermalm. Med jämna mellanrum säger Eva att våra bekanta nog betraktar oss som ’losers’ som bor kvar i ’slummen’. Hon menar allvar. Föreställningarna om innerstad och förort har blivit hårda.” (s 232f)

(ang ’slummen’, det är alltså fortfarande radhus som det handlar om)

Denna övre medelklass-etnocentrism, överskattningen av den övre medelklassens (och egna direkta omgivningens) betydelse, är bokens stora brist. Återigen outsourcar jag ett konstaterande till Johnson:

”Wirtén verkar bara umgås med människor som bor på Södermalm och aldrig varit i en förort. Wirtén har hört någon radikal författare säga att ’jag får jetlag om jag lämnar Södermalm’.”

Och som Göran Greider konstaterade i sin för övrigt positiva recension i Expressen:

”Visst blir ibland den där koloniala metaforiken litet löjlig, när denne son till en folkpartist till varje pris söker en upprorsidentitet. Ty även om innerstadsmedia och stadshuspolitiker mentalt bombat förorterna i årtionden så är det trots allt med ord och stilla politiska beslut och inte med splitterbomber.”

Man kan tycka att jag har tjatat lite väl långrandigt nu om övremedelklass-etnocentrismen. Men jag gör det inte för att jävlas med Wirtén, utan för att detta sammanfaller med en av mina åsikter om hur vänsterns analys - och Wirtén är ju en del av vänstern - måste vara. Enligt mig måste vänsterns analys vara strukturell, på så sätt att man placerar in saker i sitt sociala sammanhang. En vänsterintellektuell får givetvis skriva om vilken typ av social miljö och personer som helst, och man kan skriva bra om vad som helst, men man får inte glömma att ens ämnen befinner sig i sociala sammanhang, och även om det sociala sammanhanget inte behöver behandlas explicit (jag efterlyser inte "socialistisk realism") så får man heller inte slarva med analysen så att skildringen av det egna ämnet blir skev, så som Wirténs. I senaste London Review of Books skriver litteraturvetaren Stephen Burt fint om den US-amerikanska marxist-feministiska poeten Adrienne Rich, och citerar där en dikt av Rich som jag tycker passar väldigt bra med vad jag menar när jag säger att vänsterns analys måste vara strukturell:

"Suppose you want to write
of a woman braiding
another woman’s hair –
straight down, or with beads and shells
in three-strand plaits or corn-rows –
you had better know the thickness
     the length the pattern
why she decides to braid her hair
how it is done to her
what country it happens in
what else happens in that country

You have to know these things"

Efter att ha utbroderat min kritik av Wirténs bok rejält, ska jag nu gå vidare till bokens styrkor. En första styrka är Wirténs skicklighet som essäist. Där jag kommer ifrån är strukturerad utifrån två dagslånga vandringar som han företar genom Stockholms södra förorter: från Skärholmen och Kungens kurva till Flemingsberg, till radhuset i Huddinge, Hagsätra, Rågsved, Örby, Årsta. Och som en person som har väldigt svårt för att skriva essäistiskt, med den flyhänthet som krävs, så blir jag imponerad av Wirténs berättartekniska driv i skiftena mellan nutid – hans vandring med GPS och återgivande av vad han ser, hör, luktar och tänker – och mer historiska passager. Han skapar närvaro med sina bekrivningar av fåglar och djur som han passerar på vandringen, och återkommande påminnelser om sin egna närvaro på stället. Han är också en bra essäist på så sätt att han kan ge färg åt läse- och research-frukter, åt situationer där han inte varit själv. Till exempel denna beskrivning av ett foto:

”En som valde att bygga eget hem i Huddinge, inte långt härifrån, var Nils Eliasssons pappa Wiktor. På ett gammalt gulnat fotografi ser jag familjens villa med stabil stengrund. Tomten är stor och bergig. Framför huset ligger en virkestrave under presenning, skottkärran står klar att använda och hunden vilar utanför hundkojan. Det är sommar och en vit gardin slår ut från övervåningens öppna fönster. Nedanför huset går en enkel skogsväg som inte ens verkar grusad.” (s 211)

Fotografiet är gulnat, stengrunden är stabil, skogsvägen är enkel, skottkärran står inte bara framme utan ”står klar att använda”. Detaljer som skapar bilder i läsarens huvud. Han hjälper också till med fantasi och inlevelseförmåga när han återger historiska episoder, som i denna passage om 1800-talets engelska villaförorter:

”Villaförorterna byggdes som enklaver precis som i kolonierna. Segregeringen var själva poängen, antingen i mjuk form som i London eller med Manchesters hårda gränsdragningar. Det paradoxala är att detta nya behov av rumslig avgränsning, mellan både kön, klass och i kolonialstäderna även hudfärg, kommer samtidigt som idén om människors lika rättigheter slår igenom. Man kan föreställa sig hur de sitter i sina villor, bakom sina murar och läser John Stuart Mills Om friheten.” (s 175)

”Man kan föreställa sig…” – ett effektivt grepp för att här bringa fram en tankeväckande paradox.

Bokens andra stora styrka är att den helt enkelt innehåller en massa intressant stoff om stadshistoria i allmänhet och Stockholms historia i synnerhet. Rågsved (t-banan invigd 1959), en förort förmodligen mest känd för Ebba Grön och sociala problem, framstår till exempel här i ett helt annat ljus än det vanliga, som ett resultat av en grupp demokratiska intellektuellas resonemang om hur man kunde bygga en antifascistisk stad, där moderna människor skulle kunna ingå i gemenskaper utan fascismens farliga massmentalitet.

”Den demokratiska utvecklingen hade sådan sprängkraft att städerna helt enkelt måste förändras, öppnas upp och planeras efter nya principer. De kom till slutsatsen att man behövde bygga ’den nya staden’ – en decentraliserad, mer utspridd stad med ljus, grönska, stora utrymmen och vackra lägenheter. Trångboddheten och anonymiteten i den gamla stenstaden var de antidemokratiska rörelsernas grogrund. Tunnelbanestaden, som den i Rågsved, med torget som gemenskapens sammanhållande kitt var däremot antifascismens nya stad, tänkte de. /…/

Nu gällde det att skapa en stad där identitet, vi-känsla och gemenskap kunde få modern form. En stad där gruppen och individen var utgångspunkt. Det skulle kunna bli den demokratiska staden för ’den demokratiska människotypen’.” (s 238f)

Ett annat fint nedslag är Wirténs resonemang om parkstaden och dess betydelse för Stockholm, en passage som också illustrerar hans förmåga att skapa närvaro:

”Stigen svänger upp på en smal spång över myren. En skarpt röd trollslända landar framför mig. Nervöst spanar den över det rostbruna vattnet. Man lär kunna plocka hjortron på myrarna runt sjön. På de mer avlägsna blommar skvattram under vårarna. Några korta sekunder håller trollslänan vingarna stilla, tillräckligt länge för att ljuset ska gnistra till i dem, sedan lyfter den med knyckiga rörelser och försvinner in bland starren.

[Rutger] Sernanders parkprogram, hans idé om den naturligt gröna staden, förverkligades av Holger Blom som var stadsträdgårdsmästare i Stockholm mellan 1938 och 1971. Han förvandlade arbetet med paerker och gröna stråk till en del av stadens arkitektur och planering. ’Parkerna borde ryckas bort från stilberoendet och anpassas efter de verkliga behoven’, sade han vid ett föredrag hösten 1939. Mälardalens naturliga vegetation skulle bevaras och destilleras, men även imiteras. Nya parker härmade naturen för att se så ’naturliga’ ut som möjligt. Gröna stråk som mest påminner om överbliven grönska någon glömt rensa bort kan i själva verket vara minutiöst planerade av Holger Blom och hans medarbetare.

Stockholms parkprogram kallades under 1940-talet Stockholmsskolan och var infogad i den övergripande stadspolitiska ambitionen att bygga för ljus, hälsa och frihet. Hela staden skulle stiga från mörka och muggiga innergårdar till ljusa öppna landskap. Och den gjorde verkligen det. Från innerstadskoncentration till förorter. Park, skog och stad integrerades till en enda sammanhängande livsmiljö som sprängde den gamla innerstadens stenmiljöer. Att gå genom förorterna innebär sedan dess att röra sig i ett grönskuggat dunkel där vinden rör sig genom timotej och vitmåra, där trädgårdssångarens pladder och tornseglarnas svirr markerar att sommaren anlänt, där rådjuren försvinner över trottoarerna under tidiga gryningstimmar och kattugglan flyger i skymningen. Ingen arkitektstil, ingen planeringstrend, ingen bostadstyp har präglat Storstockholm så mycket som den originella idén om naturparken. Den har gett Stockholm en karaktär som skiljer den från andra städer.” (s 81)

Detta är en elegant passage. Övergången från författarens promenad i nuet, med GPS och termos, från stycke till stycke till stadsträdgårdsmästare Holger Bloms park-ideologi under 1940-talet. Vackert, snyggt och intressant. Passagen berör också en på det analytiska planet intressant insikt som Wirtén återkommer till ett par gånger men bara i förbifarten, utan betoning: att det som för en boende kan verka ”naturligt” i själva verket kan vara i hög grad planerat och av människan skapat, och vice versa. Här är en fin passage på det temat:

”Det förortslandskap vi cyklade genom [i W:s barndom] har blivit ett helt annat. Mycket tätare. Men ändå står alla matbutiker tomma. I flera fall är de inte ens ombyggda, skyltfönstren gapar tomma eller är övermålade. I några fall finns annan verksamhet på plats. Men inga butiker. Att driva mathandel i villakvarteren är inte längre lönsamt. Koncentrationen av service till växande centrum och stormarknader verkar inte bara handla om den planerade funktionsseparering som förortskritikerna angriper. Det är också och säkert i första hand resultat av marknadens osynliga hand, den planlösa förändringens spontana och ’organiska’ ingrepp som svept fram över mina minnen. Idén om en stadsmiljö med insprängda små matbutiker framstår allt mer som en idyllisk men orealistisk dröm, kvarterens livsmedelsaffärer med butiksföreståndare alla kände har släckt ner både på Södermalm och här i Huddinges villastäder. Lönsamheten var för låg. Det som verkar planerat är alltså inte alltid så planerat. Och det som verkar ha uppkommit spontant är i själva verket planerat.” (s 209)

Att spana efter och försöka härleda stans utseende och egenskaper till tankarna bakom och vad folk före en velat och gjort, är över huvud taget bland det mest fascinerande med litteraturen om städer. Så här resonerar Wirtén om vilka skrifter som varit viktigast för Stockholm:

”Tre tunna oansenliga böcker har betytt mer än några andra för det nya utsprawlade stadslandskapets karaktär i Storstockholm. Ellen Keys Skönhet för alla som bidragit till villastadens estetik, SCAFT:s lilla gröna för biltrafikens villkor och Det framtida Stockholm med riktlinjer för Stockholms generalplan som gavs ut 1945.

I riktlinjerna presenterades tunnelbanestaden. Det nya Stockholm måste på allvar bryta sig ut ur stenstadens ohälsosamma grepp, menade författarna på stadsplanekontoret. De barnfientliga miljöerna var orsak till den så kallade befolkningskrisen: att det föddes för få barn. I förstäder längs de planerade tunnelbanelinjerna kunde en mer modern stad ta form, byggd på den grannskapsprincip som diskuterats under kriget.” (s 240)

Trots mina invändningar är jag mycket förtjust i Där jag kommer från. Jag delar Wirténs kärlek till förorten och är imponerad av hans berättarglädje och skicklighet som skribent. Och historien och tankarna bakom miljöer där man ändå rör sig – det är något av det mest fascinerande jag kan tänka mig.

James Joyce, modeförebild

James Joyce modernistiska klassiker Ulysses från 1921 har kommit ut i en ny svensk översättning som har blivit mycket hyllad, till exempel i Jenny Tunedals kongeniala recension i Aftonbladet. Det var åtta-nio år sedan jag läste Ulysses, i Thomas Warburtons gamla översättning, och jag har med den distansen inget vettigt att säga om boken, annat än att den gjorde intryck och var djupt fascinerande läsning, så jag vill bara kommentera på en sak: Joyce är så fotogenisk! Kolla in denna bild av en ung Joyce som illusterar Aftonbladet-recensionen:

Vilken pose! Så mycket självsäkerhet, så gött. Och jämför så med en klassisk, skönt poserande bild av en äldre Joyce, i Trieste med en gitarr:


Stylish! (Observera att Robert Forster pasticherat den senare bilden på omslaget till sin fläckvis knäckande bra skiva Danger in the Past från 1990.)

Ashes to Ashes - Funk to Funky

Jag har tidigare diskuterat vad som gör att man gillar viss musik så mycket mer än annan - och ibland är svaret enklare än man tror. Det kan exempelvis räcka med att äta mängder av ost och till det dricka ett par glas vin för att inse att "Ashes to ashes" av David Bowie är en av de bästa poplåtar som någonsin har gjorts. Åtminstone var det så för mig.

Jag har gillat den här låten skarpt tidigare men den har inte varit top of mind på något sätt, faktiskt inte ens självskriven på min tänkta lista över David Bowies bästa låtar. Nu när jag har lyssnat på låten intensivt i ett par veckor tycker jag att det är en hörnpelare i den moderna populärmusiken. Låten återfinns på skivan "Scary Monsters" och det kan vara så att 1980-talets fräschaste låt släpptes redan 1980. På knappa fyra minuter (beroende på om vi talar om singel- eller albumversionen) finns det nog med kreativt material för en dubbel-lp. Låten har påståtts innehålla fler "meddelanden per sekund" än någon annan singel som släpptes det året, och nog är det en fascinerande mystisk text som spänner över allt från barnsliga rim till bråddjupa reflektioner. Huvudperson Major Tom är en karaktär som Bowie-fans fick stifta bekantskap med för första gången på (den fantastiska) låten "Space Oddity" (1969), och som då var en relativt neutral astronaut som flöt omkring i rymden. I Ashes to Ashes får vi veta att "Major Tom's a junkie, strung out in heavens high, hitting an all time low", något som möjligtvis inte helt slumpartat sammanföll med en av Bowies mer nerknarkade perioder.

It's bulldozer time

Om man vill kan man dra stora växlar på texten, som precis som all stor konst går att tolka och förstå på flera sätt. Man skulle också rätt och slätt kunna se det som en historia om en astronaut som blivit knarkare, men det finns ett större djup. Till synes lösryckta ord bildar i sammanhanget en märklig men kraftfull enhet, och textrader som:

"I've never done good things

I've never done bad things

I've never done anything out of the blue"

och

"I'm happy, hope your happy too

I've loved all I've needed love"

ger mig rysningar varje gång jag lyssnar på låten.

But why?

Förutom att texten är stark är naturligtvis själva låten stark. Det är en oerhört melodisk poplåt som innehåller en mängd delar som följer på varandra i en följd som gör att det nästan är svårt att avgöra vad som är refräng, vers, stick, osv. Bowies sånginsats är fullkomligt magisk, även om texten antyder ett melanokliskt resonerande drag hos författaren sjunger Bowie med en kraft och attack som lyfter fram skönheten i låten på ett imponerande sätt. Soundet är futuristiskt med njutbara syntstråkar, syntgitarrer och en framträdande funk-bas som viktigaste ingredienser.

Musikvideon var den dyraste någonsin när den kom (med en budget på £250.000) och är också den en spacead historia som innehåller mängder av solariserade scener och där sångaren bland annat befinner sig i en madrasserad cell samt framträder i rymddräkt och clownkostym. Möjligen har en del av de visuella effekterna åldrats med något förlorad värdighet, men det är fortfarande en upplevelse att ta del av videon.

Ett av mina favoritögonblick (det är möjligt att ett separat inlägg med de fem bästa ögonblicken i låten följer) är när Bowie inför första refrängen sjunger "but I'm hoping to kick but the planet is glowing" och en ekoeffekt på sista ordet (glowing-glowing-glowing-glowing) gör att meningen liksom svävar ut i rymden. Denna effekt är oerhört tydlig och används bara vid detta enda tillfälle vilket gör den brutalt effektiv och får mig att spola tillbaka till just den där frasen gång efter annan.

Nå, jag misstänker att mitt budskap vid det här laget har gått fram och gör mig därmed beredd att runda av, men inte innan jag har publicerat texten i sin helhet. Håll till godo:

Do you remember a guy that's been
In such an early song
I've heard a rumour from Ground Control
Oh no, don't say it's true

They got a message from the Action Man
"I'm happy, hope you're happy too
I've loved all I've needed love
Sordid details following"

The shrieking of nothing is killing
Just pictures of Jap girls in synthesis and I
Ain't got no money and I ain't got no hair
But I'm hoping to kick but the planet is glowing

Ashes to ash and funk to funky

We know Major Tom's a junkie
Strung out in heaven's high
Hitting an all-time low

Time and again I tell myself
I'll stay clean tonight
But the little green wheels are following me
Oh no, not again
I'm stuck with a valuable friend
"I'm happy, hope you're happy too"
One flash of light but no smoking pistol

I've never done good things
I've never done bad things
I never did anything out of the blue, woh-o-oh
Want an axe to break the ice
Wanna come down right now

Ashes to ashes, funk to funky
We know Major Tom's a junkie
Strung out in heaven's high
Hitting an all-time low

My mother said to get things done
You'd better not mess with Major Tom
My mother said to get things done
You'd better not mess with Major Tom
My mother said to get things done
You'd better not mess with Major Tom
My mother said to get things done
You'd better not mess with Major Tom